tisdag 28 april 2009

Ja jag skiter faktiskt i yttrandefriheten

Idag är det en bättre morgon än igår!

För ca en månad sedan, så skrev jag om en bunt pedofilbloggar som jag hittat. Idag när jag surfar runt så märker jag till min stora glädje att en av dem är borttagen. Av WordPress, eftersom den bröt mot reglerna på något vis. Visserligen verkar jag vara något efter min tid (det är ju inte så att jag glor på pedofilbloggar varje dag), men ändå. Tjoho!

Och jag måste bara länka till den person som bidrog till det.

Hoppas, hoppas att de kan få bort förskollärarens blogg också, för den var ju nästan värst (det finns ju många grader i helvetet).

Heja barnen!

måndag 27 april 2009

awehyaoiajsfölksaölfksajlöfköfklsajdöfl

Godmorgon! Det är måndag! Vilken underbar dag! Helt fantastiskt. Den nya veckan har börjat på ett helt fantastiskt sätt. Såklart. Vad trodde ni?

Att jag ljuger förstås, och det gör jag också. Har precis fått ett telefonsamtal från specialpedagogen som berättade att kommunen drar in Amirs färdtjänst. Eller, för honom heter det inte färdtjänst utan "dagistaxi", eller nåt sånt. Jag skjutsar honom till dagis varje dag, men när han är på kortids så åker han taxi istället. För att han inte ska få fel signaler om jag kommer och hämtar och lämnar honom huxflux, och stör honom i hans mönster. Det är mycket viktigt.

Mycket, mycket viktigt, eftersom Amir varken vet in eller ut, om jag dyker upp emellanåt och kör honom i bilen och sedan lämnar honom igen. I fem dagar. Men se det skiter kommunen i, för det finns pengar att spara in på om de drar in hans taxi och jag kör honom istället.

För jag är ju hemma och är föräldraledig. Jag har ju ingenting att göra om dagarna. Jag sitter ju bara hemma och skrotar. Hade jag jobbat så hade det varit en annan sak, för då hade jag betalat en massa skatt som de i sin tur hade tjänat in. Eller, som kommunen säger, då hade det varit extra jobbigt för mig att lämna och hämta Amir emellanåt.

Fast det hade varit precis lika extra jobbigt som det är nu, och framför allt så är det extra jobbigt för Amir. För han kommer bli förvirrad av detta.

Det är alltså skoltaxi som han har åkt. Jag försökte komma runt det hela och fråga om han kunde få regelrätt färdtjänst istället. Men nej, det kunde han inte, för det får inte skolbarn. Fast han är ju inte skolbarn, han är ju dagisbarn? Ett ännu bättre skäl enligt dem. Jag har nämligen ett föräldraansvar att ta till.

Jag anser dock att när Amir är på kortis så ligger ansvaret och vårdnaden inte direkt på oss föräldrar, utan på förskolan och kortidsboendet. Hade han gått i skolan så hade han fått skolskjuts eftersom det råder skolplikt i det här landet. Men nu finns det två alternativ; antingen får han stanna på kortids hela dagen eller så får jag åka och lämna och hämta honom. Att stanna på kortids hela dagen går inte eftersom det inte finns någon personal där då.

Så vad har jag för val? Bara att plocka upp ännu en jävla pusselbit och passa in. För jag har ju inte så många. Och Amir är ju inte tillräckligt stressad som han är nu, det går att klämma in lite extra kaos i den lilla skallen, det får plats. Och jag, jag bara latar mig ju hela dagarna, så det är ju helt ok att tillbringa halva dessa till att köra bil och dessutom ge min son ångest på köpet. Helt ok.

Satans helvete jävla kommunjävel.

söndag 26 april 2009

lite fler bilder kanske

När man ändå håller på att pilla med bilder och usb-minnen och hela skiten så kan jag ju alltså lika gärna slänga in några fler. Om inte alla är intresserade av hur ungarna ser ut så är i alla fall släktingarna det, skulle jag tro.



Elias hälsar på Fåret Shaun i stadsparken





Årets första utomhusglass på vår jätteprydliga altan





Jag undrar varför han ständigt går runt med den där rynkan mellan ögonbrynen?





Äta glass är en träningssak... som man kan se på tröjan





Tussilure fick inte glass. Men hon fick bita på pinnen efteråt. Det dög också jättebra.

Hon kryper förresten. Eller, kryper och kryper, hon sitter och hoppar på rumpan, precis som Elias gjorde. Ibland går hon som en gorilla, med raka ben och handflatorna i golvet. Ställer sig upp mot möbler gör hon också. Skruttisen.

Det har ju alltid varit full fart här hemma men nu har visst "full fart" fått en helt annan betydelse. Istället för att ha två barn som kutar runt på väggar och tak så är det nu tre. Hejsan hoppsan.

Ibland så tänker jag...



... han är så söt, så oskyldig, han gör alltid sitt bästa. Varför tänker man onda tankar om honom?

the voice from hell

Vad ska jag göra? Jag borde gå i terapi eller nåt. Jag hatar min egen röst. Jag verkligen hatar den. Jag orkar inte lyssna på den längre. Jag vill vara tyst. Jag orkar inte med mig själv! Jag orkar inte höra denna nasala, gälla, skrikiga och gnälliga stämma hela dagarna.

Men prata måste man ju. Tyvärr blir det mest inte prat, utan skrik och gnäll. Och varje gång jag just har hört mig själv så tänker jag, jag lovar, varje gång, så tänker jag "usch varför kan jag inte vara tyst eller i alla fall dämpa ljudnivån lite?"

Och jag lovar mig själv att jag ska sluta. Men efter fem minuter så låter jag likadant igen. Jag är så trött på det! Det tar så mycket energi som egentligen skulle behövas till annat. Och barnen blir knappast snällare eller gladare av det, tvärtom. Det blir en ond cirkel.

När jag växte upp med en mamma som jag tyckte var tjatig och gapig, så tänkte jag alltid för mig själv, att jag inte skulle bli likadan när jag fick barn. Jag skulle vara snäll, mild, tålmodig, mjuk (min mamma var visserligen snäll och mjuk, men oj vad den rösten kunde skära i öronen), och jag skulle inte tjata och gnata.

Jag visste ju då att det hade negativ effekt på barnen eftersom jag hade upplevt det själv. Jag visste ju att det inte gjorde saken bättre, utan bara värre. Jag bestämde att jag skulle vara som min kompis mamma, som skrattade i varje mening och bemötte varje tjat med ett leende och ett milt och mjukt svar. Det var så trevligt och man blev så glad av det, och kompisens och hennes mammas bråk varade aldrig längre och präglade aldrig en hel dag. Jag bestämde att jag skulle bli en sådan mamma.

En sådan mamma som bara är go och glad. Men nu sitter jag här och är bitter och sur. Och när barnen trotsar så trotsar jag tillbaka.

Jesper Juul säger att det egentligen inte är barnen som trotsar, utan föräldrarna, eftersom de inte kan bemöta barnens nya självständighet på ett bra sätt. Jag håller med. Om jag inte vore så förbannat trotsig så skulle inte barnen vara det heller.

Men ändå finns det ingen hejd på min jävla röst och mitt jävla gnäll. Och varje dag slutar med att jag har ont i halsen. Och mitt i alltihop så får mina stackars barn växa upp med en tjatig mamma. Jag som sa att jag aldrig skulle bli tjatig, jag som hatar tjat.

Vad ska man göra åt det? Jag vill verkligen inte vara sådan, jag vill lugna ner mig. För allas frid.

Jahapp, där kom ett gnäll till, nu när jag suttit tyst i fem minuter. "ELIAS VAD GJORDE DU NU?????" och två minuter senare; "LÄMNA AMIR I FRED!!!"

Jag tror jag går och lägger mig under täcket istället.

Eller, spendera tid med barnen istället för med datorn vore ju en ännu bättre idé.

fredag 24 april 2009

Newsflash: livet är orättvist

Jag har börjat följa en nystartad blogg som har fått mig att vidga mina perspektiv lite (perspektiv behöver alltid vidgas, på alla, bara så ni vet). Skribenten är inte ny, hon bloggade för ett tag sedan också och var väldigt populär, men la ner. Det verkar inte som att hon vill skylta med den gamla bloggen så därför avslöjar jag henne inte, men den nya heter i alla fall "innan du fanns".

Denna blogg, och även massor med trådar på FL och andra föräldraforum, har fått mig att tänka lite på saker och ting. Saker och ting om barn och barnaskaffande. Hur jävligt vissa kvinnor och män har det, som inte vill något annat än att ha ett barn, men hur de än försöker, så går det inte. De måste ta till massor med olika metoder och medicinska behandlingar, men ibland går det ändå inte. De lever ständigt i ett hopplöst, ovisst, frustrerande kaos.

Jag har inte tänkt så mycket på det innan. Ibland är man korkat naiv och tänker att naturen har alltid sin gång och människan är gjord för reproduktion. I den synvinkeln är vi inget annat än djur. Från 13-årsåldern vill kvinnokroppen inget annat än att bli gravid, och nästan varje liten sak som sker där inne och som vi har betänkligheter över, är resulatet av denna vilja. Precis som med djur. Det är känns så naturligt liksom.

Men bevisligen så kan även naturen krångla, och det gör den oftare än vad man tror. I mitt fall så är jag nästan bortskämd, då jag har reproducerat tre barn utan att göra någonting för det. Det är det som är orättvist.

Amir kom till oss vid det allra sämsta tillfället. Han bara blev till liksom. Och jag är emot abort (tack och lov får man säga med facit i hand), och har aldrig tänkt tanken att jag inte vill ha barn, så det var en självklarhet att han fick komma.

Elias var visserligen planerad, men han blev till på det allra första försöket. Man hann aldrig ens fundera på att det inte skulle funka, för det gjorde det snabbare än väntat.

Maria blev till på ett vis som nästan ingen tror på om man skulle berätta. Hon är verkligen ett mirakelbarn.

Och med dessa erfarenheter så känns det på ett sätt konstigt och främmande att en del människor kämpar i åratal för att få till ett barn. Men egentligen är det inte så konstigt, för det är faktiskt så mycket som ska klaffa där inne, det vet man om man kan sina blommor och bin.

Det är bara jag som har haft tur, en orättvis tur. En tur som jag ibland känner att jag inte förtjänar. Det finns många föräldrar liknande oss, som bara har fått bebisarna tilldelade på silverfat, en efter en. Och bland dem finns en mängd som inte förtjänar det, det finns de som inte borde ha barn, som borde avstått sitt föräldraskap till förmån för de stackare som skulle bli världens bästa föräldrar, men som inte kan.

Det finns föräldrar som misshandlar sina barn, som våldtar dem och som till och med dödar dem. Det finns missbrukare eller andra drägg (är här frestad att skriva ett visst modeord men jag avstår), ansvarslösa tonårstjejer och omogna idioter som blir gravida huxflux, tycker att det är "mysigt med bebbe" och tänker varken till eller från, utan att ha en planerad framtid eller ekonomi så skaffar de barn.

Medan andra par planerar i åratal, tänker och funderar över deras situation och hur de vill ha det, måna om att barnet ska växa upp i en stabil och trygg miljö. Och sedan lyckas de inte bli gravida.

Det är orättvist. Det är riktigt jävla orättvist. Jag skäms nästan över min egna situation, min "tur" och träffsäkerhet, när jag läser bloggar som "innan du fanns". Är jag värd detta? Förtjänar jag det?

Jag skaffade barn i en situation där väldigt många andra skulle ha ryggat. Om jag vore som dessa planerande människor så skulle jag fortfarande inte ha några barn, men i stället har jag tre, tre stycken som kommit till mig utan att jag ens behövt kämpa för det.

Det finns många förståsigpåare som har ojat sig över att vi har "skaffat" barn i denna situation. Men jag tycker inte att man "skaffar" barn, man får dem. Det har i allafall vi gjort. Vi har nämligen inte gjort någonting för att skaffa våra barn. De har bara kommit till oss som blixtar från en klar himmel. Detta gör säkert väldigt många människor upprörda, och jag kan förstå dem. Men jag är också beredd att säga, att trots att vår situation inte är världens stabilaste, varken ekonomiskt eller psykologiskt, så finns det ingenting som jag inte skulle göra för att mina barn ska ha det bra.

För oss handlar det inte om ekonomi, hus och fast jobb. Barnen behöver inte nyaste och snyggaste barnvagnen eller coolaste leksakerna. Barn behöver mat i magen, hela kläder, kärlek och omsorg. Det kommer mina barn alltid att få. Den dag som de inte kommer få det från oss, så kommer jag frivilligt att lämna över dem till soc.

Men det är jag som tänker så, jag vet hur jag känner, och jag vet hur jag hanterar min situation. Andra vet inte det, och det skulle sticka i ögonen på många om de fick höra om oss. Jag tycker dock att det är förståeligt, och för varje sekund med mina barn har jag börjat tänka till. Jag kan inte räkna alla de gånger som jag har skrikit på barnen och velat slänga ut dem genom fönstret. Nu kan jag inte göra det längre utan att tänka på hur lyckligt lottad jag egentligen är. Det är okej att som småbarnsmamma bli arg och frustrerad, men det är också oundvikligt att tänka på de som skulle bli mycket bättre föräldrar än jag, som aldrig får chansen att bli det. Här sitter jag och tar livet och vardagen för givet, flummar på i min wt-tillvaro och bara jag tar av mig strumporna så blir jag gravid. Utan att förtjäna det. Det är bara orättvist.

Varför är det så egentligen? Varför är det så att vissa inte kan bli gravida? Jag trodde ju att det alltid skulle funka. Man har ju inte hört något annat. Jag har faktiskt inte blivit medveten om detta problem sedan jag fick höra om en i min bekantskapskrets som varit med om det, och det var inte många år sedan. Det är sant! Varför talas det inte om det? Varför är det så tabu? Det kanske är vanligare än vad man tror. Finns det någon mening med det?

Huruvida det finns någon mening med det eller inte ska vi nog inte prata om, för det är varken respektfullt eller ödmjukt. Det enda jag kan känna är, varför är det de bästa föräldrarna som inte kan bli föräldrar, och varför är det de sämsta som blir det utan någon kamp?

Jag hoppas verkligen att det kommer gå vägen för L och för alla andra IVF:are där ute i världen. För ingen förtjänar att få bli föräldrar mer än de.

mycket viktig info

Jag har sovit 21:15 till 06:20.
Nu ska jag ringa och fråga hur Amir har sovit.
/intresseklubben






UPPDATERING: han hade sovit 20:00-07:15. (????????!!!!!)

torsdag 23 april 2009

boys will be boys... eller huuuuur

Amir är på kortis. Det är så tyst och lugnt. Mitt dåliga samvete kommer i fatt mig ibland men jag försöker att vifta bort det. Jag vet ju att han har det bra... och det har vi också, så då är väl alla glada?

Sitter just nu och blir ompysslad av Elias. Han kammar håret på mig och sätter upp det med hårsnoddar och hårspännen. Han har också hämtat hårgelé och kletat in i håret. Han ville göra detsamma på Maria men där sa jag stopp. Dessutom har han bestämt vilka kläder vi alla ska ha på oss i morgon och lagt fram dem prydligt på en stol. Själv ville han sminka sig med mascara och spruta på sig lite parfym. Han har också lagt sin docka till sängs efter att ha badat henne och gett henne välling.

Hahaha. Så mycket för att pojkar är bilintresserade och bråkiga och det är bara flickor som gillar glitter och att göra sig fina. Ha. Ha. Ha.

onsdag 22 april 2009

motarbetad

Vad är det för fel på Landstinget egentligen? Varför fortsätter de att säga, år 2009, att autism är hopplöst?

Jag trodde att vi hade kommit över den eran. Jag trodde att alla var överrens nu om att, även om det inte finns något bot mot autism (för det tror jag inte heller jag på), så finns det i alla fall bra hjälp?

Nej, Landstinget lever fortfarande i sin lilla bubbla och tycker att man ska acceptera och gå vidare och göra det bästa utifrån situationen, för någon bot finns det ändå inte, så varför försöka. Eller om man yttrar att man vill försöka, eller tror att det finns saker som kan hjälpa, så rycker de menlöst på axlarna och säger typ "ja försöka duger ju men man ska ju inte hoppas på nåt".

Jag vet inte hur många gånger vi har fått höra från vårdpersonal att autism är medfött, obotligt och hopplöst. Eller, kanske inte det sistnämnda, men de gör verkligen allt de kan för att pränta in "obotligt". Och om någon menar något annat så är de mindre vetande.

Är det för att de inte vill att man ska hoppas, så att man inte ska bli besviken?

De påpekar också gärna att det är "mycket sällsynt" att autistiska barn växer upp och blir högfungerande, självständiga människor. Mycket sällsynt. Mycket sällsynt.

De har sagt till oss, att om man vid fyra års ålder är i samma stadium som Amir, då ser det inte alltför ljust ut. Varför säger de så? För att de inte vill inge falska förhoppningar? Men är det inte bättre att se lite positivt på saker och ting, så man får lite kämpaglöd, istället för att bara ge upp utan att ens försöka?

Habiliteringen här har ett särskilt öga för IBT. De använder sig av den metoden i mån av resurser, men trots att IBT är evidensbaserat och har gett otroligt positiva resultat, så är inte ens det en anledning till att se en ljusning. "Man kan bli bättre av IBT, men det är inte säkert, och det är ingen garanti, och man kan få det mycket svårt i allafall", har det låtit. Men visst, dressera går ju bra, fast vi ska inte hoppas något på det.

Är det likadant vid andra funktionshinder och sjukdomar, eller är det bara autism som är så nattsvart?

Jävla nötter, snacka om att sparka på de som ligger.

Jag måste hitta på en egen lösning. Jag är inne på det nu.

Var är du?

Fyra år gammal är min son. Vet ni hur fyraåringar brukar vara? De pratar tills öronen trillar av. De lekar fantasilekar. De ställer tusen frågor, hela dagen. De är vetgiriga, fantasifulla, kompetenta. De tänker, förstår och reagerar. De säger smarta saker, finurliga och underfundiga meningar bubblar ur deras munnar och de vuxna skrattar så de trillar av stolen. Föräldrarna skriver stolt upp det lilla "ordspråket" i en bok och berättar för jobbarkompisarna på fikat om vad dottern eller sonen sa för något.

De går på barnkalas. De vill välja sina egna kläder. De tävlar, busar, bråkar, leker. De har bästa kompisar och kanske till och med en kärlek.

Fyra år är den härligaste åldern på ett barn. Jag tror det. Men jag vet förstås inte. Jag har bara sett andra fyraåringar vara på det här viset.

Min fyraåring däremot, är ingen fyraåring. Han är inte ens en tvååring. Knappt en ettåring. Han är bara fyra år till storleken. Han drar 110 i klädstorlek och 27 i skor. Han är född samma år som alla de där barnen som leker och pratar och som är så kompetenta.

Tänk om han vore som de, hur skulle han vara då? Tänk om han vore helt normal. Tänk om han kunde prata, då skulle jag också få leka "20 frågor" hela tiden. Då kunde han hjälpa till med matlagningen, han kunde bråka på morgonen om vilken t-shirt han skulle ha på sig, han skulle bli bjuden på Filips kalas.

En helt annan kille. Helt normal i förhållande till sin ålder. Så som man ska vara. Tanken är nästan skrämmande. Jag skulle inte känna honom. Det skulle inte vara min son.

Men det kanske det är, egentligen? Jag kan aldrig sluta fundera på det. Tänk om han finns där inne? Tänk om Amir innerst inne är så där normal, men han har inte förmågan att uttrycka det? Tänk om han förstår, tänker och reagerar? Tänk om han har sina visioner och funderingar över livet och alla människor, tänk om han inte gör något annat än filosoferar hela dagarna om vad han ser och upplever, men hur mycket han än försöker så kan han inte visa det?

Vad frustrerande det måste vara. Och vi har ingen aning. Vi har ingen aning om vad som rör sig där inne, om han är som alla andra fyraåringar, där inne, men skalet visar något annat.

Tänk om han har åsikter och reaktioner över allting som händer, men ingen tar någonsin hänsyn till det, eftersom han inte kan få fram dem? Vad kränkt han måste känna sig. Så hopplöst.

Vi lever som om vi tror att han inte bryr sig. Vi agerar utifrån hans skrattande ansikte och energifulla kropp. Vi tror att vi har makten över honom och att vi kan bestämma allting, eftersom han ändå inte bryr sig om det. Men tänk om han bryr sig? Tänk om han fungerar som en riktigt intelligent, kompetent fyraåring, kanske smartare än oss andra, men hur mycket han än kämpar så lyckas han inte nå oss.

Vi tror att vi inte kan nå honom, men i själva verket kanske det är han som inte kan nå oss. Han kanske har miljoner tankar, idéer och åsikter. Han kanske ser mer än vad vi gör, han kanske förstår minsta lilla detalj mer än vad vi gör. Och vad får han för det? Ingenting, för vi behandlar honom som om han vore apatisk och nästan som en docka, som bara hänger på.

"Amir förstår ju inte, han tänker inte så, han bryr sig inte om det där, han fungerar inte på det viset", är saker som man ofta säger, men varför gör vi det? Vafan vet vi om det egentligen? Vi vet ingenting om vad som rör sig inne i hans hjärna.

"Han vill inte kommunicera, han bryr sig inte om människor", har vi också sagt, det har många sagt. Men vad ger oss rätt att tro hur han fungerar och vad han vill och inte vill, det vet vi ju inte ett skit om? Vad ger oss rätten att sätta oss över honom som om han vore något ego som bara lever i sin egna värld?

Han kanske lever i våran värld mer än vad vi gör. Han kanske vill kommunicera, han kanske älskar människor, men hur mycket han än kämpar så kan han inte visa det.

Som en lam människa, som kämpar för att röra på benen, som verkligen vill röra på benen, mer än något annat, men kan verkligen inte.

Fyraåringar är kompetenta, nyfikna och vetgiriga. Vad är det som säger att Amir inte är det? Varför skulle han inte vara kompetent? Hans funktionshinder sitter i den sociala förmågan, hindret är att inte kunna kommunicera, det är inte att inte kunna tänka, se eller höra.

Vi pratar över huvudet på honom som om han inte förstod vad vi sa. Bara för att han sitter på sin gunghäst och sjunger för sig själv och struntar i oss babblande, storväxta människor, så tror vi att han inte förstår eller bryr sig. Men vad vet vi? Han kanske lyssnar och tar in varje ord vi säger, och han kanske förstår att det är något fel på honom. Ett fel som han inte kan hjälpa. Han kanske förstår att vi pratar om honom som den onormala pojken. Och när han hör det så kanske han sluter sig ännu mer, eftersom det verkar så hopplöst.

För hans mamma och pappa säger ju att det är hopplöst. De pratar ju om honom som om allt är förbi. De gråter över honom och talar med glädje om hur det var när han sa några ord och när han var social. Nu är han bara den där konstiga pojken som inte fattar någonting och som inte bryr sig. Hans mamma och pappa säger det.

Hans mamma och pappa. Som ska vara de personer som ska hjälpa honom, de personer som ska lotsa honom den väg som han själv har svårt för att gå. De är de personer som ska hjälpa honom med hans hinder, men de pratar som om det vore hopplöst och de gråter som om de hade förlorat sin son.

Men de har ju inte förlorat honom, hans finns ju där, någonstans långt inne. Det vet han själv, och tänk om hans föräldrar kunde förstå det.

Jag vill gärna förstå det och jag vill gärna tro det. Jag vill så gärna hitta honom där inne.

Varför kan du inte komma ut???

tisdag 21 april 2009

faktiskt ett filmtips för en gångs skull

Ja, vad var det jag sa. I natt vaknade Amir klockan två och sen somnade han igen halv sju. Kvart i nio sov han fortfarande och jag övervägde faktiskt att låta honom stanna hemma från dagis. Men i slutändan blir det ändå bäst om han är där, och han kommer ju piggna till, så jag släpade dit en halvsovande zombie (fel av mig?). Anledningen måste vara att han inte fick någon medicin igår kväll då han somnade innan vi hann ge den. Suck.

Han rusade runt hela natten och betedde sig som om det vore dag, så jag var tvungen att gå upp för att han inte skulle väcka alla barnen. Tog då tillfället i akt och såg en film som vi har haft liggande i datorn ett tag men som jag aldrig hunnit se.

Och den var så fantastisk så nu måste jag bara skriva lite om den.

"Slumdog millionaire" heter den. Det är en Bollywood-produktion som har fått åtta Oscars! Den handlar om en liten kille som växer upp i slummen i Mumbai, och när han är vuxen tävlar han i den indiska versionen av "Vem vill bli miljonär?". Han vinner, men arresteras då direkt med misstanke om fusk, eftersom en liten gatupojke omöjligt kan veta svaret på alla frågor i frågesporten. Han får då berätta, om hur han kan veta allt, och vad som har lett till det...

Jag älskar den här typen av Bollywood! Muneer och hans bror släpar ofta hem en massa Bollywood-filmer, och det mesta är enligt mig skräp. Människor som bor i slott och springer runt och dansar på en äng eller i bergen. Oftast är det alldeles för amerikaniserat och visar aldrig den verkliga verkligheten av Indien. Huvudpersonerna är alltid rika och snygga, vilket typ en promille av Indiens invånare är på riktigt (men det går ju hem, indierna vill ju se sådant på film, de vill ju inte se tråkigheter som handlar om "dem själva", precis som vi i väst, som gärna vill se hemska filmer av den här typen). Snygga är de flesta visserligen, men rika är ju att ta i. En film som skulle utspelas på en skola, spelades faktiskt in utanför ett slott här i Sverige, hahaha.

Men "Slumdog millionaire" skildrar verkligheten och det är det som är så bra. Muneer grät jättemycket när han såg filmen (han har sett den tidigare), eftersom han tyckte att den påminde så mycket om hans egen barndom...

Och den skulle ju mycket väl kunna vara sann. Det är för jävligt.

Se den!


(Ja, det stämmer, jag fick idén att se filmen från Gizmolina. Jag är, av någon outgrundlig anledning, fortfarande fast i hennes blogg trots att allting är raka motsatsen mot mig, mitt liv och mina värderingar. Varför blir det så?)




UPPDATERING: Det kallas visst inte för Bollywood-produktion om filmen inte är gjord av ett indiskt produktionsbolag. Vilket denna film inte är. Men den är inspelad i Indien. Och då tänkte jag i min dumhet och okunskap att det är detsamma som Bollywood-produktion. Förlåt. Och who cares liksom, men när det gäller min besserwissighet så är det petigt.

dilemma

Vad ska man prioritera? En timmes extra sömn, eller en timmes extra egentid på kvällen?

Att vakna klockan sex på morgonen är ändå ingen jättejättelyx (är jag otacksam nu?). Men all egentid man kan få, är däremot jättelyx. Speciellt när Amir är som mest hyperaktiv på kvällen, då spelar en timme hit och dit väldigt stor roll.

Men sömn är ju nyckeln till allt. Fast det är ju avkoppling i ensamhet också.

Jag vet inte. Jag vet aldrig.

måndag 20 april 2009

Man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken

...men om man har ett barn som Amir, så kommer man aldrig över bäcken ändå, så nu ropar jag; hej hej!

Det har hänt en grej som är det största som hänt på fyra år och nu kan jag inte hålla tyst längre, nu måste jag skrika ut min glädje här.

Amir S O V E R. Kan ni fatta det? Han sover!

Hur är det möjligt nu då? Kan man ju fråga sig och det antar jag helt kallt att ni gör. Jo, det ska jag berätta.

I juli förra året så läste jag någonstans på internet att Omega-3 är en bra grej som man kan ge alla barn, men framför allt barn med ADHD eller autism. Det har en bra effekt för humöret, inlärningsförmågan, koncentrationen. Det är en så kallad "brainbooster", som alla egentligen behöver, men särskilt barn av denna "sort".

Vi köpte en sorts Omega-3 som heter Eskimå-kids. Svindyrt, svårt att trycka i ungen, och verkade inte ge något resultat, så vi gav upp. Hur kunde vi tro att något jäkla naturläkemedel skulle bita på Amir när inget annat gjort det?

Men för cirka sex veckor sedan så läste jag på många ställen om en annan sorts Omega-3, som tydligen har en bättre sammansättning av ämnena, och därför gav bättre effekt. Jag läste dessutom med häpnad om föräldrar, vars barn sov bättre när de börjat med denna Omega-3. Anledningen vet jag inte, men någon sorts förklaring kan ju vara att om det blir lite "ordning på loftet" så sover man bättre också.

Denna Omega-3 heter MorEPA. Jag köpte hem den. Den ges i kapslar med jordgubbssmak, som man kan tugga om man vill, svälja hela om man vill, eller trycka ut innehållet och blanda i något. Amir är van vid att svälja kapslar hela, så det får han göra med MorEPA också.

Efter en vecka sågs en skillnad... istället för att vakna vid 1 på natten vaknade han vid 2. Sedan vid 3, och efter ännu ett tag sov han från 19-04.

Nu har han sovit 19-05 i tre veckor...

Herregud, klockan fem går han alltså upp. Jag skulle kunna klaga och gråta över detta men det gör jag inte! För att få sova till fem är en riktigt skön sovmorgon!

Men ändå lite tidigt. Så nu har vi trixat, och Amir har, istället för att lägga sig klockan 19, börjat lägga sig klockan 20. Och med det vaknar han klockan sex nästa dag.

Så här bra har han alltså sovit i tre veckor nu, och det märks så väl att det är fiskoljans förtjänst. Jag är nästan helt säker på det. Man kan ju se ett så tydligt mönster! Det att han vaknade senare och senare ju längre han ätit den...

Det är inte bara sömnen som är bättre. Han har också blivit mer "vaken". Han söker ögonkontakt, han försöker kommunicera! När man sitter med honom och koncentrerar sig på att samarbeta med honom, så ger han respons. När han då ger ljud ifrån sig, så kan man tolka det som riktig kommunikation, istället för ett upprepat nonsensprat.

Han säger mamma till exempel. Han säger "nej" när han inte vill ha något. När han är färdig med maten, så skjuter han ifrån sig tallriken och säger "nej nej". Om jag försöker ge honom något, som han inte vill ha, så svarar han med ett tydligt nej. Och häromdagen, när han blev arg eftersom han var upptagen med något men jag skulle ta på honom pyjamasen och därför fick avbryta, så är jag nästan säker på att han någonstans i skriken sa "vill inte".

MorEPA alltså. Om jag visste att detta mirakelmedel fanns för tre år sen... fast det kanske det inte gjorde förresten. Det har räddat min sons sömn, något som jag aldrig trodde skulle bli botat. Jag är beredd att göra gratis reklam för detta livet ut. Bli inte förvånade om ni snart ser en reklambanner på den här sidan för produkten, för det är något som jag allvarligt funderar på (trots att jag ogillar reklam på bloggar).

Jag tipsar härmed alla föräldrar, inte bara föräldrar till "problembarn", utan alla, att gå ut och köpa Omega-3. Det finns ingenting som inte är bra med detta. Jag förstår inte varför det inte ges ut gratis på BVC, precis som med D-droppar. Det verkar ju vara lösningen på så mycket...

Det kan ju komma svackor med sömnen ändå, men just nu verkar den perfekt och jag tror som sagt var att det finns en anledning till det. Fast det är ju lätt att vara pessimistisk i denna verklighet som jag lever i, och säga att om ni kollar i bloggen om en månad så har jag säkert ändå skrivit ett inlägg där jag är förbannad för att Amir inte har sovit.

Låt mig nu njuta av denna stund för jag trodde aldrig att den skulle komma. Halleluja.

det här är min humor

Jag har noll inspiration och för att inte bloggen ska ruttna så får ni se vad jag brukar asgarva åt. Med reservation för att folk tycker att jag är en fjant.

onsdag 15 april 2009

modeblogg

Ni vet det här "problemet" jag hade med att Elias ville ha en tröja med rosa hjärtan? Jag har löst det nu och måste bara visa hur. Jag har igår inhandlat den här:

(för er med dålig syn så är den beige med lila fåglar och hjärtan på)



och han älskar den. Den lilla bögen.

Ville bara informera, för att ni är så himla intresserade.



(och bara så ni vet så är detta första och sista gången som jag modebloggar)

tisdag 14 april 2009

påskjävel

Ja så var det det här med påskhelgen då.

Som jag skrev i det förra inlägget, den var hemsk, fast hemsk var bara förnamnet. Om jag inte har kunnat konstatera det innan så har jag konstaterat det nu; Amir mår inte bra hemma! Han mår inte bra de dagar han inte är på dagis, han mår inte bra av impulsivitet och icke-schemalagda dagar då det inte finns några fasta rutiner. Vi vill gärna tro att han gör det, eftersom han sjunger och skrattar dagarna lång, men det är en yta. Ångesten och oron kommer fram ur det inre förr eller senare, och det med besked.

Det är inte bara han som mår dåligt, det är jag också. För jag sneglar på honom i ögonvrån och inser att vi kan inte ge honom det han behöver. Han behöver en resurs hela tiden. Han visar det inte, men han behöver hjälp, han behöver underhållning, pedagogik. Det kan vi inte ge honom. Inte hela tiden. Inte i flera dagar i streck.

Fyra dagar har alltså känts som fyra långa år, jag är död, alla benen i kroppen är brutna, jag tror jag går under snart. Då tänker man automatiskt, att jag då har gjort allt som står det härliga till, så att barnen har mått bra under sin ledighet, även Amir, men nej, jag är otillräcklig. Jag är otroligt otillräcklig. Det duger inte och det kommer aldrig att duga.

I sommar är det tänkt att Amir ska vara ledig från dagis i tre veckor! Hahaha! Det gick åt helvete förra sommaren och det kommer gå åt helvete nu också. Men jag vill faktiskt ha min son hemma, jag vill kunna räcka till, jag vill att han ska vara glad och må bra här hemma. Men nu är inte verkligheten sådan.

Dagis stänger och personalen vill ha semester, så Amir måste infinna sig antingen på ett annat dagis eller med annan personal som inte känner honom. Eller i allra värsta fall, så kommer han inte att få någon resurs över huvud taget dessa veckor.

Det är oacceptabelt. Lika oacceptabelt som att han ska vara hemma så lång tid.

Därför har jag idag ringt till LSS -handläggaren och ansökt om förlängd kortisvistelse, och även avlösarservice i hemmet. Jag blev positivt överraskad när hon inte gjorde någon stor grej av det över huvud taget, utan sa rakt ut; "det går bra, hur många dagar vill du ha? 10? 15?"

Haha, jag hade typ tänkt mig två, men nu blev det tio. De behöver ju sedan inte utnyttjas om man inte vill.

Men det känns bra, att han ska vara där. Han har ju börjat inskolas nu, och i natt sov han där första gången. Ironiskt nog sov han hela natten! Och han hade varken problem med ätandet, medicineringen, insomnandet, uppvaknandet eller nånting. Nöjd och glad hela tiden. Jag är så glad att han har fått plats där, de är så profffsiga och han mår så bra. Och idag, när jag hämtade honom från dagis, var han på exakt samma humör som alltid och gjorde inget väsen alls av att han hade varit hemifrån i ett dygn.

Det är sådant som kallas att ens barn har det bättre någon annanstans än hemma hos föräldrarna. Hur kul tror ni att det är?

Nej, men vad gör man inte. Jag vill bara att han ska må bra. Det är allt.

vårdbidrag del 2

Snyft, snor och helvetes jävla skit.

Idag kom brev från Försäkringskassan. Vårdbidraget. Tre fjärdedelar!!!

Jag orkar inte. Jag orkar verkligen inte tjafsa om det. Jag VET att vi är värda ett helt och jag vet att vi borde få ett helt, jag vet, vet, vet det. Men jag orkar verkligen inte bråka om det.

Jag blir så himla sur och besviken. Jag blir så sur och besviken när folk som har det lättare än oss, men däremot har fördelen att kunna prata för sig och basunera ut sina problem, får ett helt vårdbidrag och vi bara får tre fjärdedels.

Jag har dessutom läst att det finns en PRAXIS som säger att man ska ha ett helt vårdbidrag vid autismdiagnos. Visst låter det lite korkat, visserligen, då alla barn är olika och man ska inte sätta allt på en diagnos, men nu finns faktiskt denna praxis. Den gör det.

Förnuftet säger att man borde överklaga. Men orken säger nej tack. 3/4 är bra det också.

Men är vi verkligen värda ett helt vårdbidrag förresten? Det känns inte så ibland, när Amir har bra dagar. Han är ett underbart barn, så fantastiskt snäll och go, glad och mysig, och det känns som att han bara är en lättanpassad gulleplutt som egentligen inte är mycket alls till besvär. Jag vet också att många personer uttrycker sin förvåning över honom för att han alltid är så glad och go. Och med detta i bakfickan så känns det lite tokigt att överklaga ett 3/4 vårdbidrag. För det känns nästan som att vi inte ens är värda det, utan mindre.

Men vissa dagar, när ungjäveln slår sönder allting, skriker hela dagen, bits, slåss och rivs, och på det är vaken heeela natten och väcker hela huset varpå man får en sur papperslapp i brevlådan från grannen nästa dag, då känner jag bara "vafan! jag ska ha ett HELT vårdbidrag för allt detta jobb, något annat ska jag ALDRIG acceptera!". Och handläggaren på FK skulle vara så hemskt välkommen hem till oss och kika på Amir när han får ångest och vredesutbrott, och hon kan också gärna passa honom på natten när han försöker rymma hemifrån eller häller ut vällingpulver på hela golvet. Så får vi se om hon fortfarande skulle tycka att det är rimligt med 3/4.

Påskhelgen har varit hemsk, men ändå är Amir just nu inne i en fantastisk period och det bara jublas över honom när jag hämtar honom på dagis. Det är nästan så jag känner mig lite bortskämd, och när jag varje dag konstaterar att min "normala" 2,5åring är jobbigare än mitt autistiska barn, då blir det lite fel, det här med vårdbidraget. Har vi kanske inte ens rätt till vårdbidrag alls dessa dagar? Vårdbidrag ska man få för det merjobb man har med funktionshindrade barn, men om man inte har något merjobb, då är det väl bara att snylta på skattebetalarna om man kräver det ändå? Jag vet att skattebetalarna inte skulle gilla att höra att jag får vårdbidrag utan anledning liksom.

Därför orkar jag faktiskt inte överklaga. För jag är inte hundra på att vi faktiskt har rätt till ett helt. Och då ska jag inte överklaga bara för att vara envis och försöka visa min makt (som jag ändå inte har).

Det är väl rätt skönt egentligen att inse det. Det är ju skönare att ha ett barn som ändå inte kräver (så pass) mycket, än att ha ett som är så jobbigt, så man verkligen ÄR VÄRD ett helt vårdbidrag.

Det är ju likadant, det här med att man får sänkt vårdbidrag om man har LSS-avlastning. Det gör mig ingenting. Jag tar hellre avlastning än pengar. Och jag har hellre ett samarbetsvilligt och harmoniskt barn än pengar.

Jag borde bara vara glad över det.

torsdag 9 april 2009

nu skiter jag i det här

Jag bloggar inte nu på ett par dagar, men jag antar att ni inte bryr er då ni är fullt upptagna med att äta ägg.

Jag har massa att göra med en lovledig Elias och nu är det helg också då. Och fy vad jag är trött.

Men glad påsk på er alla!

onsdag 8 april 2009

fråga

Har jag en otrevlig ton eller ett ovårdat språk?

I så fall, jag vill inte ha det, men det är icke lätt att lägga band på sig när man har en dålig dag. Tex så gillar jag inte svordomar själv men de bara bubblar ur mig när jag är sur. Så förlåt för det. Jag vet att det inte låter bra.

tisdag 7 april 2009

ja, jag är sur idag

Har bråkat med Elias på Ikea halva dagen, sedan hämtat Amir på kortis där han varit själv på inskolning i eftermiddag. Vi kom hem klockan sex och det var kaos eftersom kvällsrutinen blev förstörd. Amir var galen. Maria skrek och jag var bara trött.

Klockan sju är det Friends på TV och det är min "slänga sig ner i soffan och pusta uuuuuuut"-stund. Gör samma sak i kväll, har tänkt på det hela dagen, och vad ser jag?

Ishockey. Ishockey hela jävla kvällen. Till och med under Desperate Housewives (som alltså blir utbytt idag). Jag vill slänga ut TV:n genom fönstret. Jag hatar när sånt händer!!!

Jag skulle kunna skriva femton spaltmeter här om hur mycket jag hatar sport och framför allt när alla bra program på TV blir utbytta pga den jävla sporten. Men ibland är man så fruktansvärt arg på allt och inget så luften bara går ur och då orkar man helt enkelt inte slösa mer energi på saker som egentligen bara är trams.

Så jag går och lägger mig istället. Godnatt.

Kastrera era äckliga hankatter!

Jag skrev detta på Familjeliv men jag skriver det här också, för att nå ut lite mer.

-------------------------

Jag förstår verkligen inte varför man inte kastrerar sin hankatt! Finns det något godtagbart skäl till varför man inte gör det? Har hört att raskatter tex inte ska kastreras, men bondkatter? Som springer ute?

Har man inte råd med att kastrera en bondhankatt så borde man fan inte ha djur! Det kostar inte mer än 200 spänn att göra det i mars-april eftersom veterinärerna har extrapris då!

Är det roligare att ha en katt som springer runt och pissar och jamar?

Nej just det ja... det är ju inte så kul... är det därför ni släpper ut dem vind för våg istället för att ha dem inne, speciellt i mars och april? För att de pissar och skriker?

Konstigt att det så här års springer runt en himla massa katter utomhus men aldrig annars...

Vi har en granne som aldrig släpper ut sin hankatt förutom vid den här tiden på året. Och nu blir jag fan galen!

Äckligare än okastrerade hankatter finns ju inte! Skrikiga odjur som springer runt och visar kuken och pissar ÖVERALLT.

Andra grannen har en honkatt som inte är steriliserad men hon får p-piller. Och hankatterna är ju överkåta på henne och ska visa upp sig men hon släpper ju inte till.

Elias rum ligger precis vid altanen, det STINKER inne i rummet, varför? För att katterna har pissat på altanen och det stinker in... Pojkarna har också ett lektält ute på altanen nu när det är varmt. Behöver jag säga att det stank kattpiss om det i morse när jag var där ute? FY FAN VA VIDRIGT!

Skärp till er, jävla ansvarslösa människor som har okastrerade hankatter. Fattar ni vilken sanitär olägenhet det är, och så lätt att fixa! 200 spänn liksom, kan ni inte lägga ut det så att era grannar får en lite trevligare miljö så här när våren äntligen kommer?

Katterna är vidriga, men ägarna till katterna som släpper ut dem i det skicket, är ännu vidrigare!

Tar du åt dig? Så SKRID TILL VERKET och ta katten till veterinären NU!!!

/äcklad och förbannad

måndag 6 april 2009

!!!!!!!!!!!!!!!

Amir säger mamma!!!

Han har sagt typ "mamama" flera gånger senaste veckan, fast utan att det var direkt riktat till mig, tror jag. Han kan ju ha menat mamma till mig, men i vilket fall som helst så märktes det liksom inte.

Men idag kom han upp till mig i mitt knä, såg mig i ögonen och sa "MAMMA". Senare, efter maten, så kom han fram till mig och ville att jag skulle ta av honom haklappen (det är det han menar, när han är färdig, fast han säger ju inget) och då sa han också MAMMA. Jag blev jättechockad, visste inte vad jag skulle säga eller göra, och samtidigt så vet jag ju att jag måste visa honom att det är jättebra att han säger så, på något sätt.

Jag har inte varit så glad över honom sen han föddes typ!!

Fantastiskt!

söndag 5 april 2009

rubriker är överskattade

Nej men vilken trevlig dag det blev idag!

Det är så härligt, efter att ha sovit två timmar på hela natten, torkat spilld Oboy hela morgonen och borstat tänderna med hårgelé, att mötas av något sånt här:
http://bloggtipsarna.blogg.se/

För er som inte gillar att klicka på länkar (varför? vet ej, har bara hört att vissa inte gör det) så bjuder jag på en preview:





Får jag skryta och säga att jag tycker att jag förtjänar det? Eller är det för jante?



Uppdatering: Bilden vart ju skum, så ni får klicka på länken ändå, hehe. För läsa måste ni.

för att utseendet är så himla viktigt

Jag läste någonstans att för att en blogg ska vara läsvärd, så ska den innehålla mycket bilder. Den ska tydligen även innehålla bilder på skribenten, eftersom man vill veta hur "ansiktet bakom orden" ser ut.

Här finns inga bilder på mig, och jag är ledsen över att behöva göra er besvikna, men det kommer aldrig finnas några heller. Dock tyckte jag att en liknelse kan ni ju få, så jag satte in en bild på Shirley (det tjocka fåret) i Fåret Shaun.

Tänk er annars en blandning mellan detta får, Ringaren i Notredam och Bette Midler. Det blir så nära verkligheten man kan komma.

Tycker för övrigt att det var bland det dummaste jag hört angående bloggar. Varför ska man behöva veta hur skribenten ser ut? Det är väl väsentligt om man har en dagens outfit-blogg, men sånt trams pysslar vi inte med.

Vill ni veta hur mina dagens outfits ser ut, så kan ni kolla in Lady Dahmers sådana. Det brukar vara något sånt.


fredag 3 april 2009

stress och förvirring

Jag vet, jag är konstig, jag säger den ena saken ena dagen och den andra saken andra dagen. Men nu läste jag en sak som bara är SÅ vettig, tycker jag, och det känns som att det vill jag hänga på!

Detta är från Son-Rise hemsidan:

Area of Challenge:
Child has limited speech or is nonverbal.

Guiding Principles:

  • If you teach that language is used for communication (and not just sounds to be memorized and repeated), then you show the child that there is a reason for speaking.
  • If language is seen as both useful and fun, children will be motivated to use it.
Applying the Principles:
  • Respond quickly to sounds that your child does make. When your child makes a sound (even if you are not sure they are trying to speak), move quickly and offer something, even if you don't know what they are requesting. Demonstrate that verbal communications get people to move. Show your child that speech will give him power.
  • Show the power of language by teaching action verbs or effective nouns. (For example: If you teach the word "up", you can pick your child up when they use the word. In contrast, if you teach the word "table", there is no specific action to take as a result of using this word. Effective nouns might be "ball" or "cup," etc.)
  • Celebrate every attempt at communication. If your child tries to say a word, cheer and celebrate wildly! We want children to be excited to try and try again. We encourage this by celebrating not just success, but all effort along the way.
Ett litet axplock som låter som man vill slå näven i bordet och ropa "JA! DET ÄR JU SÅ!". Men å andra sidan så vet jag ju ingenting.

Det är så himla mycket som händer just nu, det blir helt galet, jag hinner inte med. Tänker bara på Amir, vad man ska göra och inte göra, hur ska man göra, ska man göra den eller den eller den. Och varje sekund som går är dyrbar. Jag vet varken ut eller in, det finns tusen vägar att gå, en del är bara nej nej, och en del är som ovan beskriven, och en del är sisådär. Hur vet man vad som är bäst? Hur vet man vad som ger resultat? Och framför allt, hur vet man vad som är bäst för AMIR, inte för mig?

För anledningen till att jag velar är inte min skull, det är för hans skull. Jag vill inte att han ska skadas, jag vill inte att han ska må dåligt av mina "experiment", jag vill inte att han ska bli kränkt eller att han ska vända sig ännu mer inåt bara för att vi kör med konstiga "metoder".

Alla experter säger olika, hur barnen hanterar det ena och det andra och hur de upplever saker. Alla metodutövare klankar ner på andra metoder än sin egen och det leder till att man inte vill börja med något alls, eftersom man inte vill riskera något som kan vara dåligt för Amir. Jag vet vad jag kan känna är rätt, men sen säger någon något och då blir det en annan femma.

Allting har framsidor och baksidor och mitt i alltihop står Amir och det är han som kommer bli offer om något blir fel. Jag vill inte att han ska bli ett offer, han är redan ett offer.

Eller är han verkligen det? Han är ju så glad och nöjd. Han mår bra. Då kan han ju inte vara ett offer? Men samtidigt så måste man ju förstå att livet och dagarna skulle kunna vara lättare för honom och då skulle han må ännu bättre, det är ett faktum och man vill ju gärna att han ska nå dit.

Vi ska börja träna PECS, har träffat logopeden och gått igenom allting. Samtidigt har jag nu fått upp ögonen för Son-Rise och det känns så rätt, men det är så svårt att få igenom och tid- och resurskrävande. Och så finns alla dessa alternativa behandlingsmetoder som kost osv, och allting är en djungel och man fattar ingenting. Och på dagis har de blivit galna i IBT och jag tycker inte det är bra och då blir jag tveksam till allting som de sysslar med där.

Det irriterar mig och oroar mig att alla människor flaxar runt oss med sina idéer och kunskaper, miljoner intryck varje dag och i slutändan känns allting bara som ett stort experiment och Amir är försökskaninen.

Det är så stressigt, det är en kamp om träning, dressering, resultat, fixa, ordna, måste vara perfekt, måste vara normal, måste göra den, måste göra det, måste få avlastning, måste sova, allt händer på samma gång.

Och emellanåt så ska man lämna ifrån sig ungen fem dagar i streck och låtsas som att han inte finns och leva som lyckliga Svenssons med normala barn.

Fast det enda jag egentligen skulle vilja är att bara glömma all träning, krav och resultat och bara sitta i soffan med Amir i knät och sjunga och kittla honom, utan någon som helst tanke på vad som är pedagogiskt eller evidensbaserat eller på att jag inte har sovit på hela natten.

Bara glömma allt för en stund, kan man inte göra det? Annars orkar jag inte mer snart.

Varför kan man inte leva normalt trots att allting är onormalt?

torsdag 2 april 2009

snart börjar han väl gilla schlagers också

Varje dag när jag hämtar Elias från dagis så har han klätt ut sig till prinsessa. Eller, om han inte har på sig hela utstyrseln, så har han åtminstone ett glittrigt diadem i håret eller örhängen. När alla andra pojkar springer runt och leker riddare eller cowboys, så är han Askungen på bal eller Belle.

Han har en förkärlek för fina saker. Rosa och sådant som glittrar. En tjej på dagis har nya skor, rosa och silvriga, och dem ska Elias alltid beundra och vilja prova. För att inte tala om den där tröjan med hjärtan som Maria har, den ska han prompt sätta på sig varje dag hemma, så nu är den förstörd eftersom han har töjt ut den.

Igår tog jag med honom för att köpa nya gummistövlar och skor. Jag visade honom häftiga Batman och Lightning McQueen-skor (för sånt gillar ju killar) men han ba "nej mamma!" och plockade fram Barbie-skor istället. Vidare på H&M ville han köpa glittriga hårspännen och Hello Kitty-kläder och diadem.

Jag blir egentligen inte ett dugg förvånad, klart att han är fåfäng och gillar fina saker, sådan far sådan son, haha. Och jag håller med honom, svarta Batman-skor är ju skittråkiga, barn brukar väl gilla färger?

Men tänk om han är bög? Jag har ju hört att bögar brukar gilla att klä sig i klänning och fixa håret. Jag kommer aldrig få bli farmor!!! Vad göra???


(och nej, jag är en riktigt dålig mamma och lyssnade inte på hans önskemål om Barbieskor, jag har tydligen en icke-feministisk spärr. Han fick ett mellanting, röda gummistövlar med fiskar på. Och jag har beställt ett par Pippi Långstrump-skor på nätet, för hon är asball och mycket bättre förebild än Spindelmannen)