onsdag 11 mars 2009

ÄNTLIGEN

I förrgår var vi och kollade på ett korttidsboende för autister. De höll på att renovera, så någon klar helhetsbild fick vi inte, men det jag kunde se kändes mycket bra. Personalen verkade väldigt kompetent och framför allt så var de varma och öppenhjärtliga, fick jag intrycket av (och jag är en människokännare). Utemiljön var lite sisådär, den kunde ju varit roligare, speciellt för Amir som älskar utelek. De sa dock att de höll på att bättra på utemiljön och att de skulle köpa in fler leksaker osv, så jag hoppas på det.

Och de har plats redan nu! Nu är detta boendet det enda som finns här i stan för autistiska småbarn, så inte för att man har mycket till alternativ, men det känns inte som att det spelar någon roll. Avgörandet för om vi skulle kunna lämna Amir där ibland, kom när de berättade att de har gångavstånd till MonkeyTown och brukar gå dit ibland med barnen! Vilken lycka!

Så nu har jag precis pratat med LSS-handläggaren och hon har beviljat 5 dygn i månaden åt oss! Jag vet inte om det är mycket eller lite, men med tanke på att chefen på kortidsboendet sa att de flesta barn är där 2-3 dygn i månaden så verkar det ju mycket? Förhoppningsvis kan han vara där två helger, i andra hand blir det en helg och två vardagar. Det är ju främst helgerna som man behöver hjälp, vardagarna går ju sin gilla gång ändå, finns inte mycket att anmärka på där. Men det beror förstås på om det finns plats där på helger eller inte.

Nu till detta; hur kommer det att kännas när Amir helt plötsligt inte är här på helgerna ibland? Det kommer bli konstigt. Kommer man att vara ledsen? Förhoppningsvis får man ju ta tillfället i akt och hitta på saker som man inte kan göra annars, och passa på att sova hela nätter framför allt.

Det är så väldigt kluvna känslor jag får nu... jag tvivlar inte det minsta på att Amir kommer få det bra. Han har lätt att ty sig till nya människor och han älskar miljöer som är anpassade efter honom och hans funktionshinder, så han kommer ju inte alls ha några problem att vara där. Han är ju inte heller en sån som saknar oss. Men vi kommer ju sakna honom? Det kommer kännas så konstigt. Så tomt.

Men vad gör man inte för en natts sömn. Eller för en normal eftermiddag i stadsparken. Eller nere i stan. Eller bara hemma, helt i lugn och ro, utan att få panik över att Amir inte är pedagogiskt underhållen. Eller vad gör man inte för att slippa städa bajs, mat, badvatten och kaffepulver och för att slippa att hela tiden ta ner ungen från skafferiet, fönstret, TVn och bokhyllan.

Det ska bli skönt.

5 kommentarer:

camoo sa...

Vi har fem nätter i månaden och det är SUPERBRA! Vi tar en helg och två vardagar, vanligen tisdagar de veckor M inte är på kortis på helgen. Allt för kontinuiteten. Det har fungerat jättebra - för alla.
Hur det känns - hemma är det tomt utan M, men oh så välkommet. Att kunna slappa en hel kväll, eller oplanerat gå på bio, sova, hinna plocka undan, göra något vettigt hemma. Det finns massor att höra.

Elisabet sa...

Gå oplanerat på bio lär vi ju inte kunna då vi har två andra här hemma =) Men sooooooova... DET ska bli helt fantastiskt. Dom andra två sover ju bra, de är ju änglar på natten jämfört med Amir. Jag har inte sovit på fyra år, jag undrar hur det känns...

Kommandomamman sa...

Det låter ju toppen!

Anonym sa...

Begär en personlig överenskommelse med personalen...ifrågasätt sociala dokumentationen.

Framför allt....stampa ner det dåliga samvetet...
Kram en personal inom LSS

Madde sa...

De flesta jag arbetar med som assistent har korttidsboende, alltifrån varannan helg och några vardagar till en helg i månaden. Vissa har varje onsdag osv. Vad jag vet kan man få ha upp till 15 dagar på korttids. Ha inget dåligt samvete. Jag har jobbat/jobbar ibland på korttidsboende för gravt rörelsehindrade/utvecklingsstörda barn. Hur mysigt som helst. Tänk på det på så sätt att när ni är lediga från varandra du och Amir så får ni mer ork för varandra sen när ni träffas igen :)

Kram Madde