onsdag 25 februari 2009

Jag sa ifrån!!!

Var hos tandläkaren med Amir igår. Det är ju självklart mycket svårt att få honom att gapa eller ens sitta stilla i stolen, så det är meningen att han ska börja gå hos en specialisttandläkare eller kanske till och med bli sövd under undersökningen. Han har ju också rätt att få tänderna undersökta liksom, och man få ta till de metoder som funkar.

Tidigare så har han bitit ihop käften och börjat rivas och slåss när den okände kvinnan närmat sig med händerna mot hans mun. Men de har ändå lyckats se att han har begynnande tandsten och det är ju inte bra. En 4-åring med tandsten liksom, har ni hört något sådant förut? Receptionisten hos tandläkaren hade inte det...

Så nu var vi alltså där igår för att göra en liten extra kontroll inför specialisttandläkarinskolningen (det var ett långt ord, heter det så?), och det gick jättebra. Han var på glatt humör och tandläkaren och hennes assisterande sköterska blev väldigt charmade. De lyckades till och med öppna munnen på honom, titta på tänderna och se att det inte var så farligt med tandstenen.

Tandläkaren säger sedan:
"Vad har han för diagnos egentligen" och jag svarar "autism".
"Men det är väl väldigt mild autism, eller hur?" fortsätter läkaren.
Jag hör då mig själv svara: "Jasså, det tycker du! Nej, den räknas faktiskt som grav!"
Läkaren ser förvånad ut och fortsätter med att säga att det behövs ingen remiss till specialisten, för det här besöket gick så bra.
En röst, som jag sedan kommer på är min egen, svarar då, väldigt bestämt och faktiskt nästan argt:
"Jo, det ska han visst ha! Bara för att han är på bra humör idag så är det ingen garanti för att han är det nästa gång! Han har bitit ihop munnen förut och kan göra det igen, och att ta bort tandsten kommer verkligen inte gå, och han kanske kommer skrika och gråta och han är faktiskt oberäknelig och du kan inte säga något utan veta hur det kan vara!"

Läkaren skriver då omedelbart en remiss och jag blir chockad.
Va, var det jag som sa det där? Var det jag som faktiskt sa ifrån?


Jag är ju en mes! En tönt!
Hur kan detta komma sig? Vad har hänt med mig nu helt plötsligt?
En mer normal reaktion från mig skulle vara att jag godtog tandläkarens lilla idé och lämnade platsen med svansen mellan benen. Jag förstår inte vad denna styrka kommit från.

Men jag blir väldigt glad och stolt över mig själv. Kanske är det här början på en form av personlig utveckling, och kanske kommer jag i framtiden kunna och våga stå upp för mig själv och vad jag vill.
Jag hoppas verkligen det, för det lär ju behövas!
Livet är ett krig och det går knappast att vinna om man inte har något vapen.

5 kommentarer:

Jemima sa...

Yay, bra rutet! Det är så de ska tas! :) Fortsätt på det viset så ska du se att allt flyter på som bara den. :)

lalandakid sa...

Heja!
Mer sånt!

Och kom ihåg: övning ger färdighet
;)

Madde sa...

Superbra, jag jobbar som personligassistent ( med både barn/ungdomar med autism, utvecklingsstörning och rörelsehinder)
jag ser hur föräldrarna verkligen får kämpa,kämpa,kämpa. Inte bara med att de får ett barn med funktionsnedsättning utan med alla myndigheter och sjukvård och ALLT. Oftast märker man skillnaden på hur olika det blir beroende på hur mycke föräldrarna orkar att kämpa. Så detta är ju verkligen ett steg i rätt riktning. Kämpa på! NU ska jag fortsätta läsa igenom din blogg för jag hittade just hit :)

litentanta sa...

Hej förresten!

Har inte hunnit läsa så mycket än men kunde inte låta bli att kliva in och babbla lite ändå, är en fd personlig assistent som "once upon a time" var väldigt insatt i problematiken, pga ep o pillerelände lite mer grötig i skallen numer men lite finns nog kvar.

Tror att du får förbereda dig på att kämpa länge, länge MEN att aldrig ge upp hoppet! Vissa av funktionerna kan man ju lära in som vuxen, vet ju inte hur han ligger rent (o nu kommer det ju att låta hårt men jag är inte så allra som bästigast på det här med ord nuförtiden...) intelligens-mässigt, för det brukar ju kunna gå att genom kunskap som blir inövad kunna ge lite stöd till honom i högre ålder.

Killen jag jobbade med hade Aspberger och hade det väldigt jobbigt, det var i mellanstadiet och pubertet och alltihopa slog till väldigt hårt mot honom. Han fick verkligen kämpa hårt och när just den sociala biten är så stort problem blir det ju än mer ångestfull, är dock överlycklig att en hel drös år senare hamna på samma fest som hans morsa (vi är vänner än idag) och fick höga äran att åka med honom som chaufför till krogen!

Vilken revansch han fick med åren, och med hjälp av en anpassad skola, synd bara att det var så omöjligt att skaka fram före högstadiet..

Tror att man växer med uppgiften dock, du kommer att odla tonvis m skinn på näsan, för det är ju så att DU som mamma är den som faktiskt vet mest och allra oftast bäst också, vad din son behöver och det är underbart att se att du tagit upp kampen!

Önskar er hela högen mycket lycka, och ork, och framtiden kan ofta vara mycket ljusare än vad man ibland luras till att tro!

Elisabet sa...

TACK så mycket för de orden! Det värmde!