måndag 23 mars 2009

I, robot

Så, jag pratade med Amirs läkare angående den där konstiga noteringen om synen i hans journal. Läkaren fattade det som att Amir är översynt, men på ett av ögonen så kunde de inte se exakt hur mycket. Därför bör man göra om undersökningen en annan gång, under narkos. Men, han lugnade även ner mig och sa att det inte är någon panik, och det är därför som de inte har gjort slag i saken. En narkosundersökning är ju ett heldagsprojekt och därför gör man det helst när man ändå ska kolla något annat, tex tänderna.

Jag frågade honom då om han tyckte att det är okej att barn går runt och ser dåligt och inte får någon hjälp för det. Nej, det tyckte han ju såklart inte, men han sa ju också samma sak som jag tänker, dvs "hur ska du få glasögonen att sitta kvar på Amir". Det har han ju rätt i. Fram till skolåldern så är det lönlöst att försöka få ungen att bära glasögon, därför är det i vilket fall som helst helt okej att vänta med synundersökningen tills dess.

Så då var det avklarat. Nästa grej var ett samtal med logopeden, som har varit och besökt Amir på dagis. Tanken var om och hur vi skulle börja med pecs. Hon sa att hon inte tyckte att vi skulle använda det mer än på dagis, och låta dem "sköta jobbet". Anledningen var, att utifrån vad hon kunde se på dagis så är Amir ändå inte motiverad, och då är det svårt att lära honom att kommunicera, när han ändå inte bryr sig.

Jag påpekade då att han bryr sig visst, när det gäller saker som han verkligen vill, då är han inte att leka med. Tyvärr gäller det bara mat. Men det är ju bättre än inget. När han är hungrig, vill ha mat eller dryck, eller när han vet att det ligger godis i ett skåp, är han minsann angelägen att få vår uppmärksamhet, tex genom att ta oss i handen och leda oss till vad han vill ha.

Förslaget från logopeden blev då att vi ska börja där, träna upp honom i att använda sig av bilder just där han är motiverad. Så nu ska jag ta kort på varje pinal som vi har i skafferiet och i kylskåpet och se vart det leder. Man måste vara stenhård på att inte ge honom uppmärksamhet förrän han visar med bilden. Förhoppningsvis så fattar han att det är ett bra sätt att få sin vilja igenom och kommer då fortsätta att vilja kommunicera, även när det gäller annat.

Sen gäller det att fånga hans motivation när man ser den. Om man märker att det finns något som han brinner för mer än något annat, och när man ser att hans vilja är stark, då ska man ta vara på det och göra det till ett tillfälle då man kan försöka sig på kommunikation. Det är ju lite lönlöst att försöka när han bara gör det halvhjärtat, för då greppar han det inte i allafall.

Vi ska köra de tusen gångernas pedagogik, som det kallas för. Att upprepa, upprepa, upprepa saker varje dag och hela tiden. Att vara envis som en gammal bisonoxe och bara repetera. Samma sak varje dag. Det är såååå tråkigt, men det är bevisat jättebra!

Faktiskt har jag nyligen sett EN liten sak som har gett resultat. När vi lagar mat eller gör i ordning frukost så brukar Amir alltid hänga vid köksbänken och gnälla och gnöla, eftersom maten inte blir färdig fort nog i hans tycke. Det är lite jobbigt. Jag har då hela tiden, om och om igen, tagit honom i handen och lett honom till köksbordet och upprepat "sätt dig på din stol. sätt dig på din stol. sätt dig på din stol.". Man låter som en robot, haha.

Nu har det gått så långt, så när han kommer in i köket och jag säger "sätt dig på din stol" så sätter han sig direkt utan att hänga vid köksbänken över huvud taget! Sen sitter han där och väntar på sin mat utan minsta gnäll!

Det tog väl ett antal månader för honom att få det inpräntat i huvudet, men jag tycker ändå det var smidigt, om man jämför med andra saker. Tänk om det kunde gå så bra med allting! Det finns faktiskt många moment i vardagen, hemma, där vi skulle kunna göra likadant, utan att använda bilder. Det är så himla jobbigt med bilder, det allra bästa vore ju om man kunde prata med honom, om han kunde lyssna och förstå, utan att vi behöver visa bilder. Sen om han inte kan prata, så kan ju han visa bilder när han vill säga något, men tänk vad bra om vi slapp.

Det är ju verbal kommunikation som man suktar efter mest av allt.

Jag ska aldrig sluta prata med honom och jag ska köra på denna metoden, att tala tydligt och kortfattat, och upprepa tusen gånger, vara lite robot. Jag tror faktiskt att han har kapacitet till att förstå det, varför då krångla till det med alternativ kommunikation?

Vad glad jag blev, nu när jag insåg det. Det är så skönt när saker inte känns hopplösa!

7 kommentarer:

lalandakid sa...

Man "krånglar" oftast inte till det med alternativ kommunikation, utan man stöder talet/förståelsen av talat språk
med bilder och tecken.

Det är nog mest så att det känns krångligt för oss föräldrar ;)

Vad roligt att han gör sådana framsteg! Jag skickar här en stor portion tålamod.
För jag tror det kommer att gå fint fint för Amir!
:)

Elisabet sa...

Ja hehe, jag menar ju att det är krångligt för oss =)

Men vad är inte krångligt egentligen, det är ju så det är, allting.

Tack för tålamodet, det uppskattas och behövs! :-)

Anonym sa...

Man måste vara beredd att ge respons på pecs...dvs....ger han bilden på glass o ni äter middag...måste han få glass....därför behöver man välja "rätt" bilder i början och vad är Amirs förstärkning? Något han älskar? Man måste vara två för att träna in pecs...osv....det är ett underbart hjälpmedel...

Elisabet sa...

Nej i början så får man väl endast använda sig av nyttiga saker som han gillar, annars blir det nog lite galet. Å andra sidan, i träningssyfte så är jag beredd att tänja lite på gränserna med socker och sånt. Fast sockerkickar är ju inte speciellt bra för honom heller. Men på dagis tex ger dom honom små bitar mariekex som "belöning" när dom tränar, då är det alltså pyttesmå bitar. Det är ju helt okej, tycker jag.

Det är ju mest bara ätbara saker som gör honom motiverad och frustrerad så det är ju det som vi får köra på i början i alla fall. Sen får man bli hårdare med regler och sånt senare.

Jemima sa...

Jag blev fascinerad sist vi sågs av att han förstod när du sa "drick din välling".

Han hade ju fått för sig att han inte ville ha välling, och bara slängde bort flaskan hela tiden och verkade allmänt arg för något vad det nu kunde vara. Så du lät honom vara. Då lugnade han sig och slutade gråta.

Men han började illtjuta igen och putta bort flaskan när du sa till Elias som satt bredvid "drick din välling". Han måste ju ha trott att du menade honom...

Elisabet sa...

Ja det tror jag också att han förstod! Det var ju så träffsäkert liksom.
Över huvud taget så förstår han ju en del när man pratar med honom, även om han inte visar det, svarar eller på annat sätt ger respons. Man kan ändå se på hans reaktioner att han förstår. Men då gäller det som sagt var att vara jättetydlig och upprepa, så sitter det efter ett tag. Sen är det mycket så med honom att han lyssnar när han vill, är han inte intresserad så är det helt lönlöst.

Jemima sa...

Faktum är att Isak har börjat bli lite sån också på sistone... :-o Man kan prata en hel massa med honom och han bara reagerar inte.

Ibland tar jag hans ansikte och vrider det så att han tittar på mig och först då lyssnar han.

Vid närmare eftertanke kan hans far vara lite likadan stundtals... det kanske är en Hammarlundsk "nu-är-det-nog-inget-intressant-som-sägs-så-jag-kopplar-bort-öronen-och-tänker-på-annat" gen, som sitter på Y-kromosomen. :)