tisdag 17 mars 2009

Min broder, bögen. Och en massa sånt.

Jag läste ett inlägg hos Jemima som handlar om könsroller, tänkte först skriva en kommentar men insåg att den skulle bli alldeles för lång, så jag skriver ett eget inlägg istället.

Hon menar att det är okej att behandla flickor och pojkar olika eftersom de är olika. Rent biologiskt. Jemima är utbildad biolog så jag antar att hon fattar vad hon snackar om, men jag kan inte hålla med!

Jag vet självklart att flickor och pojkar är olika, herregud, ta en titt mellan benen. Jag kan också acceptera det faktum att flickor och pojkar, kvinnor och män, har många biologiska skillnader, det ligger i människans natur. Vi är inte mer än däggdjur! Det är självklart att en mamma tex har instinkter som en pappa inte har och därför ibland tar hand om barn (sina egna barn!) på ett annat sätt. En pappa har inga fadersinstinkter (rätta mig om jag har fel!) för det finns inget som får hans kropp att förstå att han är pappa, något som en mamma däremot har, med graviditet och amning. Om vi ska se oss som de däggdjur vi är, så är kvinnor helt enkelt mer moderliga och män är mer lösdrivande, med allt vad det innebär.

Jag inser helt enkelt att män och kvinnor är olika på många sätt, men vad jag absolut inte kan förstå, och vad jag tycker är fel, är att vi behandlas olika, från den stund vi föds.

Vad jag helt enkelt inte kan förstå är varför vi ska behandlas olika? Varför ska man behandla en tjej som en porslinsdocka och varför ska man vara gruffig med en kille? Till vilken nytta är det? Är det för att de ska förstå att de är just pojkar och flickor (för det går ju inte att visa dem)? Jag anser att de stora biologiska skillnaderna som kvinnor och män bär på, kommer inte till sin rätt förrän vi är vuxna, så varför inte låta barn vara barn?

Och av vilken anledning ska man låta barn vara barn? Jo, för trots de biologiska skillnaderna så har vi alla olika personligheter. En personlighet är ingenting som har med könet att göra. En flicka beter sig inte på ett speciellt sätt bara för att hon är flicka, och inte pojkar heller. Män och kvinnor har kanske olika instinkter och hanterar känlsor på olika vis, men hur vi beter oss rent allmänt beror på vilken personlighet vi har.

Om vi behandlar flickor på ett sätt bara för att de är flickor, så pressar vi in henne i en mall som kanske inte hennes personlighet passar in i. Vi antar att hon är ömtålig, söt och snäll eftersom hon är tjej. Eftersom vi vet att kvinnor är moderliga när de blir mammor, så ska småflickor också vara ljuva och milda. Vi antar att pojkar är aggressiva och energifulla, eftersom vi "vet" att vuxna män är det. Detta antar vi helt enkelt och vi beter oss mot dem så som vi tror att de är, när vi får veta vilket kön de har. Utan att se till deras riktiga personlighet! Utan att inse att alla människor är olika, inte bara flickor och pojkar, utan även inom könen!

Jag tror att alla vet att det finns flickor som har hett temperament, som är busiga och vilda, pratiga och gapiga. Och att det finns pojkar som inte vill bråka och stoja, utan helst vill sitta snällt och läsa en bok. Det finns många sådana exemplar, och de ska behandlas utifrån vilka personligheter de har, inte utifrån vilket kön de har.

En flicka får inte dålig lön när hon växer upp och börjar jobba, bara för att man har gullat med henne när hon var liten. En pojke blir inte en aggressiv mansgris när han blir stor, bara för att man busat med honom "på pojkars vis" när han var liten. Nej, det tror jag inte. Men det som händer när man behandlar pojkar och flickor olika, är att man inte accepterar att barn kan vara annorlunda. Man placerar barn i en mall som de inte hör hemma i. Man förvränger deras personligheter. Man antar och förmodar. Barnet kan då få en identitetskris när de inser att de inte beter sig som alla andra flickor och pojkar "ska" göra. Och framför allt så är det ett dukat bord för mobbing.

De kvinnor och flickor som inte har en typisk kvinnlig personlighet blir kallade för flator och butchar. De män som inte har en typisk manlig personlighet blir bögar, mesar och toffelhjältar. Jag kan ge hur många exempel som helst, men framför allt kan jag peka på min bror.

När han var liten så var han allt annat än pojkig (och ännu idag är han inte heller typiskt "manlig"). Han satt och läste, skrev, ritade och var väldigt lugn. Han var vetgirig och älskade faktaböcker och kartor. Han busade och bråkade inte med alla de andra killarna, utan han var tyst i klassrummet. Detta fortsatte ända upp till gymnasiet, och när han var så gammal så hade han mest bara tjejkompisar.

Nu på senare år fick en gammal klasskompis höra att han är gift och har barn, och han utbrast; "vi var helt säkra på att han var bög!"

Är det ett beteende som vi kan acceptera? Att man inte låter barn, eller ja, alla människor, vara annorlunda? Att det finns mallar och former som vi stöper in alla barn i från att de är bebisar? Bara för att vi vet att det finns biologiska skillnader så måste vi prompt behandla barnen därefter, utan att inse att människor är olika?

Vad blir då konsekvensen av detta? Jo, utanförskap och mobbing. Flickor som känner sig okvinnliga och pojkar som tror att det är nåt fel på dem. Kvinnor som sedan vill jobba med något typiskt "manligt" yrke får ingen ärlig chans i det, och män som tex vill jobba på förskolan blir misstänkta för att vara pedofiler.

Genom att klä småflickor i ömtåliga, vackra och pluttinuttiga kläder (för de springer ju inte runt och busar så mycket men gillar desto mer att vara fina och få komplimanger för det) och klä pojkar i mjuka, lekvänliga och mörka kläder så befäster man att flickor bara kan vara på ett sätt och pojkar kan bara vara på ett sätt. Genom att prata milt, gulligt och okomplicerat med en flicka och ruffgruffigare och aggressivare med en pojke, utan att först veta vilken egen personlighet barnet egentligen har, så pressar man in barnet i en roll som kanske inte är deras och inte är önskvärd.

Dessa könsroller förföljer oss människor hela livet. När vi hela tiden bedöms utifrån vilket kön vi har och inte utifrån vilken personlighet vi har, så lägger vi också grunden för ett ojämställt samhälle, där tex både kvinnor och män diskrimineras på arbetsmarknaden och har svårt för att få ärliga chanser i vad de än vill göra och vad de än vill säga.

Jag vet att det finns kvinnor som älskar att göra sig vackra och ta hand om barn, precis som en riktig kvinna "ska", och att det finns män som är aktiva och äventyrliga, precis som en man "ska" vara. Men de är fullvuxna och har kommit fram till att de gillar detta och har denna personlighet, helt själva.

Barn däremot är oskrivna blad. De har ingen aning om vilka de är och de väntar på att få finna sig själva och sin egen personlighet. De är flickor och pojkar rent biologiskt, men de är också bara barn, individer! Olika, precis som alla andra. Ingen skulle drömma om att tvinga mig att klä mig i klänning bara för att jag är kvinna, varför då göra det med ett barn? Ingen skulle ge mig typiska kvinnogrejer i julklapp bara för att jag är kvinna och "gillar sånt". Nej, för jag har tydligt utvecklat min egen personlighet och mina egna intressen, som inte har något att göra med att jag är kvinna. Detta accepterar alla (eller ja, de flesta), varför inte acceptera det med små barn?

Låt barn vara barn är det enda jag kan säga! Främja deras egen personlighet, uppmuntra ett humant beteende framför ett typiskt flickigt eller typiskt pojkigt. Uppmärksamma deras strålande livsglädje och lust att lära och leka med allt och alla, istället för att ta fäste på hur de ser ut eller vilka prestationer de gör. Barnen måste få veta att de duger som de är, för de gör de ju. Eller hur?

6 kommentarer:

Elin sa...

Håller helt med! Alla är vi olika individer, så även barn! Min son är nu typiskt "pojke" som älskar traktorer och allt annat som har en motor. Men han skulle inte vara mindre pojke om det var dockor han ville leka med, då skulle han absolut få dockor.

Tänkte på det du skrev om pappor har ingen fadersinstinkt och på vad en kompis kille så till henne när dom skulle få barn. Han förklarade det som att mamma är något man blir direkt när man föder ut sitt barn, det ligger i oss kvinnor. En man får istället "lära" sig papparollen... det tycker jag var riktigt bra sagt, för det är ju sant!

Älskar din blogg och följer den hela tiden! Du skriver kanon bra!

Ha en fin dag!
Kram

Elisabet sa...

Tack så mycket, va snällt!

Och håller med om det han sa om papparollen.
Tror också man måste vara noga med att påpeka att bara för att män inte har pappainstinkt så betyder inte det att de inte kan vara bra pappor eller vill vara det. De är precis lika duktiga som mammor på den saken om de bara vill och bryr sig och är precis lika betydelsefull som förälder. Mycket, mycket viktig poäng.

Angelica sa...

ojojoj Detta var mycket bra, moget, ärligt och insiktsfullt skrivet!
*apploderar

Jag vet att jag ofta kommer i diskusioner om det där med könsroller ...
Och jag kanske inte håller med dig till 100% på allt, MEN jag har förståelse för ALLT du skrev.

Barn ska få vara barn oavsett kön! Absolut!
Och vet du vad... jag tror att vi är ett samhälle som lever för förändring, ett sämhälle som faktiskt jobbar för allas rättighet att vara som dom är, att män kan jobba på dagis och kvinnor i bilverkstan... Dessutom så tror jag att medvetenheten gentemot att vi är olika men samtidigt människor kommer göra att vi i framtiden förhoppningsvis får se hur det är accepterat att vara som man själv vill!!

lalandakid sa...

Du är så himla bra på att skriva och beskriva!
Och om allt möjligt dessutom.
Bra tankar.

Vilken tur dina barn har!
:)

Jemima sa...

Jag håller - som du förstår - inte med. :)

Rent vetenskapligt stämmer det för det första inte att män inte har moders/faderskänslor, eller vad man ska kalla det. Tvärtom har forskning visat att både män och kvinnor knyter an till små nyfödda individer på exakt samma sätt. Det behöver inte vara något släktskap mellan den vårdnade och barnet, det behöver inte ens vara ett människobarn. Det är därför det fungerar så bra med adoption!

Det andra "faktafelet" är att du skriver att barn är oskrivna blad. Det är inte heller sant. Barn har redan före födseln olika personligheter (tänk bara så olika två graviditeter kan vara), till viss del styrs de också av barnets kön men andra faktorer är ärftliga saker som temperament och till och med intressen i viss mån!

Och könet spelar roll redan hos det mycket lilla barnet. Forskning visar skillander i intressen hos spädbarn på bara några månaders ålder! Pojkarna tittar mer på det som rör sig fort, flickorna mer på ansikten.
Och även nyfödda pojkar har manligt könshormon även om halterna blir mycket högre i puberteten.

Som biolog förstår du nog att jag tycker detta är väldigt intressant. :)

Jag ser inget skadligt i att vuxna följer sin instinkt i sitt möte med barn. Den danske psykologen Jesper Juul rekommenderade en gång ett par att pappan skulle busa mer med sonen. "Många pojkar behöver busa och låtsasbråka med sina pappor" skrev han! Och dessutom: "Pappan kan inte ge sin dotter allt hon behöver, hon behöver mamman. Och mamman kan inte ge sonen allt han behöver, han behöver pappan." Väldigt kontroversiellt, men jag tror det är sant.

Det där att män och kvinnor inte skulle "tillåtas" vara sig själva, det har inget att göra med hur man behandlar barn av olika kön anser jag.
Du skriver om din bror - han är ju uppvuxen på 80-talet innan genustänkandet blev så starkt och har sannolikt bemötts som en pojke hela livet. Han har trots det utvecklats till den individ han är, och skulle förmodligen gjort det under alla omständigheter.
Och jag tror för övrigt INTE han hade ansetts som mer normal om han varit flicka! Det där har ingenting med könsroller att göra, det har med vår rädsla för olikheter att göra. En slags främlingsfientlighet: den som sticker ut ur mängden ses som ett hot.

Jag tror precis TVÄRTOM mot vad du skriver, faktiskt! Jag tror att en pojke med kärleksfulla och engagerade föräldrar (som behandlat honom efter sin instinkt) blir så trygg i sig själv och i sitt kön att han VÅGAR VARA SIG SJÄLV! På samma sätt, en flicka som bekräftats för den hon är (och bemötts instinktivt) blir säker på sig själv och sin identitet, och vågar sticka ut från mängden. Jag kan bara ta mig själv som exempel här! Nån mer självständig person får man nog leta efter. ;) Men jag har alltid gått min egen väg, oavsett vad folk har tyckt om det.

Barn är inte så mesiga att de blir precis som de behandlas. Är din dotter en tuff "pojkflicka" kommer hon att fortsätta vara det hela livet OAVSETT HUR MYCKET DU GULLAR MED HENNE! En mjukiskille, toffelhjälte om du så vill, kommer att bli en sådan OAVSETT HUR MYCKET HAN BUSAS MED! Förmodligen drar han sig undan från buset så att föräldern - om han/hon följer sin instinkt - måste låta honom vara ifred. :)

Ta din bror - min man, som exempel. Han är en mjukiskille, som alla trodde var bög. Trots det busar han med barnen när han leker med dem! Och låtsasbråkar (vilket iofs medför att flickan blir ledsen nästan varje gång...) Han leker med dem på ett helt annat sätt än jag. Helt instinktivt, det är inget vi har diskuterat innan.

Och barnen då. Tre helt olika individer! Trots min syn på att det biologiska könet är viktigt, trots att vi båda helt och fullt litar på våra instinkter i vårt sätt att vara med barnen.

Nej, för att använda dina egna ord; "Låt barn vara barn är det enda jag kan säga!" Dvs behandla dem inte på ett konstlat neutralt sätt utan följ din instinkt som mamma respektive pappa!

LENA DE LA RIVERA sa...

Så vansinnigt intressant, speciellt i ett ämne där det faktiskt inte finns någon som kan säga att denne har rätt till 100%.

Just idag berättade en av våra assistenter om en väns val att inte låta någon släktfå reda på deras barns kön. bara föräldrarna och 2 till vet vad deras barn har för kön, allt för att stävja just det som inbegriper tjejjig/killigt,manligt/kvinnligt.

Har funderat på det hela em, och kom fram till att jag själv aldrig skulle gå så långt för en genusutjämning.
Igår var min lillkille prinsessa en stund,och lilltjejen är ofta något i killgenren i sina lekar (bilmekaniker är favoriten). Just nu ska de sova, killen har en polisbil i handen, tjejen har en docka.
Alla 4 lekarna känns helt rätt och ok för oss. Att förmedla det till barnen när de pockar på uppmärksamhet i lekstunden, är nog det viktigaste.

Vuxnas främsta uppgift måste ändå ligga i att förmedla allas lika värde.