måndag 30 mars 2009

Spillror från en mammas råd

När mamma hade dött och vi rensade bland hennes ägodelar, så lade jag beslag på "Barnaboken" av Anna Wahlgren. Jag ville minnas att mamma alltid hade tjatat om henne, att hon var så bra, och hade så sunda värderingar. Jag var på den tiden måttligt intresserad av hennes idol eftersom jag var barnlös och bara tänkte på sprit. Nu däremot, vid rensningen, var jag gravid, och tänkte kika i alla hennes böcker om barn och graviditet, vilka de flesta var skrivna av Anna Wahlgren. Jag måste ju veta vad som var så bra, liksom.

Så, Barnaboken då. En röd, gammal bok från början av 80-talet, med en massa kaffefläckar överallt. Det syntes att den var väl läst, och jag antog att mamma hade haft boken som guide under mina och mina syskons uppväxtsår. Misstanken bekräftades när jag öppnade boken och fann, att på nästan varje sida var text understruken, och det fanns anteckningar i marginalen.

Jag blev överlycklig. Jag var gravid med mitt första barn, och visste inte ett jota om varken bebisar eller småbarn över huvud taget, jag hade verkligen behövt min mamma som bollplank. Nu fanns hon inte längre, och det enda som fanns kvar av hennes åsikter var dessa anteckningar och understrykningar. Om jag läste dem så kunde jag få veta vad hon tyckte!

Men boken blev stående i bokhyllan, eftersom jag självklart aldrig hann läsa med en skrikig Amir i lägenheten.

Så hittade jag den igen häromdagen, efter att ha varit i debatt på FL om Anna och hennes Sova Hela Natten-kur, och det slog mig att denna kvinna, som jag irriterar mig så mycket på, var min mammas största idol. Och min största idol är mamma. Jag blev konfunderad och bestämde mig för att läsa Barnaboken i det skick som jag har den.

Det bekymrade mig en aning, att den kvinna som jag tycker hade så bra värderingar och har uppfostrat fyra barn till att bli självständiga och vettiga människor, den kvinna vars råd och hjälp jag längtar så mycket efter, i sin tur "efterapade" Anna Wahlgren, av alla människor. Hur kunde det vara möjligt? Det skulle ju innebära, att om hon hade levt idag, så skulle jag och hon ha en massa konflikter och hon skulle tjata på mig varje dag i telefonen om barnuppfostran och saker som hon skulle tyckt att jag gör fel.

Men något bra med fru Wahlgren borde det ju alltså finnas? För mamma tyckte det, då måste det ju vara så (eller...?). Trots konstiga uppfattningar om närhetsföräldrar och naturliga saker som att lyssna på barnets behov, för att inte tala om den sneda synen på bokstavsdiagnoser.

Jodå, det finns det. Och vad? Nästan enbart det som min mamma har strykit under. Det som hon inte strykit under, det är också helt tokigt. Ibland finns det till och med små anteckningar i marginalen som säger "fel!" och "håller inte med!". Ibland är stora stycken inringade och bredvid kan det vara ett stort utropstecken, eller ett frågetecken. Och nästan allting instämmer även jag i.

Något är ju också helt på tok med tanten, men allting är ju inte svart eller vitt och allting är inte bara bra eller dåligt. Och varför ska man ta efter det som man tycker är dåligt, även om det är samma åsikter som ens avlidna käre mor hade? Det finns ingen anledning.

Jag saknar att ha mamma här, på andra sidan telefonluren, så att jag kan bolla tankar med henne angående barnen. Ja, angående allting som sker i livet. Jag har i min envishet trott, ända sedan hon dog, att allting skulle vara jättebra om hon fortfarande levde, att det skulle vara helt fantastiskt att ha henne i närheten.

Tre månader innan Amir föddes så sa hon, nästan varje dag, "vad jag längtar tills bebisen kommer, då ska jag besöka er varje dag och passa bebisen åt er när ni vill sova eller äta på restaurang!" och jag tänkte att det lät så bra. Och jag tänkte att det var så bra att hon bara bodde 200 meter ifrån oss. Och varje gång som jag undrade något så kunde jag fråga henne.

Men egentligen är det ju bara så lätt att endast tänka positiva tankar om de som inte finns längre, det är som att man ska hedra dem. Och visserligen är det på ett sätt sant att man inte bör kritisera dem, för de kan inte försvara sig längre. Men samtidigt så ska man inte inbilla sig att allt skulle vara guld och gröna skogar om de fortfarande levde, för det behöver inte alls vara så! Hade mamma kommit och hälsat på oss varje dag, så hade jag nog inte stått ut, jag hade blivit förbannad. Och om hon varje dag hade ringt och kommit med goda råd a´la Anna Wahlgren så hade jag minst sagt blivit irriterad. Det är bara att inse.

Hur som helst så är det roligt att ha kvar den här boken. Det känns som att man får en kontakt som annars är förlorad. Mamma blir närvarande på ett sätt som annars inte är möjligt.

Och nu tror jag att jag har kommit på vad poängen med detta flummiga inlägg är, och det handlar inte om Anna Wahlgren.

Det handlar om att alla ni, som har era mammor kvar i livet och fortfarande har kontakt med dem, ska veta hur mycket jag avundas er. För att ha en mamma med åsikter som inte stämmer överrens med ens egna, som gnetar och tjatar och tränger sig på, är bättre än att inte ha någon alls. Ni bör ta vara på det. Jag gjorde aldrig det. Jag tog alltid mamma för givet, och en dag så fanns hon inte längre. Det finns ingenting som jag har gjort, som jag ångrar mer än det. Man ska alltid visa människorna som man älskar, att man älskar dem, för en dag är det försent. Ingen är odödlig, och helt plötsligt, när man minst anar det, så kommer den bittra verkligheten slå dig i huvudet.

Ta vara på det ni har, för det kommer inte att vara för evigt.

5 kommentarer:

fru fleggman sa...

Skulle vara intressant att veta vad dina mamma strukit under och som du håller med om? Jag håller inte heller med om allt, en del känns gripet ur luften och en del bara konstigt. Men jag ser det som en god vän, man behöver inte hålla med om allt bara för att man tycker om personen i sig.

Elisabet sa...

Oj, boken är tjock och det är rätt många understrykningar =)

Men två exempel som jag tycker är bra, är det som står om "Forskaren" (halvårsbarnet), samt det som står om att man ska låta barnet vara delaktig i vardagssysslor, minns inte var.

Och en sak som är bra, som jag verkligen håller med om:
"Jag ville säga till varje förälder som dignar av känslor av otillräcklighet: det räcker egentligen med att du finns."
Det har hon ringat in och skrivit "Amen!" vid sidan om, haha.

fru fleggman sa...

Det avsnittet har jag nyss läst, tycker det är suveränt! Forskaren, Flörtisen och vad det mer var. Social delaktighet dvs vara med i vardagssysslor känns också så klokt och bra. Något jag saknade som liten, mina föräldrar jobbade mycket och vi hade barnflicka tills jag var tio år, sedan var jag ensam hemma på eftermiddagarna när mina syskon var på dagis.

lalandakid sa...

Som vanligt skriver du så fint.

Och tänkvärt!

treamigos sa...

Jag har inte heller kvar min mamma och faktiskt fick jag den här boken när jag väntade mitt första barn (har tre killar)
har använt den som en mammas råd. Tyvärr saknade jag min mammas anteckningar i marginalen. Vilken skatt du har!

Och visst vill man ringa sin mamma för att fråga, och så finner man sig stående med telefonluren i handen när man kommer på att, Ojdå, hon är ju död.

Ha det gott!
//treamigos