torsdag 26 februari 2009

Vem bestämmer om vem som har rätt att klaga?

Familjeliv.se är ett fritt diskussionsforum. Även om det såklart finns vissa (eller rättare sagt skitmånga) förhållningsregler om vad som passar sig att säga eller inte, så är det ändå i viss mån fritt. Tanken är att man ska diskutera, avreagera sig, yttra sig, ha åsikter, gnälla om det som gnällas bör.

Jag tror dock att 99% av FL:s besökare har missat det. För så fort man öppnar käften så får man höra att man ska skaffa sig ett liv, ett större perspektiv, "i-landsproblem", man ska tänka på barnen i Afrika, skaffa sig en hobby, och framför allt så undras det om man inte ska ta hand om barnen istället för att bara vräka ur sig tramsigheter på internet.

Jag skriver ofta inlägg i forumet "irriterande", då jag vill ventilera saker som är just irriterande. Men det får man inte för effellarna. Bara de som har riktigt stora problem får lov att yttra sig, tex de som har döende barn, en make som kollar på porr på internet, den som har 8 kronor kvar efter att räkningarna är betalda eller eventuellt de som "utan anledning" (underdrift? tja, kanske lite) blir fråntagna sina barn av soc. Resten kan som sagt var gå och virka eller spela squash (stavning?), och efter det titta på ett YouTube-klipp med barn som svälter, för då får man minsann se vad riktiga problem är.

Emellan detta är det också okej att skapa 798 omröstningar om abort och DS och i en evighet diskutera om det är okej att röka under graviditeten eller om det ska vara dödsstraff på pedofiler. Har du något annat att säga så är det icke relevant.

Jag vet inte varför jag brukar hänga på FL. Hela stället är ju bara tragiskt, fyllt med mammor och pappor av den allra värsta sort som man som tur är aldrig träffar på ute i vanliga livet. Men av någon outgrundlig anledning så är det roligt att sitta och garva åt hur korkade vissa människor är. Och ibland hittar man faktiskt, tro det eller ej, någon människa som tänker likadant som jag, och då blir man glad och inser att det finns trots allt ett hopp för mänskligheten.

Jag fick häromdagen höra att jag skulle skaffa mig ett perspektiv och vidga mina vyer istället för att gnälla på i-landsproblem på Familjeliv. Vad jag hade gnällt om tänker jag säga i ett annat inlägg, annars blir detta för långt. Hur som helst var det aningen komiskt att jag av alla människor fick en sådan kommentar.

Jag har en son med autism, min mamma dog plötsligt när jag var gravid med mitt första barn i 7e månaden, jag är ensam, övergiven, outbildad, extremt fattig (ni skulle inte tro mig om jag gav er detaljer), jag har världens sämsta självförtroende, jag har velat ta livet av mig x antal gånger, min man är psykiskt sjuk och vi kämpar dagligen med kulturkrockar och fördomar, jag är otursförföljd, ful, tjock och äcklig, jag äter antidepressiv medicin och sömntabletter, och jag kan fortsätta med att berätta saker som ni aldrig skulle tro på och som dessutom är för privata.

Men det är klart, jag har mat varje dag och det är än så länge bara ett hål i mina byxor, så jag ska väl inte klaga, eller hur? Det finns ju faktiskt barn i världen som blir gruppvåldtagna och måste mörda andra barn. Det finns ju kvinnor som får syra slängt i ansiktet och vi ska ju inte tala om Elizabeth Fritzl. Mina problem är småpotatis, så då kan jag ju lika gärna hålla käft?

Hela min vardag går ut på att kämpa och orka. Om jag då och då blir irriterad för en småsak så tycker jag att det är en liten befrielse att få gnälla över den istället. Då känner jag mig nästan som en normal, lyckad människa. Tänk vad underbart att få klaga över att det var mögel på tacobröden istället för att hela tiden bara gråta över att Amir inte har sovit på 4 år!

Det jag vill säga är att bara för att man klagar på småsaker så betyder det inte att man inte har stora problem. Jag menar också att alla människor har rätt att klaga, för alla har sin egen gräns för vad man orkar med, det finns ingen norm för det. Ingen ska gå över någon annan och påstå att den andre inte har rätt att klaga eller att de ska börja klaga först när de är i samma sits som barnen i Afrika eller någon annan.

Alla människor ser på sina problem utifrån sina egna känslor och förutsättningar. Att klanka ner på andras problem innebär bara att man själv har bristande empatiförmåga. Något som inte är ovanligt på FL. Inte i resten av världen heller.



(detta är ju för övrigt något som även Linda bör tänka på)

5 kommentarer:

lovvik sa...

Hej Elisabeth
Tack för att du skriver så härligt, argt och underbart i din blogg! Jag läser den med spänning så fort jag kommer åt. Definitivt den bästa blogg jag har läst.
Du skulle kunna ge ut den som riktigt god litteratur.
Fortsätt i samma utmärkta stil.
hälsar
Danne (Kristinas man)

LENA DE LA RIVERA sa...

Så som du beskriver dig själv, är inte alls det jag ser framför mig.

I mina ögon är du stark, trygg och självsäker. En supermorsa som kämpar på med vardagen, även om det inte blev som du tänkt från början.

Själv valde jag bort FL för länge sedan,precis av den anledningen du faktiskt beskriver så väl. Föredrar AFF och då bara vissa specifika formumsnack.

Jag är ju tonårsmorsa, så jag har lärt mig att välja mina fighter :)

Elisabet sa...

Nej du Lena, du har fel. Självsäker är det sista jag är. Jag skulle vilja vara stark och jag skulle vilja säga att jag är stark, men jag tror inte att jag är det. Eller så är jag det, men kan inte erkänna det eftersom jag inte är självsäker =)

Men självförtroendet och självbilden kan jag nog aldrig jobba färdigt med. Och trygg vet jag inte om jag kan påstå heller.

Roligt att jag framstår som det via bloggen dock.
Bloggen är ju min plats där jag får tjuta hur mycket jag vill och där jag bestämmer, så det är givet att jag verkar tryggare än vad jag verkligen är.

Carro sa...

Råkade snubbla in här via FL. Läste hela första sidan här, vartenda inlägg fångade mig från första raden. Du är en superbloggare som verkligen har sunda värderingar och skriver om erhört bra grejer. Ville bara säga det, kanske förgyller jag din dag lite hoppas jag! Söta barn har du också!

Viola sa...

Ja man är ju alltid sig själv närmst, och det är ju bättre att bara ha små ilandsproblem att gnälla över än riktigt stora. Men tydligen anser många att man bara får yttra sig om man har det riktigt för jävligt annars ska man le och hålla käft.