fredag 24 april 2009

Newsflash: livet är orättvist

Jag har börjat följa en nystartad blogg som har fått mig att vidga mina perspektiv lite (perspektiv behöver alltid vidgas, på alla, bara så ni vet). Skribenten är inte ny, hon bloggade för ett tag sedan också och var väldigt populär, men la ner. Det verkar inte som att hon vill skylta med den gamla bloggen så därför avslöjar jag henne inte, men den nya heter i alla fall "innan du fanns".

Denna blogg, och även massor med trådar på FL och andra föräldraforum, har fått mig att tänka lite på saker och ting. Saker och ting om barn och barnaskaffande. Hur jävligt vissa kvinnor och män har det, som inte vill något annat än att ha ett barn, men hur de än försöker, så går det inte. De måste ta till massor med olika metoder och medicinska behandlingar, men ibland går det ändå inte. De lever ständigt i ett hopplöst, ovisst, frustrerande kaos.

Jag har inte tänkt så mycket på det innan. Ibland är man korkat naiv och tänker att naturen har alltid sin gång och människan är gjord för reproduktion. I den synvinkeln är vi inget annat än djur. Från 13-årsåldern vill kvinnokroppen inget annat än att bli gravid, och nästan varje liten sak som sker där inne och som vi har betänkligheter över, är resulatet av denna vilja. Precis som med djur. Det är känns så naturligt liksom.

Men bevisligen så kan även naturen krångla, och det gör den oftare än vad man tror. I mitt fall så är jag nästan bortskämd, då jag har reproducerat tre barn utan att göra någonting för det. Det är det som är orättvist.

Amir kom till oss vid det allra sämsta tillfället. Han bara blev till liksom. Och jag är emot abort (tack och lov får man säga med facit i hand), och har aldrig tänkt tanken att jag inte vill ha barn, så det var en självklarhet att han fick komma.

Elias var visserligen planerad, men han blev till på det allra första försöket. Man hann aldrig ens fundera på att det inte skulle funka, för det gjorde det snabbare än väntat.

Maria blev till på ett vis som nästan ingen tror på om man skulle berätta. Hon är verkligen ett mirakelbarn.

Och med dessa erfarenheter så känns det på ett sätt konstigt och främmande att en del människor kämpar i åratal för att få till ett barn. Men egentligen är det inte så konstigt, för det är faktiskt så mycket som ska klaffa där inne, det vet man om man kan sina blommor och bin.

Det är bara jag som har haft tur, en orättvis tur. En tur som jag ibland känner att jag inte förtjänar. Det finns många föräldrar liknande oss, som bara har fått bebisarna tilldelade på silverfat, en efter en. Och bland dem finns en mängd som inte förtjänar det, det finns de som inte borde ha barn, som borde avstått sitt föräldraskap till förmån för de stackare som skulle bli världens bästa föräldrar, men som inte kan.

Det finns föräldrar som misshandlar sina barn, som våldtar dem och som till och med dödar dem. Det finns missbrukare eller andra drägg (är här frestad att skriva ett visst modeord men jag avstår), ansvarslösa tonårstjejer och omogna idioter som blir gravida huxflux, tycker att det är "mysigt med bebbe" och tänker varken till eller från, utan att ha en planerad framtid eller ekonomi så skaffar de barn.

Medan andra par planerar i åratal, tänker och funderar över deras situation och hur de vill ha det, måna om att barnet ska växa upp i en stabil och trygg miljö. Och sedan lyckas de inte bli gravida.

Det är orättvist. Det är riktigt jävla orättvist. Jag skäms nästan över min egna situation, min "tur" och träffsäkerhet, när jag läser bloggar som "innan du fanns". Är jag värd detta? Förtjänar jag det?

Jag skaffade barn i en situation där väldigt många andra skulle ha ryggat. Om jag vore som dessa planerande människor så skulle jag fortfarande inte ha några barn, men i stället har jag tre, tre stycken som kommit till mig utan att jag ens behövt kämpa för det.

Det finns många förståsigpåare som har ojat sig över att vi har "skaffat" barn i denna situation. Men jag tycker inte att man "skaffar" barn, man får dem. Det har i allafall vi gjort. Vi har nämligen inte gjort någonting för att skaffa våra barn. De har bara kommit till oss som blixtar från en klar himmel. Detta gör säkert väldigt många människor upprörda, och jag kan förstå dem. Men jag är också beredd att säga, att trots att vår situation inte är världens stabilaste, varken ekonomiskt eller psykologiskt, så finns det ingenting som jag inte skulle göra för att mina barn ska ha det bra.

För oss handlar det inte om ekonomi, hus och fast jobb. Barnen behöver inte nyaste och snyggaste barnvagnen eller coolaste leksakerna. Barn behöver mat i magen, hela kläder, kärlek och omsorg. Det kommer mina barn alltid att få. Den dag som de inte kommer få det från oss, så kommer jag frivilligt att lämna över dem till soc.

Men det är jag som tänker så, jag vet hur jag känner, och jag vet hur jag hanterar min situation. Andra vet inte det, och det skulle sticka i ögonen på många om de fick höra om oss. Jag tycker dock att det är förståeligt, och för varje sekund med mina barn har jag börjat tänka till. Jag kan inte räkna alla de gånger som jag har skrikit på barnen och velat slänga ut dem genom fönstret. Nu kan jag inte göra det längre utan att tänka på hur lyckligt lottad jag egentligen är. Det är okej att som småbarnsmamma bli arg och frustrerad, men det är också oundvikligt att tänka på de som skulle bli mycket bättre föräldrar än jag, som aldrig får chansen att bli det. Här sitter jag och tar livet och vardagen för givet, flummar på i min wt-tillvaro och bara jag tar av mig strumporna så blir jag gravid. Utan att förtjäna det. Det är bara orättvist.

Varför är det så egentligen? Varför är det så att vissa inte kan bli gravida? Jag trodde ju att det alltid skulle funka. Man har ju inte hört något annat. Jag har faktiskt inte blivit medveten om detta problem sedan jag fick höra om en i min bekantskapskrets som varit med om det, och det var inte många år sedan. Det är sant! Varför talas det inte om det? Varför är det så tabu? Det kanske är vanligare än vad man tror. Finns det någon mening med det?

Huruvida det finns någon mening med det eller inte ska vi nog inte prata om, för det är varken respektfullt eller ödmjukt. Det enda jag kan känna är, varför är det de bästa föräldrarna som inte kan bli föräldrar, och varför är det de sämsta som blir det utan någon kamp?

Jag hoppas verkligen att det kommer gå vägen för L och för alla andra IVF:are där ute i världen. För ingen förtjänar att få bli föräldrar mer än de.

Inga kommentarer: