tisdag 10 mars 2009

vågar inte

Jag tycker inte att det är kul att blogga längre. Eller jo, egentligen är det kul, men jag har fått några käftsmällar som gör att det inte är så kul ändå. Jag har insett saker som jag inte fattade innan. Puckojag.

När jag började blogga så fattade jag inte vad det innebar att lägga ut allt på internet. Jag trodde liksom att en blogg är en nål i en höstack och det är knappast lätt att hitta om man inte letar med ljus och lykta. Chansen att just min lilla betydelselösa blogg skulle hittas av fel person trodde jag var minimal.

Men icke. Det är ju skitlätt. Och puckojag har suttit och skrivit ut namn och nästan adress också. Ålder och hela skiten. Ta en sväng på Eniro och du kan hitta mitt telefonnummer lätt. Sen kan du även hitta vilket dagis mina barn går på, vad deras personal heter, vad personalen på habiliteringen heter, i princip vilka alla är i hela vårt kontaktnät.

Jag är inte rädd för stalkers, bajs i brevlådan eller annat sånt trams. Men däremot är jag väldigt, väldigt rädd att folk ska bli sårade av vad jag skriver. Jag skriver ju ofta om andra personer. Mitt liv handlar ju väldigt mycket om andra personer. Om jag inte kan skriva om dem, vad ska jag då skriva om?

Jag har så mycket tankar om allting som händer, allting som händer med Amir och med oss själva. Jag vill så gärna skriva ner det, och jag tycker det är så trevligt när folk läser, reflekterar och ibland kommer med kommentarer. Jag älskar att skriva, och precis som en kostnär som vill att hans tavla ska bli beundrad så vill jag också att mina texter ska bli lästa, det är inget snack om den saken. Annars kunde man ju lätt säga att jag bara ska sätta ett lås på min dagbok, men jag gillar inte tanken.

Så därför sitter jag nu med massa inspiration men jag vågar inte skriva ner det. För tänk om fel person läser. Jag tror inte att jag brukar vara så hemsk, men ändå, så är jag rädd att någon ska ta illa upp, att någon ska bli sårad. Att någon ska ta det på fel sätt.

Det är inte bara det som är dumt, det är även dumt eftersom jag vill använda bloggen för att träna på min jävlaranamma. Spy lite galla som jag inte kan spy ut i verkliga livet eftersom jag är en mes som alltid håller inne med tankar och känslor. Att blogga om det istället har varit lite som en befrielse. Men om jag känner en spärr även där så är det inte roligt.

Min favoritbloggerska, eisa, slutade blogga just på grund av samma anledningar som jag nämner ovan. Det är dock inte min avsikt att sluta blogga. Jag bara säger att det är så jäkla trist när man inte kan skriva om vad man vill. Och när det är trist så blir även bloggen trist. Vem vill läsa en trist blogg?

Vad gör man? Struntar i det och kör på? Eller låter bloggen vara tom och tråkig och glest uppdaterad?

5 kommentarer:

Kristoffer sa...

Hehe. Min blogg kommenteras oftast av 0 personer, eftersom den är så tråkig som du skriver. Men det skiter jag i eftersom det är roligt att skriva.

Elisabet sa...

Den är inte tråkig, men du sprider den ju inte. Och då går den ju inte att hitta och då är det ju inte många som läser och då är det ju ingen som kommenterar. Såklart.

LENA DE LA RIVERA sa...

Du struntar i det och kör på. Men bara om du själv tycker att det känns ok. Visst man kan råka såra läsare, men det kan man även "lyckas" göra irl med dem man möter.
Använd din blogg till det du vill, här är det ju bara du som bestämmer och har sista ordet.

/Lena

camoo sa...

skriv på. Det finns sådana som jag som behöver läsa hur andra mammor har det. Dessutom vill jag kunna hjälpa dig med den erfarenhet jag har fått. Mycket av det du går igenom, har jag passerat.

Elisabet sa...

Då skiter jag i allt och skriver =)
Jag menar ändå inget illa så jag får väl bara hoppas att folk inte tar det så.