fredag 20 mars 2009

Sovmetoder? Nej tack!

Nu har jag tänkt. Och tänkt. Och tänkt. Och kommit fram till en sak.

Angående sovmetoder. Det är alltså något som jag tänkt på mycket de senaste dagarna, inte bara för att Amir strular utan även för att man har tänkt att det kanske är dags för Maria att bli en duktig flicka och sova hela natten i sin egen säng.

Det finns massor av så kallade sovmetoder som man kan ta till om det strular sig med småbarnssömnen och man inte vill något hellre än att barnen ska sova i sina egna sängar från 19-07. Jag kan inte ens namnen på alla. Den gemensamma nämnaren är barnet ska sova, punkt.

När Amir var fem månader gammal och vaknade en gång i kvarten dygnet runt, så tänkte vi att det var dags att börja prova ut sovmetoder. Vi började med Anna Wahlgrens "Sova Hela Natten" (SHN). Det gick inte. Efter två månaders "kurande" gick det äntligen att få honom att komma till ro med lite buffande, ramsande och en kort godnattvisa, men han vaknade lik förbannat på natten och kunde inte somna om, även om man ramsade igen och körde hela processen en gång till.

Då provade vi 5MM. Ja, den där "hemska" femminutersmetoden, som innebär att barnet ska skrika sig till sömns och sedan samma sak när han vaknar på natten. Resultatet blev bara mer nattskräck och ångest.

Vi läste om alla möjliga sovmetoder, pusslade ihop egna sådana, frågade alla människor runt omkring vad man skulle göra för att tvinga ungen att sova. Utan att tänka på en sak. Nämligen VARFÖR han inte sov. Det enda vi kunde fokusera på var att han skulle sova, inte varför han inte kunde. Vi trodde inte att det fanns någon anledning till varför han inte kunde sova, vi tog för givet att det bara var så att han var inne i ett mönster som skulle brytas, och att vi skulle vara konsekventa föräldrar som skulle visa honom att på natten sover man för man måste det och det är bra för oss alla.

Och ingenting hjälpte, som vi alla vet. Nu har vi ju facit i hand och har insett att Amir är ett barn med en grav sömnstörning, felaktig melatoninhalt och vriden dygnsuppfattning, som sovmetoder inte biter på. Men det visste vi ju som sagt var inte då, så bortse från det en stund! För det jag tänker säga nu har inte att göra med autismens vara eller inte vara.

När Elias föddes så började jag tänka tillbaka på tiden när Amir var en bebis och när det enda vi kunde tänka på dygnet runt var att ungen måste sova. Det var som en besatthet, att försöka nå någonstans dit man inte kunde nå. Vi var stressade och smått panikslagna. Dygnet bestod i att utföra experiment på pojken, "om vi gör så här så kanske han sover, om vi provar detta, om vi säger detta, om vi lägger honom här, om vi utesluter det här, blablabla". Vi försökte hela tiden övertyga oss själva, och Amir, om att "sova är det bästa och det ska du göra nu och vi är dina konsekventa, vägledande föräldrar som vet det bästa för dig och om vi visar dig att sova är bra och skönt, så kommer du också att tycka det sen". Det var en tanke och ett koncept som hela tiden hade hängt över oss.

Så när Elias kom så gav jag upp. Jag orkade inte mer. Jag fick insikten att jag inte skulle tvinga honom att sova, så som jag hade gjort med Amir. Jag tänkte att om jag är lugn och trygg, har strikta rutiner dygnet runt och lyssnar på vad Elias vill och inte vill, så kommer han att falla in i en sund dygnsrytm av sig själv. När jag går och lägger mig så följer Elias med. När jag vaknar på morgonen så ska Elias också vakna. När vi sover på natten, så får han sova brevid oss. Med släckt lampa, tunga andetag som ljuder genom rummet, och en lugn och trygg famn alldeles intill.

Och Elias sov. Han sov alldeles oförskämt bra. Vi provade aldrig sovmetoder på honom, det behövdes inte. De två första månaderna var förstås lite småjobbiga, innan vi hade vänt på hans dygn, men efter det så funkade det perfekt.

Självklart vaknade han många gånger på natten ibland, jag ska inte säga att han sov 12 timmar i streck. Men skillnaden var, att när han vaknade, så la jag handen på hans rygg och andades i hans öra, jag sa ingenting utan var bara tyst.

Om det var mycket gnäll så fick han äta, självklart skulle han få äta på natten om han ville det. Enligt min mening är det helt bisarrt att inte låta ett barn äta på natten om det så önskar. I rimliga mängder såklart, de ska ju inte äta en gång i timmen (om det inte är ett spädbarn vi pratar om). Men vad är det för jobbigt med att låta ett barn äta två gånger på natten? Vuxna människor vaknar också på natten ibland och är hungriga, och går upp och gör en smörgås eller dricker ett glas mjölk. Barn kan också vara hungriga på natten, tex om de är inne i en tillväxtperiod eller om de inte har ätit så bra under dagen. Då är det snudd på barnmisshandel att neka dem mat.

Huvudsaken här var att Elias insåg tryggheten med att sova, genom att se den hos oss. Vi lyssnade på hans signaler och kommunikation istället för att ignorera den och tvinga honom till en sömn som han av någon anledning har svårt för. När han på sitt sätt berättade för oss att han inte gillade situationen, så löste vi den och såg till så att han blev trygg, istället för att ramsa "du ska sova, du ska sova, du ska sova".

När han var ett år gammal började han böka på natten, och då insåg vi att han kanske inte ville samsova längre. Han fick då flytta till en egen säng. Han somnade på stört och sov där hela natten. För han var trygg, han hade blivit trygg eftersom vi var trygga. Han hade lärt sig att lita på oss, eftersom vi visade för honom att vi alltid fanns där om han ville något. På så sätt kunde han också förstå att sova är bra, och mamma och pappa finns där om jag skulle vakna.

För det gör vi fortfarande. Han vaknar ibland och sover oroligt ibland, men då finns vi där för honom. Vi tröstar inte (missförstå mig rätt!) och bekräftar att hans oro är befogad, utan vi lyssnar på vad han vill, vad är felet, varför kan han inte sova. Sedan åtgärdar vi det och visar honom att det är bäst att sova vidare. Och då gör han det.

Nu blir detta jättelångt. Men min poäng var ju Maria. Hon samsover, och hon sover bra. Men ibland blir det trångt i sängen och man kan få ont i ryggen. Tanken kom då, ska vi köra med någon sovmetod kanske?

Svar nej. Aldrig i livet. Jag tror inte på sovmetoder längre. Jag tror inte på att bestämt hävda att ungen ska sova utan att ta reda på anledningen till varför hon inte sover. Jag tror inte på att köra över, eller ignorera barnets signaler. Om barnet inte sover finns det en anledning till det, och den anledningen kan vara något annat än "vargen" (med det inte sagt att det inte kan vara vargen!). Då måste man åtgärda dessa anledningar, man måste lyssna till barnets kommunikation, man måste ge trygghet, visa att man finns där för att lösa barnets problem.

Ett tryggt barn sover, och jag tror att barnet lär sig att natten och sömnen är trygg om föräldrarna är trygga och visar det från början. Man måste ta barnets signaler på allvar. Att bestämt hävda "alla barn kan sova och har rätt till att sova, och nu ska barnet sova för det är jag som bestämmer!" är detsamma som att strunta i vad barnet vill.

När en vuxen person med sömnproblem går till läkaren för att få hjälp, så är det första läkaren gör är att ta fram en lista på åtgärder mot de problem som gör att personen inte kan sova. Läkaren lyssnar och frågar, för hon inser att människan har ett problem som måste lösas. Något är fel, något stämmer inte. Det skulle aldrig falla henne in att stoppa ner människan i en säng och tvinga denne till en sömn som personen egentligen inte är bekväm i. Varför gör vi det då med barn?

Varför lämnar föräldrar sina barn i sängen, skrikandes, så att de får somna utmattade? Varför sitter en förälder vid sängkanten och trycker ner barnet i sängen samtidigt som hon buffarrumpan och ständigt bara upprepar en ramsa? Resultatet blir att barnet somnar och vidare sover, javisst! Grattis till sömnen!

Vissa barn mår bra av detta och blir hjälpta, eftersom deras största problem var att komma till ro. Men vissa barn, vars problem inte är att komma till ro, utan istället andra saker, som att rummet är för kallt, kudden är obekväm, ont i magen, törstig, eller en så enkel sak som att barnet bara vill ha närhet, dessa barn blir inte hjälpta. Istället "lär" de sig att föräldrarna inte lyssnar på deras behov, utan kör över dem. De tappar förtroendet till föräldrarna. De sover, javisst, men besvikelsen över mammans och pappans ignorans kommer yttra sig på andra vis.

Därför ska jag varken kura eller 5mm:a Maria. Jag dömer inte de som gör det, absolut inte! Alla föräldrar gör vad som passar dem och deras barn bäst, alla barn är olika och barnens behov visar sig på olika sätt. Och självklart känner föräldrarna just sitt barn bättre än någon annan. Vad som passar ett barn, passar inte ett annat. Men det här är min erfarenhet och jag känner att jag har fått alla pusselbitar på plats.

Jag vet att det finns många föräldrar som kör sovmetoder på sina barn och tycker att det funkar bra. Vad bra för er! Det är inte min mening att klanka ner på era beslut och tycka att jag är någon överhöghet som ska bestämma vad alla andra ska göra. Så ta inte åt er!

Men jag kan ändå inte låta bli att se ett samband mellan trygghet och sömn. Mellan signaler och åtgärder. Och ännu mer, mellan närhet och trygghet. Det är trots allt närhet som de flesta barn vill ha. Varför vara så kall och ignorera det?



och nu mina vänner, blir det naket









för mer naturligt finns ju inte






(lyckades du läsa allt? det är värt en applåd!)

10 kommentarer:

Malin S sa...

Hej!

Jag har varit här lite da och da och läst din blogg, men inte lämnat nagon kommentar innan..

Men nu maste jag göra det..

Du har sa rätt i det du skriver. Och du skriver dessutom väldigt bra! Nu har jag inga barn själv ännu, men jag är helt fullt och fast förvissad om att det inte finns nagra metoder som kan ersätta intuition och trygghet. Varje person är ju sig själv och behöver att hanteras som en individ ocksa.. Att det inte kan finnas nagra färdiga mallar som passar alla säger ju sig självt..

Tack för mkt intressant läsning!
Mvh
Nalin

Elisabet sa...

Tack själv! =)

Jag tror jag är ganska så ensam om att tycka så här. Väldigt många föräldrar är nog så stressade, slut och förtvivlade av all sömnlöshet att de gör vad som helst för att ordna det. Då tänker man inte på såna grejer. Jag är inte oförstående för det, jag har ju varit, eller är, där själv...

Vad jag däremot inte kan förstå är när föräldrar, vars barn egentligen inte har några större sömnproblem, tar till sådana metoder endast för att de vill ha makt och kontroll över barnet och bara vill få det att passa in i deras egna färdigrutade tillvaro. Själviskt...

Men men, vem är jag att döma...

Anonym sa...

Jag tycker det är tråkigt när du likställer ont i magen med obekväm kudde...

Ska inte haka upp mig på en mening, men det du säger här är att barn som har ont i magen tappar förtroendet till föräldrarna..

"Men vissa barn, vars problem inte är att komma till ro, utan istället andra saker,dessa barn blir inte hjälpta. Istället "lär" de sig att föräldrarna inte lyssnar på deras behov, utan kör över dem. De tappar förtroendet till föräldrarna."

Elisabet sa...

Inte riktigt så lätt...
Om ett barn tex har ont i magen, och skriker och kan inte sova pga det, har många uppvak osv. Och föräldern inte lyssnar på det utan bara om och om igen försöker tvinga barnet att sova, med en eller annan metod. Vad känner barnet då? Jo typ "varför bryr sig inte mamma/pappa om att jag har ont?".
(medan föräldern istället tror, eftersom det står det i en bok, att barnet bara "frågar" eller är argt pga att det inte får som det vill)

När vi bökade med Amirs sömn i 2,5 år utan att förstå hans signaler, så tappade han definitivt förtroendet för oss. Det tror jag absolut. Han vädjade om hjälp för hans ångest och vi ignorerade det och försökte bara prompt säga till honom att "det är bra att sova, sov nu".

Jag likställer inte obekväm kudde med ont i magen =) Det var bara två exempel tagna från ingenstans.

Lena sa...

Vet du vad Elisabet? Du är långt ifrån ensam om detta tänk.
Det är bara det att du lyckats få ner det i skrift, som många säkert tänkt. Du är fantastisk!

Jag är helt på i det du skrivit, med ett barn med cpskada som inkl. synskada och ett annat av mina "friska" barn med svår sömnstörning (Vi pratar om sömnbehov på 3 tim/dygn i 3 år), så torde ju även jag veta.
Inga metoder i världen mer är det trygghet kan ge, är det bästa. Det är bara att det inte alltid räcker för alla....vi är ju inte stöpta i samma form.

Trodde aldrig som 6-barnsmamma att jag skulle få problem med att få en liten till att sova. Ingen trygghet kunde få honom i ro, ingen avskärmning heller, ingen mix av tusen metoder heller.

Nu när allt börjat bli normalt (han har svårt att komma till ro, men sover ordentligt när han väl somnat), har jag fortfarande inte kommit på varför, eller hur det kunde bli såhär.
Eller så har jag det......jag skuldbelägger mig som dålig förälder som inte kan få min pojke till ro. Kan han vara en känslo-uppsugare? Kände han mina frustationskänslor när han inte kunde somna?

Kanske, för han är verkligen ett känslospröt i sin personlighet.

Det är synd att man aldrig kan få reda på det.
Nu,idag är jag bara glad över att jag får sova åtminstone 7 timmar på raken, och det utan att sonen medicineras längre.

Jag vet vilket helvete du går igenom. Men jag är helt övertygad genom det lilla jag lärt känna dig genom att läsa din blogg, att du är en person/mamma som verkligen följer din intuition. Och jag tror att de föräldrar som låter den följa med som vägledare i uppfostran och kärlek till sina barn, är de som lyckas bäst.

/Lena

Jemima sa...

Fast... ni körde ju 5mm på Elias?

I alla fall en gång när vi var med när han var typ lite mer än 1 år eller nåt. Ni la honom i sängen när det var dags att sova, släckte lampan och stängde dörren om honom, och han skrek i högan sky, och så gick ni dit lite då och sa "sov nu" typ... Jag minns det väl, för lite illa berörd blir man ju när ett barn skriker så högt även om jag ju naturligtvis förstod att det mest var "arggråt" och att han egentligen var trött och behövde sova. Vi har ju själva gjort något liknande med Adam de enstaka perioder han sovit sämre.

Menar inte att förta budskapet om att metoder är onödiga, men IBLAND kan de ju faktiskt vara rätt användbara. :) Det viktigaste är nog att man känner av barnets signaler, arggråt och ledsengråt är inte samma sak.

Elisabet sa...

Jemima jag vet, och jag skäms för det om jag ska vara ärlig :-(

Det var inte så det började dock. Vi använde det inte som metod för att få honom att lära sig att somna själv.
När han var runt året så slutade han samsova med oss och vi la honom i hans säng. Det gick jättebra, precis som jag skrev, han sov helt fantastiskt och har gjort det för det mesta.
Men just den gången när ni var här, minns jag, och du vet själv kanske också varför, så var vi inne i en extremt frustrerad period och dessutom sov Amir jättedåligt. Då fick Elias också för sig att sova jättedåligt för tillfället och vi förstod väl inte riktigt varför eftersom han annars sov så bra (men sanningen var ju såklart den att han kände vår stress). Vad vi gjorde då var att prompt försöka hålla honom kvar vid det som han börjat med tidigare, dvs somna själv. Vi tänkte typ "du har ju somnat själv innan så nu ska du ju fortsätta med det!".
Det var rätt knäppt (eller rättare sagt VÄLDIGT knäppt), men som du säger, det var arggråt han hade, och vi var bara så deppade och stressade och när vi samtidigt visste att pojken mår bra och är bara påverkad av oss, så tyckte vi att det var ok att göra så. Det varade väl "bara" 2-3 dagar tror jag (och han grät ju aldrig speciellt länge), sen fick han nytt rum istället och sen dess har han sovit perfekt med undantag för vissa perioder.

Jag är inte konsekvent, jag vet, men ibland måste man överväga lite, och pussla ihop sin egen situation + barnets situation och komma fram till en individuell och temporär lösning.

5mm är i vilket fall som helst något som jag ALDRIG skulle göra på Maria, eller över huvud taget använda det som "metod" på något barn från början.

Elisabet sa...

Lena: jaaa herregud det är så lätt att känna skuldkänslor för att barnet inte kan sova... Jag gör det hela tiden med Amir. Tänker att jag är världens sämsta mamma som inte ens kan hjälpa min son att sova. Och det har jag tänkt sen han föddes. När man får sitt första barn och det första barnet gör är att vägra äta och vägra sova, och man har sett lyckliga, ammande mammor och sött sovande bebisar i vagnar tidigare så är det självklart att man börjar skuldbelägga sig själv DIREKT. "Jag är skitdålig mamma, jag gör fel, jag kan ingenting" = stress, stress, stress. Och det blir en ond cirkel som barnet absolut känner av.

Jag tänker alltså så fortfarande, trots att jag vet att det inte är mitt fel. Eller är det det? Om jag gjorde rätt från början, istället för att prova metoder och mixa dem, och lyssna på alla möjliga och omöjliga så kallade "råd" om hur man får barnet att sova, om jag från början istället var cool och avslappnad, så kanske han hade sovit idag?
Nej, jag tror iofs inte det. Men man kan ju inte låta bli att undra.

Och jag tror helt klart att barn känner av barnets frustration, det är ett faktum.
Det är likadant idag med Maria, även om hon sover bra om man jämför, men ibland om jag är trött på kvällen och hon har fått för sig att hon inte vill sova, så får hon ÄNNU svårare att somna bara för att jag är så frustrerad. Det är ju liksom ingen tillfällighet. Och de tillfällen i livet som Elias har sovit dåligt har varit när vi föräldrar är stressade.

Men det är ju så lätt att säga nu. Det skulle man ju veta i början. Men det är klart att man inte tänker så då. Man kommer ju alltid på allting i efterhand, ångrar och tänker hit och dit...

Va svårt det måste kännas om man sen tidigare har så många barn, då borde man ju vara säker på sin sak, tänker man ju kanske själv! Fast det är väl då man inser om någonsin att alla barn verkligen är olika och det som funkar på ett barn behöver verkligen inte funka på det andra.

Man måste komma på en lösning utifrån det barn man koncentrerar sig på för stunden, det bara är så.

Jemima sa...

Jag håller helt med, IBLAND kan man behöva ta till "metoder" men man måste vara väldigt lyhörd på barnets signaler.

Vi som har tre barn som sovit väldigt olika, har faktiskt gjort olika på alla tre:

1:an: Inga metoder direkt, men vi "buffade" och sjöng honom till sömns när vi ville sluta med nattamning. Vi bar honom också väldigt mycket, C-H gick runt och vaggade honom till musik kvällarna igenom... läggningarna kunde ta flera timmar. Alla som var hos oss den perioden när han var ca 1,5-2,5 år gammal vet att de fick sitta större delen av kvällen själva innan vi kom utvinglande ur hans rum med dimmig trött blick...

2:an: Sovit som en Snövit från dag 1. Ja faktiskt, dag 1! Första natten i hennes liv sov hon 5 timmar i sträck på BB. Och fortsatte sova bra hela tiden, har sovit bra i princip hela sitt liv. Aldrig behövt napp, aldrig kommit till vår säng, sovit hela nätter från 3-4 månaders ålder. Samtidigt som vi varje natt fortfarande fick besök av storebror...

3:an: Ungefär som 1:an i början, vaknade ofta på natten och det tog lång tid innan vi kunde sluta med nattamning. Det blev buffning på natten nu med, MEN inget bärande på kvällarna! Samt ibland gick vi på natten/kvällen innan han slutat gråta helt. Alltså vi gick när det bara var tröttgråt typ... Och från ca 1,5 års ålder la vi honom i sängen och sa godnatt, och varje gång han klev upp bar vi tillbaka honom.

Om jag ska sammanfatta:
Inte mycket att säga om 2:an, hon var helt enkelt ett "lätt" barn. I gengäld är hon en riktigt b*tch nu i trotsåldern hehe.

Sen tycker jag att "metoden" med 1:an, allt bärande inte var så bra. Han var över 3 år när han slutade komma till vår säng varje natt (och då bara mot löfte om att få titta på TV på morgonen om han lät bli...). Vi skulle gjort med honom som med 3:an! Idag är 3:an tuffast av dem båda, 1:an är mer ängslig av sig. Trots all närhet och bärande...

Jemima sa...

Äh skrev jag Snövit? *snurrig* Jag menar ju Törnrosa! :D