torsdag 28 maj 2009

könlös robot kallas det visst

Idag visste inte de små tanterna i affären om bebisen var en pojke eller en flicka. De var tvungna att fråga och kände sig därmed sååå obekväma (det är ju så jobbigt att inte veta). Jag känner mig nöjd ty det betyder att mitt uppdrag har lyckats. Hehe.

som jag sa, själv är bäste dräng

Jag fixade datorn själv!

Vem behöver "6-8 veckor"-servicegubbar när man har lite eget material innanför pannbenen att ta till. Har du en trasig dator så säg till mig, för jag är uppenbarligen duktig på sådant.

Om man nu får tycka att man är duktig på saker i detta land.

onsdag 27 maj 2009

det passar väl bra så här till mors dag

Tänk om mina barn hade en mormor. Vad livet skulle vara lätt då. Nu är jag van vid att de inte har det, så jag kan egentligen inte jämföra med något. Men man ser och hör ju på alla andra. Alla andra normala familjer som har normala relationer med sina släktingar och umgås på normalt sätt och har normalt avstånd till varandra. Familjer där mormor och morfar och farmor och farfar och trettio syskon bor i samma kvarter. Det finns inga problem där inte. Där finns inga barnvaktsbekymmer eller utmattningar och man behöver inte vara orolig om det inte finns alvedon hemma en kväll för då är det bara att springa över till syrran och hämta.

Jag har ett gäng assyriska grannar som har det på det viset. Hela släkten bor på samma gata. Och jag vet inte hur många systrar och bröder de är, alla är släkt med alla på något vis och alla ser likadana ut. Och de passar varandras ungar, och de hämtar varandras ungar på dagis, och mormor hänger på överallt och ger alla barnbarn lika mycket tid. Och bröderna fixar varandras bilar och sen helt plötsligt möts de allihopa mitt på gatan och har grillfest.

Och de är så trevliga. Jag gillar assyrier. Men det märks ju att de har det lätt. Saker som är omöjliga för andra, torra, familjelösa svenskar är lätt som en plätt för dem att ordna.

Jag är familjelös och den enda jag kan förlita mig till om något krisar är grannar. Det är ju grannarna som finns där när problemen hopar sig. Bland annat assyrierna. Men åh, vad jag skulle vilja ha min familj lite närmare. De bor så långt borta, allihop. Inte bara för att få barnvakt, nej nej, jag är inte en sådan som törstar efter att utnyttja andras tjänster (själv är bäste dräng, eller vad heter det nu...). Utan bara för att få sällskap. För att få känna känslan av en stor familj i närheten. För att jag tycker om min familj.

När Muneer kom till Sverige så tyckte han att det var heltokigt att vi bodde utspridda i hela Sverige. Han tyckte att alla skulle bo i samma kvarter, precis som assyrierna. Det var det enda rätta om man är en familj. Men så är det ju inte i Sverige. Man måste följa sina egna drömmar och sina egna mål, och då kan man hamna lite var som helst och då spelar det ingen roll att brorsan och kusinen bor 40 mil bort.

Men mest av allt skulle jag vilja ha en mormor till mina barn. En mormor som bodde 200 meter bort. Precis som det var tänkt när jag väntade Amir. Då bodde hon 200 meter bort. Men nu... nu finns ingen 200 meter bort. Ingen.

Vi hade besök i helgen av min moster och favoritkusin. Och för ett par dagar insåg jag hur det skulle varit om barnen hade haft sin mormor. Det var bara så fantastiskt att se, och jag kan inte sluta tänka på det nu. Min mamma och hennes syster var nästan kopior av varandra, och mamma blev helt plötsligt närvarande igen, på ett sätt som hon inte varit på 4,5 år. Jag insåg att mamma lever vidare i oss alla, att hon återfinns i andra personer som är så lika henne. Jag tror också att jag tror att hon lever vidare i mig själv. Det var så härligt att se personer ägna så mycket tid, uppmärksamhet och kärlek till mina barn. Och det är riktigt, riktigt tråkigt att säga det; men det händer inte ofta.

Och jag insåg att barn behöver en mormor eller en farmor. Jag tror stenhårt på att barn behöver en manlig och en kvinnlig förebild. Men också en "äldre" förebild. Det märks på Elias. Han älskar "äldre" kvinnor, och kallar alla +40:are för farmor eller mormor. Det märks att det är viktigt, att det behövs.

Framför allt så behövs en person som kan umgås med dem på ett kravlöst vis, som bara tar allt det roliga. Som kan träffa dem då och då och bara umgås och leka med dem och bry sig om dem. Som verkligen, verkligen bryr sig om dem. Utan hinder. Mina barn har ingen sådan person i närheten. Jag och Muneer måste vara både mamma och pappa, mormor och morfar, och farmor och farfar åt barnen. Vi måste ta allt ansvar och allt det kravlösa nöjet. Det är jobbigt.

Jag har förstått att jag är väldigt ensam. Att vi är väldigt ensamma. Jag vet inte om det är karma, om vi förtjänar det, om man får det man gör sig förtjänt av. Eller om det helt enkelt är vårt fel. Om det kunde vara på ett annat vis, om vi vore bättre människor.

Eller om det är så här för många svenska familjer? Att man är så ensamma. Isolerade.

Kanske. Men mormor finns ju oftast där. Det är ju inte många familjer som inte har sin mormor. Själv skulle jag hellre bara ha en mormor till barnen, än stora tjocka släkten.

Och jag avundas alla er som har det. Så mycket.

wacko

Igår när jag var ute och körde bil så såg jag två fjortisar närma sig ett övergångsställe. De började gå över, samtidigt som jag närmade mig dem med bilen. En tanke flög då genom mitt huvud. "Tänk om jag skulle köra på dem".

Det dumma var att jag inte bromsade. Jag fortsatte att tänka "hehe, jag ska köra på dem". På allvar! Jag hade det som mål. Men strax innan övergångsstället så slog det mig att det är nog lite tokigt att köra på dem, så jag tvärbromsade och fjortisarna kom över med livet i behåll.

Efteråt tänkte jag, att det var lite väl stört av mig. Nog för att jag inte är riktigt riktig i huvudet, men hallå? Köra på någon? På allvar? Jag förstår verkligen inte var den tanken kom ifrån. Jag blir nästan lite rädd för mig själv.

Kanske bör jag söka hjälp innan det är försent?

Eller det kanske är vanligt att man tänker störda tankar ibland? Jag kommer osökt att tänka på filmen "Vuxna människor", där det diskuteras om mysko saker som kommer upp i huvudet. Om att man måste ligga med en person som man möter i rulltrappan till exempel. Det har jag aldrig tänkt dock.

Men ja. Jag vet inte riktigt vad jag ville med detta inlägg. Bekräftelse på att jag fortfarande är normal kanske.

tisdag 26 maj 2009

mitt liv är slut.

Det har hänt något fruktansvärt.
Min dator har gått sönder.
Min dator!!!
Det börjar bli dags att se saker utifrån ett annat perspektiv märker jag. Men just nu känns allting ganska hopplöst.
Min dator!!!
Vad ska jag ta mig till???

Ska jag börja med talblogg kanske? För jag måste blogga. Det är ju min terapi. Jag sitter just nu vid en skitdator. Jag vill inte göra det. Jag kan inte skriva på den. Men hur ska jag annars klara mig utan dator i typ en månad eller vad det nu tar för servicemänniskorna att fixa den?

Allting tog härmed en ny vändning. Jag ber om ursäkt för det.

fredag 22 maj 2009

hoppsansa

Kolla in den här då; jag har blivit recenserad av The Critics!

Synd att jag inte kan blogga på ett par dagar för nu blev jag ju minst sagt peppad.

/stolt

onsdag 20 maj 2009

fortsättning dårå

Jaha, tillbaka efter att ha lämnat Elias på dagis (Amir är ledig pga planeringsdag).

Elias hade på sig en tröja med en krokodil. Han visade stolt upp den för personalen. Personalen berömde honom och tröjan och tyckte den var fin och "jättehäftig". En annan liten tjej som står vid sidan av kommer då emellan och pekar på sin tröja och säger "och jag! min tröja är också jättefin! titta på mig!". Personalen tittar då på henne och säger något i stil med att hennes tröja var ju också jättefin.

Jag blir så trött. Hade lust att säga till henne men kände inte för att skapa debatt. Varför, varför gör de så? Inser de inte vad de gör med barnen?

Okej att barnen är glada över sina kläder och tycker att det är roligt med tröjor med fina tryck etc. Det är ju ganska självklart, en annan är ju likadan när man för en gång skull har köpt något fint. Men jag tycker ändå inte att det ska uppmuntras så till den milda grad, framför allt inte i så låg ålder.

Vissa kanske tycker att man är elak om man inte ger barn komplimanger när de stolt kommer och visar något. Barnet kanske blir ledset om man inte uppmärksammar det som hon vill uppmärksamma. Men nej, det tycker inte jag. Tvärtom, så gör man barnet en tjänst. Om man ständigt visar barnet att det är viktigt hur man ser ut, så kommer det blir ett ekorrhjul som inte bara skapar osäkerhet hos barnet självt utan även hos andra barn som bevittnar allt. Men om man visar att det inte är viktigt, så visst blir kanske barnet snopet först, eftersom det har lärt sig motsatsen på andra håll, men senare kommer barnet och även dess kompisar bli självsäkrare.

Och framför allt så kommer nästa generation som växer upp vara mindre utseendefixerad.

Kan man ju alltid hoppas.

varför kommenterar alltid förskolepersonalen barnens kläder?

Nu blir det mycket länkningar, men folk skriver så kloka saker, så då kan man ju inte låta bli.

Den här gången är det som vanligt Lady Dahmer som är klok. Hon skrev ett inlägg om utseendefixering hos barn och jag måste nu ventilera en sak som jag har tänkt på jättelänge men inte vågar skriva. Dels för att barnens förskolepersonal kanske läser, och dels för att vissa människor inte kan låta bli att misstolka och kommer med dumma kommentarer som "var glad för komplimanger!"

Jag är lite shopoholic som en del kanske vet. Det är långt ifrån ofta som ekonomin tillåter detta, men jag försöker ändå, hehe. Det som jag shoppar helst är barnkläder. Barnkläder är roligare än att köpa kläder till mig själv eftersom ungarna passar i allt och inte ser ut som uppstoppade falukorvar. Det är dessutom skitkul att köpa kläder till speciellt Elias eftersom han också är klädgalning och älskar nya grejer med fina tryck och mönster.

Så det händer ganska ofta att Elias och Amir kommer till dagis med nya kläder. Och det är liksom inget speciellt med det tycker jag, barn behöver ju nya kläder emellanåt, så är det ju. Men vad jag nu stör mig på är att personalen på dagis har hakat upp sig på att alltid kommentera när barnen har nya kläder. Eller när de inte har det, men när Elias tex kommer och visar sin tröja (vilket han gör typ varje dag).

Då låter det ständigt "ååååhhh vilken FIN tröja! vilka tuffa byxor! va snygg du är idag! vilka härliga färger på tröjan! har du nya skor! wow vilken snygging som kom till förskolan idag!"
Med mera. Med mera. Med mera.

Jag tycker faktiskt att det är lite jobbigt. Dels av den anledningen som Lady Dahmer syftar på, att man inte ska lära barnen att vara utseendefixerade. Att man ska ge komplimanger för barns personligheter och inte för deras utseende. Men också för att jag tycker att det är lite pinsamt när det är så uppenbart att jag springer och köper kläder till ungarna så ofta. Det känns lite som att personalen märker det och tänker att det var ett jäkla shoppande på den.

Elias tycker ju bara att det är roligt att få komplimanger för sina kläder. Och jag har inget emot att han är klädintresserad, men jag vill ju inte att han ska bli utseendefixerad. Inte Maria heller för den delen (om nu någon tänkte anmärka på att jag inte låter pojkar vara intresserade av utseende). Men jag tycker detta är fel beteende av förskolepersonal. Ska de inte vara opartiska? Ska de verkligen uppmärksamma vad ungarna har på sig för kläder och hur de ser ut? Ska de verkligen bry sig så mycket om när föräldrarna har köpt nya kläder till barnen?

Jag tänker på de andra barnen som inte får komplimanger och kommentarer. Vad ger det för konsekvenser? Det är inte varje dag som Elias och Amir får komplimanger heller. Om de för dagen har på sig något helt intetsägande eller gammalt klädesplagg, då syns de minsann inte. Och idag tänker de ju inte på det. Men längre fram, ju äldre de blir, så kommer de ju (i allafall Elias) märka att vissa dagar är man lyckligt lottad och blir uppskattad och uppmärksammad av personalen och vissa dagar inte. Vad bidrar det till? Jo, osäkra barn.

Barn ska inte vara utseendefixerade. Inte vuxna heller. Men framför allt inte barn! Kläder ska för dem inte vara något annat än kläder, skydd för kroppen. Det ska inte vara medel för bekräftelse och uppmärksamhet. Barn ska bli bekräftade för deras personlighet och inget annat!

Och för min del så tycker jag som sagt att det är pinsamt när mitt shoppingberoende blir så uppenbart. Ibland tror jag att personalen skrattar lite extra, och någon gång har jag till och med hört "Du har alltid så fina, nya kläder Elias, är det mamma som köper dem?". Det var liksom bara jobbigt.

Man borde upplysa personalen om detta. Men jag vågar inte. Folk i detta landet är så korkade rent ut sagt, man har ingen förmåga att varken observera, analysera eller reflektera. När jag säger saker som dessa så får man mest bara höra att man är otacksam och bitter och att jag borde klä ut barnen som fågelskrämmor istället för då får de inga komplimanger så då blir jag väl nöjd.

Att det ska vara så svårt att tänka lite längre och förstå orsak - verkan. Ibland blir man bara så trött på människor.

Kan flickor röra sig?

Efter att ha läst ett inlägg hos Teskedsmamman om en urbota korkad sak (Spiderman vs Hello Kitty... ni vet) så kan jag inte låta bli att bidra med något som jag helt otroligt nog "nyligen" upptäckt.

Det gäller det här med pojkkläder och flickkläder. Jag vet att långt ifrån alla håller med mig om var jag står i den frågan, många som tycker "låt flickor vara flickor" och dränker sina ungar i rosa och blått och tycker det är mysigt och att pojkarna tappar snoppen om de inte har blåa kläder osv. Jaja, låt gå för det, alla kan inte tycka detsamma och framför allt så kan man inte förändra världen på en dag, höhö.

MEN, den som inte tycker att det är här, som jag kommer visa nu, är idiotiskt, den personen kan inte ha alla chipsen i skålen.

Titta noga på bilderna nedan:








Detta är H&M:s mjuka jeans för 98 kronor. De översta byxorna finnes på pojkavdelningen och de nedersta på flickavdelningen. Mycket bra bralls, jag brukar köpa dem till barnen, sköna lekdagisbyxor. Så, vad är då problemet med dessa?

Behöver jag verkligen säga det?

Sjukt, bara sjukt, är vad det är. Det finns liksom inget att diskutera.



Förstår du inte vad jag syftar på? Godmorgon.

tisdag 19 maj 2009

Men tack så hemskt mycket

Nu knackade snickarna på dörren för att fixa vår bostadsanpassning (bland annat det efterlängtade staketet). Det tog bara fem månader. Fnys.

Men jag kanske inte ska klaga för vi får en ny spis alldeles gratis. Annars hade jag tänkt att ta sönder den gamla med vilje men nu behövs ju inte det. Skönt. För jag orkar inte det.

boktips önskas

Jag tänkte först skriva det här bland kommentarerna på ett inlägg nedan, men det kanske är bra om det är lite mer synligt.

Jag vet att det finns många kunniga människor som läser denna blogg och därför efterlyser jag nu alla sorters boktips. Främst om behandlingsmetoder mot autism; alla typer av behandlingar.

Böcker om IBT, Son-Rise, TEACCH, alternativa behandlingar.

Men jag vill egentligen läsa allt som kan vara av intresse när det gäller behandling. Inte bara för autistiska personer utan även för liknande och andra funktionshinder. Och vänta nu, inte bara behandling förresten, utan om allt som man helt enkelt bara behöver en förklaring till. Äh, varför vara begränsad. Jag vill ha tips på alla bra böcker mellan himmel och jord.

Detta är så jobbigt, för jag orkar inte googla eller leta på Adlibris och jag hinner inte springa på biblioteket, och om min mamma vore vid liv så skulle hon på fem röda leta upp 379 böcker åt mig (bibliotekstant som hon var), men nu är det inte så, så man tager vad man haver.

Så har ni något tips som kan vara intressant, för mig eller för någon annan, skriv det!

måndag 18 maj 2009

men det kanske inte är lika naturligt för alla

Jag tror att indier är mer fertila än andra jordbor. Män som kvinnor. Det måste finnas en naturlig förklaring på det. Kanske för att de dör som flugor, då måste naturen ersätta vad som förlorats och människorna har därmed blivit mer fertila. Låter det rimligt?

Nu ska Muneers andra brorsa också ha barn. Och det är INTE en glädjande nyhet. Muneers andra brorsa är nämligen ogift. Han är bara förlovad. Sedan fem år tillbaka, med en tjej som bor i England och som han enligt engelska ambassaden aldrig får komma och hälsa på.

Det är lite problematiskt kan man säga. Hej flashback.

Men det allra mest problematiska är att broderskapet är sunnimuslim och flickvännen är shiamuslim. Det är tydligen värre än att jag är kristen och Muneer är muslim. Det var helt okej för Muneers föräldrar. Men att få en shiamuslimsk svärdotter kommer inte på kartan. Det är inte acceptabelt.

Tjejen har berättat om den utomäktenskapliga graviditeten för sina föräldrar, och om man är fördomsfull och tror sig veta mycket om shiamuslimer så kan man tänka sig att hennes pappa och bröder skulle turas om att skjuta henne. Det har de inte gjort. Modern i fråga blev visserligen rosenrasande, men då kom fadern emellan och bestämde på ett patriarkaliskt vis att man ska stötta sin dotter oavsett vad hon hittar på för ofog. Och de beslutade sig för att åka till Indien med dottern och bevittna bröllopet och sedan hjälpa till med bebisen och hela tjottaballongen.

De är helt inne på det och tror att det är helt okej även för de indiska föräldrarna. Men det är det inte.

Han vågar inte säga något till dem. Att han har gjort en kvinna gravid utanför äktenskapet är en skam. Skam, skam, skam. Han tror att han kommer att bli utfryst. Han har redan berättat för dem att han ska gifta sig nu, så fort som möjligt, och åka till England, så fort som möjligt. Han har väntat i fem år på det men nu måste han slå slag i saken. De säger nej. Det får han inte. Han får inte åka, inte han också, en son har redan left the building, inte en till nu.

Men han måste ju, han har ju liksom inget val. Jag har tillbringat två dagar i telefon med honom och han är så lättad över att det finns två personer i hans släkt som faktiskt förstår honom. Själv är jag lättad över att det faktiskt finns en person i Muneers släkt som tänker lite utanför lådan. Utanförlådankillen måste ta hand om sin fru och sitt barn, det finns inget val, han måste göra en oacceptabel oindisk sak och helt enkelt strunta i päronen och dra. Precis som hans bror gjorde. Men inte bara lämna landet och föräldrarna, utan även gifta sig med en kvinna som föräldrarna inte "gillar".

Jag frågade Muneer vad han tror att reaktionen kommer att bli hos föräldrarna. Antagligen kommer de aldrig få veta om graviditeten. Helt huxflux kommer de bara få ännu ett barnbarn och då heter det att ungen föddes för tidigt (Amir är också för tidigt född, btw). Och de kommer aldrig fundera över om det är sant eller inte.

Men bröllopet är inte accepterat och sonen kommer att genomföra det ändå, för han måste ju. Och reaktionen över det kommer bli; tårar, tårar, tårar. Tjut, tårar, ilska, möbler slängda i väggen och lite mer tårar. De kommer tjuta efter Allah, springa i moskén hela dagarna och försöka få sonen att förstå att han gör fel. Men sonen kommer inte ändra sig. Och efter hand så kommer päronen att lugna ner sig.

De kommer inse att de inte har någon makt över sonen längre. De kommer inse att världen inte ser ut som den gjorde för femtio år sedan. De kommer inse att drömmar inte alltid uppfylls. De kommer inse att de kommer få en svärdotter som de egentligen inte kan acceptera, men i slutändan så kanske de inser att hon också är en människa, trots att hon är shiamuslim.

Och i slutändan så kommer de att inse att den person som de dag och natt har kastat förbannelse över, faktiskt är deras son. Det är faktiskt deras älskade son, han som de sa att de skulle göra allting för, han som de sa att de alltid skulle stötta och ställa upp för. Han som de sa att vad han än gjorde, så skulle de finnas där för honom. Även om han gifter sig med en shiamuslim. Även om han flyr från landet. Även om han inte lyssnar på vad hans föräldrar försöker råda honom till.

Även om han gör en helt crazy sak som inte många indier har gjort före honom, även om hela byn kommer att snacka skit om familjen och tycka att föräldrarna har förlorat sin respekt, även om grannarna tycker att sonen är en ouppfostrad djävulsunge som gör så här mot sin familj. Trots att de går igenom det värsta de kunde tänka sig, så kommer de alltid öppna sitt hus och sina armar inför honom. Och inför hans fru.

För kärleken till deras barn är större än vad förstånd, förnuft, traditioner, regler och värderingar heter. Det finns ingenting som någonsin kommer få dem att sluta vilja träffa eller älska sin son.

Hoppas bara att Muneer har rätt i det. Att det kommer bli bra till slut. Och hoppas bara att de kan inse det själva.

storebror ser dig

Varför googlar man på "livet med pojken i glaskulan"?
Jag bara undrar.

söndag 17 maj 2009

Nej, man skaffar inte barn

Jag blir så förbannad när jag läser och hör folk säga att man skaffar barn. Det gör man inte. Man får barn. Barn är en nådegåva.

Jag är villig att hålla med om att ordet skaffa är närmare när det gäller par som planerar sina barn, de som medvetet inte använder preventivmedel, eller när det gäller de som blir fler i familjen på "konstgjord" väg. Men samtidigt så är det fortfarande en gåva, för ibland funkar inte ens konstgjorda befruktningar.

Man skaffar en hund. Man skaffar en ny TV. Man skaffar sig nya kläder eller en ny bil. Men ett barn skaffar man sig inte. Ett barn är inte något som man bara helt enkelt går och tar i sin ägo. Ett barn får man. Hur kommer det sig annars att alla graviditeter inte fortlöper eller att långt ifrån alla befruktningar lyckas?

Jag blir ännu mer förbannad när folk säger att vi var dumma i huvudet som skaffade barn eftersom vi var i en så konstig situation. Jag förstår inte riktigt vart det påståendet syftar på, för det enda vi kunde gjort för att stoppa graviditeten var en abort. Heter det att man skaffar ett barn bara för att man inte kan ta beslutet att döda det?
(ja, jag tycker att man dödar ett barn när man gör abort. fostret = liv. att avbryta ett liv = döda)

Nu låter det som att jag dubbelmoraliserar, eftersom jag i inlägget om Muneers föräldrar och svåger menade att de hade ett val att inte skaffa några barn. Det håller jag med om att jag gör, om valet satt i att använda preventivmedel. Jag är dock 100% säker på att de inte använde några preventivmedel, och så länge man inte gör det, ja då är det ett val, eftersom man är medveten om vad som komma kan. Sen kanske Muneers föräldrar inte heller ville göra abort, men vid närmare eftertanke så tror jag inte att det finns några aktiva val där borta, så som det gör här, alltså kan man inte jämföra detta. Så glöm att jag dubbelmoraliserar, för det handlar om två helt olika kulturer och länder.

FLare: "Det är väl klart man skaffar barn,inte kommer någon och ger mig barnet,jag väljer att göra ett barn,jag skaffar ett barn."
Jomenvisst, så är det absolut. *suck*

Jag skaffade en ny bilstol till Maria förra veckan. Jag tog ett aktivt val, gick till affären och betalade med mitt Visa-kort.

Jag har fått tre barn. Ett av dem har jag själv planerat, men om inte allt skulle klaffat så skulle jag aldrig fått honom. Men de andra två var gåvor, inget annat än gåvor. Det är jag beredd att kalla dem eftersom de kom till mot alla odds. Om man tycker att vi är idioter för att vi "skaffade" Amir och Maria så menar man också att jag borde gjort abort och att livet vore bättre utan dem. I helvete heller.

I mina ögon så är barn inga handelsvaror.

Ska det vara så svårt att förstå?

Eller ska man leva i celibat om man inte vill skaffa barn? Hör ni inte hur dumt det låter? Bor vi i Sverige på 2000-talet eller är det helt plötsligt 1632?

skum grej

Amir har börjat med något konstigt. Han sätter sig i mitt knä, tar tag med händerna om mitt ansikte och ser mig djuuuupt in i ögonen samtidigt som han skrattar ända från hjärtat. Sedan nyper han tag i mina ögonfransar och drar i dem! Why liksom?

Kände bara för att notera det.

lördag 16 maj 2009

obs obs obs mycket viktigt

Sitter och kollar på Bamse med Elias.
Visst måste väl Skalman ha aspergers?

Jag vet inte vad jag ska tro

Jag hittade en diskussion på ett forum om huruvida autism är botligt eller inte. Om det är sant att man faktiskt kan bli av med diagnosen och därmed ses som "botad". Jag fann då också denna artikel.

Jag vet inte jag, jag vet inte alls vad jag ska tycka om detta. Jag vet bara att man absolut inte kan bota autism. Autism är en hjärnskada. Hjärnskador kan inte läka, de är bestående. Om man bryter ett ben så kan benet läka och man kan bli frisk, men autism kan man inte bli av med.

Varför då all denna hets om att man visst kan bli botad från autism och slippa sin diagnos? Det är väl lite konstigt. Hjärnskadan sitter ju där för alltid, då har man ju autism för alltid också. Vad jag däremot säkert tror är att man kan träna, träna och träna, så att autisten kan lära sig hantera svårigheterna och verka symtomfri. Lindra symtomen på skadan alltså. Funktionshindret försvinner dock inte, det tror jag inte.

Så är det inte skumt när diagnoser tas bort? Är det verkligen sant att man tar bort diagnoser? Möjligtvis kan diagnoser ändras, tex från autism till aspergers. Men att ta bort den helt, ska man då se skadan som läkt? Eller ska man tolka det som att personen aldrig hade någon skada över huvud taget, att diagnosen helt enkelt var ett misstag? Ingen skulle väl få för sig att säga att man blivit botad från en cp-skada, men däremot kanske en cp-skadad person fått otroligt mycket träning så att han kan leva hyfsat fungerande ändå. Men cp-skadan finns där.

Jag vill också påpeka att när folk går runt och tjoar om att någon blivit "botad" från autism, så har det handlat om en person med mild eller högfungerande autism.

Jag vet inte varför jag intalar mig detta. Det låter ju bara pessimistiskt. Kanske för att något säger mig att man borde börja träna IBT, för då kanske Amir blir hjälpt, men jag måste hitta en anledning till att låta bli. För jag gillar inte IBT. Eller, jag har fått för mig att jag inte gillar IBT, det känns inte rätt. Och om det ska vara den enda vägen att gå för lite hjälp, då börjar jag tänka pessimistiska tankar om att IBT ändå inte skulle hjälpa på Amir, för han har grav autism, han kommer aldrig bli okej.

Det här med IBT är en svår fråga. Hab har gett oss klartecken att vi kanske kan börja med det i höst om vi bara vill. Och jag har faktiskt satt oss på en kölista. Jag vet inte varför, för det känns inte helt rätt. Men på dagis så har de inslag av IBT hela dagen och de säger att Amir svarar så bra på det.

Och när allt kommer omkring så tror jag faktiskt att Amir skulle svara på det. Vi märker det om man verkligen tar sig tid att sitta ner koncentrerat med honom och bara fokuserar på samspelet. Det är så mycket lättare att nå honom då, än om man bara "flummar runt".

Men så gillar jag inte tanken att barnet är som en hund som man ska dressera. Jag vet inte om jag vill kalla det kränkande, men jag är inte långt ifrån.

Sen är det inte speciellt motiverande att lägga ner så mycket tid och energi på en träning som hab hela tiden påpekar "hjälper inte alla men vissa" och när de hela tiden säger saker som att 80% av alla autister är utvecklingsstörda och 50% lär sig aldrig att prata. Då blir man ju väldigt pepp på att ta tag i saker. Inte. För man vill ju inte slösa energi i onödan.

Jag vet att man borde göra vad man kan för att hjälpa honom. Det är väldigt lätt att tycka att det är så bra som det är, Amir mår bra och är glad och så länge han är det så kan vi anpassa livet efter honom, för det behövs ingen vidare träning då. Varför tänker man så? Det fattar väl vem som helst att innerst inne är han en vanlig människa som försöker kommunicera men inte kan. Varför inte hjälpa honom att kommunicera då? Det måste ju vara jättefrustrerande, klart att han inte mår bra av att inte kunna det. Då måste man ju hjälpa honom, så är det ju bara.

Och idag, i vår stad, så verkar det som att IBT eller TEACCH och PECS är den enda hjälpen. För de skrattar ju bara åt oss när vi nämner Son-Rise.

Och tiden bara går. Och jag vill inte att Amir ska fråga någon gång i framtiden, varför vi inte hjälpte honom när vi såg hans ångest, och varför vi inte gjorde det så fort som möjligt.

För jag tror att han tänker så. Jag tror att han kanske tappar tilliten till oss om vi inte hjälper honom.

Hur mycket man än vill, så är det faktiskt som den där Lexhed säger, det räcker inte med kärlek, det gör nog inte det.

Förlåt för ett spretigt inlägg.



UPPDATERING: mother warrior hade visst skrivit ett viktigt inlägg om samma sak!

fredag 15 maj 2009

Somliga lär sig aldrig av sina misstag

I Sverige, när folk blir vuxna och tänker att de vill bilda familj, så funderar man oftast på när och hur det är rätt tid i livet att skaffa barn. Man måste ha pengar, man måste ha jobb, man måste ha fast bostad och man måste se till så att man har de allra bästa förutsättningarna att ta hand om ett barn. För ett barn kräver ansvar, ett större ansvar än något annat. Det är ingen leksak som man bara skaffar hit och dit och sedan kan spola ner i toalettstolen om man tröttnar. Ett barn behöver omvårdnad, mat och kläder i minst 18 år. Det vet vi svenskar, vi som är så duktiga och bildade.
(sen att jag själv har "skaffat" barn utan vare sig jobb, pengar eller vettig bostad, är en helt annan femma)

Men i vissa andra länder tänker man inte så. Där tänker man att ju fler barn man skaffar, desto rikare blir man som pensionär, eftersom man har en massa ungar som jobbar och driver in pengar åt gamla mamma och pappa. Barn är deras pension och livsförsäkring.

I många fall, alldeles för många fall, så tänker dessa människor i dessa länder endast på pengar och inte längre än näsan räcker. De tänker inte på, att för att barnen ska kunna tjäna pensionen åt päronen i vuxen ålder, så måste de först och främst själva vuxen ålder. De måste klara sig från barnsjukdomar med hälsan i behåll. De måste gå i skolan. Annars slutar allting bara där man började. Där päronen började. I fattigdom. Och fler munnar att mätta.

När min man var barn, så växte han i princip upp på gatan. Med föräldrar som var ständigt påtryckta av släkten att de skulle skaffa massa ungar, för då skulle allt bli så bra i framtiden. Men föräldrarna hade inga pengar till att försörja alla dessa ungar, så ungarna fick försörja sig själva. Min man och hans storebror fick börja jobba när de var 5 år gamla. Det var inte vanligt att de fick mat varje dag.

Min man jobbade med att ro en båt fram och tillbaka över en sjö, och på så vis skjutsa affärsmän från den ena platsen till den andra. Det var inga trevliga affärsmän. Det räcker med att säga det.

Ibland var det fruktansvärt kallt (Himalaya, ni vet), och min man parkerade båten och gick hem för att värma sig. Den ömma modern bad honom då att visa upp hur mycket pengar han tjänat, och när det inte var tillräckligt (vilket det sällan var), så fick han minsann bege sig ut i kylan igen och fortsätta ro båten.

Han gick således aldrig i skolan. När han var lite äldre blev hans pappa befodrad och fick högre lön. Därför fick hans småsyskon gå i skolan, och min man fick äran att följa dem fram och tillbaka.

Idag är min man analfabet och hans liv har varit ett smärre helvete bara för att han inte kan läsa och skriva. Han har lyckats arbeta i Indien, men har väldigt svårt att behålla ett jobb här i Sverige. Och inte heller i Indien så har det varit talan om några högavlönade jobb.

De senaste åren så har min man ställt sin ömma moder mot väggen och gett henne ett otroligt dåligt samvete för vad hon gjorde mot honom. Hon hade visserligen inget val, kan man tycka, men i slutändan så hade hon det ändå. Hon hade ett val, hon hade ett val att inte skaffa barn om hon inte kunde försörja dem.

Och idag skäms hon för det. Bittert. Oändligt mycket. Hon finner inte ord för hur mycket hon skäms.

Och man kan tro att den nya generationen har lärt sig av den äldre generationens misstag, och att det i och med det finns en förhoppning för att barnen i Indien idag ska få gå i skolan.

Men nej. När jag skriver detta så är jag så förbannad så jag knappt kan kontrollera mina fingrar och jag är så nära att lyfta telefonen och skrika på släktingarna där borta. Men det gör man ju inte.

För häromdagen så ringde Muneers bror, och bad om pengar till sjukhusvård för hans gravida fru. Det rörde sig bara om några tusen rupies (500-1000 svenska kronor) som skulle täcka en förlossning och medicin på ett privatägt sjukhus. Han har inte dessa pengar. Och farmor och farfar har inte heller dessa pengar.

Jag kan inte låta bli att undra; varför gör man så? Varför tänker man inte efter före? De vet inte vad kondom är för något? Eller är längtan efter barn och barnbarn så stor, så att de struntar i att tänka på om de har råd att ta hand om barnet? De vill helt enkelt bara föröka sig? Varför kan de inte vänta ett par år, tills pappan (Muneers bror) har fått sina affärer i stadig rullning och de faktiskt har råd att försörja barnet? Varför vill de göra om samma misstag som deras föräldrar gjorde?

För det här är ju bara början. Barnet är inte ens fött, och det visar sig redan hur lite pengar de har, när de inte kan ge den gravida mamman den vård hon behöver. Kan de då ge barnet den vård de behöver? Kommer barnet få gå i skolan? Eller litar de på att de bara kan ringa till den rika brodern som bor i rika landet Sverige och be om pengar närhelst det behövs?

Jag kan aldrig någonsin sätta mig in i hur de tänker. Jag vet att de tänker på något speciellt sätt och att det säkerligen har med kultur att göra, men jag kan aldrig förstå det. Jag är sugen på att aldrig någonsin ge dem några pengar, bara för att de ska lära sig. Men mina känslor för det ofödda barnet är större än så och jag kommer att ge dem pengar så fort de frågar. För det handlar om ett barn, ett oskyldigt barn som inte har gjort någonting förutom haft oturen att födas in i en fattig familj. Jag vill inte att detta ofödda barn ska möta samma öde som Muneer gjorde.

Det ofödda barnets föräldrar och farföräldrar är idioter. De har säkert en plan eller sina teorier (får man hoppas), men jag tycker ändå att de är idioter. Så länge som jag har möjligheten så tänker jag inte låta deras idiotism gå ut över försvarslösa barn, men man önskar ju att de ska lära sig. Det är bara att hoppas att de inte skaffar tio ungar, för det blir dyrt.

Världen kommer ju aldrig förändras så länge människornas attityd inte förändras och så länge de lever kvar i sina stenålderstänk. Men hur kan man förändra deras attityd?

Jag vill också att min blogg ska bli en bok

Finns det någon som kan hjälpa mig att få min önskan gå i uppfyllelse, och nominera mig till Årets Blok? Det är ett samarbete mellan Vulkan och Expressen, den som vinner får sin blogg publicerad i bokform.

Om ingen vill, så gör jag det själv, höhö. Men det känns bara lite fånigt.

Själv har jag nominerat ett gäng andra bloggar. Bara så ni vet.

torsdag 14 maj 2009

det är ju en fördel också att det är snyggare

Haha, jag tycker det är så roligt ibland när man diskuterar med folk och de påstår att man minsann inte behöver köpa märkeskläder till barnen, för H&M och Lindex är preciiiis lika bra kvalité.

Jag vill inte låta snorkig, men hur kan man tro något sådant, att det är lika bra kvalité på H&M som tex Meandi eller Esprit? De som menar att man bara betalar för märket kan ju ta och komma hem till mig och kolla in några av Amirs t-shirtar som jag tvättat precis lika många gånger. Det är betydligt stor skillnad. Om man tex jämför Meandi med H&M, så kan jag ju säga att Meandi-tröjan kan gott och väl användas av tre barn och sedan säljas förmånligt på Tradera, medan H&M-tröjan måste slängas (jag pallar inte ens att ge den till Erikshjälpen) efter ett halvt barn.

Ja, ett halvt barn. För den är ful, urtvättad och sne i sömmarna långt innan den är urvuxen.

Nog betalar man väl lite för märket också, men inte så mycket som vissa "förnuftiga" och "ekonomiska" människor vill få det till.

Och så vill dessa ekonomiska människor få mig att framstå som en slösaktig märkessnobb. Och att jag bara bryr mig om att ungarna ska se rika ut, eller att vi ska se rika ut då.

"VARFÖR ska man ha bra kvalité på barnkläder?" var en lite smått korkad fråga som dök upp på FL häromdagen. Ja, varför? Kanske för att man har fler barn som ska använda plaggen? Kanske för att man faktiskt, tro det eller ej, är ekonomisk och framför allt klimatsmart?

För visst är det betydligt mer klimatsmart att köpa en tröja till tre barn istället för sex tröjor. Och visst är det banne mig mer ekonomiskt att kunna få tillbaka halva summan av vad plagget kostade när tre barn har använt det.

Sen att Amir sliter ut ett par byxor på en månad eftersom att han simmar i asfaltsgrus och måste släpas med till bilen varje morgon med knäna i marken, är ju också en anledning till att använda lite kraftigare byxor med förstärkta knän och sömmar tex.

Kommentar: ”Jamen tänk om man inte har RÅD att köpa märkeskläder då?!”
Svar: Jag syftar inte på de som inte har råd. Herregud, jag har själv inte råd ibland, eller ganska ofta rättare sagt. Utan jag syftar på de som har råd, men tror att de är så himla smarta när de väljer att köpa billigt. Big difference.

Men nej, låt inte mig störa, sitt ni där med era kläder och förstör för all del naturen lite och sponsra barnarbete i Bangladesh och försök kränga grejerna på Tradera med utrop en krona. Moahaha.

/mycket bitter och icke-ödmjuk kvinna

Men lägg av!

Vad är det för snåla människor som läser denna blogg?

Två personer har skänkt pengar till morsorna. Två! Och kom nu inte och säg att jag bara har två läsare för det har jag inte.

Nu vet jag ju att det är många bloggar som har den där lilla kampanjen i en spalt, så för er som har skänkt någon annanstans; förlåt då för min ilska. Men jag kan ändå inte låta bli att häpnas över den uppenbara snålheten, eller ska man säga, oviljan, att hjälpa när man får chansen. Vad är det som gör att man inte kan undvara en tia? En femma? Jag har inte sagt att ni måste skänka 50 spänn för det kanske är för mycket begärt (även om jag fortfarande tror att det för de flesta, inte alla, är en struntsak), men en liten liten slant?

Förklara er gärna. Ni har säkert en förklaring som jag är dum nog att inte förstå.

Tycker ni att det är jobbigt att behöva dona med bankdosa och visakort? Skicka då ett sms till 72900 och skriv MAMMA.

Å andra sidan ska ju inte välgörenhet vara påtvingad. Men ni vet var jag står i frågan. Humhum.




Läs!

http://www.raddamammorna.se/

onsdag 13 maj 2009

Så här ligger det till

Jag orkar inte med den här bloggen, jag får ångest när jag tänker på den. Jag är inne i en downperiod och det enda jag känner för att göra är typ att ligga och tycka synd om mig själv och grubbla över varför allt bajs händer mig. Jag får då ångest när jag vet att det sitter folk och väntar på blogginlägg. Prestationsångest, och ångest för att jag inte vet vad jag ska skriva. Jag skulle egentligen bara vilja skriva en massa svart dynga, samt smutskasta och prata skit om människor omkring mig. Men för det första så tror jag inte att det är roligt att läsa svart dynga, och för det andra så kan det finnas en chans att dessa personer läser bloggen (internet är mindre än vad man tror), och jag är inte ute efter att såra någon.

Det är så tråkigt när man känner sig begränsad, när man inte kan skriva vad man känner för. För egentligen så har det alltid varit så, att när jag mår dåligt, så vill jag skriva av mig. Men jag kan inte göra det i bloggen, för det blir alldeles för naket, det blir alldeles för personligt, det är möjligt att jag hänger ut människor som inte vill bli uthängda.

Vad finns det då för alternativ? Skriva en massa trams som inte betyder något. Upprepa alla saker som jag redan upprepat förut, samma gamla skit. Eller bara babbla på om allting som finns inne i mitt huvud utan att bry mig om folk tycker det är intressant eller inte.

Det sistnämnda borde jag göra. Men saken är då den att det är alldeles för mycket som finns inne i mitt huvud, jag kan inte sortera det. Det åker bara runt runt runt. Jag blir yr och vimmelkantig, jag vet själv inte riktigt vad jag tänker. Jag tänker en sak den ena stunden och en annan sak den andra stunden. Jag blir förvånad och bestört över mina egna tankar, jag orkar inte tänka, men ändå så tänker jag och det verkar inte vara något slut på det.

Det verkar inte finnas något slut på skiten helt enkelt.

Jag får en idé. "Tjoho! Detta kan jag ju skriva om" Men sedan lägger jag ner idén i samma stund som den uppkom, eftersom jag är hämmad. Folk kan läsa. Folk kan bli sårade. Om jag håller allting inom mig så kan inte folk bli sårade.

Eller så kan folk börja tycka och tänka saker om mig som egentligen inte är befogade. Eftersom de har läst något konstigt som jag har skrivit.

Jag önskar att jag inte brydde mig egentligen, eftersom en blogg bara är en tramsig värdslig sak som egentligen inte betyder något. Men jag är en känslig människa, och jag bryr mig alldeles för mycket om allting, om allting som man egentligen inte ska bry sig om och som normala människor kan lägga åt sidan, det tar jag åt mig och börjar bearbeta utan någon jävla anledning alls.

Nu är allting bara svart. Svart är ett bra ord för att beskriva det. Det finns liksom inget ljus, det gör inte det. Det blir så ibland. Det går upp och ner, det är ju så i livet. Men när det går neråt för mig så känns det som att jag har det värst av alla i hela världen. Jag pallar liksom inte nedgångar. Jag har för få uppgångar för att jag ska palla nedgångar. Uppgångarna är för låga för att jag ska kunna hantera dessa svarta havsdjup.

Jag önskar att jag vore en lättsam, positiv och helt enkelt normal människa som för det mesta lullar runt på rosa moln. Men det är jag inte. Jag är alldeles för känslig och sårbar, och minsta lilla motgång tar jag som en allvarlig kränkning av mitt innersta. Jag har dessutom ett dåligt självförtroende, en hemsk självbild, och orden hopp och styrka är sällan återkommande i mitt vokabulär. När jag är positiv, envis och stark så tror jag att det egentligen bara är en yta.

Alla andra människor är så glada och har det så bra. De njuter och super in varenda sekund i livet. De vandrar framåt, barfota på en härlig strand i typ en sommarklänning, och de har bruna smala ben och deras fötter bara studsar i sanden. Tjolahej tjolahopp, vad lätt det går, och vad härligt det är att skutta i vattenbrynet. Livet är underbart och ta vara på varje sekund, dröm drömmar och var positiv och carpe diem och tjofaderittan.

Men mitt liv är som en vandring i ett stenigt och brant Himalaya med dåliga skor, skavsår och 50 kilo packning på ryggen. Och det snöar.

Och jag har dålig kondition.

tisdag 12 maj 2009

dagens höjdpunkt

Haha, jag såg Amy Diamond på stan idag. Coolt. Och va kort hon är.

/bloggtorka

Hur skulle du känna om du vaknade i morgon och hade tappat 50 spänn?

Kan du leva med det?
I så fall, sitt inte bara där och glo eller köp chips och cigg för pengarna, utan skänk dem till ensamstående, våldtagna och misshandlade 9-barnsmorsor i u-länder.
Mitt krypa under täcket och dö-tjafs är bara en fis i rymden om man jämför med deras lidande. Jag har pratat mycket om välgörenhet förut i denna blogg och nu tar jag tillfället i akt och gör något.

Gör något du också. Nu!
Som till exempel, släng en blick åt höger här och Rädda Mammorna. Eller skaffa en egen widget.





(ja, jag fick idén från cp-mamman)

måndag 11 maj 2009

lämna mig i fred

Jag vill bara krypa in under ett täcke och dö en stund. Hoppas att det är okej.

onsdag 6 maj 2009

don´t mess with the amirs mamma

Kommunen kan ta och stoppa upp sina besparingar någonstans där det är mörkt och luktar illa.

Alla, precis alla, som har någon connection till oss och Amir, tycker att det är för jävligt att hans dagistaxi har dragits in. Personalen på kortidsboendet har nu därför helt sonika börjat köra honom med deras egen buss, tills dess att snåljåpen uppe på kommunkontoret ändrar sig.

För han ska ändra sig. Jag samlar ihop en skara människor som ska gå upp till honom med facklor och pilbågar och se till så att han ändrar sig. Han försöker bara hitta kryphål för besparingar varhelst han kan finna dem, och föräldralediga är alltid ett lovligt byte. Men han fattar inte att han utövar både dubbelmoral och ett stort skitsnack som inte håller någonstans.

Man sparkar inte på den som ligger, i allafall inte om den som ligger är jag. Sådeså!

tisdag 5 maj 2009

jag var inte färdig!

Men jag vill ju åka dit!!!

Herregud, jag saknar Indien jättemycket, jag har gjort det de senaste månaderna. Och nu saknar jag Indien ännu mer, efter att min läsare från Hyderabad har gett sig till känna och visat sig vara en svensk tjej som gift sig med en indier och bosatt sig i Indien. Hon har hittat min blogg efter en googling och jag har förstått att vi är icke de enda som gifter sig med indier eller älskar Indien.

För jag älskar verkligen Indien, och längtan blir bara större när jag läser hennes blogg och ser alla bilder därifrån...

Jag saknar doften av kryddor och brända sopor. Jag saknar kossorna på gatan, jag saknar alla tjatande försäljare, jag saknar bilarna som spelar melodier när de backar, jag saknar alla tutande rikshas, jag saknar färsk mango, jag saknar mixed juice, jag saknar färgerna, tempot, musiken, jag saknar alla skällande hundar, jag saknar att vakna på morgonen av oväsen med människor som spottar på gatan och skriker på varandra, jag saknar lassi, riktig chai, dålig indisk TV-reklam, jag saknar alla tiggare, jag saknar den oändliga värmen, jag saknar att sitta på ett kvamligt hotellrum och äta tandoori chicken under en takfläkt, jag saknar att man bär precis allting på huvudet, jag saknar alla otroligt vänliga människor, jag saknar energin.

Jag saknar att gå runt i ett stekhett Delhi och svettas tills man storknar, för att sedan öppna dörren till en fräsch klädaffär och mötas av rejäl aircondition och världens mest serviceinriktade personal, som hämtar en stol och en flaska med iskallt vatten, medan man får titta på tyger och accosiarer i lugn och ro.

Jag saknar glädjen som finns där och som bor i varenda människa, trots all misär och fattigdom. Jag saknar att det finns livsgnista och karisma hos de människor som inte har någonting. Jag saknar att man lär sig att uppskatta det man har så mycket, när man går runt i skräpet och dammet och passerar ännu en tiggande mamma med sitt spädbarn.

Så är det någon som vill passa Amir en vecka eller två?

Annars. Jäkla skit att livet bara ska bestå av dilemman.

man kallar det väl inte för svårmor utan anledning

Det här med Indien. Jag måste börja med att tacka för all trevlig repsons som jag fått på romantikbjäfsinlägget. Jag tror jag tackade bland kommentarerna, men nu tackar jag igen. Tack tack tack.

Och nu till en fundering. Muneers familj bor alltså kvar i Indien. Han har hela sin släkt där. Hans lillebror är den enda som är på vift och har flytt till Pune, men resten bor i Kashmir. Och det verkar som att de vill stanna där.

Jag vet inte hur många gånger vi har tjatat på dem att de ska komma hit, gärna flytta hit (men med svensk byråkrati så är det väl lättare sagt än gjort), men de svarar en sak den ena dagen och en annan sak den andra dagen. Svärmor och svärfar är helt inne på att komma hit, om det bara gick utan att åka flygplan, för det vågar de inte. Istället säger de, vareviga gång man pratar med dem; "När kommer ni hit? När kommer ni hit? När kommer ni hit?"

Jag vill inte åka dit. Näpp. Eller rättare sagt, jag åker inte dit med Amir. Jag gör bara inte det. Jag vill verkligen inte det, det känns inte rätt. Vi var där år 2006, när Amir var ett år och Elias inte fanns ännu. Det var perfekt och underbart på alla sätt och vis, men nu är det en annan era. Nu har Amir autism och vi har två extra barn och nej nej nej, jag får panik bara jag tänker på det.

Men det är barnens farmor och farfar det handlar om. Hur ska de få träffa sina barnbarn? Och hur ska de inse att det inte går att ta med Amir till Indien, om de inte ens kan inse att han har ett funktionshinder?

De förstår ju liksom ingenting. Jag har gjort klart för Muneer att jag tar inte med Amir dit. Han håller med och försöker förklara för modern och fadern. Men modern och fadern säger bara att om vi tog dit Amir så skulle de ta honom till en läkare (naturläkare eller nån sån där vodoomänniska) och han skulle bli frisk igen.

De kan inte förstå. Jag har sagt att om de vill träffa Amir så får de komma hit. Punkt. Jag har också gått med på att Muneer åker själv till Indien med Elias och Maria. Det är helt i sin ordning. Men jag följer inte med, jag lämnar inte Amir själv i Sverige (var skulle det vara? liksom) och inte heller tar jag med honom till Indien.

Men då tror svärisarna att jag har något emot dem. Då tror de att det är där skon klämmer, att jag inte vill åka dit.

Ett annat problem är att Kashmir är krigshärjat. Oavsett om de säger att det faktiskt är fred där nu, så är det inte det. Och med det i åtanke så vete sjutton om jag ens vill låta Muneer åka dit med de andra två.

Brorsan och syrran säger saker som att det är lugnt där nu, det är helt okej och turisterna börjar komma tillbaka. Men med det så menar de att det är lugnt utifrån deras perspektiv. Typ, "denna veckan smällde bara 5 bomber, istället för 25 som det brukar vara". Ja, fast jag vill inte att några bomber alls ska smälla i närheten av mina barn.

När vi var där förra gången så hade jag ont i magen varje gång vi gick utanför huset. De få gånger som vi tog med Amir ut på utflykt fick vi passera minst fem vägkontroller och en gång när Muneer och jag shoppade lite på stan (utan Amir) så var vi bara fem minuter ifrån att hamna mitt i en eldsstorm. Lugnt? Jaja, om man är van vid att springa sicksack över minor på väg till marknaden så kanske man tycker att det är lugnt nu.

Jag vill inte att det ska finnas minsta lilla risk för att det ska hända mina barn något. Jag är så glad att jag bor i Sverige, där vi (än så länge) inte bombar och håller på. Inte ens naturkatastrofer har vi. Varför då åka frivilligt till ett ställe där sådant är vardagsmat? De där indiska poliserna har viftat med sina gevär framför min son en gång, jag har aldrig varit räddare i hela mitt liv och efter den händelsen sa jag till Muneer att vi åker inte dit igen.

Men vad ska man göra då, om farmor och farfar sitter och längtar efter sina barn och barnbarn? Och om man svarar att man inte vill åka dit så tar de det högst personligt, eftersom de är hemmablinda och helt enkelt inte förstår att deras stad är farlig. Och de är outbildade och förstår inte att man inte tar med en autistisk pojke till ett galet land som Indien.

Vi har visserligen tagit med en autistisk pojke till Lanzarote, och det gick jättebra. Jag tror, faktiskt, att det skulle gå jättebra i Indien också. Väl hemma i huset, i lugn och ro, om alla entusiastiska släktingar kunde coola ner sig några kilon och inte kasta sig på honom, utan respektera vad vi säger, när vi säger att det måste vara ordning och reda och lugn och ro kring honom. Då tror jag absolut att det skulle funka. Men det är en resa på 3 dagar dit. Inklusive en flygresa på 12 timmar. Att utsätta sig själv, och honom, för det, är att leka med elden.

Man gör bara inte det.

Men nej, de förstår inte. Vad ska man då göra?

måndag 4 maj 2009

reklamblogg

Ni ser den där bilden på Amir i mitten av headern? Det är faktiskt en riktig fotografbild, taget på dagis, av en sån där fotograf (nähä?) som kommer dit och plåtar. Jag trodde aldrig att jag skulle få ett sådant foto på Amir i min hand, lycka till med att få honom att sitta fint på en stol på det sättet liksom. Men det gick faktiskt jättebra. Han var duktigare än Elias på att sitta där och smila upp sig. Eller, smil och smil... stilla är han i alla fall.

Det var lite intressant med den där fotohistorien, för de togs i oktober förra året men anlände inte i min brevlåda förrän i april. Anledningen är företaget som heter Kungsfoto. Jag vet inte riktigt vad de pysslade med, men det tog tydligen evigheters evigheter för dem att fixa fram bilderna.

Jag glömde bort det i början, men för någon månad sen kom jag ihåg att vi fortfarande inte fått våra bilder. Med vetskapen om att Amir hade suttit så fint och vi säkert hade hyfsade kort att vänta, så försökte jag kontakta Kungsfoto för att klaga. Men de svarade inte, varken via mail eller telefon. Jag frågade på dagis vad som händer, och de var lika förbannade eftersom ingen förälder på dagis hade fått sina kort, och ingen hade fått svar på telefonsamtal eller mail.

Jag utnyttjade då den tredje statsmakten, och skrev ett riktigt förbannat inlägg på Familjeliv om "skitföretaget Kungsfoto". För här skulle minsann alla få veta vilket trams de är. Jag är inte sen med att säga vad jag tycker om företag, dock säger jag det aldrig med munnen utan alltid med fingrarna. Kan bero på att jag är lite feg.

En anställd på Kungsfoto snubblade då in på mitt inlägg, hamnade vidare på min blogg och skrev i en kommentar att hon bad om ursäkt och att hon skulle ta på sig att fixa bilderna.

Det tog inte mer än en vecka, så var det klart! Och på köpet fick vi fem biobiljetter och värdecheckar hos FujiFilm.

Det var faktiskt riktigt schysst stil. Jag förstår fortfarande inte varför de inte svarar på telefon, men jag ska inte klaga mer eftersom jag har fått mitt och nu är nöjd. Jag hade kunnat dra vidare till Konsumentombudsmannen och hela tjobalosan, men jag skippar det och istället för att spola ner företagets logo i toalettstolen a´la Sverker så gör jag nu tummen upp.

Bra jobbat Kungsfoto!

söndag 3 maj 2009

att vara dum är det bästa jag gjort

Jag har flera gånger fått frågan om hur jag träffade Muneer, och jag kom på att det står ju ingenstans i bloggen, så i brist på övrig inspiration så drämmer jag till med den historien nu. Bered er, ty den är väldigt lång. Eller skit i att läsa helt enkelt om ni inte är intresserade (det är ju inte precis så att jag tvingar folk att stanna kvar här). Det passar egentligen inte i en blogg om man nu ska följa standard. Men jag är liksom ingen standard person, så skitsamma.


Den 28 februari 2004 jobbade jag min sista dag på McDonalds. Detta hemska ställe som jag av någon konstig anledning jobbat på i tre år. Jag tror att den enda anledningen till att jag jobbat där så länge var 1) pengakåthet (vilka pengar förresten? Lönen är ju ett skämt) 2) en trevlig kille.
Men nu befann jag mig i en typ av depression, och efter ett rådgivande läkarsamtal så bestämde jag mig för att det enda jag kunde göra för att förbättra min situation var att säga upp mig. Börja på något nytt. Bestämma mig för något. Eller som läkaren sa; ”stick ut och res och hitta dig själv”.

Och det bestämde jag mig för att göra. Resa och hitta mig själv. Jag hade en kompis som inte heller visste vad hon ville göra med sitt liv, så hon var beredd att hänga på. Vi bestämde oss för London. London, som vi älskade och hade varit i ett par gånger. Nu bestämde vi oss för att helt sonika flytta dit och uppleva något annat.

Vi bestämde avresedatum och allting. Vi fixade lägenhet, och nästan jobb också. Allting var spikat och klart, tills något hände. Jag minns faktiskt inte vad, hon säger att jag ballade ur, men jag tror att det var hon som ballade ur. Någon ballade ur i alla fall, någon var rädd och vågade inte åka. Hon skyller på mig och jag skyller på henne.

Så där satt jag med min Londonresekassa, arbetslöshet och oplanerad framtid. Vad göra? Jag ville inte vara kvar i Sverige längre, Sverige var skit. Ett annat alternativ som jag hade var faktiskt att gå i kloster. Vad som helst utom att bo kvar i den hålan där jag bodde, utan mål och utan framtid.

Jag satt och kollade på Vings hemsida och drömde om resmål dit jag kunde åka istället. Jag kollade också in biståndsorganisationers hemsidor och skickade ansökningar för att få åka ut på något volontärprogram. Men jag fick aldrig någon respons därifrån och mitt tålamod började ta slut. Längtan till något annorlunda och något riktigt drastisk var oändlig.

Så fick jag se en resa till Indien, en sista minuten med avresedatum om en vecka. Det var som en blixt som slog ner från en klar himmel som sa ”Ja! Dit ska jag åka!”. Det var ingen tvekan om saken, det kändes bara så rätt.

En vecka senare landade jag på indisk mark, helt ensam. Målet var Candolim i Goa. Folk tyckte att jag var galen som åkte dit som ensam tjej. Vad som helst kunde ju hända. Men jag orkade inte vara förnuftig längre, även om ”vad som helst” skulle hända så tyckte jag att det skulle vara bättre än att sitta på mitt flickrum hos mina föräldrar och möggla.

Jag var i paradiset. Jag badade, solade, shoppade, beblandade mig med ortsbefolkningen, skänkte bort alldeles för mycket pengar till tiggare (närmare bestämt hela reskassan på tre dagar, så jag var tvungen att ringa hem och ”låna” mer pengar), jag lärde känna en indisk tjej vars levnadsöde fick mitt hjärta att klappa extra hårt. Hon visade mig runt i delstaten och jag trodde att jag lyckades köpa grejer extra billigt (säkert inte) och att jag kunde åka riksha förmånligare än andra turister. Säkert var hon en anställd guide som gjorde samma sak med andra turister, dvs spelade vän och sedan fick pengar från affärsinnehavare mm. Men vad gör det. Det var gott för mitt samvete att ge henne och hennes lillebror pengar. Hon var i vilket fall som helst mycket, mycket fattig.

En dag, på väg hem till hotellet fastnade jag i ett marknadsstånd som sköttes av en liten sexårig tjej. Hon började pracka på mig en massa krimskrams, men efter en vecka i landet så hade jag hela hotellrummet fullt med sådant och jag började dessutom förstå att jag handlade till överpriser. Så nu försökte jag mig på att pruta. Jag var nästan lite hänsynslös, tror jag, men inte sjutton tänkte jag köpa ett halsband för 20 spänn som skulle kosta 30 i Sverige. Trots att flickan hade trasiga kläder och en alkoholiserad pappa där hemma som väntade på vartenda rupie.

Så jag prutade och prutade men flickan gav inte upp. Det gjorde inte jag heller. Jag tänkte därför gå därifrån utan halsband, när den där mannen med skägg dök upp bakom mig. Han som hade affär precis brevid flickan och tydligen kände henne. Mannen langade upp de pengar som var mellanskillnanden i vår prutningsfight, med motiveringen att han inte ville höra en massa tjat på gatan för det finns redan tillräckligt med tjat i Indien.

Jag tackade och bockade och började gå hemåt. Mannen rusade då efter mig och skrek ”hallå, vänta, jag följer med dig!”. Jag tittade misstänksamt på honom och ryggade tillbaka lite. Nja… vänta nu. ”Jag kan gå själv”. Men han insisterade och visade på den skymmande himlen och sa att det är inte bra att gå själv nu när det börjar bli mörkt. Jag gav upp.

Och han började babbla. Blablabla, och jag hade fruktansvärt ont i huvudet efter en dag i solen och för lite vatten. Jag vet inte vad han babblade om, det gick in i ena örat och ut ur det andra. Han tjatade om meningen med livet och sånt bjäfs. Jag tyckte mest att han var konstig, vem var han som började prata filosofi med en helt främmande västerlänning.

Sedan tittade han på mig och sa att jag såg ut att må dåligt. ”Ja, det stämmer”, svarade jag, ”jag har ont i huvudet”. Då plockade han fram en liten påse med bitar av kokosnöt och gav mig. ”Om du har ont i huvudet så måste du äta”, sa han, och jag tackade och tog emot.

Framme vid hotellet så frågade han om jag ville träffas nästa dag. Han ville visa mig en speciell plats och ha picknick. Jag avböjde. Sällan att jag skulle följa med en främmande indier bara sådär. Konstigt nog så tjatade han inte vidare utan återvände hem.

Men nästa dag var han där igen. Han började följa efter mig och tjata igen, om att han ville åka på den där picknicken. ”Jag vill så gärna prata med dig!”, ropade han men jag bara vandrade vidare. Jag var väl inte dum heller.

Faktum var, tro det eller ej, att det var väldigt vanligt att dessa indier började prata med mig, förfölja mig och tjata om att de ville ta med mig på restaurang, exotiska platser och titta på solnedgången. Jag säger det inte för att skryta, absolut inte, det är en smärre ovanlighet i Sverige men i Indien var jag tydligen snygg. Eller rättare sagt vit. Och jag hade väskan full med stålar. Det var väl det som lockade. Därför kunde jag inte bry mig mindre när den här indiern började göra samma sak. Jag tänkte ”kom igeeen, om du verkligen vill träffa mig så får du komma med något bättre än solnedgång”.

Jag befann mig ungefär 50 meter ifrån honom när han hade stannat upp. Han ropade då efter mig: ”Hallå! Du är faktiskt skyldig mig pengar!”

Jag tvärstannade, vände om, gick mot honom och tog upp plånboken. Jag började säga ”jaja, varsågod…” men då fyrade han av ett jätteleende, visade handflatan mot mig och sa ”nej nej, jag ska inga pengar ha, men du vände faktiskt om!”

Det var lite roligt, jag kunde inte låta bli att le. Han frågade ännu en gång om han fick göra mig sällskap till hotellet, även denna gång pekade han på månen och sa att vita tjejer ska inte gå ensamma i mörkret. När jag avböjde så erbjöd han mig en taxi istället. Som om det vore säkrare.

”En elefant då? Jag kan fixa en elefant. Eller vad vill du ha? Om det inte passar att jag följer med dig. En helikopter?”

Jag bara tittade på honom och tyckte att han var helt sjuk. Störda människa liksom. Men när han nämnde ordet helikopter så såg jag min chans.
”Okej”, sa jag, ”om du fixar en helikopter åt mig, om du gör en sådan sak, då lovar jag att hänga med på den där picknicken som du jämt pratar om”.
Han skrattade och sa ”Okej! Bra! Då säger vi så!”

Sedan gick jag ensam hem och njöt av att jag äntligen blivit av med den snubben. För en helikopter kan han ju aldrig fixa.

Nästa dag låg jag på stranden och slappade. Jag hade inte sett till mannen på väg till stranden, hans affär var stängd och jag funderade faktiskt på vad han gjorde. Vid ett tillfälle såg jag en helikopter flyga i luften och jag blev nästan lite rädd att han faktiskt hade fixat den, men den var ju självklart inte till mig. Faktiskt såg jag inte till honom på hela dagen, inte på vägen hem heller.

Men ännu en dag senare dök han upp där igen. Han hoppade fram och stoppade mig på vägen.
”Hallå där!” ropade han, men jag hejdade honom och sa ”hördu, kom inte nära mig förrän du har min helikopter”.
”Men kom med här då!” svarade han och drog med mig in i hans affär.

Jag började ana oråd. Mannen placerade mig på en stol och tog fram två kalla öl. Han frågade om jag ville ha glas, men jag svarade tveksamt att jag dricker direkt ur flaskan. Självklart med tanke på vad mamma hade sagt innan jag åkte; ”håll koll på dina flaskor och drick aldrig någonting ur glas”. Jag inspekterade honom noga när han öppnade flaskan med kapsylöppnaren, och innan han knappt var färdig ryckte jag åt mig flaskan, för att han inte skulle hinna stoppa ner något.

Sedan plockade han fram något bakom disken. En leksakshelikopter. Jag dog. Faktiskt. Jag dog en sekund eller två, eller världen bara stannade. Han hade faktiskt köpt en leksakshelikopter. Jag hade inte sagt att jag behövde en riktig helikopter. Han hade köpt en. Jag blev lite, lite besviken över att jag nu faktiskt måste hålla vad jag lovat och låta honom ta med mig till den där speciella platsen. Men samtidigt blev jag faktiskt glad. För jag insåg i samma stund att den här mannen var inte som alla andra indier. Och jag ville faktiskt umgås med honom.

Vi satt inne i hans affär och pratade i flera timmar. Han var så smart. Han berättade att han var från Kashmir, den krigshärjade delstaten i Himalaya. Han berättade om sitt liv, sin uppväxt, att han aldrig hade gått i skolan och att han endast kunde stava till sitt namn. Sedan frågade han om mig. Och han pratade och pratade och pratade, och när jag pratade, så lyssnade han. Han lyssnade väldigt engagerat. Jag tittade på honom och var förundrad över att han faktiskt var intresserad av vad jag sa.

Nästa dag skulle han ta med mig till den där speciella platsen. Den speciella platsen var en liten, liten strand, liknande stranden i filmen/boken ”The Beach”, en strand som nästan var orörd av turister. Vi satt där hela dagen och åt mango, ananas och pyttesmå bananer, varvat med Kingfisher och vatten. Hela dagen pratade vi, och jag förvånades emellanåt av mig själv, att jag vågade sitta där, helt ensam med en främmande karl. Men av någon konstig anledning kände jag mig helt trygg och jag litade på honom.

Vi umgicks varje dag, tills jag insåg att jag snart skulle åka hem till Sverige. Det tog emot. Det tog emot något så fruktansvärt. Jag ville inte. Jag hade ingenting att göra där. Just nu kändes det som att hela mitt liv fanns i Indien, och jag kunde inte lämna det där. Jag hade blivit totalt nerkärad i honom, och jag tänkte inte klart, jag tänkte inte logiskt, jag var naiv, lullig och korkad. Ja, jag erkänner det själv. Jag vet hur jag tänkte, jag tänkte inte logiskt på något plan. Jag hade fått för mig att jag kände till hundra procent att jag aldrig skulle lämna landet utan honom. Jag har alltid varit en obotlig romantiker, men nu var det nästan sjukligt.

Jag har ingen bra erfarenhet av män, därför tänkte jag att jag känner igen en bra man när jag ser honom. Jag hade i hela mitt liv drömt om mannen som är mannen med stort M, jag visste att jag skulle veta att det var han, när jag väl träffade honom. Jag visste att jag skulle känna det, och jag kände det då, där och då. Jag bara visste det. Det var ingen tvekan om saken.

Sedan gjorde jag det absolut dummaste jag gjort i hela mitt liv. Så här efteråt kan jag säga att det var otroligt dumt. Jag förstår inte hur jag tänkte. Jag ångrar det självklart inte, men jag kan medge att det var dumt, naivt, det var inget annat än fjantigt romantiskt.

Jag förlovade mig med honom. Där, bara en vecka efter att vi träffats. Han hade designat en ring (har jag sagt att han är smyckesdesigner? Att han sålde sina egna smycken i affären som han hade) som han gav till mig, på stranden i Calangute. Och där bestämde jag mig för att jag inte skulle åka hem. Inte utan honom.

Samma natt som mitt flyg skulle ta mig tillbaka till Sverige, och samtidigt som alla andra resenärer stod och väntade på transferbussen, så tog jag mina väskor och begav mig till hans lägenhet. Där rev jag sönder biljetten. Jag ringde hem till min pappa, som helt tragiskt nog redan hade åkt till Arlanda för att hämta mig.

Behöver jag återberätta min familjs reaktioner? Är det inte underförstått att de blev galna? Tokiga, förbannade, de förlorade all vett och sans. Precis som jag hade gjort. Jag fick höra allt möjligt från dem, med all rätt. Jag fick höra att han bara var ute efter pengar. Självklart! Jag fick höra att jag var dum i huvudet och korkad. Det mest komiska var när mamma sa till mig att jag inte på långa vägar var feminist. ”Hur kan en ung, modern tjej år 2004 göra något så naivt som att falla för en man och ge upp sitt egna liv för honom i ett helt annat land? Var lite självständig och visa hur intelligent du är istället”, sa hon till mig via ett sms.

Jag försökte förklara för dem hur jag kände. Men nej nej nej. De hade gått helt bananas och djungeltelegrafen hade ringt runt i släkten och bland alla bekanta och berättat att jag totalt förlorat förståndet och härmed förstört mitt liv. Nu skulle hon gifta sig med en karl som uppenbart är ute efter pengar. Och till råga på allt så är han dessutom muslim! Herregud, hur ska detta sluta.

Det slutade med att jag inte ger mig. Jag gör faktiskt inte det när jag väl har bestämt mig för något. Det fick min familj också erfara. Det var helt lönlöst för dem att försöka resonera med mig.

Muneer bidrog till kalaset genom att skicka ett smörigt sms till min mamma. Jag tänker inte skriva ner vad det stod i det, för det var så smörigt så det förslår. Men det omvände henne, och efter det bestämde hon sig för att stötta mig och hjälpa oss så att Muneer kunde komma till Sverige. Framför allt kanske för att jag inte tänkte komma hem utan honom.

Efter tre försök på ambassaden i New Delhi, och efter två månader i Indien, fick Muneer ett turistvisum. Turistvisumet var på tre veckor, men redan efter två dagar hemma, hittade mamma en regel i en bok från Migrationsverket , att det finns undantag för när man kan söka uppehållstillstånd från Sverige istället för från hemlandet. Vi sökte därför uppehållstillstånd åt honom och han stannade kvar.

Tanten på Migrationsverket förklarade snobbigt för oss att Muneer minsann måste åka tillbaka till Indien och söka uppehållstillståndet därifrån. Vi var ju beredda på det, men ville ändå göra ett försök. Med en speciell vetskap i bagaget, frågade vi migrationsverkstanten om man inte kunde göra undantag.
”Nja..” svarade hon, ”det skulle vara om någon är svårt sjuk eller om du är gravid”.

Och jag var ju gravid. Jag tänker inte gå in på detaljer, men om nu någon trodde något annat så var det INTE planerat. Jag kunde inte hjälpa det, men jag hade en kort tid innan mötet på Migrationsverket testat positivt. Tanten såg aningen snopen ut när hon deklarerade att då har Muneer både rätt att stanna i väntan på beskedet, men också en omedelbar rätt till uppehållstillstånd över huvud taget.
(och nej, barnet, dvs Amir, var inte planerat som sagt, många tror det just med tanke på uppehållstillstånd, inte heller var förlovningen sedermera bröllopet det, planerat pga uppehållstillståndet alltså)

16 oktober 2004 gifte vi oss. Det var ett mycket enkelt bröllop i kyrkan, på ett kristet/svenskt vis, och ingen av Muneers släktingar kunde närvara. De bölade en hel del över det, eftersom sonens bröllop är en indisk mammas dröm ända från att ungen ploppar, och de hade också sparat stora summor just inför hans bröllop. Men dessa pengar gick sedan istället till en jäkla massa leksaker till Amir och presenter till oss när vi kom och hälsade på några år senare.

Och nu är vi här, 5 år och 3 barn senare. Och jag måste återigen upprepa att detta var det dummaste jag någonsin gjort. Jag får lov att säga det, jag har rätt till det. Jag ångrar såklart ingenting, men när jag säger att det var det dummaste jag gjort, så menar jag att jag INTE kan rekommendera det.

Jag kan inte rekommendera att man förlovar sig med en okänd indier som man träffat i sju dagar. Jag kan inte rekommendera att man river sönder sin returbiljett och envist och trotsigt stannar kvar i ett främmande land under den främmande mannens ansvar. Jag kan inte rekommendera att bli gravid så fort (nu kan man visserligen inte göra någonting åt det ibland, i alla fall inte om man är emot abort, och börja nu inte säga något om att jag borde gjort abort för då skulle inte Amir funnits, hemska tanke! Då skulle för övrigt inte Muneer varit hos mig när min mamma dog och det är också en hemsk tanke).

Men jag kan framför allt inte rekommendera någon till att förlova sig och gifta sig så fort. Man kan känna saker i hjärtat, att något är helt rätt, man kan vara romantisk och hoppas på det bästa, man kan tro på den sanna kärleken och kärlek vid första ögonkastet och blabla. Men man kan ändå vänta med att gifta sig. Jag tycker visserligen att man ska lyssna till sitt hjärta, men man borde låta hjärnan vara med och bestämma. För hjärnan är logisk och hjärtat är bara romantiskt.

Att göra så som jag gjorde är dumdistrigt och korkat. Jag tycker det själv. Jag håller med min familj, som blev så upprörda över mitt val, och jag förstår dem till hundra procent. Jag ångrar aldrig att jag gifte mig med Muneer och att jag gjorde det så fort, för då skulle mitt liv inte sett ut som det gör idag. MEN jag tror stenhårt på att man har lättare att hantera svårigheter och motgångar om man har en stabil grund i sitt förhållande. Om man i princip ”nyss” har träffats, och lär sig något nytt om den andre personen varje dag, så är det inte så lätt att kämpa på i motvind när man inte vet var man har varandra.

Jag har aldrig ångrat mitt val och jag har aldrig tänkt att jag inte skulle gjort som jag gjorde. Fram till att vi stod i kyrkan och tog på varandra ringarna så kände jag inget annat än att det var helt rätt. Jag svarade ja utan minsta lilla tvekan. Men efteråt har jag ibland känt att det skulle varit skönt att ha tagit det lite långsamt, att vara ett sånt där par som har en stabil bakgrund och känner varandra utan och innan. Nu efter fem år kan jag verkligen säga att jag känner honom mer än någon annan, och han känner mig mer än någon annan, men det är nu. I början var det verkligen kaotiskt emellanåt, speciellt med alla kulturkrockar och innan vi lärt oss att anpassa oss efter och respektera varandras religioner och kulturer.

Jag älskar mitt liv, min man och mina barn och skulle aldrig vilja leva på något annat vis eller ha någon annan. Det finns många negativa saker med vårt förhållande men gräset är aldrig grönare på den andra sidan. Historian, bakgrunden, alla motgångar, alla kulturkrockar, missförstånd pga språkfel, alla frågetecken, ser jag som en extra krydda, något som gör det hela lite mer värt att kämpa för. Jag skulle aldrig sluta kämpa. Visst kan äktenskap gå åt helvete av någon annan anledning, och då är jag ju inte den dumma som kämpar vidare bara för att bevara min egen stolthet. Men det skulle nog vara jobbigt att stå där ensam, och alla andra som stått vid sidan av och sett på under denna tid, skulle säga ”vad var det vi sa?” och ”så går det när man förhastar sig och inte tänker efter före”. Mitt beslut, mitt fel, liksom.

Men vad skulle hända om man inte vågade? Vad skulle hända om man alltid ska vara så förnuftig? Tänk om man bara skulle stanna kvar i det trygga, vanda och tråkiga? Hur skulle mitt liv sett ut då? Det vågar jag inte ens tänka på.

Nej, ibland mår man nog bra av att inte vara så intelligent. Men jag skulle som sagt var aldrig rekommendera det.

Nu har jag skrivit detta jättelånga och varför vet jag inte riktigt. Men till er som orkat läsa allt så vill jag ge en stor eloge, och nu tycker jag att ni ger er tillkänna så att jag vet att jag inte skrivit förgäves! Eller ni kanske inte ens tror på det? Go ahead och fråga vem som helst i min släkt, deras bloggar finns till höger… Vartenda ord är faktiskt sant. Som en konstig, jävla saga.

lördag 2 maj 2009

här ska det stå en passande rubrik

Åhh vad jag älskar kortids. Det är sådan stor skillnad här hemma så man kan inte fatta det. Jag är en helt annan person när Amir är där, liksom glad hela tiden. Det känns konstigt. Jag pratar med barnen utan att skrika, jag har mycket mer tålamod, är mindre stressad och har ett konstigt lugn över mig hela tiden. Typ en ”whatever”-attityd.

Han är färdiginskolad nu och ska vara där i fem dagar… undrar hur det kommer bli. Än så länge känner jag inte precis någon saknad efter honom. Jag vet ju att han har det underbart där borta. Han hade sovit 12 timmar i streck i natt också, precis som alla andra nätter han varit där… skumt, men kanske inte så skumt ändå. Jag tror han har fått in en rutin att han ska vakna på natten när han är hemma, och så länge han inte lyckas få den rutinen där så kommer han nog att sova hela natten. Välbehövligt för honom. Och för mig.

Bara en sådan sak som att vakna klockan 7 eller 8 på morgonen istället för 4-5 är ju guld värt. Man blir en helt annan människa, får en helt annan ork och energi. Mitt riktiga jag kommer fram, inte det där sura, gnälliga och negativa jaget som jag alltid är annars, utan den positiva och glada människan som jag egentligen är, tro det eller ej.

Det är inte meningen att smutskasta Amir (låter säkert som det), men man måste väl begripa, att det är väsentligt stor skillnad på att ha tre barn hemma, varav ett autistiskt, mot att ha två normala som man kan resonera med. När han är på kortids är vi en vanlig familj som kan göra helt vanliga saker. Som att åka och handla mat klockan 17 (till och med 18!), eller strosa på Ikea, eller rent impulsivt ta med matsäck och åka till stadsparken.

Nu blir det dock inga impulsiva utflykter den här helgen, för Elias har tagit tillfället i akt och blivit sjuk. Så perfekt! Då kan man verkligen bry sig om honom och man har tid och ork till det! I vanliga fall så går jag i bitar när ett av barnen blir sjuka men nu gör det mig inte det minsta. Och även Elias tackar säkert för att han får sova på soffan i fred, utan att någon hoppar på honom och skriker honom i örat.

Tack staten! Allt är förlåtet.

nu har hon varit framme igen

Lady Dahmer har fixat min design, igen. Visst är det underbart? Tycker det här blev mer "jag". Inte lika färgsprakande som innan men ändå trevligt och inbjudande, jag är grymt nöjd! Vad tycks?

Jag rekommenderar er som vill få lite snyggare blogg att kontakta henne, och kolla in hennes designblogg! Hon är superduktig, och en bra vardagsblogg skriver hon också, den bästa av alla!

/inte alls smörig