fredag 27 februari 2009

fet läsning

Har nu skrivit en ny vårdbidragsansökan. Äntligen. Den blev 15 sidor lång + ett skitbra läkarintyg. Den förra var 8 sidor. Jag listade alltså nästan dubbelt så mycket mer arbete, då borde jag väl få dubbelt så stort bidrag?
Ja, hehe, jag tycker inte synd om den stackare som måste läsa den ansökan.
Skickade också med en liten film på Amir när han äter yoghurt.
Hahaha.. halvt vårdbidrag my ass...

Nu är jag trött.

torsdag 26 februari 2009

Vem bestämmer om vem som har rätt att klaga?

Familjeliv.se är ett fritt diskussionsforum. Även om det såklart finns vissa (eller rättare sagt skitmånga) förhållningsregler om vad som passar sig att säga eller inte, så är det ändå i viss mån fritt. Tanken är att man ska diskutera, avreagera sig, yttra sig, ha åsikter, gnälla om det som gnällas bör.

Jag tror dock att 99% av FL:s besökare har missat det. För så fort man öppnar käften så får man höra att man ska skaffa sig ett liv, ett större perspektiv, "i-landsproblem", man ska tänka på barnen i Afrika, skaffa sig en hobby, och framför allt så undras det om man inte ska ta hand om barnen istället för att bara vräka ur sig tramsigheter på internet.

Jag skriver ofta inlägg i forumet "irriterande", då jag vill ventilera saker som är just irriterande. Men det får man inte för effellarna. Bara de som har riktigt stora problem får lov att yttra sig, tex de som har döende barn, en make som kollar på porr på internet, den som har 8 kronor kvar efter att räkningarna är betalda eller eventuellt de som "utan anledning" (underdrift? tja, kanske lite) blir fråntagna sina barn av soc. Resten kan som sagt var gå och virka eller spela squash (stavning?), och efter det titta på ett YouTube-klipp med barn som svälter, för då får man minsann se vad riktiga problem är.

Emellan detta är det också okej att skapa 798 omröstningar om abort och DS och i en evighet diskutera om det är okej att röka under graviditeten eller om det ska vara dödsstraff på pedofiler. Har du något annat att säga så är det icke relevant.

Jag vet inte varför jag brukar hänga på FL. Hela stället är ju bara tragiskt, fyllt med mammor och pappor av den allra värsta sort som man som tur är aldrig träffar på ute i vanliga livet. Men av någon outgrundlig anledning så är det roligt att sitta och garva åt hur korkade vissa människor är. Och ibland hittar man faktiskt, tro det eller ej, någon människa som tänker likadant som jag, och då blir man glad och inser att det finns trots allt ett hopp för mänskligheten.

Jag fick häromdagen höra att jag skulle skaffa mig ett perspektiv och vidga mina vyer istället för att gnälla på i-landsproblem på Familjeliv. Vad jag hade gnällt om tänker jag säga i ett annat inlägg, annars blir detta för långt. Hur som helst var det aningen komiskt att jag av alla människor fick en sådan kommentar.

Jag har en son med autism, min mamma dog plötsligt när jag var gravid med mitt första barn i 7e månaden, jag är ensam, övergiven, outbildad, extremt fattig (ni skulle inte tro mig om jag gav er detaljer), jag har världens sämsta självförtroende, jag har velat ta livet av mig x antal gånger, min man är psykiskt sjuk och vi kämpar dagligen med kulturkrockar och fördomar, jag är otursförföljd, ful, tjock och äcklig, jag äter antidepressiv medicin och sömntabletter, och jag kan fortsätta med att berätta saker som ni aldrig skulle tro på och som dessutom är för privata.

Men det är klart, jag har mat varje dag och det är än så länge bara ett hål i mina byxor, så jag ska väl inte klaga, eller hur? Det finns ju faktiskt barn i världen som blir gruppvåldtagna och måste mörda andra barn. Det finns ju kvinnor som får syra slängt i ansiktet och vi ska ju inte tala om Elizabeth Fritzl. Mina problem är småpotatis, så då kan jag ju lika gärna hålla käft?

Hela min vardag går ut på att kämpa och orka. Om jag då och då blir irriterad för en småsak så tycker jag att det är en liten befrielse att få gnälla över den istället. Då känner jag mig nästan som en normal, lyckad människa. Tänk vad underbart att få klaga över att det var mögel på tacobröden istället för att hela tiden bara gråta över att Amir inte har sovit på 4 år!

Det jag vill säga är att bara för att man klagar på småsaker så betyder det inte att man inte har stora problem. Jag menar också att alla människor har rätt att klaga, för alla har sin egen gräns för vad man orkar med, det finns ingen norm för det. Ingen ska gå över någon annan och påstå att den andre inte har rätt att klaga eller att de ska börja klaga först när de är i samma sits som barnen i Afrika eller någon annan.

Alla människor ser på sina problem utifrån sina egna känslor och förutsättningar. Att klanka ner på andras problem innebär bara att man själv har bristande empatiförmåga. Något som inte är ovanligt på FL. Inte i resten av världen heller.



(detta är ju för övrigt något som även Linda bör tänka på)

onsdag 25 februari 2009

Detta är ju pinsamt!

Victoria och Daniel ska gifta sig! Wohoooo! Det blir ett kungligt bröllop! Gud så underbart! Jag bara måste sitta bänkad framför TV:n! Tänk alla underbara kreationer som detta bröllop kommer innebära. Åååååhh jag undrar vem som ska sy hennes klänning? Tänk att kronprinsessan fick sin prins till slut! GRATTIS VICTORIA OCH DANIEL!!!

Eller inte.

Nej, jag är inte glad, och jag tycker faktiskt att det är patetiskt hur vissa vuxna människor beter sig i Sverige idag. Ett bröllop? Javisst, det är fint med bröllop. Men ett sagobröllop? Kung och drottning? Prins och prinsessa? Kronor och juveler? Slott och vita hästar, troner och en hel uppsjö av soldater? Kungligheter från hela världen? Skärp er.

Jag kan inte komma på en positiv sak med monarki.
Jag förstår inte hur ett modernt land som Sverige är så omodernt i just detta. Vi går framåt i så myket annat men just i detta ligger vi 2000 år tillbaka i tiden. Vi delar detta system med ett antal länder som vi i andra frågor aldrig någonsin skulle kunna tänka oss att samarbeta med.

Jag kommer aldrig glömma när jag berättade för Muneer (som alltså är från Indien, ett u-land) att vi har kung och drottning i Sverige.
Hans reaktion:
-Va? Fortfarande?
Jag skäms.

Det är inte bara förlegat med monarki, det är också hutlöst dyrt, totalt onödigt och dessutom är det ju skrämmande när ett stackars barn föds till en familj och inte kan välja vem och vad hon vill bli. Ett stackars barn som föds till ett liv där hon ständigt är förföljd, bevakad, inspekterad. Hon föds in i ett fängelse, allt för att en massa patetiska människor i detta patetiska land tycker att det är så vackert, trevligt, spännande och roligt att ha en kung som kan vinka lite ibland och se fin ut (för att inte tala om alla vackra fester man får titta på!).

"Kunglig förlovning - ledarsidorna gapar tomma men folket jublar" hörde jag på nyheterna idag. Undrar varför. Kanske för att ledarsidorna skrivs av människor som har lite att tänka med, till skillnad från detta jublande folk som bara vill underhållas.

Finns det inget vettigare att lägga energi på än att sitta och fnittra över vad Kronprinsessan (för man får ju inte kalla henne vid namn, fy skäms!) ska välja för blommor i brudbuketten, finns det inget intressantare att läsa än Svensk Damtidning?

Och framför allt, finns det inget vettigare att lägga skattepengar på? Jag brukar inte vara en sån person som surar över "mina stackars skattepengar", men i det här fallet är jag det. Jag betalar hellre skattepengar till försvaret och djurförsök än till ett snordyrt bröllop. Det finns (faktiskt!) en mening med försvar och djurförsök, men det finns inte en enda jävla mening med den där flummiga familjen som vi ska vara undersåtar till.

Men om resten av Sverige jublar och älskar att vara undersåtar så varsågoda, jag tänker inte låta dem hindras.

Jag tycker bara att man ska sluta gnälla över sina skattepengar när man i andra andetaget gladeligen betalar hutlösa summor till en uråldrig, fisförnäm och förtryckande tradition.

Sorglig dialog

Elias: Mamma, jag vill gå ut och gunga.
Jag: Nej Elias, inte nu, bebisen sover.
Elias: Sen gå ut och gunga. Gå till affären, köpa bullar.
Jag: Ja det kan vi göra, det låter bra.
Elias (efter en stunds betänketid): Mormor gunga!
Jag: Va, nej, det går inte, mormor kan inte gunga.
Elias: Gå till mormor och gunga!
Jag: Vad pratar du om Elias, vi kan inte gå till mormor, hon är ju i himlen!
Elias: Gunga himlen!
Jag: Du kan inte gunga i himlen Elias, för det är bara mormor som är i himlen. Men om hon inte var i himlen, då skulle hon säkert vilja gunga med dig.
Elias (tänker): Mamma inte i himlen.
Jag: Nej, mamma är inte i himlen, mamma är här hos dig.
Elias: Sen mamma åka himlen.
Jag: Nej, prata inte så Elias, mamma ska inte åka till himlen. Inte förrän du är stor och du inte behöver mamma längre, åker jag till himlen.
Elias: Mmmm. Mamma inte åka himlen. Mamma gunga.

Usch. Va sorgligt, börjar nästan gråta. Hoppas han inte förstod.

Jag sa ifrån!!!

Var hos tandläkaren med Amir igår. Det är ju självklart mycket svårt att få honom att gapa eller ens sitta stilla i stolen, så det är meningen att han ska börja gå hos en specialisttandläkare eller kanske till och med bli sövd under undersökningen. Han har ju också rätt att få tänderna undersökta liksom, och man få ta till de metoder som funkar.

Tidigare så har han bitit ihop käften och börjat rivas och slåss när den okände kvinnan närmat sig med händerna mot hans mun. Men de har ändå lyckats se att han har begynnande tandsten och det är ju inte bra. En 4-åring med tandsten liksom, har ni hört något sådant förut? Receptionisten hos tandläkaren hade inte det...

Så nu var vi alltså där igår för att göra en liten extra kontroll inför specialisttandläkarinskolningen (det var ett långt ord, heter det så?), och det gick jättebra. Han var på glatt humör och tandläkaren och hennes assisterande sköterska blev väldigt charmade. De lyckades till och med öppna munnen på honom, titta på tänderna och se att det inte var så farligt med tandstenen.

Tandläkaren säger sedan:
"Vad har han för diagnos egentligen" och jag svarar "autism".
"Men det är väl väldigt mild autism, eller hur?" fortsätter läkaren.
Jag hör då mig själv svara: "Jasså, det tycker du! Nej, den räknas faktiskt som grav!"
Läkaren ser förvånad ut och fortsätter med att säga att det behövs ingen remiss till specialisten, för det här besöket gick så bra.
En röst, som jag sedan kommer på är min egen, svarar då, väldigt bestämt och faktiskt nästan argt:
"Jo, det ska han visst ha! Bara för att han är på bra humör idag så är det ingen garanti för att han är det nästa gång! Han har bitit ihop munnen förut och kan göra det igen, och att ta bort tandsten kommer verkligen inte gå, och han kanske kommer skrika och gråta och han är faktiskt oberäknelig och du kan inte säga något utan veta hur det kan vara!"

Läkaren skriver då omedelbart en remiss och jag blir chockad.
Va, var det jag som sa det där? Var det jag som faktiskt sa ifrån?


Jag är ju en mes! En tönt!
Hur kan detta komma sig? Vad har hänt med mig nu helt plötsligt?
En mer normal reaktion från mig skulle vara att jag godtog tandläkarens lilla idé och lämnade platsen med svansen mellan benen. Jag förstår inte vad denna styrka kommit från.

Men jag blir väldigt glad och stolt över mig själv. Kanske är det här början på en form av personlig utveckling, och kanske kommer jag i framtiden kunna och våga stå upp för mig själv och vad jag vill.
Jag hoppas verkligen det, för det lär ju behövas!
Livet är ett krig och det går knappast att vinna om man inte har något vapen.

saker som gör mig förbannad. del 696743

Jag är en liten snokare, så jag gillar att googla på namn. Alltså namn på personer som jag känner, är bekant med eller har känt en gång i tiden. Jag får ryck av nyfikenhet och får för mig att jag ska "kolla upp" en person, och ni vet, Google is your friend och så är även internet, så det brukar vara givande.

Igår sökte jag på en person som jag känner, eller ja rättare sagt är släkt med. Jag fann då dennes blogg, vilken överraskning. Alla bloggar ju, så även denne person.
Snokiga jag blev överlycklig och tänkte att nu ska vi se vad den här personen har att dölja.

Det var ingen rolig läsning. Personen i fråga visade sig vara en genomrutten rasist.

Jag hatar rasister. Hatar, hatar, hatar. Har alltid hatat. Kommer alltid att hata. Rasister och sverigedemokrater. Nazister. Ja, allt sånt där kräk som har skeva människosyner och dålig argumentationsförmåga. Och så visar det sig att den här personen är just en sådan.

Jag blir visserligen inte speciellt förvånad, då jag hela tiden känt att han är lite konstig på något vis, som om han döljer något. Och samtidigt blir jag faktiskt glad, för rasism är något som jag aldrig viker mig inför, och nu är jag glad att ha en anledning till att inte ha kontakt med denna person. Jag har inte kontakt med rasister, punkt slut!

Men jag blir också så förbannad, när jag läser vad han skrivit.
Hur kan en människa tänka så? År 2009? Hur kan man vara så utomordentligt omodern, korkad, naiv, störd? Att det finns sådana människor! På riktigt!
Jag vill ofta tro gott om människor, speciellt om de som jag inte känner riktigt, så jag har förnekat lite att det faktiskt finns puckon som verkligen har den här synen och denna typ av åsikter. Jag är lite trög, så jag tänker gärna "jamen han menar väl inte så... jamen det finns nog en annan vinkling... jamen så riktigt illa är det nog inte..."
Men det är det.

Sverigedemokraterna tex, är inget skämt, om nu någon trodde det. De är verkligen inget skämt, de är mästare på att manipulera (jämför med en viss österrikisk herre), och därmed ett stort hot. De har lyckats manipulera min släkting tex. Han går blint på vad de säger. Och det finns det nog många som gör ute i de svenska stugorna. Små gubbar och gummor som ser så gulliga och beskedliga ut, men är så bekymrade över dagens Sverige, och när SD skyller på invandrarna så hänger de på.

Vem var det nu igen som började att skylla på invandringen? Och hur gick det?

Jag blir så arg så jag vill slå sönder datorn och sedan gå ut och skrika och tjuta. Måste kontrollera mig. Jag skulle kunna diskutera det här i evigheter, men då skulle det här bli en politisk blogg och det är inte meningen.

Om du är rasist så är du inte välkommen varken i mitt hem eller på min blogg. Bara så du vet.

fredag 20 februari 2009

och NU blir det ett himla tjat!

I jag vet inte hur många år så har det klagats på att människor i öst (Kina, Indien tex) gör abort när de får veta att de bär på en flicka.
Man tycker att folket i Indien och Kina är primitiva och korkade. Obildade och helt enkelt bäng.
För vi här borta i det rika landet i väst, vi vet ju att flickor och pojkar är lika mycket värda och att det är absurt att abortera ett barn pga kön. Det kommer aldrig hända i Sverige! Aldrig! För här TÄNKER folk!

Men se där vad jag såg idag. Jo, ett vårdteam som uttalade sig och var upprörda över att de varit tvungna att göra abort TVÅ GÅNGER på en kvinna som väntade flickor. Den verkliga anledningen till aborterna var alltså att det var fel kön.
Och det utbrister kalabalik i landet.
Sådant får inte hända här i Sverige! Hur kan det hända! Hur kan det ens vara möjligt! Det måste vara invandrarnas fel.
(vet ej vilken nationalitet som kvinnan hade men det spelar ingen roll för min del)

Hallå? Tänk lite!
Vi svenskar är faktiskt precis likadana som de primitiva kineserna och vi ska icke bli upprörda när dessa konstiga värderingar uppmärksammas i Sverige, för vi gör samma sak här och har gjort länge!
Vi gör skillnad på människor vi också.
När vi aborterar bort barn som har DS!

”Jamen hallå, vet du vilken framtid som väntar ett DS-barn och barnets familj? Man kanske inte vill se barnet lida och man kanske inte orkar ha hand om ett sådant barn!” är en utomordentligt korkad kommentar till detta, som dessvärre är vanlig.

Jamen hallå själv säger jag då, klaga då för fan inte på kineserna och indierna när de aborterar bort tjejer!
För vet ni vilken framtid som väntar flickor i Indien och Kina? Vet ni vilken framtid som väntar de familjer som bara får flickebarn?
Samma jobbiga framtid som tydligen väntar svenska familjer med DS-barn.

Det är så jäkla patetiskt så det är inte sant, och det finns inte nog med svärord för hur bestialiskt jag tycker att detta är.
Blablabla, man ska inte göra skillnad på kön, blablabla, man ska inte göra skillnad på människor, blablabla, vi i Sverige har faktiskt inga intellektuella eller materiella begränsningar som kan komma i vägen om man får barn av oönskad sort, blablabla.

Jamen sluta babbla och sluta abortera bort DS-barn också då.

För, hey, here´s newsflash: vi är faktiskt alla lika mycket värda.
Och det är inte förrän när vi svenskar också slutar göra skillnad på barn och barn, som vi över huvud taget kan komma på tanken på att börja klaga på andra ”primitiva” länder som gör det.

SÅ blir nu inte så himla upprörda över den nya könsdebatten som detta inneburit utan sopa framför er egen dörr först!

För jag tycker faktiskt att det är fult att ha stökigt hemma

Vi har haft LSS-handläggaren på hembesök. Hon visste inte att vi hade varit magsjuka. Taskigt av mig att inte säga det? Äh, det har ju ändå slutat smitta, barnen är ju tillbaka på dagis och vi behövde faktiskt ha hit kvinnan FORT.
I vilket fall som helst så reagerade hon precis som alla andra när hon steg in i vår lägenhet.
”OJ! Va FINT ni har det!”
Nu tror jag inte att hon menade fint såsom i fin inredning och fina möbler, för dessa är ett skämt.
Jag vet inte riktigt vad vi har för inredningsstil, det är nån blandning av Ikea och second hand, allt med en ytterst speciell u-landshand över det hela. Det ser lite wacko ut faktiskt. Jag gillar det inte alls, men inser att det finns värre problem här i världen än en konstig inredningsstil.
Så det var nog inte det hon menade. Utan hon menade att vi har städat.
För det har vi.
Och jag måste skryta lite och säga att hon har säkert varit hemma hos många autistiska barn, och hon har väl inte sett många hem som är så välstädade. Man kan ju aldrig bortse från slitna tapeter och hackiga bord etc, men just städeriet är det inget fel på.

Min man är nämligen perfektionist. Pedant. Det är nästan äckligt.
Jag var INTE perfektionist eller pedant innan jag träffade honom (HAHAHAHAHA… årets gapflabb), MEN han har fått mig att inse att livet är trevligare i ett välstädat hem.
Så nu är jag också lite pedant. Inte mycket, men lite.

Detta förvånar alltså ofta människor som kommer hem till oss. Vi har 3 barn varav en är autistisk. Hur hinna städa?
Aha! Det måste vara så att de städar hela tiden och varje dag och prioriterar inte sina barn. För om man tänker på sina barn i första hand, då kan man inte städa. Då ser det ut som Jerusalems förstöring. Det är ju så man brukar säga; ju stökigare hem, desto bättre föräldrar. Eller hur?
Erkänn att ni tänker att de föräldrar som har välstädade hem hellre prioriterar städning framför barnen!
Erkänn att ni tänker att man kan se genom fingrarna på ett hem som ser ut som skit för det är inte i städningen som the parentskills sitter!

De personer som läser denna blogg vet mycket väl att jag inte är känd för att vara en utomordentlig, perfekt och engagerad mor, men jag måste ändå försvara mig och säga att jag prioriterar inte städning framför barnen.
Men däremot... så är jag faktiskt effektiv. Jag är kvinna, jag kan göra två saker på en gång.
Om man bara plockar lite lite varje dag, om man sätter in glaset i diskmaskinen direkt efter att man druckit ur det, om man slänger kläderna direkt i tvättkorgen, om man städar upp en leksakslåda innan man tar fram nästa… då blir det helt enkelt inte stökigt. Om man hela tiden tittar med ett halvt öga på hemmet, och då och då, bara då och då, plockar upp en papperstuss, en leksaksbil som ligger fel, en vante, en gammal klubba, då blir det inte stökigt.
Man behöver faktiskt inte städa som en tok hela dagarna.
Jag städar hellre pyttelite varje dag och tar sedan fram dammsugaren en gång i veckan, än att behöva STORSTÄDA som en galning en gång i veckan, och däremellan oja mig över att lägenheten ser för jävlig ut.

För det är faktiskt så att livet är trevligare att leva om det är städat hemma.
Man blir mindre stressad (och det är GULD värt), man blir gladare, man blir mer harmonisk, än om man lever i ett kaoshem och skyller på att man inte hinner städa.
För vem sjutton hinner inte plocka upp en gammal teckning från golvet när man ändå är på väg förbi den.

Jag ska icke klaga på de människor som har lite rörigt hemma.
Detta var bara ett tips på att få ett lite mindre stressigt humör.
För jag vet, tro mig jag vet, vad ett rent respektive stökigt hem kan göra för humöret och stressnivån.
I mitt liv behöver jag inte mer stress och kaos, det är nog som det är.
Därför tycker jag att det åtminstone kan vara lite ordning och reda hemma.
Jag tänkte bara att jag ville skriva det.
Sen om vissa trivs med att ha rörigt, varsågoda, fortsätt med det, ta icke åt er.

Men min viktigaste poäng kanske var att man behöver inte vara en städgalning och pedant som inte bryr sig om barnen (eller kanske, som vi trodde att LSS-handläggaren skulle tänka, inte är i behov av avlastning för bevisligen hinner vi ju städa) bara för att hemmet ser ok ut.
Om man vill vara effektiv så kan man faktiskt vara det.

Så sätt igång och städa nu inför helgen alla människor, och njut sedan av lördagsfriden, kanske med Melodifestivalen och en påse av ert favoritgodis.
Skit också, nu lät jag som Gizmolina (det var inte alls meningen).
Jaja…

Är det så att barn mår bra av att ha tråkigt?

Elias är ganska så jättejobbig när han är hemma från dagis.
På sätt och vis jobbigare än Amir.
Amir flyger och flänger som ett jehu (vad är ett jehu egentligen?), men han kräver ändå inte social uppmärksamhet. Han hittar sina grejer att förstöra och hyllor att klättra upp på, rita lite på väggen och sen är det bra.
Men Elias är liksom jättejobbig, för han kräver social uppmärksamhet.
Det märks ju att han går på dagis och således får underhållning serverad på silverfat varje vardag.
Resultatet blir då att på helgerna har han skiiiiiiittråkigt.
För där hemma sitter bara mamma och pappa, en jättetråkig bebis och en storebror som inte förstår sig på lekar.
Han ska ha vår uppmärksamhet, och eftersom vi inte gillar skrik och gap och protester som uttrycks på alla de konstigaste vis, så ger vi honom den.
Först bygga järnväg. Sen bygga lego. Sen rita. Sen leka med bilar. Sen leka med play doh. Sen leka med alla dom där Little People-figurerna. Sen djuren och bondgården. Sen läsa böcker. Sen bygga klossar. Sen pussel.
Och sen var leksakerna slut, och Elias blir uttråkad.
Han klänger på oss och gnäller och tjatar om både det ena och det andra. Han lägger sig på golvet och ålar sig fram och tillbaka.
Vi går ut och försöker se till så att han springer av sig, men när vi kommer in igen så är det samma historia.

Jäkla dagis! Det är deras fel som inte främjar barnens fantasi. Kan jag känna. Det finns ju tusen miljoner leksaker där och en massa kompisar, aldrig att de har tråkigt. Det kanske inte är meningen att de ska ha tråkigt på dagis heller, det ska väl vara en pedagogisk verksamhet och blabla.
Men det blir liksom lite jobbigt för oss när han sedan är hemma och inte alls får den underhållningen.

Någon har sagt att det är bra för barn att ha tråkigt för då får de fantasi.
Jag hoppas att det stämmer. För jag orkar liksom inte underhålla honom hela tiden. Och jag tycker det är otroligt tråkigt att leka med honom. Jag sitter gärna med honom i soffan och läser bra böcker eller tittar på någon barnfilm med honom, men leka? Njääää.... jag har väl inte så bra fantasi jag heller.

Men även om det är så som de vise säger, att det är bra för barn att ha tråkigt, så undrar man ju, är det bra att ha tråkigt en hel helg?
För jag vill helst inte leka med honom på hela helgen.
Ja, jag har sagt det förr och jag säger det igen, jag är en hemsk mamma som inte vill leka med sina barn.
Jag kan som sagt var läsa, baka eller laga mat ihop med dem, men inte leka.

Så nu är det helg igen och jag antar att han får ligga där på golvet och åla sig nu också, för jag har inte råd att köpa fler leksaker.
Inte är det väl skadligt eller?

jag är asocial och tråkig och allmänt onödig här i världen

Jag har halkat runt på en massa bloggar i mina dar. Det verkar vara populärt att skicka så kallade utmaningar till varandra. Små roliga frågor eller enkäter som man ska svara på, eller "uppdrag" som man ska utföra, och sedan ska man skicka runt det till en himlans massa andra personer som man känner.
Och jag har tänkt "snyft snor, varför är det aldrig någon som skickar en utmaning till mig? jag vill också svara på frågor"
men tänkt på samma gång att det är väl inte så konstigt, för på nätet precis som i verkligheten, så är jag NOBODY, ingen att lägga märke till och ingen att bry sig om.

Och så idag så får jag en utmaning! Tjoho! Jag blir superglad.
Men... sen kommer jag på detta faktum. Vem ska jag skicka utmaningen vidare till? Jag känner ju ingen. Jag är ju ensam och övergiven.
Skitas.

Jaja, whatever, jag fick i alla fall en utmärkelse av Lena som såg ut så här och det blir man ju glad av:


Och sen så var det mina efterlängtade frågor som jag ska svara på så det ska jag göra:

5 saker jag inte kan vara utan

  • Barnen
  • The husband
  • Vänner (inte TV-programmet nu, visserligen det också, men riktiga vänner också, för trots allt så har jag ett par som är väldigt bra)
  • Datorn (jag VET!!!!)
  • Tvättmaskin, dammsugare, diskmaskin, you name it

Som sagt, så ska jag skicka vidare det här till 5 personer, men eftersom jag är meningslös här i världen så vet jag inte vem jag ska skicka till och därmed förstör jag hela leken.
Förlåt.

torsdag 19 februari 2009

Ny design!!!!

Kolla in min nya design!! Visst är den underbar!!!
Det är Lady Dahmer som har gjort den!!! *tipsa tipsa tipsa*
Snälla säg att ni tycker den är snygg!
/tål ej kritik

onsdag 18 februari 2009

Ni visar väl det här för era barn???

Elias är helt fast, och jag också!
Har själv bara en jättegammal VHS som förstörs mitt i alltihop av fiskegubbar på en strand (någon som tryckt på inspelningsknappen mitt i uppspelningen antar jag), så det var intressant att se hur hela filmen går egentligen!

Bästa barnprogrammet någonsin helt klart!!!!
(resten finns på YouTube!)



tisdag 17 februari 2009

Man ska väl inte blogga bara för bloggandets skull eller?

Uärk, jag har sån bloggtorka.
Verkligen inspirationslös, eller vad det heter.
Det är nästan så jag känner lite stress; "herregud min blogg ligger där och mögglar!"
Men det är ju helt tokigt.
Om det liksom inte händer något, om jag inte tänker, om jag inte träffar någon intressant person eller har någon konstig fundering, vad ska jag blogga för då?
Jag vägrar att skriva en leffeblogg om vad jag åt till frukost.
Tror det finns noll intresse för det.

Nu är det dessutom så att pesten har drabbat oss, för vi har varit sjuka i snart tre veckor.
Först influensa som aldrig gav med sig, sen en äcklig magsjuka som fortfarande sitter i.
När man inte är upptagen med att torka spyor så är det helt enkelt bara så att man vill bara sova och inte tänka alls.
Idag skulle vi fått hembesök av LSS-handläggaren men jag tror inte hon vill bli smittad så det får vi skjuta upp... och då hade hon gett oss en akuttid, den första hon hade, för att vi skulle få hjälp fort! Så nu vet jag inte hur länge vi får vänta! Skiiiiiiiit!!!!!!!!!!!!!!

Nej den här bloggen får vara prio två ett tag, tills inspirationen och orken kommer tillbaka.

Btw, jag har märkt att min blogg verkar vara av intresse för någon på Landstinget i Jönköping. Undrar vem det kan va? ;-)

onsdag 11 februari 2009

Jag bara provar att mobilblogga...





...och det gick jättebra!
*teknikens under*

ja och just det...

...nu har jag inte bloggat på länge eftersom jag varken haft tid eller ork.
Amir har varit så himla sjuk, idag har han varit på dagis första gången på tio dagar.
Och bilen gick sönder så bortskämda bekväma jag har varit alldeles knäckt.
Tänk vad hemskt att gå med barnen till dagis liksom, och behöva GÅ och handla!
Ibland tar man bekvämligheten för givet, höhö.
Syskonvagnen är helt kaputt och Elias har ju varit på dagis så det blev till att släpa dit hela gänget till fots.
Men, det gick faktiskt bättre än jag trodde! Tänkte först att det kommer ju aldrig att gå, Amir kommer få spaghettiben och bara lägga sig ner på marken hela tiden, alternativt springa över gatan och bli påkörd.
Men vi kom både fram till dagis och tillbaka igen. Flera gånger dessutom. Det tog bara 40 minuter och en utsliten arm (tar fem minuter att gå utan barn).

Och Amir har lärt sig att åka ståbräda! Det är verkligen ett framsteg ska ni veta.
För en ståbräda har jag ju, som Elias brukar åka på. Men Amir klättrade helt sonika upp på den med vilje och det har nu räddat mitt liv. Jag kanske inte behöver köpa ett koppel, hade tänkt det annars. Skönt att slippa.

Fast nu funkar bilen igen så inte sjutton tänker jag göra mig mer besvär än nödvändigt och släpa på vagn och allt när man kan åka bil. Jag är både miljöförstörare, oekonomisk och lat.

Och när jag ändå håller på och rapporterar ointressanta saker så kan jag ju också meddela att jag kom i allafall iväg på LSS-mötet förra veckan och handläggaren ska försöka ordna kortis åt oss två gånger i månaden plus en ledsagare som kommer och tar med Amir till badhuset ibland! Och hon skulle skynda på ärendet jättemycket.
Vilken räddning!!!
Å andra sidan så har han faktiskt sovit oförskämt bra ända sen han blev sjuk, 12 timmar i streck varje natt i sin egen säng... men det behöver man ju inte säga till henne, och förresten så kanske det bara är en tillfällighet.
Eller det är klart att det är en tillfällighet.
För sån tur har man ju bara inte.

lördag 7 februari 2009

uuuuäää va vi är sjuka

Jag förstår inte vad det är för jävla bacill som har drabbat oss!
Det tar ju ALDRIG slut!
Nu är visserligen Elias ganska okej, men Amir ligger fortfarande halvdöd och jag och Maria också.
Amir har alltså haft runt 40 graders feber i en vecka nu!
Och jag börjar bli lite smått förbannad på sjukvården, har ringt nästan varje dag och nojjat mig och dom ba´ "jamen små barn kaaaan ha så hög feber så länge, avvakta lite du" och "ge alvedon varvat med ipren" och "se till så han får astmamedicinen om han hostar mycket".
Inte får man komma till nånstans.
Fast visserligen är det rätt skönt för jag drar mig för att ta med honom till läkaren... huvva.
Jag har spenderat åtskilliga hundralappar på alvedon den här veckan och Amir bajsar typ bara vitt.
Det börjar kännas lite jobbigt faktiskt.

En konstig sak är dock att Amir blir "normalare" när han är sjuk, verkar det som.
Han beter sig jättekonstigt. Trots att han är väldigt matt och trött och sover för det mesta, så söker han tafatt kontakt emellanåt. Han kommer fram och petar på mig, ser mig i ögonen, får fram enstaka små ljud och ser ut att vilja kommunicera. Och så är han jättekelig...
Har faktiskt hört någonstans att autism-symtom minskar när man är sjuk?
Hur kan detta vara möjligt?
Och jag måste få lov att säga det... tur i oturen.. det är sååå sköööönt när han inte hoppar runt i soffan och far omkring som ett yrväder...
Ja jag vet jag är en hemsk mamma som säger så om sitt sjuka barn.

Nej, är han inte okej på måndag så får jag väl dra med honom till hans egen läkare. Väntar gärna över helgen så att han i alla fall kan slippa jourcentralen.
Hej och hå.

söndag 1 februari 2009

oboy-kräk luktar inte gott

Vi har sjukstuga här hemma, och jag tycker det är jätteskönt.
Egentligen är det ett helvete.
Amir är magsjuk. Tur att man har skinnsoffa och tvättmaskin säger jag bara.
Elias är jätteförkyld, höööög feber och "ont i halsen och benen" (är så glad att han kan säga var han har ont...).
Jag och Muneer har nån slags influensa, feber och hosta och sånt där.
Så nu har vi varit vakna i typ 30timmar i streck och torkat spyor, snutit näsor, hämtat vatten, bytt diarréblöjor, gett alvedon, tagit temp, tröstat, sjungit, blablabla.
Och nu sover hela högen och jag borde också sova men jag tycker det är så himla skönt när det är tyst och lugnt så jag förblir vaken.
Mig tar då inga sjukdomar i världen kål på, har varit med om värre saker än lite feber. Och kräk går att torka upp. Är inte mer med det.

Älskar tystnaden.

Det enda som är irriterande är att jag har massor med viktiga möten nästa vecka.
Fattar inte varför sjukdomar alltid ska komma galopperande vid sämsta tillfälle!
Blir väl till att huskura till max så man kan åka på det viktigaste i allafall.

Ska nu till Apoteket. Mysig rubrik va? Det har jag nyss fått erfara.

jaaaaaaaaaaa

Sju år efter studenten har jag äntligen kommit på vad jag ska bli när jag blir stor.
Ville bara meddela det eftersom det är ett sånt jätteframsteg för en sån som jag.
Det är visserligen en grej som jag vetat sen jag var 11, men nu är jag säkrare än någonsin! Jag bara vet att det är det här jag måste göra.
Så nu ska jag läsa upp betyg.
Har förträngt denna önskan bara för att det känns så motigt, just att läsa upp betyg, men vafan, det är väl straffet man får ta för att man var så slö i gymnasiet. Inte kan det hindra ens drömmar.
Gud va kul det ska bli.
Tjoho!