torsdag 5 mars 2009

the international kvinnoday är bra på många sätt

På söndag är det Internationella Kvinnodagen, och jag tycker det är en trevlig dag. Inte bara för att den uppmärksammar kvinnor och allt det där, utan faktiskt för att mitt barn råkade födas på just den dagen.

Inte vilket barn som helst heller, utan Amir.

Han fyller alltså 4 år på söndag, och alla i hela världen hissar flaggan för honom (eller? är det flaggdag? höhö, har noll koll). Kan det finnas en bättre dag att födas på? Min bror fyller år på FN-dagen, det är ju inte heller illa pinkat. Men nja, jag tycker nog att Internationella Kvinnodagen smäller lite högre.

För exakt 4 år sedan var jag på en kurs, för att jag planerade att sälja krämer och jox på hempartyn. Jag trodde att jag skulle gå över tiden så himla mycket, minst tre veckor, så jag passade på att utbilda mig till konsult och tänkte dra in lite pengar medan jag väntade på min förstfödde.

Kursen var dock psykiskt och fysiskt påfrestande, så jag blev konstig i kroppen. Helt onaturligt trött och vimmelkantig. Jag kunde inte sitta ner i soffan eftersom jag var alldeles för otymplig på något konstigt vis. Ett dygn senare började jag få ont i magen, och tre dygn senare föddes Amir. En liten, liten, liten skit, som såg ut som en liten fågelunge, blå och ful och äcklig, men ändå så fantastiskt perfekt och respektingivande.

Och det konstigaste med den här historien är att när vi tittade på honom när han låg i plastbubblan så kände vi direkt, att den här ungen är inte som han ska. Han utstrålade någon konstig attityd, redan från början, som sa att vi inte skulle ta honom för givet. Som sa att vi inte skulle ha förväntningar på honom.

Och som ungen skrek sen. Han ville ju knappast ligga kvar i den där bubblan och bli beskådad. Liten var han också, alldeles för liten, så han var tvungen att tillmatas. Och inte fattade han hur man gjorde när man ammade. Och inte ville han sova. Ojojoj, inte fan ville han sova.

Vi trodde ett tag att han var en bortbyting, att trollen hade tagit honom, för sådär ska ju inte en bebis vara. Det hade vi ju sett på andra bebisar, det hade man ju läst, att de inte skulle vara sådär. De skulle direkt fatta hur man ammar, och jag skulle sitta i soffan med en förnöjt leende på läpparna och se på den lille krabaten som slukade allt. Jag skulle vara strålande av energi och bebisen skulle gurgla och skratta, och sova i vagnen när vi var ute på vårpromenader. Det hade man ju läst.

Men det blev inga vårpromenader och det blev ingen soffa. Istället blev det en bärsele, och ett vardagsrum som jag fick gå runt, runt, runt i, med musik på högsta volymen. Melodifestivalen 2005. Det var bara den skivan som dög.

Vi var helt knäckta. Han sov inte, han åt inte, han växte inte, han ville inte vara stilla, han ville inte vara ensam, han ville inte vara tyst. Han blev sjuk, om och om igen. Vi hade förväntat oss att bli en mysig liten familj och vi hade förväntat oss en underbar liten bebis, men vi fick ett världskaos. En mycket bra start.

Varningsklockorna ringde ju redan då, det fattar man ju. Men samtidigt så trodde vi ju också att det var vårat fel, att vi inte fattade någonting, att vi inte hade någon kunskap och erfarenhet om hur man tar hand om bebisar.

Samtidigt så var vi så lyckliga, för vi var fulländade. Amir hade blivit till, och fötts, i den mest händelserika och kaotiska tiden i mitt liv. Han är vår lyckoamulett och han blev mitt sätt att orka, vilja och kunna ta mig igenom precis allt.

Och han är fortfarande det. Jag ska aldrig glömma under vilka omständigheter han kom till världen och jag kommer aldrig glömma hur han förändrade mitt liv från första stund. Hur han fick mig att se på allting genom ett annat perspektiv, hur han fick mig att växa som människa. Hur han fortfarande, idag, och resten av livet, är orsaken till varför allting är som det är, varför jag är som jag är, varför allting blivit som det blivit. Han har gett mig så himla mycket och han har fått mig att bli en bättre människa. Starkare, lyckligare, öppnare, mer vidsynt och tolerant. Han har fått mig att inse saker som jag aldrig skulle insett annars. Allting utom att veta om det.

Jag tycker det känns lite tveksamt när en del föräldrar säger att meningen med deras liv är barnen och att de lever för dem och genom dem. Man undrar då, är de inget mer än föräldrar? Har de ingen roll förutom föräldrarollen?

Men jag är beredd att säga samma sak och jag överdriver inte när jag säger att Amir gav mig en mening med mitt liv. Jag var ingenting innan han kom. Och nu har jag allt.

Så på söndag fyller han alltså fyra år och det ska vi fira. Han fattar nada såklart, han gillar inte ens tårta och jag kommer bli positivt överraskad om han öppnar paketen. Säkert kommer Elias att öppna dem istället och sedan sno dem och inte låta Amir leka med dem. Amir gillar väl bara ballongerna.

Men fira måste vi. Man kan verkligen inte låta bli att fira ett sådant mirakel.





Amir 4 dagar gammal




2 kommentarer:

lalandakid sa...

Innan jag glömmer bort det:

Grattis Amir!

Micke sa...

Ja då var han inte stor, gossen.
Han borde få lite fler skivor av mig.
Jag har funderat på fall Vangelis kan vara något för honom.