tisdag 31 mars 2009

Om jag hade en halv miljon...

... så skulle jag ta mitt pick och pack och ta med mig Amir och dra till England och börja med HBOT*.

Det är fan så jävla orättvist. Sverige tror att vi är så bra. Med vård och allting. Men vi är ju helt primitiva. Det slår mig mer och mer, ju mer jag läser. Speciellt när det gäller autismforskning och behandling så ligger vi ju nästan lägst i rang.

Vi har flera gånger diskuterat om vi ska flytta utomlands, pga olika anledningar. Men vi har alltid, i slutändan, bestämt att det är bäst att stanna här, för Amirs skull. Fast det är ju egentligen inte bäst.

När det gäller autismbehandling så är till och med Indien bättre! Sverige är det enda västerländska landet som fortfarande har attityden "autism är hopplöst, det är bara att lära sig att leva med det". Hur primitiv är inte det? Och varför just autism? Alla andra handikapp och sjukdomar forskas det omkring och man försöker så gott man kan med olika behandlingsmetoder. Men autism, ja det är medfött, obotligt, hopplöst. Ta det som det är!

Det är den attityden man möts av, speciellt inom vården. Det är aldrig någon som har sagt till oss att det finns så många behandlingsmetoder mot autism! Det som jag har fått veta, är att autister får lära sig att leva hyfsat självständigt genom olika pedagogiska metoder, och så kan man dresseras enligt IBT. That´s it. Vad jag vet i övrigt har jag nu läst själv. Är det inte bedrövligt?

Tillbaka till Indien. Min yngste svåger har dragit sig ifrån lantlivet och uråldriga traditioner och bosatt sig i Pune. Han är förlovad med en engelsk tjej, och hon har nyligen kommit hem till England efter att ha hälsat på honom i tre månader. Hon har förstås hört om Amir. Kunskapen om autism är på min mans sida av släkten inte stor (eller rättare sagt, den är obefintlig och de vägrar fortfarande acceptera att han faktiskt är funktionshindrad), men något annat kan man ju inte begära. Hon, som då är från England, upplyste svågern en hel del om detta problem.

Vidare tog de sig till ett behandlingscenter för autister, i Bombay, för att bara kolla läget och lära sig mer. Där har de minsann en tryckkammare och utför HBOT! Inte nog med det, så har de ett stort forskningsteam som forskar i autism, de har ett barnhem där stackars autistiska barn blivit lämnade av sina föräldrar, och dessa barn får gå i en specialanpassad skola med välutvecklade pedagogiska metoder.

Jag blir så himla förbannad. Om Sverige nu är så himla bra på vård som vi tror, så skulle jag vilja se lite mindre hopplöshet och lite mer framåtanda när det gäller autism. Jag förstår inte vad denna inskränkthet ska vara bra för? Varför vågar man inte prova saker, finns det någon anledning? Är det för att man måste vara så försiktig? Jag har ingen aning, så upplys mig gärna!

Jag vill inte vara högtravande, men det känns aningen fånigt när svågern berättar om vilka möjligheter som skulle finnas för Amir i ett skitigt u-land, och jag sitter här och bara "jaaa eeehh han kan ju lära sig att jobba med bilder".

Det är mycket möjligt att jag inte vet ett dugg vad jag pratar om, jag är novis på det här området och är säkert ute och cyklar, men då lär jag väl få veta det.

I dagsläget så vet jag så mycket som att andra länder har framtidsutsikter och möjligheter för autister och det har inte Sverige. Varför???




*HBOT = syrgasbehandling i tryckkammare för barn med autism. En behandlingsmetod som i Europa utförs framför allt i England och Turkiet. Enligt statistiken så ska tydligen hela 80% av de behandlade barnen visat klar förbättring efteråt. Tryckkammare finns även i Sverige, men den används inte för autism.
Blogg om HBOT: http://blogg.aftonbladet.se/19054/

Ett alternativ som inte är ett alternativ...

Jag läser mycket om det här med alternativa behandlingsmetoder mot autism, och överväger nu att utesluta gluten och kanske mjölk ur Amirs kost.

Det finns ju tydligen bevis för att om man utesluter detta ur kosten så kan autistiska personer må betydligt bättre. Bättre på vilket sätt vet jag inte, jag måste läsa vidare. Jag vill minnas att vi provade att ta bort gluten ett tag när Amir var runt två år, men det var så himla jobbigt så vi orkade inte och det verkade resultatlöst. Nu vet jag inte hur länge man måste prova för att se resultat visserligen...

Jag tänker bara på att borde vara värt att prova, men, Amirs kost består ju till stor del av välling och mackor. Det är välling och mackor som går ner när inget annat går. Det är liksom en livlina den dagen när han inte ätit något annat och han tjurar och skriker av hunger. Hur kan man helt plötsligt utesluta detta?

Och välling? Herregud, man kan ju inte sluta med välling. Ungen skulle ju bli tokig. Det hör ju till rutinen att dricka välling på morgonen och kvällen. Och som sagt, livlinan.

Att utesluta mjölk är väl inga problem, där finns det ju så många alternativ.

En sak som gnager mig är just vad jag skrev innan; "Amirs kost består ju till stor del av välling och mackor". Man kan inte låta bli att tänka, är det en utlösande faktor? Att det är just därför? Nu tror jag verkligen inte att han har autism för att han sätter i sig en massa gluten dagarna i ända, men faktum är ju att autister kan må bättre utan gluten och då funderar man ju vidare på om Amir mår sämre just för att han äter mycket gluten.

Hur går man tillväga? Är det verkligen värt att vända hans liv upp och ner på detta sättet och sluta ge honom hans favoritmat? Hjärnan säger ja, men hjärtat säger nej. För det finns inte glutenfri välling eller?

måndag 30 mars 2009

Spillror från en mammas råd

När mamma hade dött och vi rensade bland hennes ägodelar, så lade jag beslag på "Barnaboken" av Anna Wahlgren. Jag ville minnas att mamma alltid hade tjatat om henne, att hon var så bra, och hade så sunda värderingar. Jag var på den tiden måttligt intresserad av hennes idol eftersom jag var barnlös och bara tänkte på sprit. Nu däremot, vid rensningen, var jag gravid, och tänkte kika i alla hennes böcker om barn och graviditet, vilka de flesta var skrivna av Anna Wahlgren. Jag måste ju veta vad som var så bra, liksom.

Så, Barnaboken då. En röd, gammal bok från början av 80-talet, med en massa kaffefläckar överallt. Det syntes att den var väl läst, och jag antog att mamma hade haft boken som guide under mina och mina syskons uppväxtsår. Misstanken bekräftades när jag öppnade boken och fann, att på nästan varje sida var text understruken, och det fanns anteckningar i marginalen.

Jag blev överlycklig. Jag var gravid med mitt första barn, och visste inte ett jota om varken bebisar eller småbarn över huvud taget, jag hade verkligen behövt min mamma som bollplank. Nu fanns hon inte längre, och det enda som fanns kvar av hennes åsikter var dessa anteckningar och understrykningar. Om jag läste dem så kunde jag få veta vad hon tyckte!

Men boken blev stående i bokhyllan, eftersom jag självklart aldrig hann läsa med en skrikig Amir i lägenheten.

Så hittade jag den igen häromdagen, efter att ha varit i debatt på FL om Anna och hennes Sova Hela Natten-kur, och det slog mig att denna kvinna, som jag irriterar mig så mycket på, var min mammas största idol. Och min största idol är mamma. Jag blev konfunderad och bestämde mig för att läsa Barnaboken i det skick som jag har den.

Det bekymrade mig en aning, att den kvinna som jag tycker hade så bra värderingar och har uppfostrat fyra barn till att bli självständiga och vettiga människor, den kvinna vars råd och hjälp jag längtar så mycket efter, i sin tur "efterapade" Anna Wahlgren, av alla människor. Hur kunde det vara möjligt? Det skulle ju innebära, att om hon hade levt idag, så skulle jag och hon ha en massa konflikter och hon skulle tjata på mig varje dag i telefonen om barnuppfostran och saker som hon skulle tyckt att jag gör fel.

Men något bra med fru Wahlgren borde det ju alltså finnas? För mamma tyckte det, då måste det ju vara så (eller...?). Trots konstiga uppfattningar om närhetsföräldrar och naturliga saker som att lyssna på barnets behov, för att inte tala om den sneda synen på bokstavsdiagnoser.

Jodå, det finns det. Och vad? Nästan enbart det som min mamma har strykit under. Det som hon inte strykit under, det är också helt tokigt. Ibland finns det till och med små anteckningar i marginalen som säger "fel!" och "håller inte med!". Ibland är stora stycken inringade och bredvid kan det vara ett stort utropstecken, eller ett frågetecken. Och nästan allting instämmer även jag i.

Något är ju också helt på tok med tanten, men allting är ju inte svart eller vitt och allting är inte bara bra eller dåligt. Och varför ska man ta efter det som man tycker är dåligt, även om det är samma åsikter som ens avlidna käre mor hade? Det finns ingen anledning.

Jag saknar att ha mamma här, på andra sidan telefonluren, så att jag kan bolla tankar med henne angående barnen. Ja, angående allting som sker i livet. Jag har i min envishet trott, ända sedan hon dog, att allting skulle vara jättebra om hon fortfarande levde, att det skulle vara helt fantastiskt att ha henne i närheten.

Tre månader innan Amir föddes så sa hon, nästan varje dag, "vad jag längtar tills bebisen kommer, då ska jag besöka er varje dag och passa bebisen åt er när ni vill sova eller äta på restaurang!" och jag tänkte att det lät så bra. Och jag tänkte att det var så bra att hon bara bodde 200 meter ifrån oss. Och varje gång som jag undrade något så kunde jag fråga henne.

Men egentligen är det ju bara så lätt att endast tänka positiva tankar om de som inte finns längre, det är som att man ska hedra dem. Och visserligen är det på ett sätt sant att man inte bör kritisera dem, för de kan inte försvara sig längre. Men samtidigt så ska man inte inbilla sig att allt skulle vara guld och gröna skogar om de fortfarande levde, för det behöver inte alls vara så! Hade mamma kommit och hälsat på oss varje dag, så hade jag nog inte stått ut, jag hade blivit förbannad. Och om hon varje dag hade ringt och kommit med goda råd a´la Anna Wahlgren så hade jag minst sagt blivit irriterad. Det är bara att inse.

Hur som helst så är det roligt att ha kvar den här boken. Det känns som att man får en kontakt som annars är förlorad. Mamma blir närvarande på ett sätt som annars inte är möjligt.

Och nu tror jag att jag har kommit på vad poängen med detta flummiga inlägg är, och det handlar inte om Anna Wahlgren.

Det handlar om att alla ni, som har era mammor kvar i livet och fortfarande har kontakt med dem, ska veta hur mycket jag avundas er. För att ha en mamma med åsikter som inte stämmer överrens med ens egna, som gnetar och tjatar och tränger sig på, är bättre än att inte ha någon alls. Ni bör ta vara på det. Jag gjorde aldrig det. Jag tog alltid mamma för givet, och en dag så fanns hon inte längre. Det finns ingenting som jag har gjort, som jag ångrar mer än det. Man ska alltid visa människorna som man älskar, att man älskar dem, för en dag är det försent. Ingen är odödlig, och helt plötsligt, när man minst anar det, så kommer den bittra verkligheten slå dig i huvudet.

Ta vara på det ni har, för det kommer inte att vara för evigt.

lördag 28 mars 2009

jag ser ju inte tangentbordet heller

Och appropå ingenting så har jag släckt lampan och är mörkrädd. Undrar om jag kan tända igen. Känns aningen provocerande, men är också beredd att tro att världens makthavare skiter fullständigt i vad vi tycker, för det enda som kan få dem att ändra åsikt är en jävla siffra på en jävla papperslapp.

Och förresten så drar kylen, frysen och datorn mer ström än lamporna så jag fattar inte riktigt what the buzz is about. Ett ställningstagande, javisst. Men som sagt, gubbarna i kostym kan nog inte bry sig mindre.

Nej, nu tänder jag.

Nu kommer räddningen

Vi ska börja skola in Amir på kortis nästa vecka! Redan nästa vecka!

ÅH GUD SÅ UNDERBART!!!

fredag 27 mars 2009

Pedofiler på nätet... och på dagis

Internets vägar äro outgrundliga. När man tror att man har sett allt, då ser man lite till.

Jag trodde att jag hade sett allt när jag halkade in på ett filmklipp där någon… nej, usch, jag ska inte skriva. Det var i alla fall vidrigt, och jag tappade aptiten i typ en vecka framöver.

För någon månad sedan så halkade jag in på en annan sak, som jag först tänkte att jag inte skulle skriva om, eftersom man inte vet konsekvenserna. Men wtf.

Det var en blogg, vilken surprice. Alla bloggar ju. Även pedofiler. Och det var en blogg som var skriven av en pedofil som jag hittade. En svensk, riktigt helylle-pedofil. Han använde bloggen till att uttrycka sina tankar, känslor och idéer. Han hade i sin tur många pedofilvänner, som också de har bloggar.

Först trodde jag inte riktigt mina ögon, men sen kom jag att tänka på det där filmklippet jag har sett, och erinrade mig att allt ryms på internet, så även svenska pedofilers tankar.

Och det var intressant! Det var riktigt intressant läsning. Och det var riktigt, riktigt vidrigt.

Mannen i fråga, och även hans vänner, visste hur de skulle använda sig av det skrivna språket. De skriver jättebra, sakligt och korrekt, och kan argumentera för sin sak. Det är det som är läskigt. Det bevisar nämligen ännu en gång, att pedofiler inte bara är äckliga gubbar som lurar utanför dagis med en klubba i handen, utan att de även är välutbildade, rika, propra karlar som de flesta säkert tycker om.

Jag fastnade i läsningen. Jag kunde inte hålla med om ett enda av hans argument, men samtidigt blev jag fascinerad av hur väl han kunde uttrycka sig, och det gjorde ju så att man faktiskt uppmärksammade vad han skrev. Vilken otäck egenskap hos en pedofil. Men det är ju faktiskt inte ovanligt. Jag vill minnas att Hitler var en intelligent herre som visste hur han skulle uttrycka sig. Och Josef Fritzl är en högt ärad affärsman som alla hyste respekt inför. De vet hur de ska använda sig av sina egenskaper.

Först förfärades jag över att en pedofil ”får” ha en blogg. Men ju mer jag läste, desto mer insåg jag att mannen inte har begått något brott. Han tänker bara. Han använder inte bloggen till att vara brottslig. Och han har, enligt honom själv, inte agerat utifrån sin läggning. Och med tanke på detta, och på yttrande- och tryckfriheten, så är det lika bra att inse att även pedofiler får blogga.

Nu till min poäng. En pedofil-blogg som jag halkade in på, är skriven av en man som jobbar på en förskola. Ja, det är sant. Först här börjar jag tänka, om snubben inte är brottslig ändå. Han beskriver nämligen i sin blogg, ”upplevelser”, som han har haft på dagis. Stunder som har varit sensuella. Han har inte agerat någonting, säger han, men han berättar ändå om dessa ”sensuella” stunder. Och han berättar om kärleken till barnen på dagiset. Han berättar om känslorna.

Jag kan bara innerligt hoppas att bloggen inte är sann, men jag tror den är det, varför skulle den inte vara det? Pedofiler älskar barn. Man vill gärna jobba med något som man älskar, det hör till vanligheten. Det hör också till vanligheten idag att människor bloggar. Så, varför kan inte en pedofil som jobbar på dagis blogga om det?

Åh herregud. Det jag skriver nu vill jag verkligen inte skriva, men jag gör det ändå. Tanken att det jobbar pedofiler på dagis har såklart slagit mig innan, men inte så verkligt som nu. Vem är denne bloggare? Var bor han? På vilket dagis jobbar han? Jag slutar aldrig tänka på det.

Varför? För att det jobbar en man på min sons dagis. Han är en jättebra förskollärare och sonen älskar honom. Men sedan jag läste bloggen, så kan jag inte låta bli att titta snett på honom. Jag är fruktansvärd, jag vet. Och jag vet att även kvinnor kan vara pedofiler (men jag vet också att män begår 98% av alla sexualbrott, det är siffror som talar för sig själva), men nu är det också ett faktum att bloggaren är en man, och jag vet inte alls var han bor och var han jobbar.

Jag tycker det är fel med diskriminering på arbetsmarknaden, på alla sätt. Och som sagt, det finns kvinnliga pedofiler. Men nu känner jag mig bara tveksam, till allting.

Jag är säkert naiv som inte har insett sådana saker tidigare, men nu känner jag mig tveksam till att lämna mina barn i andra människors händer, att lämna dem ur sikte. Man kan inte hålla på och nojja sig för allting hela livet, man måste försöka lita på människorna man har omkring sig, jag vet.

Men jag tror det är min mamma-instinkt som reagerar så här. Instinkten att man ska skydda sina barn och försvara dem med näbbar och klor. I det läget är vi bara djur. Instinkten att skydda sina barn går över det sunda förnuftet. Om man vet att det finns en fara som hotar, så vore det onaturligt och osunt att inte ens ägna det en tanke.

Ska man låta män jobba med barn? Svar ja. Ska man begära att föräldrarna ska känna sig trygga i det? Svar nej.

Och det gör inte jag.


http://pedofili.wordpress.com/
http://alex.pedofil.se

Men vaddå, är det synd om mig eller?

Jag träffar ganska mycket folk nu för tiden. Ganska mycket vårdpersonal och sånt. Men många andra personer också. Jag håller på att bygga upp ett nätverk. Och varje gång som jag träffar någon ny person, så låter det likadant när man ska berätta om sitt liv.

-Ja Amir är äldst och han har autism då.
-Åååhhhhh... hur känns det?
-Nä det känns väl inte så farligt, det var vi beredda på.
-Ååååhhh... det är ju en sorg...
-Jamen man vänjer sig.
-Åååhhhh... har ni far och morföräldrar i närheten eller nåt?
-Nej. Och mamma är död.
-Ååååhhhh... *gråter en skvätt*... och så den lilla där också... *pekar på Maria*
-Ja fast vi har en 2,5åring också.
-OJ OJ OJ..... *dör av chock*... Då har ni fullt upp? Att du inte är helt slut....
-Nej jag tycker faktiskt mest att det är roligt, livet känns meningsfullt.
-OJ OJ OJ... du måste vara stark... *klappar på ryggen*
-Nej men vad ska man göra då? Man kan ju liksom inte bara klappa ihop.
-Ja det har du ju rätt i. Men jag skulle ALDRIG klara av det!

Vid det här laget börjar jag prata om något annat.

Vaddå "jag skulle aldrig klara av det"? Vad skulle du göra då? Ta livet av dig? Adoptera bort barnen? Sticka därifrån och börja ett nytt, ansvarslöst liv och låta mannen ta hand om barnen?

Jag tycker folk i allmänhet är omtänksamma och empatiska, och jag förstår att de bara menar väl och vill säga varma ord. Men just det där "jag skulle aldrig klara en sådan sak", det begriper jag mig inte på. Varför säger man så? Det är ju helt befängt, klart att du skulle klara det! Det handlar ju om ens barn, man slutar ju aldrig kämpa för dem. Man kan inte tillåta sig själv att "inte klara av det". Och vad vinner jag på att höra det? Jaha, vad bra, jag är en supermänniska med övermänskliga krafter som klarar saker som ingen annan klarar. Eller vad?

Sedan så börjar jag faktiskt tycka att det är lite jobbigt att folk ska tycka synd om mig vart jag än går. Och folk börjar ställa frågor och tror att jag ska öppna mig för dem. Frågor som "hur känns det" och "hur går det för er" och "hur mår du" kan jag liksom inte svara på för vem som helst. Jag vet inte vad jag ska svara, vad ska jag svara? "Jo tack det är piss i helvete, försökte ta livet av mig igår, men annars går det", eller ett krystat "tack bra!" fast de förstår att det inte är bra. Eller är det bra?

Jo, jag tycker faktiskt att det är bra! Men om jag säger det, så ser folk förvånade ut och tar mig inte på allvar. Och om jag någon gång säger något annat, så ser folk ut som ledsna hundar och klappar mig på armen och vill att jag ska tala ut. Vilket jag inte tänker göra.

Jag älskar faktiskt mitt liv. Det är långt ifrån perfekt och problemfritt, men jag har funnit ett sätt att leva det så att det funkar och går vidare. Det är mitt liv, det handlar om mig, det är en del av mig. Något annat vore konstigt. Jag mår bra. Eller, jag kanske mår dåligt, men har lärt mig att leva med det, så det känns som att jag mår bra.

Och med det så tycker jag inte om när folk hela tiden ska tycka synd om mig. Varje gång någon gör det, så kommer sanningen upp för mig, om vilket eländigt liv jag lever. Varje gång någon säger "åååååhhhh" och lägger huvudet på sne, så får jag klart för mig att mitt liv inte är bra, att det är jobbigt, hemskt, och måste göras bättre, att det inte duger. Och det får mig bara att må sämre.

Det får mig att må sämre trots att det inte är befogat.

Jag vill bara att människor ska prata med mig på vanligt sätt. Om jag vill öppna mig så kommer jag göra det självmant. Om jag helt plötsligt nämner något som är jobbigt, så gör jag inte det för att alla ska beklaga sig över stackars mig. Jag nämner det bara för att det hör till saken, och för att jag också har rätt att yttra mig om hur det är för mig. När någon till exempel säger "kan inte mormor sitta barnvakt" så måste jag ju svara "nej för hon är död", jag kan ju inte ljuga. Och då säger jag inte det för att jag tycker att det är så synd om mig. För det är det inte.

Jag är bara helt säker på att allting som har hänt, och allting som händer mig, har en mening, och en poäng som kommer visa sig någon gång i framtiden. Jag väntar på den poängen, och under tiden så kan jag lika gärna inse att det går bra att leva så här, och det går bra att leva så här utan problem och utan att gnälla och klaga hela tiden. Och det går faktiskt att må bra och vara glad ändå. Man ska inte låta små saker trycka ner en, men inte heller stora.

Ja, jag vet att inte alla kan fatta att jag tänker så här och att de bara är snälla och menar väl när de tycker synd om mig. Det är inte min mening att nu vara en otacksam bitterfitta och tjura över andra människors empati. Men jag tycker samtidigt att jag har rätt att skriva vad jag känner angående det.

Även om mitt liv kanske är jobbigare än andras och jag går igenom saker som kan verka skit, så är det ingen anledning till att dadda med mig. Om jag själv av alla människor har hittat ett sätt att ta mig igenom det och samtidigt försöker ha en positiv framtidstro, så är det det som räknas. Vissa dagar är värre än andra och då har jag rätt att klaga, och vissa dagar är glada och bra, då har jag rätt att glömma det jobbiga en stund. Det finns ingen anledning för mig att hela tiden vara negativ och sur och kräva andras medlidande, för det blir ingenting bättre utav.

Men trots att jag nu har sagt såhär, så säger jag även; om jag en dag vill ha din hjälp, snälla, give it to me. Då ska jag inte vara otacksam.

HA HA HA

Jag har raderat mitt FL-konto.
Vilken befrielse!
/duktig



UPPDATERING: lyckades hålla mig därifrån en halvtimme. Fast jag har i alla fall ett nytt nick. Det gör också gott.

onsdag 25 mars 2009

Jaha, då kan man inte åka bil längre heller

Har idag varit på inskolning hos specialisttandläkaren med Amir. Passade på att ta med honom på en liten rundtur i stan och till lite andra ställen också, eftersom det är så sällan som man är ensam med bara honom.

Körde alltså bil. Amir skrattar och är glad i baksätet. Jag tittar på vägen. Det måste man ju när man kör bil. Sen helt plötsligt blir jag livrädd, för jag känner hur någon tar tag i mina axlar! Jag ser i ögonvrån att det är Amir som är alldeles lös i bilen!

Jag tvärstannar så fort jag kan och sätter honom till rätta igen, han har alltså krånglat sig ur sätet. Men vidare på bilturen så lyckas han krångla sig ur en gång till... livsfarligt!

Nu är det också så, att nu kommer jag få skit, men det struntar jag i. När jag hämtar Elias från dagis så har jag alltid hämtat Amir först, eftersom det är smidigast. Amir får sedan sitta kvar i bilen när jag springer in och hämtar Elias, vilket tar högst två minuter. Han brukar inte ha några problem med det, handbromsen sitter i samt växel, bilen är så låst som det går osv, så jag har inte dåligt samvete (även fast jag vet att en massa präktiga FL-morsor skulle gnälla på mig i all oändlighet om de visste).

Så även idag, och självklart när jag kom tillbaka till bilen så sprang Amir lös där inne, petade på alla spakar och knappar, körde med ratten och hade jätteroligt.

OK... jag tycker ju då att man kan se det från den ljusa sidan, att han satte sig i förarsätet och låtsades köra bil (han lät som en också), det är ett framsteg. Men tillbaka till allvaret, det är som sagt var livsfarligt. Tänk om han lossar handbromsen, puttar i en växel och bilen börjar rulla. Tänk om han låser upp bilen och sticker!

Ja, det är ju lätt fixat, bara att ta med honom in till Elias dagis istället. Men problemet kvarstår att han lösgör sig även under färd.

Jag har ingen aning om hur man ska lösa det, bälten och bilbarnstolar ser ju ut som de gör, man kan ju inte sitta på annat sätt? Kan man fråga arbetsterapeuten eller vad? Finns det något hjälpmedel? Eller ska man söka bilstöd hos FK för att få bilen anpassad? Voj voj.

Nu vågar jag ju inte åka med honom i bilen längre, om man inte får det åtgärdat. Hur det nu ska gå, för bilen måste man ju liksom ta, åka kollektivt är ju ett skämt också.

Håhåjaja, alltid är det något nytt. Börjar visserligen vänja mig.

Helamning i 6 månader, eller hur var det nu?

Har varit på BVC med Maria och det gnälls fortfarande över hennes kurva. Jag gnäller inte alls tillbaka. Detta är första gången som jag inte har nojjat mig över ett barn. Anledningen är enkel; hon är den piggaste, friskaste och gladaste bebisen jag haft, vad finns det att nojja över då? Att hon är liten? Ja, hon är liten, men herregud, hon är halvindier, har ni sett minimänniskorna där borta? BVC har nog inte gjort det. Och trots att hon faktiskt växer, dock lite sakta, så är det alltså väldigt gnälligt från deras sida.

Jag har inte helammat varken Amir eller Elias i sex månader, enligt rekommendationerna, så nu när amningen funkade så bra för Maria så ville jag verkligen göra det den här gången. Hon har bara ätit riktig mat i ett par veckor och det känns som att hon är mogen för det nu, för hon äter med jättebra aptit. Hade jag börjat ge henne smakportioner tidigare så kanske hon inte hade varit mogen och det hade blivit ett himla bråk och kladd.

Så när jag berättade på BVC att vi har börjat med riktig mat så drog "tanten" en lättnadens suck! Hon har nämligen varit på mig i två månader om att jag ska börja ge smakportioner. Varför förstår jag egentligen inte, för så fruktansvärt liten är Maria inte, hon följer sin egen kurva (vilket är det viktigaste) och är som sagt var frisk. Det vore väl skillnad om kurvorna planade ut eller om hon var trött och hängig och efter i utvecklingen, då kunde jag förstå, men inte denna obefogade stress som de kommer med nu.

När jag tänker efter så har det faktiskt alltid varit så! Med alla tre! Så nu sitter jag och funderar på om den där 6månaders-rekommendationen egentligen bara är något som de hycklar med för att det ska se snyggt ut utåt, för de verkar inte följa det!

När Amir var liten så var jag visserligen glad åt att få börja ge honom riktig mat, och gjorde det vid fyra månader, vilket BVC inte hade någonting emot. Med Elias funkade amningen visserligen bra och hans kurva pekade rakt upp, men jag tyckte att han var jobbigt stor i maten och ville därför börja ge smakportioner vid fem månader. Då blev jag också ivrigt påhejad av BVC!

Jag har dessutom en kompis med en lika gammal dotter som Maria, och hon är stor, men även där så har BVC stressat om smakportioner sedan flickan var fyra månader gammal! Med motiveringen "det kan bli lite stressigt sen om hon krånglar med maten, och man har börjat så sent som vid sex månader".

Hur är det egentligen? Är sex månader en rekommendation som verkligen kommer från BVC, som de står för? Det verkar ju inte så! Jag tycker de verkar ha något emot det. Till saken hör ju också att deras älskade kurvor som de så gärna vill följa till punkt och pricka är från barn födda på 70-talet, då de flesta flaskmatades. Därav de jämna, fina kurvorna som BVC eftersträvar och som inte alls stämmer in på helammade barn.

Jag hörde dessutom någonstans att den enda anledningen till att rekommendationen ändrades från 4 till 6 månader var för att barnen skulle kunna sitta upp när de åt.

BVC och alla "barnexperter" säger att inte förrän sex månaders ålder behöver barn extra näring och energi som inte bröstmjölk (eller ersättning) räcker till. Innan dess är det alldeles fullgott med amning, säger de. Men ändå blir de otroligt stressade långt innan 6månadersdagen, och om man överskrider 6månadersdagen vid första smakportionen så blir de tokiga. Det måste ju finnas någon anledning till det? En anledning som att helamning inte alls är fullgott i sex månader?

Även om jag aldrig har litat helt fullt ut på BVC, så gör jag det ännu mindre nu. Snacka om hycklare. De borde bestämma sig för vad de ska tycka och för vilka råd de ska ge. De kan ju inte tjata om en sak i tidningar, instruktioner och böcker, och sedan bli hyper när folk följer deras råd, och börjar predika om annat när man är där.

Jag har haft tre olika bvc-tanter till mina barn och alla tre har varit likadana. Har också hört väldigt många andra "fall" där det är samma historia. Vad är det för fel på dem?

tisdag 24 mars 2009

välgörenhetsblogg

En liten spinoff på föregående inlägg.

Vi vet ju alla att världen ser ut som skit (eller, vet vi alla verkligen det?), och det finns tusentals biståndsorganisationer som man kan vända sig till om man vill hjälpa eller bara döva sitt dåliga samvete (oavsett vilket så får de ju pengarna, och det är ju det som är huvudsaken). Jag har dock alltid haft lite svårt för att skänka pengar. Inte för att jag inte vill, herregud, utan för att jag tvivlar på att pengarna kommer till sin rätt. Jag tror inte att jag är allsmäktig nog att bedöma vem som behöver pengarna mest, men, saken är ju den att vissa problem får min medkänsla mer än andra, och jag skulle hellre se att pengarna kom dit. Är det girigt av mig? "Jag vill bestämma över de pengar som jag är så barmhärtig och ger bort!" typ?

Alla i tredje världen är i behov av pengar, det är ju inget snack om saken. Men att bara skänka direkt till tex Radiohjälpen eller Rädda Barnen känns för min del lite konstigt.

Ibland läser jag artiklar och verklighetsskildringar i tidningar och på internet som gör att jag kan få svårt att sova på flera nätter. Jag kan inte sluta tänka på något annat än att just dem vill jag hjälpa, för det berörde så mycket. Men jag vet inte hur man kan göra det?

Jag lägger alltid pengar i Röda Korsets och Rädda Barnens bössor när jag ser dem ute på stan tex, men en tanke slår mig alltid, vart försvinner dessa pengar? En krona hit och en krona dit, och 40% i avgifter. Eller? Det tar emot.

Fru fleggman skriver ett tänkvärt inlägg på sin blogg, och i slutet av inlägget nämner hon ett sjukhus i Kongo som tar emot våldtagna och uppsprättade kvinnor. Det är en sak som är intressant. Att skänka till ett speciellt ändamål. Och när man vet att det går direkt fram.

När jag var sex år gammal och min lillebror föddes, så besökte vi mamma och honom på BB. Jag fick då se en tidning med en artikel om barn som bodde på en soptipp, och mamma förklarade att det finns många barn i världen som inte har pengar till mat.

Efter det har jag alltid haft en dröm om att jag vill åka ut och arbeta med bistånd, på plats, just eftersom det är så frustrerande att sitta här i Sverige och tro att man inte kan göra någon skillnad, eller om man gör något, som tex lägger pengar i bössor, så räcker det kanske inte fram. Jag ville så gärna finnas där! Det var bland annat därför som jag åkte till Indien, för att göra lite research om var jag kunde börja, när alla dessa volontärorganisationer som jag kollat upp är snobbigt selektiva och snåla och bara vill ha utbildad personal.

Jag har fortfarande den drömmen, men jag kan inte ta med mig barnen utomlands (vet att man kan, men jag vill inte), så det får bli när de är vuxna.

Tills dess undrar jag. Om man tex vill ge pengar till ett speciellt sjukhus, ett speciellt projekt, ett ändamål, kanske till och med en speciell person och ingen annan, just för att detta berör så mycket, hur ska man göra då?

Jag spenderar säkert uppåt 500 spänn i månaden på bara skräp. Dessa 500 skulle jag lätt kunna avvara till någon som behöver det bättre. Frågan är bara hur man ska gå tillväga om man inte vill skänka till en stor organisation, för alla organisationer säger ju såklart att det bara finns det tillvägagångssättet?

Kvinnor och barn är det framför allt som jag syftar på. Mödravård, barnavård, skolgång för barn och även utbildning för kvinnor. Bättre utbildning inom biologi, för att kunna motverka tex kvinnlig könsstympning samt diverse skrock som gör att barn och kvinnor far illa.

Speciellt skolgång för barn är en sak som ligger mig nära om hjärtat, just eftersom Muneer aldrig fick gå i skolan och jag har sett med egna ögon, hur detta kan påverka en människas liv. Hur ska man göra för att för det första se till så att föräldrarna har råd att låta barnen gå i skolan, och för det andra, få dem att fatta att skolgång är bättre än att arbeta? De är ju ofta lagom insnöade på att barnen ska försörja sina föräldrar från scratch, utan att ha en tanke på att detta går mycket bättre om barnen har en utbildning.

Är det någon som har tips på konkreta metoder för direkt hjälp?
Eller tycker ni kanske att jag är helt fel ute i mina tankar?

måndag 23 mars 2009

Buhuu jag har bara 3000 kronor jag är så fattig

Men va? Ursäkta mig, jag är säkert efter min tid, men nu har jag hittat den konstigaste bloggen på länge. Förutom pedofilbloggen som jag hittade en annan gång.

En ung dam har skapat en blogg som heter "Fattigbloggen". Det är ett experiment som går ut på att hon ska leva på socialbidrag en månad, och kolla hur hemskt och hopplöst det är att vara fattig. Den unga damen är själv i sitt hushåll, och har alltså denna månad en inkomst på 8281 kronor. Hon är luspank.

Jag blir irriterad när jag bara har läst ett inlägg. När jag har läst tio inlägg så är jag förbannad. Efter femton inlägg så slutar jag läsa, för annars kommer jag ägna hela kvällen åt att vara sur. Hon pladdrar på i varteviga inlägg om hur fattig hon är och hur mycket lyx som måste "gå bort". Voj voj i ända.

Moralpredikningarna bubblar i huvudet och jag vet inte riktigt var jag ska börja? Eller ska jag kanske sluta direkt istället?

Nej, jag måste reda ut det här.

För det första. Att ha 3000 kronor i fickpengar när räkningar och hyra är betalda är inte fattigdom, inte ens i Sverige. Speciellt inte om man inte har utgifter som inte räknas in i normen, vilket de flesta icke-skuldsatta människor inte har (det blev många "inte" där, hoppas ni fattar vad jag menar). 3000 kronor i fickpengar ÄR alltså inget annat än fickpengar. Och mat då. Men, äter en enda person för 3000 kronor i månaden?

När jag bodde själv så åt jag för ca 1500 kronor i månaden. Så då skulle jag haft 1500 att leva rulle för. Ja, jag vet, det är hiskeligt lite för någon som tidigare har kunnat leva rulle för 20 000, herreguuuuud, hur ska man klara sig liksom? Men om man lärt sig att rätta munnen efter matsäcken så räcker det gott och väl. I alla fall om man inte super varje helg.

För det andra. Jag förstår inte varför socialbidrag ska räknas som den allra lägsta inkomsten. What about sjukpenning, alfakassa, föräldrapenning på lägstanivå? What about ensamstående mammor med fyra barn som lever på 8000 i månaden? Att då gnälla över att 8200 för en enda person skulle vara fattigdom, är ju för fan ett skämt. Man har ju bara sig själv att ta ansvar för!

För det tredje. Så tycker jag bara det är så himla fånigt i vilket fall som helst, att komma och påstå att svenskar skulle vara fattiga!

JA JAG VET, alla har rätt att klaga, jag har tagit upp det innan, men borde man inte ha Afrika i åtanke ändå? Bara lite, lite åtanke?

Muneer har berättat om när han var barn och bodde i ett halvt rum och kök med sin familj. De åt inget annat än ris varje dag, och ibland låg det någon slags grönsak på toppen av rishögen. Han tyckte att "grönsaken" smakade konstigt, men modern röt åt honom att äta det som serverades, för det kostade pengar. Senare fick han veta att den lilla grönsaken var teblad som blivit över från teet.

Och då säger ändå Muneer, när han tittar på de afrikanska barnen på TV, att han var rik i Indien, jämfört med dem. Att han inte hade något att klaga på. Då skäms jag över oss svenskar som har mage att påstå att 8000 per person skulle vara fattigdom. Skärp er!

"Alla människor borde prova att leva på socialbidrag" säger bloggerskan. Javisst, det är ju inte helt fel att påstå det, för vissa kan ju onekligen behöva vidga sitt perspektiv lite. Men man behöver ju inte håna de som faktiskt HAR en ansträngd ekonomisk situation (i Sverige!), genom att varje dag fjanta sig så som hon gör, och klaga över att man inte kan köpa mascara.

Nu var jag väldigt nära att visa min svenskhet och börja babbla om de problem jag har en vecka innan barnbidraget kommer, men jag skippar det, för jag vill inte tävla i eländighet.

Men jag skulle istället vilja säga, alla människor borde inte alls prova att leva på socialbidrag. Istället borde alla människor åka till New Delhi i Indien, ta en riksha till en rutten förort och bosätta sig i ett skjul brevid en prostituerad elvabarnsmamma. Känn stanken, lyssna på gråten, kolla in våldtäkterna, sparka undan en död bebis från gatan ner i diket, försök att äta ris utan att råka få i dig en kackerlacka. Det kallas för ögonöppnare. Att som ensam leva på en hyfsad McDonaldslön är det inte.

Jävla egoistiska, bortskämda västerlänningar. Säger jag bara.






I, robot

Så, jag pratade med Amirs läkare angående den där konstiga noteringen om synen i hans journal. Läkaren fattade det som att Amir är översynt, men på ett av ögonen så kunde de inte se exakt hur mycket. Därför bör man göra om undersökningen en annan gång, under narkos. Men, han lugnade även ner mig och sa att det inte är någon panik, och det är därför som de inte har gjort slag i saken. En narkosundersökning är ju ett heldagsprojekt och därför gör man det helst när man ändå ska kolla något annat, tex tänderna.

Jag frågade honom då om han tyckte att det är okej att barn går runt och ser dåligt och inte får någon hjälp för det. Nej, det tyckte han ju såklart inte, men han sa ju också samma sak som jag tänker, dvs "hur ska du få glasögonen att sitta kvar på Amir". Det har han ju rätt i. Fram till skolåldern så är det lönlöst att försöka få ungen att bära glasögon, därför är det i vilket fall som helst helt okej att vänta med synundersökningen tills dess.

Så då var det avklarat. Nästa grej var ett samtal med logopeden, som har varit och besökt Amir på dagis. Tanken var om och hur vi skulle börja med pecs. Hon sa att hon inte tyckte att vi skulle använda det mer än på dagis, och låta dem "sköta jobbet". Anledningen var, att utifrån vad hon kunde se på dagis så är Amir ändå inte motiverad, och då är det svårt att lära honom att kommunicera, när han ändå inte bryr sig.

Jag påpekade då att han bryr sig visst, när det gäller saker som han verkligen vill, då är han inte att leka med. Tyvärr gäller det bara mat. Men det är ju bättre än inget. När han är hungrig, vill ha mat eller dryck, eller när han vet att det ligger godis i ett skåp, är han minsann angelägen att få vår uppmärksamhet, tex genom att ta oss i handen och leda oss till vad han vill ha.

Förslaget från logopeden blev då att vi ska börja där, träna upp honom i att använda sig av bilder just där han är motiverad. Så nu ska jag ta kort på varje pinal som vi har i skafferiet och i kylskåpet och se vart det leder. Man måste vara stenhård på att inte ge honom uppmärksamhet förrän han visar med bilden. Förhoppningsvis så fattar han att det är ett bra sätt att få sin vilja igenom och kommer då fortsätta att vilja kommunicera, även när det gäller annat.

Sen gäller det att fånga hans motivation när man ser den. Om man märker att det finns något som han brinner för mer än något annat, och när man ser att hans vilja är stark, då ska man ta vara på det och göra det till ett tillfälle då man kan försöka sig på kommunikation. Det är ju lite lönlöst att försöka när han bara gör det halvhjärtat, för då greppar han det inte i allafall.

Vi ska köra de tusen gångernas pedagogik, som det kallas för. Att upprepa, upprepa, upprepa saker varje dag och hela tiden. Att vara envis som en gammal bisonoxe och bara repetera. Samma sak varje dag. Det är såååå tråkigt, men det är bevisat jättebra!

Faktiskt har jag nyligen sett EN liten sak som har gett resultat. När vi lagar mat eller gör i ordning frukost så brukar Amir alltid hänga vid köksbänken och gnälla och gnöla, eftersom maten inte blir färdig fort nog i hans tycke. Det är lite jobbigt. Jag har då hela tiden, om och om igen, tagit honom i handen och lett honom till köksbordet och upprepat "sätt dig på din stol. sätt dig på din stol. sätt dig på din stol.". Man låter som en robot, haha.

Nu har det gått så långt, så när han kommer in i köket och jag säger "sätt dig på din stol" så sätter han sig direkt utan att hänga vid köksbänken över huvud taget! Sen sitter han där och väntar på sin mat utan minsta gnäll!

Det tog väl ett antal månader för honom att få det inpräntat i huvudet, men jag tycker ändå det var smidigt, om man jämför med andra saker. Tänk om det kunde gå så bra med allting! Det finns faktiskt många moment i vardagen, hemma, där vi skulle kunna göra likadant, utan att använda bilder. Det är så himla jobbigt med bilder, det allra bästa vore ju om man kunde prata med honom, om han kunde lyssna och förstå, utan att vi behöver visa bilder. Sen om han inte kan prata, så kan ju han visa bilder när han vill säga något, men tänk vad bra om vi slapp.

Det är ju verbal kommunikation som man suktar efter mest av allt.

Jag ska aldrig sluta prata med honom och jag ska köra på denna metoden, att tala tydligt och kortfattat, och upprepa tusen gånger, vara lite robot. Jag tror faktiskt att han har kapacitet till att förstå det, varför då krångla till det med alternativ kommunikation?

Vad glad jag blev, nu när jag insåg det. Det är så skönt när saker inte känns hopplösa!

Just fucking google it

Ett av mina nya vardagsnöjen är att kolla in Susnets räknare för att se vad folk har googlat på för att komma till min blogg (ja, det går. teknikens under...).

Det är ju helt fantastiskt vad värdelösa folk är på att googla! Jag garvar ihjäl mig varje gång. Jag undrar om de verkligen är så korkade eller om de bara har fruktansvärt tråkigt och provar att googla på lite vad som helst för att se vad som kommer upp.

Exempel:
aaaahh
kön flicka fan hett (!!!!)
älska gör man för att man måste funka gör man för att det är skönt
vad gör man med glaskulor
vem betalar alla de där festerna som daniel och victoria har
hur kan man göra bättre skogen
vad ska vi hitta på lilla pojke
anka amir (va???)

Sen finns det ju också många som söker på relativa ord som "cars (childhood autism rating scale)", vårdbidrag autism, bolltäcke, IBT, melatonin och därmed hittar min lilla blogg. Hoppas att det hjälper dem. Säkert inte. Jag har många gånger googlat på viktiga grejer och det enda jag finner är en jävla meningslös blogg. Alltför ofta nu för tiden. Snacka om besvikelse. Antar att jag också är orsaken till mångas besvikelse.

Men exempeln ovan... herregud. Fattar ingenting. Tror de att de kommer hitta något av värde? Förstår de ens hur Google funkar?

Eller jag ska nog inte vara så spydig. Alla kan ju inte vara lika bra på datorer som jag.

Fast å andra sidan, folk har säkert ett vettigt liv att leva utanför datorns värld och har inte energi och lust att sätta sig in i en så banal sak som googlesökningar. Hehe, det sa ju bara mer om mig...

söndag 22 mars 2009

OK, förlåt.

Det var varken moget eller snällt att kalla Anna Wahlgren för kärring. Jag brukar inte prata så egentligen, och jag försöker verkligen att låta bli att skriva nedlåtande saker om andra människor på internet (försöker nu, med det inte sagt att jag inte har gjort det förr), speciellt då det gäller en människa som inte har en chans att försvara sig.

MEN, om vi ska komma till mitt försvarstal. Jag är trött, mycket trött. Ni som läser denna bloggen vet vilka sömnproblem vi har. När jag då, en dimmig afton eller alldeles för tidig morgon, får se ett filmklipp på Anna Wahlgren där hon demonstrerar sitt buffande och "solfjädrande" och när jag sedan läser åsikter från henne om att "SHN funkar på alla barn, om den inte funkar så är det inte barnets fel, utan föräldrarnas fel eftersom de har misslyckats och har dålig attityd" då rinner det liksom över för mig.

Det är inte så kul att läsa sånt med min vetskap i bagaget. Fru Wahlgren (mamma till nio, och därför expert på alla barn) tror helt enkelt att hennes metod är perfekt och felfri, och att om den helt plötsligt inte är det, så är det INTE Anna vi ska skylla på, utan på oss själva. Vi utslitna, stressade och sömnlösa föräldrar.

Kan ni förstå att benämningen kärring inte var svår att få till i det läget?

lördag 21 mars 2009

Familjeliv version 2.0

Tack gode Gud för min egen älskade blogg där jag får skriva vad jag vill utan att någon kommer och stör!

Tidigare ikväll postade jag ett inlägg på FL som löd så här:


Men herregud vad är det för känsliga människor som rör sig på FL egentligen?

Det är väl knappast en nyhet men nu blir jag ju irriterad.
Hur känslig får man va?? Undrar om det är lättskrämda småbarn som surfar här, eller om det "bara" är pryda hormonstinna PK-moralkärringar. Är ganska säker på det sistnämnda visserligen.

Är ni verkligen allvarliga eller vill ni bara jävlas? VARFÖR anmäla inlägg hit och dit hela tiden?
Jag tror jag blir anmäld nästan varje dag. Och jag tycker jag sköter mig! Men ändå kryllar min inbox av tillsägelser för "stötande, provocerande, opassande" inlägg som jag skrivit.

Maj god! Skärp er!
Häromdagen skrev jag att Anna Wahlgren var en kärring, då var det stötande (för vem? surfar hon på FL?).
En annan dag skrev jag att jag hade hittat en äcklig blogg, då var det opassande.
Och jag vet inte hur många gånger jag varit provocerande (det var visserligen mer förr).
Igår fick jag en tillsägelse för att jag hade skrivit "Är du på riktigt?", det var minsann kränkande!

Jag tycker rent spontant att såna som ni, som anmäler sånt här (av annan anledning än att bara jävlas) ska nog inte surfa på internet! Det är en farlig värld! Akta er så ni inte stöter på en bild på ett manligt könsorgan eller en bild på en död kattunge, för det är ju STÖTANDE!

Herregud. Läs en bok istället.

Tack för mig.


P.S. Blir jag avstängd nu?



Jag fick en mängd svar från människor som höll med, och två som inte höll med. Och vad händer sen. Jo, tråden tas bort. Jag får en blinkande inbox och ett brev där det står att tråden raderats eftersom man inte får diskutera enskilda ärenden.

Jag suckar högt och ljudligt i min ensamhet, samtidigt som jag kväver ett gapskratt. Bara på FL. Bara på FL.

FL-medlemmen ur en annan synvinkel

Det finns ett flertal spännande trådar på FL som handlar om otrevliga människor som går på jorden, och vad du skulle göra med dem om du träffade dem, råkade ut för dem, om din dotter råkade ut för dem, med mera.

Trådar om Josef Fritzl bland annat, eller "vad skulle du göra om din man var pedofil?" eller "Skulle du döda din dotters våldtäktsman?" och "Vilket straff för barnamördare?".

Där kan vi lätt se vilken sorts människor som är medlemmar på FL. Det är skönt att veta att man är i gott sällskap. Där har vi nämligen Sveriges främsta martyrer, mördare, torterare och misshandlare. Inte nog med det, synska är de också!

Jo, jag tror att 99% av FL:s medlemmar är övernaturliga mördare. Det kan man ju lätt se.

På frågan om "Skulle du döda din dotters våldtäktsman?" så svarar 40% ja. Dessa 40% berättar dessutom i tråden om hur de skulle mörda honom. Av de resterande 60% finns det också ett antal som inte skulle mörda honom, men gärna kastrera. Och jo, det skulle de också göra, absolut! För de jobbar på sjukhus och kan få tag på sådana grejer.

Det intressanta är ju då att ca 500 män döms för sexualbrott varje år, men jag har aldrig hört talas om ett enda fall där någon mamma eller pappa har dödat denne.

På frågan om hur man ska straffa Josef Fritzl diskuteras det också vilt. De flesta är otroligt säkra på att om de såg honom så skulle de ge honom nackskott direkt. Jajamen.

Men tråden "din man pedofil?", där frågan som ställs är vad du skulle göra om din dotter berättade att din man förgripit sig på henne, är ändå mest intressant av dem alla. Där är alla synska! De är helt säkra på hur de skulle agera i en speciell situation. De vet med 100% säkerhet att de skulle anmäla och lämna. Där finns också ett antal mördare och torterare. Men det roligaste av allt är att de kan se in i framtiden.

Detta hemtrevliga och snuttifierade forum är alltså fullproppat med mördare och misshandlare, vilka man borde låsa in i rent förebyggande syfte. För tänk om de träffar på en pedofil som blev dömd för 20 år sedan, de kommer ju då garanterat att kastrera denne med en slö nagelsax. Härligt att veta.

Nej, jag kallar det för inget annat än "stor i orden, liten på jorden". Man känner sig så tuff när man kan sitta bakom en datorskärm och häva ur sig diverse grymheter, fast man i själva verket inte ens vågar se blod eller få en spruta. Och den där spärren som i vanliga fall brukar säga "sunt förnuft" och "verklighetsuppfattning" kan man lägga undan ett tag när man ska leka martyr. För man gör ju vad som helst för sitt barn, tänk om någon skulle tro något annat?

Själv väljer jag att inte uttala mig. Jag bara frågar mig varför jag fortfarande hänger där.

fredag 20 mars 2009

Bra saker med helgen

1) Man slipper stressa iväg till dagis på morgonen
2) ---

Det var nog bara det.

Livet är fantastiskt, eller hur?

Sovmetoder? Nej tack!

Nu har jag tänkt. Och tänkt. Och tänkt. Och kommit fram till en sak.

Angående sovmetoder. Det är alltså något som jag tänkt på mycket de senaste dagarna, inte bara för att Amir strular utan även för att man har tänkt att det kanske är dags för Maria att bli en duktig flicka och sova hela natten i sin egen säng.

Det finns massor av så kallade sovmetoder som man kan ta till om det strular sig med småbarnssömnen och man inte vill något hellre än att barnen ska sova i sina egna sängar från 19-07. Jag kan inte ens namnen på alla. Den gemensamma nämnaren är barnet ska sova, punkt.

När Amir var fem månader gammal och vaknade en gång i kvarten dygnet runt, så tänkte vi att det var dags att börja prova ut sovmetoder. Vi började med Anna Wahlgrens "Sova Hela Natten" (SHN). Det gick inte. Efter två månaders "kurande" gick det äntligen att få honom att komma till ro med lite buffande, ramsande och en kort godnattvisa, men han vaknade lik förbannat på natten och kunde inte somna om, även om man ramsade igen och körde hela processen en gång till.

Då provade vi 5MM. Ja, den där "hemska" femminutersmetoden, som innebär att barnet ska skrika sig till sömns och sedan samma sak när han vaknar på natten. Resultatet blev bara mer nattskräck och ångest.

Vi läste om alla möjliga sovmetoder, pusslade ihop egna sådana, frågade alla människor runt omkring vad man skulle göra för att tvinga ungen att sova. Utan att tänka på en sak. Nämligen VARFÖR han inte sov. Det enda vi kunde fokusera på var att han skulle sova, inte varför han inte kunde. Vi trodde inte att det fanns någon anledning till varför han inte kunde sova, vi tog för givet att det bara var så att han var inne i ett mönster som skulle brytas, och att vi skulle vara konsekventa föräldrar som skulle visa honom att på natten sover man för man måste det och det är bra för oss alla.

Och ingenting hjälpte, som vi alla vet. Nu har vi ju facit i hand och har insett att Amir är ett barn med en grav sömnstörning, felaktig melatoninhalt och vriden dygnsuppfattning, som sovmetoder inte biter på. Men det visste vi ju som sagt var inte då, så bortse från det en stund! För det jag tänker säga nu har inte att göra med autismens vara eller inte vara.

När Elias föddes så började jag tänka tillbaka på tiden när Amir var en bebis och när det enda vi kunde tänka på dygnet runt var att ungen måste sova. Det var som en besatthet, att försöka nå någonstans dit man inte kunde nå. Vi var stressade och smått panikslagna. Dygnet bestod i att utföra experiment på pojken, "om vi gör så här så kanske han sover, om vi provar detta, om vi säger detta, om vi lägger honom här, om vi utesluter det här, blablabla". Vi försökte hela tiden övertyga oss själva, och Amir, om att "sova är det bästa och det ska du göra nu och vi är dina konsekventa, vägledande föräldrar som vet det bästa för dig och om vi visar dig att sova är bra och skönt, så kommer du också att tycka det sen". Det var en tanke och ett koncept som hela tiden hade hängt över oss.

Så när Elias kom så gav jag upp. Jag orkade inte mer. Jag fick insikten att jag inte skulle tvinga honom att sova, så som jag hade gjort med Amir. Jag tänkte att om jag är lugn och trygg, har strikta rutiner dygnet runt och lyssnar på vad Elias vill och inte vill, så kommer han att falla in i en sund dygnsrytm av sig själv. När jag går och lägger mig så följer Elias med. När jag vaknar på morgonen så ska Elias också vakna. När vi sover på natten, så får han sova brevid oss. Med släckt lampa, tunga andetag som ljuder genom rummet, och en lugn och trygg famn alldeles intill.

Och Elias sov. Han sov alldeles oförskämt bra. Vi provade aldrig sovmetoder på honom, det behövdes inte. De två första månaderna var förstås lite småjobbiga, innan vi hade vänt på hans dygn, men efter det så funkade det perfekt.

Självklart vaknade han många gånger på natten ibland, jag ska inte säga att han sov 12 timmar i streck. Men skillnaden var, att när han vaknade, så la jag handen på hans rygg och andades i hans öra, jag sa ingenting utan var bara tyst.

Om det var mycket gnäll så fick han äta, självklart skulle han få äta på natten om han ville det. Enligt min mening är det helt bisarrt att inte låta ett barn äta på natten om det så önskar. I rimliga mängder såklart, de ska ju inte äta en gång i timmen (om det inte är ett spädbarn vi pratar om). Men vad är det för jobbigt med att låta ett barn äta två gånger på natten? Vuxna människor vaknar också på natten ibland och är hungriga, och går upp och gör en smörgås eller dricker ett glas mjölk. Barn kan också vara hungriga på natten, tex om de är inne i en tillväxtperiod eller om de inte har ätit så bra under dagen. Då är det snudd på barnmisshandel att neka dem mat.

Huvudsaken här var att Elias insåg tryggheten med att sova, genom att se den hos oss. Vi lyssnade på hans signaler och kommunikation istället för att ignorera den och tvinga honom till en sömn som han av någon anledning har svårt för. När han på sitt sätt berättade för oss att han inte gillade situationen, så löste vi den och såg till så att han blev trygg, istället för att ramsa "du ska sova, du ska sova, du ska sova".

När han var ett år gammal började han böka på natten, och då insåg vi att han kanske inte ville samsova längre. Han fick då flytta till en egen säng. Han somnade på stört och sov där hela natten. För han var trygg, han hade blivit trygg eftersom vi var trygga. Han hade lärt sig att lita på oss, eftersom vi visade för honom att vi alltid fanns där om han ville något. På så sätt kunde han också förstå att sova är bra, och mamma och pappa finns där om jag skulle vakna.

För det gör vi fortfarande. Han vaknar ibland och sover oroligt ibland, men då finns vi där för honom. Vi tröstar inte (missförstå mig rätt!) och bekräftar att hans oro är befogad, utan vi lyssnar på vad han vill, vad är felet, varför kan han inte sova. Sedan åtgärdar vi det och visar honom att det är bäst att sova vidare. Och då gör han det.

Nu blir detta jättelångt. Men min poäng var ju Maria. Hon samsover, och hon sover bra. Men ibland blir det trångt i sängen och man kan få ont i ryggen. Tanken kom då, ska vi köra med någon sovmetod kanske?

Svar nej. Aldrig i livet. Jag tror inte på sovmetoder längre. Jag tror inte på att bestämt hävda att ungen ska sova utan att ta reda på anledningen till varför hon inte sover. Jag tror inte på att köra över, eller ignorera barnets signaler. Om barnet inte sover finns det en anledning till det, och den anledningen kan vara något annat än "vargen" (med det inte sagt att det inte kan vara vargen!). Då måste man åtgärda dessa anledningar, man måste lyssna till barnets kommunikation, man måste ge trygghet, visa att man finns där för att lösa barnets problem.

Ett tryggt barn sover, och jag tror att barnet lär sig att natten och sömnen är trygg om föräldrarna är trygga och visar det från början. Man måste ta barnets signaler på allvar. Att bestämt hävda "alla barn kan sova och har rätt till att sova, och nu ska barnet sova för det är jag som bestämmer!" är detsamma som att strunta i vad barnet vill.

När en vuxen person med sömnproblem går till läkaren för att få hjälp, så är det första läkaren gör är att ta fram en lista på åtgärder mot de problem som gör att personen inte kan sova. Läkaren lyssnar och frågar, för hon inser att människan har ett problem som måste lösas. Något är fel, något stämmer inte. Det skulle aldrig falla henne in att stoppa ner människan i en säng och tvinga denne till en sömn som personen egentligen inte är bekväm i. Varför gör vi det då med barn?

Varför lämnar föräldrar sina barn i sängen, skrikandes, så att de får somna utmattade? Varför sitter en förälder vid sängkanten och trycker ner barnet i sängen samtidigt som hon buffarrumpan och ständigt bara upprepar en ramsa? Resultatet blir att barnet somnar och vidare sover, javisst! Grattis till sömnen!

Vissa barn mår bra av detta och blir hjälpta, eftersom deras största problem var att komma till ro. Men vissa barn, vars problem inte är att komma till ro, utan istället andra saker, som att rummet är för kallt, kudden är obekväm, ont i magen, törstig, eller en så enkel sak som att barnet bara vill ha närhet, dessa barn blir inte hjälpta. Istället "lär" de sig att föräldrarna inte lyssnar på deras behov, utan kör över dem. De tappar förtroendet till föräldrarna. De sover, javisst, men besvikelsen över mammans och pappans ignorans kommer yttra sig på andra vis.

Därför ska jag varken kura eller 5mm:a Maria. Jag dömer inte de som gör det, absolut inte! Alla föräldrar gör vad som passar dem och deras barn bäst, alla barn är olika och barnens behov visar sig på olika sätt. Och självklart känner föräldrarna just sitt barn bättre än någon annan. Vad som passar ett barn, passar inte ett annat. Men det här är min erfarenhet och jag känner att jag har fått alla pusselbitar på plats.

Jag vet att det finns många föräldrar som kör sovmetoder på sina barn och tycker att det funkar bra. Vad bra för er! Det är inte min mening att klanka ner på era beslut och tycka att jag är någon överhöghet som ska bestämma vad alla andra ska göra. Så ta inte åt er!

Men jag kan ändå inte låta bli att se ett samband mellan trygghet och sömn. Mellan signaler och åtgärder. Och ännu mer, mellan närhet och trygghet. Det är trots allt närhet som de flesta barn vill ha. Varför vara så kall och ignorera det?



och nu mina vänner, blir det naket









för mer naturligt finns ju inte






(lyckades du läsa allt? det är värt en applåd!)

torsdag 19 mars 2009

eh, va?

Nu sov han 19 - 06:30. I sin egen säng, i sitt eget rum. Och utan att man har den blekaste aning om vad man gjorde för att det skulle hända.

Men tack så mycket, det var snällt.
*bara informerar*

onsdag 18 mars 2009

Uppmaning!

Har du inte skrivit på här ännu så gör det nu! -------> Barnuppropet

Nu får det vara nog!!!

(ja det får det!)


Amir sover nu sämre än vad han någonsin gjort. Fattar inte varför.

Lördag: upp klockan 04
Söndag: upp klockan 05 (tack!)
Måndag: upp klockan 00:15
Tisdag: upp klockan 03:10
Onsdag: upp kl 01:48

slikdfhjasölfihoansdkflsjfadjäadöfspislkrafdsmöks är vad jag känner.

Med "upp" så menar jag inte att han liksom bara vaknar och sedan somnar om. Med "upp" så menar jag, att då har dagen startat för honom. Fattar ni?? Dagen har startat klockan 00:15!!!

Är detta rimligt? Så fan att det inte är! Jag orkar inte! Ungen har strulat sen han föddes. Han har haft perioder ibland (senast vid årsskiftet) då han sovit perfekt, då har man trott att det äntligen har vänt. Men nähä! Istället så möts man senare av en värre sömn än någonsin.

Jag förstår inte hur man kan leva så som han gör, utan sömn. Det är liksom inte bara oss föräldrar som detta handlar om, utan om honom. Han är ett riktigt energiknippe, det är knappast så att han sitter stilla i ett hörn och gungar hela dagen. Nej, det är alltid fart och fläkt på honom, han flyger hit och dit, hoppar i soffan, hänger i gardinerna, klättrar i bokhyllorna, och nu senast så kom man på hur man kunde hoppa från våningssängen till lampan och hänga i den (!!!).

Han behöver ju sömn för att klara dagen! Det märks aldrig på honom att han inte har sovit, han är alltid världens gladaste (även på natten klockan ett så tycker han att livet är fantastiskt roligt... det tycker inte jag), men vi vet ju att i långa loppet så påverkar det hans utveckling och förmåga att fungera normalt; något som han, om någon, verkligen behöver. Han äter som en häst, så fort han får chansen gräver han i skafferiet efter något ätbart och när det serveras mat kan han få i sig tre portioner. Antar att det är energi som han behöver, och inte kan ta igen eftersom han inte sover.

Det är ju skadligt! Och om jag ska tycka synd om mig själv också, så är det ju inte precis så att hjärnan fungerar optimalt när man aldrig får någon djupsömn. Det känner jag. Allt som oftast känner jag mig senil, vet inte vad jag ska hämta när jag går för att hämta något, lägger ost i skafferiet och brer kaffepulver på smörgåsen, borstar tänderna med hårgelé och i morse fick Elias sina vantar på fötterna ("nej mamma, vantar ska sitta på händerna!"). Seriöst!

Vi har ju fått kortis nu, han ska börja snart, men egentligen, vad hjälper det i längden? Även om vi får sova fem dygn i månaden, så hjälper det ju inte honom.

Och det värsta av allt är att läkaren fortfarande inte har någon susning om vad man ska göra.

Hjälp. Detta är inte normalt.

tisdag 17 mars 2009

Min broder, bögen. Och en massa sånt.

Jag läste ett inlägg hos Jemima som handlar om könsroller, tänkte först skriva en kommentar men insåg att den skulle bli alldeles för lång, så jag skriver ett eget inlägg istället.

Hon menar att det är okej att behandla flickor och pojkar olika eftersom de är olika. Rent biologiskt. Jemima är utbildad biolog så jag antar att hon fattar vad hon snackar om, men jag kan inte hålla med!

Jag vet självklart att flickor och pojkar är olika, herregud, ta en titt mellan benen. Jag kan också acceptera det faktum att flickor och pojkar, kvinnor och män, har många biologiska skillnader, det ligger i människans natur. Vi är inte mer än däggdjur! Det är självklart att en mamma tex har instinkter som en pappa inte har och därför ibland tar hand om barn (sina egna barn!) på ett annat sätt. En pappa har inga fadersinstinkter (rätta mig om jag har fel!) för det finns inget som får hans kropp att förstå att han är pappa, något som en mamma däremot har, med graviditet och amning. Om vi ska se oss som de däggdjur vi är, så är kvinnor helt enkelt mer moderliga och män är mer lösdrivande, med allt vad det innebär.

Jag inser helt enkelt att män och kvinnor är olika på många sätt, men vad jag absolut inte kan förstå, och vad jag tycker är fel, är att vi behandlas olika, från den stund vi föds.

Vad jag helt enkelt inte kan förstå är varför vi ska behandlas olika? Varför ska man behandla en tjej som en porslinsdocka och varför ska man vara gruffig med en kille? Till vilken nytta är det? Är det för att de ska förstå att de är just pojkar och flickor (för det går ju inte att visa dem)? Jag anser att de stora biologiska skillnaderna som kvinnor och män bär på, kommer inte till sin rätt förrän vi är vuxna, så varför inte låta barn vara barn?

Och av vilken anledning ska man låta barn vara barn? Jo, för trots de biologiska skillnaderna så har vi alla olika personligheter. En personlighet är ingenting som har med könet att göra. En flicka beter sig inte på ett speciellt sätt bara för att hon är flicka, och inte pojkar heller. Män och kvinnor har kanske olika instinkter och hanterar känlsor på olika vis, men hur vi beter oss rent allmänt beror på vilken personlighet vi har.

Om vi behandlar flickor på ett sätt bara för att de är flickor, så pressar vi in henne i en mall som kanske inte hennes personlighet passar in i. Vi antar att hon är ömtålig, söt och snäll eftersom hon är tjej. Eftersom vi vet att kvinnor är moderliga när de blir mammor, så ska småflickor också vara ljuva och milda. Vi antar att pojkar är aggressiva och energifulla, eftersom vi "vet" att vuxna män är det. Detta antar vi helt enkelt och vi beter oss mot dem så som vi tror att de är, när vi får veta vilket kön de har. Utan att se till deras riktiga personlighet! Utan att inse att alla människor är olika, inte bara flickor och pojkar, utan även inom könen!

Jag tror att alla vet att det finns flickor som har hett temperament, som är busiga och vilda, pratiga och gapiga. Och att det finns pojkar som inte vill bråka och stoja, utan helst vill sitta snällt och läsa en bok. Det finns många sådana exemplar, och de ska behandlas utifrån vilka personligheter de har, inte utifrån vilket kön de har.

En flicka får inte dålig lön när hon växer upp och börjar jobba, bara för att man har gullat med henne när hon var liten. En pojke blir inte en aggressiv mansgris när han blir stor, bara för att man busat med honom "på pojkars vis" när han var liten. Nej, det tror jag inte. Men det som händer när man behandlar pojkar och flickor olika, är att man inte accepterar att barn kan vara annorlunda. Man placerar barn i en mall som de inte hör hemma i. Man förvränger deras personligheter. Man antar och förmodar. Barnet kan då få en identitetskris när de inser att de inte beter sig som alla andra flickor och pojkar "ska" göra. Och framför allt så är det ett dukat bord för mobbing.

De kvinnor och flickor som inte har en typisk kvinnlig personlighet blir kallade för flator och butchar. De män som inte har en typisk manlig personlighet blir bögar, mesar och toffelhjältar. Jag kan ge hur många exempel som helst, men framför allt kan jag peka på min bror.

När han var liten så var han allt annat än pojkig (och ännu idag är han inte heller typiskt "manlig"). Han satt och läste, skrev, ritade och var väldigt lugn. Han var vetgirig och älskade faktaböcker och kartor. Han busade och bråkade inte med alla de andra killarna, utan han var tyst i klassrummet. Detta fortsatte ända upp till gymnasiet, och när han var så gammal så hade han mest bara tjejkompisar.

Nu på senare år fick en gammal klasskompis höra att han är gift och har barn, och han utbrast; "vi var helt säkra på att han var bög!"

Är det ett beteende som vi kan acceptera? Att man inte låter barn, eller ja, alla människor, vara annorlunda? Att det finns mallar och former som vi stöper in alla barn i från att de är bebisar? Bara för att vi vet att det finns biologiska skillnader så måste vi prompt behandla barnen därefter, utan att inse att människor är olika?

Vad blir då konsekvensen av detta? Jo, utanförskap och mobbing. Flickor som känner sig okvinnliga och pojkar som tror att det är nåt fel på dem. Kvinnor som sedan vill jobba med något typiskt "manligt" yrke får ingen ärlig chans i det, och män som tex vill jobba på förskolan blir misstänkta för att vara pedofiler.

Genom att klä småflickor i ömtåliga, vackra och pluttinuttiga kläder (för de springer ju inte runt och busar så mycket men gillar desto mer att vara fina och få komplimanger för det) och klä pojkar i mjuka, lekvänliga och mörka kläder så befäster man att flickor bara kan vara på ett sätt och pojkar kan bara vara på ett sätt. Genom att prata milt, gulligt och okomplicerat med en flicka och ruffgruffigare och aggressivare med en pojke, utan att först veta vilken egen personlighet barnet egentligen har, så pressar man in barnet i en roll som kanske inte är deras och inte är önskvärd.

Dessa könsroller förföljer oss människor hela livet. När vi hela tiden bedöms utifrån vilket kön vi har och inte utifrån vilken personlighet vi har, så lägger vi också grunden för ett ojämställt samhälle, där tex både kvinnor och män diskrimineras på arbetsmarknaden och har svårt för att få ärliga chanser i vad de än vill göra och vad de än vill säga.

Jag vet att det finns kvinnor som älskar att göra sig vackra och ta hand om barn, precis som en riktig kvinna "ska", och att det finns män som är aktiva och äventyrliga, precis som en man "ska" vara. Men de är fullvuxna och har kommit fram till att de gillar detta och har denna personlighet, helt själva.

Barn däremot är oskrivna blad. De har ingen aning om vilka de är och de väntar på att få finna sig själva och sin egen personlighet. De är flickor och pojkar rent biologiskt, men de är också bara barn, individer! Olika, precis som alla andra. Ingen skulle drömma om att tvinga mig att klä mig i klänning bara för att jag är kvinna, varför då göra det med ett barn? Ingen skulle ge mig typiska kvinnogrejer i julklapp bara för att jag är kvinna och "gillar sånt". Nej, för jag har tydligt utvecklat min egen personlighet och mina egna intressen, som inte har något att göra med att jag är kvinna. Detta accepterar alla (eller ja, de flesta), varför inte acceptera det med små barn?

Låt barn vara barn är det enda jag kan säga! Främja deras egen personlighet, uppmuntra ett humant beteende framför ett typiskt flickigt eller typiskt pojkigt. Uppmärksamma deras strålande livsglädje och lust att lära och leka med allt och alla, istället för att ta fäste på hur de ser ut eller vilka prestationer de gör. Barnen måste få veta att de duger som de är, för de gör de ju. Eller hur?