fredag 23 januari 2009

stackars gravida kvinna.... eller?

Muneers brors fru (alltså svägerska) är gravid.
Svärmor berättade det igår.
När vi fick höra det blev vi inte glada.
Det är ju något sådant som man i vanliga fall blir glad för att höra, men av någon konstig anledning blev vi inte det. Vi satt och funderade på varför, vi vet ju själva liksom hur underbart det är att få barn och hela alltet, varför då inte bli glad när man får höra att de får sitt första.

Svärmor var ju liksom överlycklig, första barnbarnet som hon får vara delaktig i från början.
Och dom bor hemma hos henne och svärfar så dom får ju vara med jämt.
Hon lipar ju varje dag över att hon aldrig får träffa våra barn så nu är hon ju såklart världens lyckligaste över detta.

Men vi bara bekymrar oss.
Min första tanke var… att jag lider med henne. Min svågers fru alltså. Den gravida.
Det är ju så mycket.. känslor, och allt möjligt. Komplikationer som kan uppstå. Tusen frågor som man har. Varje gång man får lite ont i huvudet eller lite ont i magen eller benet eller fingret så vet man inte vad man ska tro.
Jag har alltid satt min tilltro till sjukvården. Jag har alltid varit trygg för jag har haft ett telefonnummer som jag kan ringa om det är något, och då vet jag att jag får bästa möjliga vård och att alla jobbar för mitt barns bästa. Säga vad man vill om sjukvården i Sverige, men när den kommer till gravida kvinnor och bebisar (inte gravida bebisar alltså) så är den förbaskat bra.

Och nu sitter hon där, stackarn, och är gravid i ett u-land.
Hur ska det gå?
Det var Muneers första tanke också.
Vi fick en instinktiv känsla av att vi vill hjälpa dem.
Jag fick en känsla av att jag vill vara där.
Nu vill jag inte tro att jag är världsbäst på medicin, men om man jämför med skrockfulla , hemlärda så kallade barnmorskor så är jag nog bättre än dem alla.
Hon ska föda utan smärtlindring. Bara en sån sak.
Ja, jag vet att majoriteten av hela världens kvinnor föder utan smärtlindring och har gjort i alla tider, och att det bara är i Sverige som vi är så fjantiga och ska ha bedövas från topp till tå.
(jag vill dock inte kalla mig själv fjantig, bara det att varför ha ont i onödan när det finns en möjlighet att inte ha det).

Om det uppstår komplikationer så vet man aldrig vad som kan hända.
Helt plötsligt så kan det komma en läkare och säga ”jahapp, nu är det så att barnet ligger i säte och har navelsträngen runt halsen och dessutom så har du för trångt bäcken, så du kan inte föda vaginalt men om ni har 350 000 rupies så kan jag göra ett kejsarsnitt men har ni inte det så får ni gå hem, alternativt så får du ett kejsarsnitt fast utan bedövning för det är den som kostar pengar och förresten så har jag inte det på lager just nu”.
Och så står dom där utan pengar och antingen kommer mamman eller barnet att dö.

Inte för att jag skulle kunna göra något åt just DET om jag vore där.
Men ändå.
Jag vet att hon kommer överösas med skrönor och konstiga råd och hejsansvejsan som är en ren fara för både henne och barnet. Om jag och Muneer vore där så kunde vi komma med våra evidensbaserade fackliga råd istället. För att ge ett exempel.

Jag blir riktigt riktigt orolig och det blir Muneer också.

Stackars kvinna. När hon föder kommer hela släkten sitta utanför och vänta.
När ungen väl är ute, efter sisådär 48 timmar utan varken smärtlindring eller värkstimulerande dropp eller sugklocka och sedan 7 timmar krystvärkar, och hon typ känner att hon vill sova i tio år, då kommer hela släkten in på stört och skriker.
Vem tar hänsyn till henne? Vill hon verkligen ha det så?
Sen får inte pappan vara med på förlossningen, istället 11 systrar och 27 mostrar.
Och pappan får för övrigt inte träffa mamman på 40 dagar för då kan han inte be.
Det är den egentliga sanningen, men de påstår att det är så för att mamman måste vila och inte vill att maken ska vara där då.

Jag vet att det är deras kultur och traditioner och de tycker säkert att de är jättebra. Eller rättare sagt, hela släkten tycker att det är jättebra, men tycker egentligen mamman det?
Shazia heter hon. Mamman alltså. Hon är 25 år. Det är hennes första barn.
Hon har varit gift med Muneers bror i 8 månader. Innan har hon aldrig ens sett honom. Nu helt plötsligt har hon lämnat sin familj och bor hemma hos dem. Och nu är hon gravid och ska genomlida graviditet, förlossning och spädbarnstid hemma hos en familj som hon knappt känner.

Som sagt, jag känner att jag vill åka dit. Jag har fått tre barn. Jag kunde vara världens bästa stöttning.

Men hon har ju redan 57 kvinnliga släktingar som stöttar henne, visserligen.
Men gillar hon det? Egentligen?
Kanske hon bara vill ta det lugnt, lyssna på sina egna signaler, inte en massa skrock.
Kanske hon vill att hennes make ska vara med på förlossningen och tiden efter. Kanske hon vill ta det lugnt efteråt med bara sin lilla familj och inte miljarder släktingar och grannar.

Fast en sak är ju fantastiskt med detta land och folk, angående alla släktingar.
När den nyblivna modern känner sig om mest överkörd av tåget och vill bara sova, då har hon minst tio betjänter runt henne hela tiden. Förutom att sova behöver hon bara koncentrera sig på att amningen ska funka, i princip. Allt annat sköter alla andra. Hemmet, hushållet, matinköp, viktiga grejer. Och när hon inte orkar vagga den skrikande bebisen, så tar svärmor, syster, moster eller kusin över, och hon kan sova.

Till skillnad från Sverige där vi är så ensamma.
Jag kommer ihåg när Amir var nyfödd och Muneer pratade med sin mamma i telefon. Amir var väl en vecka gammal och jag gjorde mat.
Svärmor frågade hur jag mådde, vad jag gjorde, och sådär. Muneer svarade att jag lagade mat. Jag hörde hur svärmor började skrika på andra sidan jordklotet.
Jag skulle ABSOLUT INTE laga mat, för jag måste vila, och Muneer var ett SVIN som ”tvingade” mig att laga mat, och nu skulle jag minsann gå och lägga mig och sova i tre dagar för så jobbigt var det att laga mat så så länge måste jag ta igen mig efteråt.

Men det är ju inte alls konstigt, att vi svenska kvinnor kommer hem 6 timmar efter förlossning och sätter igång och städar, bakar kakor och allt möjligt.
Kanske lite för att man får överenergi när man är nyförlöst, men också för att vi är så ensamma, och det finns ofta ingen annan som kan göra det (och här måste jag också tillägga att trots att många kvinnor gärna påpekar att Sverige är världens mest jämställda land och att de har så duktiga män, så fattar papporna i fråga för det mesta ingenting och hjälper inte till mer än innan förlossningen).
Och när ungen får kolik och mamman får mjölkstockning och pappan börjat jobba igen efter de 10 pappadagarna, vem finns där då? Ingen.
Då skulle det vara bra att bo i ett u-land istället, det kan man ju inte neka till.

Vet inte om jag tycker synd om henne längre nu.
Nu känner jag mig mest bara avundssjuk.
Fast jag är ändå orolig om något går snett, för gör det det så går det åt helvete snett.

Sen om barnet kommer ut friskt och välgött så ska vi skicka ett stort paket med kläder som passar i Himalayas berg (polarn och pyret ytterkläder tex) och bra barnvänliga leksaker som inte går sönder eller innehåller giftig plast.
Ungarna där är ju lågprioriterade i alla avseenden, inga bra kläder finns det och leksakerna ligger under all kritik i säkerhet och barnvänlighet.

Ja, jag är lite patriotisk ibland.

Ska ringa svärmor nu och träna min kashmiri.
Hej.

4 kommentarer:

lalandakid sa...

Du skriver fantastiskt bra!
Ibland är det en ren fröjd att läsa din blogg.
:)

Elisabet sa...

Å tack!

Anonym sa...

Visst - det är kul att läsa det du skriver, men i detta fallet är min resktion - GE DIG! Olika kulturer är olika, just för att det är olika. Så är det och så skall det vara.
Du kan tycka hur synd om svägerskan som helst - ingen kan tycka fel - men hon tycker säkert lika synd om dig, som te ex måste laga maten straxt efter barnafödandet. Lägg inte den svenska kulturen i Kashmir, den passar inte där.

Elisabet sa...

Nej, jag tycker ju inte synd om henne kom jag ju fram till sen. Jag är bara lite orolig för att vården för gravida där är så osäker.
Sen har jag inget emot den kulturen annars, inte alls, tvärtom egentligen. Det vore väl skittråkigt om alla var som i Sverige (VERKLIGEN skittråkigt, med jantelag, ensamhet, midsommarsupande mm). Sen att jag är orolig för en gravid släkting är en annan sak.