tisdag 13 januari 2009

reunion

Jag har fått en inbjudan till en återföreningsträff. Det handlar om de som slutade nian 1999.
Jaja, någon gång skulle den dagen också komma.
Jag funderade mycket på saken men kom fram till att jag inte tänker gå.
Varför egentligen?
Jag får ångest av tanken på att återförenas med dessa människor.
Många är säkert trevliga och sådär, det förnekar jag väl inte.
Men herregud, högstadiet.
Finns det någon människa som gillade högstadiet? Varför vilja minnas det? Varför vilja återgå dit? Varför erkänna denna tids blotta existens?

Högstadiet var för mig bara tre år av ångest.
Man visste ju varken ut eller in.
Man ville vara sig själv, men samtidigt skämdes man över vem man var.
Man ville vara populär, men samtidigt så ville man inte det för att man inte ville umgås med de som var populära.
Man ville inte vara en tönt, men samtidigt så var faktiskt ”töntarna” mycket trevligare och ärligare än de populära.
Man blev betraktad hela tiden. Man skulle synas i sömmarna och man skulle godkännas. Allt man gjorde skulle godkännas.
Ångest över betyg. Man ville ha bra betyg men samtidigt ville man ju inte vara en plugghäst.
Man ville ha en bra relation med lärarna men samtidigt så ville man ju inte vara deras gullegris.
Hur hantera detta?
Det gick inte. Resultatet blev tre år i fullständig ångest och kaos.
Självförtroende som dalar.
Stress.
Gympa! Dans! Hoppa bock!
Klassdagar, friluftsdagar, orientering. Spex. Man visste aldrig om man skulle nämnas i spexet.
Tänk om någon hade skrivit något på skåpet.
Tänk om någon skulle fälla en kommentar när man gick förbi.
Tänk om man inte fick någon plats i matsalen! Så skulle man stå där med sin bricka och se förvirrad ut, och alla skulle flina.
Tänk om man råkade komma försent till lektionen och så fick man sitta på en jättedålig plats längst fram i klassrummet och inte bredvid kompisen.
Alla dessa människor som man hatade, men samtidigt beundrade, men samtidigt verkligen ville hata för att de var så jobbiga och dumma, men samtidigt så beundrade man dem för att de var så starka, coola, snygga.

De flesta människorna var ju egentligen bara puckon. Det var så himla skönt att börja gymnasiet och slippa allihop. Läsa vad man ville läsa. Lite mer frihet, lite mer annorlunda människor, lite mer anonymitet. Man syntes inte om man inte ville synas och man kunde umgås med dem som man ville umgås med. Och ingen tvingade en att gå dit.
Det var underbart att sluta nian och slippa hela skiten.

Så varför, säg mig en enda anledning till att gå dit.
Varför åka dit bort igen och träffa alla ångestframkallande människor. Varför lyssna på folks lyckade livshistorier och sen när folk frågar mig vad jag har gjort så kan jag typ bara säga ”jag har gift mig och fått tre barn men jag är outbildad och pank”. Inte så upphetsande.
Dessutom så har jag ju sett alla på Facebook.

Men lite lockar det också, varför vet jag inte, men det skulle kanske vara kul att prata med en och annan, fast å andra sidan, det kan jag ju också göra på Facebook.
De människor som betyder något har jag ändå fortfarande kontakt med.
Det finns ingen där som jag vill ha kontakt med som jag inte redan har det med, så att säga.
Ska fråga mina vänner om de ska gå dit. Man kan ju alltid gömma sig bakom dem annars om man blir rädd.

Men nej, jag ska nog fortsätta låtsas som att högstadietiden aldrig fanns.
Och om någon mot förmodan skulle undra var prästadottern håller hus nånstans så får dom väl tro att jag inte vågade gå dit för att jag inte hade nån livshistoria att komma med.
Fast om sanningen ska fram så har jag nog faktiskt mer livshistoria än vad dom har.
Men jag bryr mig inte om att låta dem få veta det.

Inga kommentarer: