fredag 27 mars 2009

Men vaddå, är det synd om mig eller?

Jag träffar ganska mycket folk nu för tiden. Ganska mycket vårdpersonal och sånt. Men många andra personer också. Jag håller på att bygga upp ett nätverk. Och varje gång som jag träffar någon ny person, så låter det likadant när man ska berätta om sitt liv.

-Ja Amir är äldst och han har autism då.
-Åååhhhhh... hur känns det?
-Nä det känns väl inte så farligt, det var vi beredda på.
-Ååååhhh... det är ju en sorg...
-Jamen man vänjer sig.
-Åååhhhh... har ni far och morföräldrar i närheten eller nåt?
-Nej. Och mamma är död.
-Ååååhhhh... *gråter en skvätt*... och så den lilla där också... *pekar på Maria*
-Ja fast vi har en 2,5åring också.
-OJ OJ OJ..... *dör av chock*... Då har ni fullt upp? Att du inte är helt slut....
-Nej jag tycker faktiskt mest att det är roligt, livet känns meningsfullt.
-OJ OJ OJ... du måste vara stark... *klappar på ryggen*
-Nej men vad ska man göra då? Man kan ju liksom inte bara klappa ihop.
-Ja det har du ju rätt i. Men jag skulle ALDRIG klara av det!

Vid det här laget börjar jag prata om något annat.

Vaddå "jag skulle aldrig klara av det"? Vad skulle du göra då? Ta livet av dig? Adoptera bort barnen? Sticka därifrån och börja ett nytt, ansvarslöst liv och låta mannen ta hand om barnen?

Jag tycker folk i allmänhet är omtänksamma och empatiska, och jag förstår att de bara menar väl och vill säga varma ord. Men just det där "jag skulle aldrig klara en sådan sak", det begriper jag mig inte på. Varför säger man så? Det är ju helt befängt, klart att du skulle klara det! Det handlar ju om ens barn, man slutar ju aldrig kämpa för dem. Man kan inte tillåta sig själv att "inte klara av det". Och vad vinner jag på att höra det? Jaha, vad bra, jag är en supermänniska med övermänskliga krafter som klarar saker som ingen annan klarar. Eller vad?

Sedan så börjar jag faktiskt tycka att det är lite jobbigt att folk ska tycka synd om mig vart jag än går. Och folk börjar ställa frågor och tror att jag ska öppna mig för dem. Frågor som "hur känns det" och "hur går det för er" och "hur mår du" kan jag liksom inte svara på för vem som helst. Jag vet inte vad jag ska svara, vad ska jag svara? "Jo tack det är piss i helvete, försökte ta livet av mig igår, men annars går det", eller ett krystat "tack bra!" fast de förstår att det inte är bra. Eller är det bra?

Jo, jag tycker faktiskt att det är bra! Men om jag säger det, så ser folk förvånade ut och tar mig inte på allvar. Och om jag någon gång säger något annat, så ser folk ut som ledsna hundar och klappar mig på armen och vill att jag ska tala ut. Vilket jag inte tänker göra.

Jag älskar faktiskt mitt liv. Det är långt ifrån perfekt och problemfritt, men jag har funnit ett sätt att leva det så att det funkar och går vidare. Det är mitt liv, det handlar om mig, det är en del av mig. Något annat vore konstigt. Jag mår bra. Eller, jag kanske mår dåligt, men har lärt mig att leva med det, så det känns som att jag mår bra.

Och med det så tycker jag inte om när folk hela tiden ska tycka synd om mig. Varje gång någon gör det, så kommer sanningen upp för mig, om vilket eländigt liv jag lever. Varje gång någon säger "åååååhhhh" och lägger huvudet på sne, så får jag klart för mig att mitt liv inte är bra, att det är jobbigt, hemskt, och måste göras bättre, att det inte duger. Och det får mig bara att må sämre.

Det får mig att må sämre trots att det inte är befogat.

Jag vill bara att människor ska prata med mig på vanligt sätt. Om jag vill öppna mig så kommer jag göra det självmant. Om jag helt plötsligt nämner något som är jobbigt, så gör jag inte det för att alla ska beklaga sig över stackars mig. Jag nämner det bara för att det hör till saken, och för att jag också har rätt att yttra mig om hur det är för mig. När någon till exempel säger "kan inte mormor sitta barnvakt" så måste jag ju svara "nej för hon är död", jag kan ju inte ljuga. Och då säger jag inte det för att jag tycker att det är så synd om mig. För det är det inte.

Jag är bara helt säker på att allting som har hänt, och allting som händer mig, har en mening, och en poäng som kommer visa sig någon gång i framtiden. Jag väntar på den poängen, och under tiden så kan jag lika gärna inse att det går bra att leva så här, och det går bra att leva så här utan problem och utan att gnälla och klaga hela tiden. Och det går faktiskt att må bra och vara glad ändå. Man ska inte låta små saker trycka ner en, men inte heller stora.

Ja, jag vet att inte alla kan fatta att jag tänker så här och att de bara är snälla och menar väl när de tycker synd om mig. Det är inte min mening att nu vara en otacksam bitterfitta och tjura över andra människors empati. Men jag tycker samtidigt att jag har rätt att skriva vad jag känner angående det.

Även om mitt liv kanske är jobbigare än andras och jag går igenom saker som kan verka skit, så är det ingen anledning till att dadda med mig. Om jag själv av alla människor har hittat ett sätt att ta mig igenom det och samtidigt försöker ha en positiv framtidstro, så är det det som räknas. Vissa dagar är värre än andra och då har jag rätt att klaga, och vissa dagar är glada och bra, då har jag rätt att glömma det jobbiga en stund. Det finns ingen anledning för mig att hela tiden vara negativ och sur och kräva andras medlidande, för det blir ingenting bättre utav.

Men trots att jag nu har sagt såhär, så säger jag även; om jag en dag vill ha din hjälp, snälla, give it to me. Då ska jag inte vara otacksam.

5 kommentarer:

fru fleggman sa...

Jag har också haft det ganska tufft ibland och jag minns att jag avskydde det där, jag med. Jag tror folk inte tänker sig för när de pratar, överhuvudtaget. Tänker de inte på hur det känns att få höra det där "men GUUUUD så jobbigt du måste ha det"? Tror de att man mår bättre då? Nej, de vill bara frossa, frossa i ens elände, man blir som en snaskig artikel i kvällstidningen. Protesterar man då och säger att det inte är så illa, blir de nästan besvikna, de VILL ha något att gotta sig åt och skvallra om med andra. "Har du hört om hon stackaren..."

lalandakid sa...

Jag har alltid tänkt så här, om de tycker att jag har det så himla jobbigt varför kommer de inte hem till mig och hjälper mig med tvätten/disken istället för att snacka så mycket?

För nej, det hjälper ingen att folk tycker synd om en.

Elisabet sa...

Och om man säger så som vi gör nu, så är man otacksam och sur och förstår inte att folk bara är omtänksamma.
Men det är ju inte så, det är bara så att det är så svårt för alla att sätta sig in i hur det känns.

lalandakid: jag kan också störa mig på det... eller när folk säger "om du vill ha hjälp med något så är det bara att säga till" och sen när man säger till så är det nej. Därför har jag typ slutat att be om hjälp... får förlita mig på staten istället =)

fru fleggman, nej men fy vad hemskt, tror du verkligen att de tänker så, att de bara vill ha något att frossa i? Jag hoppas inte det, fast visserligen kan det kännas så ibland. Och faktiskt, när du säger det, så finns det vissa människor som bara älskar att roa sig på andras bekostnad, det är ett faktum som även jag har blivit varse....

lilla u sa...

Jag tror som du, det finns något bra i allt det vi går igenom. Jag slåss varje dag för min sons skull och när man är mitt i det är det svårt att se vad poängen med det hela är. Hela min familj (inkl mig) mådde skit dåligt under hela förra året, nu börjar vi resa oss. Jag är oerhört tacksam över allt vi gått igenom. Skulle inte vilja göra om det och hade jag kunnat så hade jag undvikit det MEN vi har lärt oss så mycket om oss själva och varandra. Det är värdefullt. Vi har lärt oss att se de små undren i vår vardag. Och jag vet vilka jag kan lita på när det verkligen gäller. Våra liv är inte lätta på något sätt, men de är händelserika och våra pojkar (barn) ger oss så många speciella stunder som är så unika och underbara. Jag skulle inte vilja byta liv med någon. Skulle jag önska något så önskar jag att min son slapp kämpa så förtvivlat för att förstå sin omgivning. Det är inte synd om de som kämpar, det är synd om dem som har tappat hoppet...
lilla u

fru fleggman sa...

Nu kanske jag är lite hård och cynisk här, visst finns det människor som ärligt bryr sig och vill väl fast uttrycker sig klumpigt. Tyvärr är jag ganska säker på att de finns den typen av människor jag beskriver också. Ibland har jag mött dem då jag svarat på frågor om mitt liv, ärligt och uppriktigt lämnat ut mig och plötsligt märker att personen ifråga inte bryr sig utan bara vill "förfasa" sig över mig. Jag är väl en bitter människa kanske?