tisdag 14 april 2009

påskjävel

Ja så var det det här med påskhelgen då.

Som jag skrev i det förra inlägget, den var hemsk, fast hemsk var bara förnamnet. Om jag inte har kunnat konstatera det innan så har jag konstaterat det nu; Amir mår inte bra hemma! Han mår inte bra de dagar han inte är på dagis, han mår inte bra av impulsivitet och icke-schemalagda dagar då det inte finns några fasta rutiner. Vi vill gärna tro att han gör det, eftersom han sjunger och skrattar dagarna lång, men det är en yta. Ångesten och oron kommer fram ur det inre förr eller senare, och det med besked.

Det är inte bara han som mår dåligt, det är jag också. För jag sneglar på honom i ögonvrån och inser att vi kan inte ge honom det han behöver. Han behöver en resurs hela tiden. Han visar det inte, men han behöver hjälp, han behöver underhållning, pedagogik. Det kan vi inte ge honom. Inte hela tiden. Inte i flera dagar i streck.

Fyra dagar har alltså känts som fyra långa år, jag är död, alla benen i kroppen är brutna, jag tror jag går under snart. Då tänker man automatiskt, att jag då har gjort allt som står det härliga till, så att barnen har mått bra under sin ledighet, även Amir, men nej, jag är otillräcklig. Jag är otroligt otillräcklig. Det duger inte och det kommer aldrig att duga.

I sommar är det tänkt att Amir ska vara ledig från dagis i tre veckor! Hahaha! Det gick åt helvete förra sommaren och det kommer gå åt helvete nu också. Men jag vill faktiskt ha min son hemma, jag vill kunna räcka till, jag vill att han ska vara glad och må bra här hemma. Men nu är inte verkligheten sådan.

Dagis stänger och personalen vill ha semester, så Amir måste infinna sig antingen på ett annat dagis eller med annan personal som inte känner honom. Eller i allra värsta fall, så kommer han inte att få någon resurs över huvud taget dessa veckor.

Det är oacceptabelt. Lika oacceptabelt som att han ska vara hemma så lång tid.

Därför har jag idag ringt till LSS -handläggaren och ansökt om förlängd kortisvistelse, och även avlösarservice i hemmet. Jag blev positivt överraskad när hon inte gjorde någon stor grej av det över huvud taget, utan sa rakt ut; "det går bra, hur många dagar vill du ha? 10? 15?"

Haha, jag hade typ tänkt mig två, men nu blev det tio. De behöver ju sedan inte utnyttjas om man inte vill.

Men det känns bra, att han ska vara där. Han har ju börjat inskolas nu, och i natt sov han där första gången. Ironiskt nog sov han hela natten! Och han hade varken problem med ätandet, medicineringen, insomnandet, uppvaknandet eller nånting. Nöjd och glad hela tiden. Jag är så glad att han har fått plats där, de är så profffsiga och han mår så bra. Och idag, när jag hämtade honom från dagis, var han på exakt samma humör som alltid och gjorde inget väsen alls av att han hade varit hemifrån i ett dygn.

Det är sådant som kallas att ens barn har det bättre någon annanstans än hemma hos föräldrarna. Hur kul tror ni att det är?

Nej, men vad gör man inte. Jag vill bara att han ska må bra. Det är allt.

6 kommentarer:

Fia sa...

Jag förstår att det känns hemskt att inte orka räcka till. Jag har ett barn som inte är autistisk eller är ovanligt "jobbig" men jag känner ibland att jag inte räcker till alltid. Ha inte dåligt samvete. Gör istället bara ditt bästa för det är det bästa du kan göra.

Liv sa...

Jag bara älskar dina inlägg! Du skrivet på ett så naket sätt och bjuder på hela dig att jag tjuter när jag läser! Det är så klockrent! Att din son trivs bättre borta än hemma...hur många mammor eller pappor hade vågat skriva det? Klart trivs han bäst hemma med sin familj men han trivs oxå bäst med sina rutiner. Att förena de båda sakerna är inte lätt och tom omöjligt i 4 långa dagar. Jag har ett barn som inte har diagnos utan "normal" och fyller 7 år snart och jag kan inte ha rutiner hela dagarna....jag skulle inte orka!
Sluta aldrig att blogga!

Anonym sa...

Jag tycker verkligen synd om dig. Det måste kännas hemskt att ha känslan att inte räcka till och orka. Hoppas allt löser sig för dig. Kram Christine

Elisabet sa...

Tack så mycket för era fina kommentarer. Det känns jättebra!

Nej, så länge jag får så bra respons så tänker jag inte sluta blogga ;-)

Liv: http://lalandakid.webblogg.se
Hon vågar skriva så.

lilla u sa...

Nej det är förfärligt att inte räcka till. Men jag avundas dig på en punkt. Amir triv och längtar till dagis där han får stimulans och uppmärksamhet. Min son vill bara vara hemma och då måste vi stimulera honom. Vilket vi inte kan göra tillräckligt. Men vi gör alla så gott vi kan och någonstans måste vi bestämma att det räcker och att vi är bra föräldrar till våra barn ändå.

kram lilla u

lalandakid sa...

Det har varit exakt likadant för Isa.
Jag antar att du har läst det på min blogg? Somrarna var skitjobbiga, och när hon haft lov, varit sjuk allt som stört rutinerna.
Och precis som du säger, att de snurrar och surrar och småsjunger är INTE för att de är enbart glada. Ibland är det där bara ett repetitivt mönster som de håller på med för att de har totalt kaos inuti
och det är så svårt att förklara för utomstående
och så svårt för oss att se våra barn må så...:(
Men du är inte ensam!
Jag vet hur det där känns,
för jävligt att inte räcka till.
Insikten slår en som ett slag rätt i magen.
Men vilken tur att ni har så förstående Lss-handläggare! Må hon jobba med er länge :)
Kram
Isas mamma