söndag 3 maj 2009

att vara dum är det bästa jag gjort

Jag har flera gånger fått frågan om hur jag träffade Muneer, och jag kom på att det står ju ingenstans i bloggen, så i brist på övrig inspiration så drämmer jag till med den historien nu. Bered er, ty den är väldigt lång. Eller skit i att läsa helt enkelt om ni inte är intresserade (det är ju inte precis så att jag tvingar folk att stanna kvar här). Det passar egentligen inte i en blogg om man nu ska följa standard. Men jag är liksom ingen standard person, så skitsamma.


Den 28 februari 2004 jobbade jag min sista dag på McDonalds. Detta hemska ställe som jag av någon konstig anledning jobbat på i tre år. Jag tror att den enda anledningen till att jag jobbat där så länge var 1) pengakåthet (vilka pengar förresten? Lönen är ju ett skämt) 2) en trevlig kille.
Men nu befann jag mig i en typ av depression, och efter ett rådgivande läkarsamtal så bestämde jag mig för att det enda jag kunde göra för att förbättra min situation var att säga upp mig. Börja på något nytt. Bestämma mig för något. Eller som läkaren sa; ”stick ut och res och hitta dig själv”.

Och det bestämde jag mig för att göra. Resa och hitta mig själv. Jag hade en kompis som inte heller visste vad hon ville göra med sitt liv, så hon var beredd att hänga på. Vi bestämde oss för London. London, som vi älskade och hade varit i ett par gånger. Nu bestämde vi oss för att helt sonika flytta dit och uppleva något annat.

Vi bestämde avresedatum och allting. Vi fixade lägenhet, och nästan jobb också. Allting var spikat och klart, tills något hände. Jag minns faktiskt inte vad, hon säger att jag ballade ur, men jag tror att det var hon som ballade ur. Någon ballade ur i alla fall, någon var rädd och vågade inte åka. Hon skyller på mig och jag skyller på henne.

Så där satt jag med min Londonresekassa, arbetslöshet och oplanerad framtid. Vad göra? Jag ville inte vara kvar i Sverige längre, Sverige var skit. Ett annat alternativ som jag hade var faktiskt att gå i kloster. Vad som helst utom att bo kvar i den hålan där jag bodde, utan mål och utan framtid.

Jag satt och kollade på Vings hemsida och drömde om resmål dit jag kunde åka istället. Jag kollade också in biståndsorganisationers hemsidor och skickade ansökningar för att få åka ut på något volontärprogram. Men jag fick aldrig någon respons därifrån och mitt tålamod började ta slut. Längtan till något annorlunda och något riktigt drastisk var oändlig.

Så fick jag se en resa till Indien, en sista minuten med avresedatum om en vecka. Det var som en blixt som slog ner från en klar himmel som sa ”Ja! Dit ska jag åka!”. Det var ingen tvekan om saken, det kändes bara så rätt.

En vecka senare landade jag på indisk mark, helt ensam. Målet var Candolim i Goa. Folk tyckte att jag var galen som åkte dit som ensam tjej. Vad som helst kunde ju hända. Men jag orkade inte vara förnuftig längre, även om ”vad som helst” skulle hända så tyckte jag att det skulle vara bättre än att sitta på mitt flickrum hos mina föräldrar och möggla.

Jag var i paradiset. Jag badade, solade, shoppade, beblandade mig med ortsbefolkningen, skänkte bort alldeles för mycket pengar till tiggare (närmare bestämt hela reskassan på tre dagar, så jag var tvungen att ringa hem och ”låna” mer pengar), jag lärde känna en indisk tjej vars levnadsöde fick mitt hjärta att klappa extra hårt. Hon visade mig runt i delstaten och jag trodde att jag lyckades köpa grejer extra billigt (säkert inte) och att jag kunde åka riksha förmånligare än andra turister. Säkert var hon en anställd guide som gjorde samma sak med andra turister, dvs spelade vän och sedan fick pengar från affärsinnehavare mm. Men vad gör det. Det var gott för mitt samvete att ge henne och hennes lillebror pengar. Hon var i vilket fall som helst mycket, mycket fattig.

En dag, på väg hem till hotellet fastnade jag i ett marknadsstånd som sköttes av en liten sexårig tjej. Hon började pracka på mig en massa krimskrams, men efter en vecka i landet så hade jag hela hotellrummet fullt med sådant och jag började dessutom förstå att jag handlade till överpriser. Så nu försökte jag mig på att pruta. Jag var nästan lite hänsynslös, tror jag, men inte sjutton tänkte jag köpa ett halsband för 20 spänn som skulle kosta 30 i Sverige. Trots att flickan hade trasiga kläder och en alkoholiserad pappa där hemma som väntade på vartenda rupie.

Så jag prutade och prutade men flickan gav inte upp. Det gjorde inte jag heller. Jag tänkte därför gå därifrån utan halsband, när den där mannen med skägg dök upp bakom mig. Han som hade affär precis brevid flickan och tydligen kände henne. Mannen langade upp de pengar som var mellanskillnanden i vår prutningsfight, med motiveringen att han inte ville höra en massa tjat på gatan för det finns redan tillräckligt med tjat i Indien.

Jag tackade och bockade och började gå hemåt. Mannen rusade då efter mig och skrek ”hallå, vänta, jag följer med dig!”. Jag tittade misstänksamt på honom och ryggade tillbaka lite. Nja… vänta nu. ”Jag kan gå själv”. Men han insisterade och visade på den skymmande himlen och sa att det är inte bra att gå själv nu när det börjar bli mörkt. Jag gav upp.

Och han började babbla. Blablabla, och jag hade fruktansvärt ont i huvudet efter en dag i solen och för lite vatten. Jag vet inte vad han babblade om, det gick in i ena örat och ut ur det andra. Han tjatade om meningen med livet och sånt bjäfs. Jag tyckte mest att han var konstig, vem var han som började prata filosofi med en helt främmande västerlänning.

Sedan tittade han på mig och sa att jag såg ut att må dåligt. ”Ja, det stämmer”, svarade jag, ”jag har ont i huvudet”. Då plockade han fram en liten påse med bitar av kokosnöt och gav mig. ”Om du har ont i huvudet så måste du äta”, sa han, och jag tackade och tog emot.

Framme vid hotellet så frågade han om jag ville träffas nästa dag. Han ville visa mig en speciell plats och ha picknick. Jag avböjde. Sällan att jag skulle följa med en främmande indier bara sådär. Konstigt nog så tjatade han inte vidare utan återvände hem.

Men nästa dag var han där igen. Han började följa efter mig och tjata igen, om att han ville åka på den där picknicken. ”Jag vill så gärna prata med dig!”, ropade han men jag bara vandrade vidare. Jag var väl inte dum heller.

Faktum var, tro det eller ej, att det var väldigt vanligt att dessa indier började prata med mig, förfölja mig och tjata om att de ville ta med mig på restaurang, exotiska platser och titta på solnedgången. Jag säger det inte för att skryta, absolut inte, det är en smärre ovanlighet i Sverige men i Indien var jag tydligen snygg. Eller rättare sagt vit. Och jag hade väskan full med stålar. Det var väl det som lockade. Därför kunde jag inte bry mig mindre när den här indiern började göra samma sak. Jag tänkte ”kom igeeen, om du verkligen vill träffa mig så får du komma med något bättre än solnedgång”.

Jag befann mig ungefär 50 meter ifrån honom när han hade stannat upp. Han ropade då efter mig: ”Hallå! Du är faktiskt skyldig mig pengar!”

Jag tvärstannade, vände om, gick mot honom och tog upp plånboken. Jag började säga ”jaja, varsågod…” men då fyrade han av ett jätteleende, visade handflatan mot mig och sa ”nej nej, jag ska inga pengar ha, men du vände faktiskt om!”

Det var lite roligt, jag kunde inte låta bli att le. Han frågade ännu en gång om han fick göra mig sällskap till hotellet, även denna gång pekade han på månen och sa att vita tjejer ska inte gå ensamma i mörkret. När jag avböjde så erbjöd han mig en taxi istället. Som om det vore säkrare.

”En elefant då? Jag kan fixa en elefant. Eller vad vill du ha? Om det inte passar att jag följer med dig. En helikopter?”

Jag bara tittade på honom och tyckte att han var helt sjuk. Störda människa liksom. Men när han nämnde ordet helikopter så såg jag min chans.
”Okej”, sa jag, ”om du fixar en helikopter åt mig, om du gör en sådan sak, då lovar jag att hänga med på den där picknicken som du jämt pratar om”.
Han skrattade och sa ”Okej! Bra! Då säger vi så!”

Sedan gick jag ensam hem och njöt av att jag äntligen blivit av med den snubben. För en helikopter kan han ju aldrig fixa.

Nästa dag låg jag på stranden och slappade. Jag hade inte sett till mannen på väg till stranden, hans affär var stängd och jag funderade faktiskt på vad han gjorde. Vid ett tillfälle såg jag en helikopter flyga i luften och jag blev nästan lite rädd att han faktiskt hade fixat den, men den var ju självklart inte till mig. Faktiskt såg jag inte till honom på hela dagen, inte på vägen hem heller.

Men ännu en dag senare dök han upp där igen. Han hoppade fram och stoppade mig på vägen.
”Hallå där!” ropade han, men jag hejdade honom och sa ”hördu, kom inte nära mig förrän du har min helikopter”.
”Men kom med här då!” svarade han och drog med mig in i hans affär.

Jag började ana oråd. Mannen placerade mig på en stol och tog fram två kalla öl. Han frågade om jag ville ha glas, men jag svarade tveksamt att jag dricker direkt ur flaskan. Självklart med tanke på vad mamma hade sagt innan jag åkte; ”håll koll på dina flaskor och drick aldrig någonting ur glas”. Jag inspekterade honom noga när han öppnade flaskan med kapsylöppnaren, och innan han knappt var färdig ryckte jag åt mig flaskan, för att han inte skulle hinna stoppa ner något.

Sedan plockade han fram något bakom disken. En leksakshelikopter. Jag dog. Faktiskt. Jag dog en sekund eller två, eller världen bara stannade. Han hade faktiskt köpt en leksakshelikopter. Jag hade inte sagt att jag behövde en riktig helikopter. Han hade köpt en. Jag blev lite, lite besviken över att jag nu faktiskt måste hålla vad jag lovat och låta honom ta med mig till den där speciella platsen. Men samtidigt blev jag faktiskt glad. För jag insåg i samma stund att den här mannen var inte som alla andra indier. Och jag ville faktiskt umgås med honom.

Vi satt inne i hans affär och pratade i flera timmar. Han var så smart. Han berättade att han var från Kashmir, den krigshärjade delstaten i Himalaya. Han berättade om sitt liv, sin uppväxt, att han aldrig hade gått i skolan och att han endast kunde stava till sitt namn. Sedan frågade han om mig. Och han pratade och pratade och pratade, och när jag pratade, så lyssnade han. Han lyssnade väldigt engagerat. Jag tittade på honom och var förundrad över att han faktiskt var intresserad av vad jag sa.

Nästa dag skulle han ta med mig till den där speciella platsen. Den speciella platsen var en liten, liten strand, liknande stranden i filmen/boken ”The Beach”, en strand som nästan var orörd av turister. Vi satt där hela dagen och åt mango, ananas och pyttesmå bananer, varvat med Kingfisher och vatten. Hela dagen pratade vi, och jag förvånades emellanåt av mig själv, att jag vågade sitta där, helt ensam med en främmande karl. Men av någon konstig anledning kände jag mig helt trygg och jag litade på honom.

Vi umgicks varje dag, tills jag insåg att jag snart skulle åka hem till Sverige. Det tog emot. Det tog emot något så fruktansvärt. Jag ville inte. Jag hade ingenting att göra där. Just nu kändes det som att hela mitt liv fanns i Indien, och jag kunde inte lämna det där. Jag hade blivit totalt nerkärad i honom, och jag tänkte inte klart, jag tänkte inte logiskt, jag var naiv, lullig och korkad. Ja, jag erkänner det själv. Jag vet hur jag tänkte, jag tänkte inte logiskt på något plan. Jag hade fått för mig att jag kände till hundra procent att jag aldrig skulle lämna landet utan honom. Jag har alltid varit en obotlig romantiker, men nu var det nästan sjukligt.

Jag har ingen bra erfarenhet av män, därför tänkte jag att jag känner igen en bra man när jag ser honom. Jag hade i hela mitt liv drömt om mannen som är mannen med stort M, jag visste att jag skulle veta att det var han, när jag väl träffade honom. Jag visste att jag skulle känna det, och jag kände det då, där och då. Jag bara visste det. Det var ingen tvekan om saken.

Sedan gjorde jag det absolut dummaste jag gjort i hela mitt liv. Så här efteråt kan jag säga att det var otroligt dumt. Jag förstår inte hur jag tänkte. Jag ångrar det självklart inte, men jag kan medge att det var dumt, naivt, det var inget annat än fjantigt romantiskt.

Jag förlovade mig med honom. Där, bara en vecka efter att vi träffats. Han hade designat en ring (har jag sagt att han är smyckesdesigner? Att han sålde sina egna smycken i affären som han hade) som han gav till mig, på stranden i Calangute. Och där bestämde jag mig för att jag inte skulle åka hem. Inte utan honom.

Samma natt som mitt flyg skulle ta mig tillbaka till Sverige, och samtidigt som alla andra resenärer stod och väntade på transferbussen, så tog jag mina väskor och begav mig till hans lägenhet. Där rev jag sönder biljetten. Jag ringde hem till min pappa, som helt tragiskt nog redan hade åkt till Arlanda för att hämta mig.

Behöver jag återberätta min familjs reaktioner? Är det inte underförstått att de blev galna? Tokiga, förbannade, de förlorade all vett och sans. Precis som jag hade gjort. Jag fick höra allt möjligt från dem, med all rätt. Jag fick höra att han bara var ute efter pengar. Självklart! Jag fick höra att jag var dum i huvudet och korkad. Det mest komiska var när mamma sa till mig att jag inte på långa vägar var feminist. ”Hur kan en ung, modern tjej år 2004 göra något så naivt som att falla för en man och ge upp sitt egna liv för honom i ett helt annat land? Var lite självständig och visa hur intelligent du är istället”, sa hon till mig via ett sms.

Jag försökte förklara för dem hur jag kände. Men nej nej nej. De hade gått helt bananas och djungeltelegrafen hade ringt runt i släkten och bland alla bekanta och berättat att jag totalt förlorat förståndet och härmed förstört mitt liv. Nu skulle hon gifta sig med en karl som uppenbart är ute efter pengar. Och till råga på allt så är han dessutom muslim! Herregud, hur ska detta sluta.

Det slutade med att jag inte ger mig. Jag gör faktiskt inte det när jag väl har bestämt mig för något. Det fick min familj också erfara. Det var helt lönlöst för dem att försöka resonera med mig.

Muneer bidrog till kalaset genom att skicka ett smörigt sms till min mamma. Jag tänker inte skriva ner vad det stod i det, för det var så smörigt så det förslår. Men det omvände henne, och efter det bestämde hon sig för att stötta mig och hjälpa oss så att Muneer kunde komma till Sverige. Framför allt kanske för att jag inte tänkte komma hem utan honom.

Efter tre försök på ambassaden i New Delhi, och efter två månader i Indien, fick Muneer ett turistvisum. Turistvisumet var på tre veckor, men redan efter två dagar hemma, hittade mamma en regel i en bok från Migrationsverket , att det finns undantag för när man kan söka uppehållstillstånd från Sverige istället för från hemlandet. Vi sökte därför uppehållstillstånd åt honom och han stannade kvar.

Tanten på Migrationsverket förklarade snobbigt för oss att Muneer minsann måste åka tillbaka till Indien och söka uppehållstillståndet därifrån. Vi var ju beredda på det, men ville ändå göra ett försök. Med en speciell vetskap i bagaget, frågade vi migrationsverkstanten om man inte kunde göra undantag.
”Nja..” svarade hon, ”det skulle vara om någon är svårt sjuk eller om du är gravid”.

Och jag var ju gravid. Jag tänker inte gå in på detaljer, men om nu någon trodde något annat så var det INTE planerat. Jag kunde inte hjälpa det, men jag hade en kort tid innan mötet på Migrationsverket testat positivt. Tanten såg aningen snopen ut när hon deklarerade att då har Muneer både rätt att stanna i väntan på beskedet, men också en omedelbar rätt till uppehållstillstånd över huvud taget.
(och nej, barnet, dvs Amir, var inte planerat som sagt, många tror det just med tanke på uppehållstillstånd, inte heller var förlovningen sedermera bröllopet det, planerat pga uppehållstillståndet alltså)

16 oktober 2004 gifte vi oss. Det var ett mycket enkelt bröllop i kyrkan, på ett kristet/svenskt vis, och ingen av Muneers släktingar kunde närvara. De bölade en hel del över det, eftersom sonens bröllop är en indisk mammas dröm ända från att ungen ploppar, och de hade också sparat stora summor just inför hans bröllop. Men dessa pengar gick sedan istället till en jäkla massa leksaker till Amir och presenter till oss när vi kom och hälsade på några år senare.

Och nu är vi här, 5 år och 3 barn senare. Och jag måste återigen upprepa att detta var det dummaste jag någonsin gjort. Jag får lov att säga det, jag har rätt till det. Jag ångrar såklart ingenting, men när jag säger att det var det dummaste jag gjort, så menar jag att jag INTE kan rekommendera det.

Jag kan inte rekommendera att man förlovar sig med en okänd indier som man träffat i sju dagar. Jag kan inte rekommendera att man river sönder sin returbiljett och envist och trotsigt stannar kvar i ett främmande land under den främmande mannens ansvar. Jag kan inte rekommendera att bli gravid så fort (nu kan man visserligen inte göra någonting åt det ibland, i alla fall inte om man är emot abort, och börja nu inte säga något om att jag borde gjort abort för då skulle inte Amir funnits, hemska tanke! Då skulle för övrigt inte Muneer varit hos mig när min mamma dog och det är också en hemsk tanke).

Men jag kan framför allt inte rekommendera någon till att förlova sig och gifta sig så fort. Man kan känna saker i hjärtat, att något är helt rätt, man kan vara romantisk och hoppas på det bästa, man kan tro på den sanna kärleken och kärlek vid första ögonkastet och blabla. Men man kan ändå vänta med att gifta sig. Jag tycker visserligen att man ska lyssna till sitt hjärta, men man borde låta hjärnan vara med och bestämma. För hjärnan är logisk och hjärtat är bara romantiskt.

Att göra så som jag gjorde är dumdistrigt och korkat. Jag tycker det själv. Jag håller med min familj, som blev så upprörda över mitt val, och jag förstår dem till hundra procent. Jag ångrar aldrig att jag gifte mig med Muneer och att jag gjorde det så fort, för då skulle mitt liv inte sett ut som det gör idag. MEN jag tror stenhårt på att man har lättare att hantera svårigheter och motgångar om man har en stabil grund i sitt förhållande. Om man i princip ”nyss” har träffats, och lär sig något nytt om den andre personen varje dag, så är det inte så lätt att kämpa på i motvind när man inte vet var man har varandra.

Jag har aldrig ångrat mitt val och jag har aldrig tänkt att jag inte skulle gjort som jag gjorde. Fram till att vi stod i kyrkan och tog på varandra ringarna så kände jag inget annat än att det var helt rätt. Jag svarade ja utan minsta lilla tvekan. Men efteråt har jag ibland känt att det skulle varit skönt att ha tagit det lite långsamt, att vara ett sånt där par som har en stabil bakgrund och känner varandra utan och innan. Nu efter fem år kan jag verkligen säga att jag känner honom mer än någon annan, och han känner mig mer än någon annan, men det är nu. I början var det verkligen kaotiskt emellanåt, speciellt med alla kulturkrockar och innan vi lärt oss att anpassa oss efter och respektera varandras religioner och kulturer.

Jag älskar mitt liv, min man och mina barn och skulle aldrig vilja leva på något annat vis eller ha någon annan. Det finns många negativa saker med vårt förhållande men gräset är aldrig grönare på den andra sidan. Historian, bakgrunden, alla motgångar, alla kulturkrockar, missförstånd pga språkfel, alla frågetecken, ser jag som en extra krydda, något som gör det hela lite mer värt att kämpa för. Jag skulle aldrig sluta kämpa. Visst kan äktenskap gå åt helvete av någon annan anledning, och då är jag ju inte den dumma som kämpar vidare bara för att bevara min egen stolthet. Men det skulle nog vara jobbigt att stå där ensam, och alla andra som stått vid sidan av och sett på under denna tid, skulle säga ”vad var det vi sa?” och ”så går det när man förhastar sig och inte tänker efter före”. Mitt beslut, mitt fel, liksom.

Men vad skulle hända om man inte vågade? Vad skulle hända om man alltid ska vara så förnuftig? Tänk om man bara skulle stanna kvar i det trygga, vanda och tråkiga? Hur skulle mitt liv sett ut då? Det vågar jag inte ens tänka på.

Nej, ibland mår man nog bra av att inte vara så intelligent. Men jag skulle som sagt var aldrig rekommendera det.

Nu har jag skrivit detta jättelånga och varför vet jag inte riktigt. Men till er som orkat läsa allt så vill jag ge en stor eloge, och nu tycker jag att ni ger er tillkänna så att jag vet att jag inte skrivit förgäves! Eller ni kanske inte ens tror på det? Go ahead och fråga vem som helst i min släkt, deras bloggar finns till höger… Vartenda ord är faktiskt sant. Som en konstig, jävla saga.

20 kommentarer:

Liv sa...

Jag har läst din historia och jag tror dig. Varför skulle jag inte göra det? Alla har sin egen historia! Jag kanske en dag skulle berätta min i min blogg. Den är inte lika händelserik som din men för 12 år sedan var den iaf unik!

Elisabet sa...

Jadu, varför inte egentligen, kanske folk tror att man ljuger i bloggar för att få till ett scoop. Eller nåt... Men det är ju inte omöjligt det som har hänt, så jag förstår egentligen inte heller varför man inte skulle tro på det.

Skriv din historia, jag vill läsa!

Anonym sa...

underbar historia (självklart litar jag på att den är sann) Jag är själv impulsiv, livet blir inte alltid som man tänkt sig, men det blir oftast bra =)/Johanna

Anonym sa...

jag har läst din blogg sedan några veckor tillbaka, och har nu läst hela sagan om hur muneer och du träffades.. till stor del påminner det mig om mitt eget förhållande då jag trotsade hela min släkt och valde ett riiiiktigt svart jävla får att bli tillsammans och skaffa barn med..
hur som helst- jag är VÄLDIGT berörd och rörd av din fina historia, och önskar er allt gott i livet!
viken tur att du följde ditt hjärta..!

varma kramar /Linda

Lili sa...

Hej Elisabet, jag har läst din blogg sen igår (bläddrat ganska mycket men ändå) och undrade SÅ om eran historia, så TACK. Och du, det som var HELT rätt, det var att våga göra det som kändes rätt då! Jag och min man kände varandra i 7 år innan vi gifte oss,och såklart så har det hjälpt i svåra situationer, att känna varandra väl . Men för att komma dit har vi också kämpat och vad gör väl det för skillnad att kämpa INNAN eller EFTER man gifter sig? Förmodligen att många aldrig ens kommer till giftermål för då kan de backa ur lätt. Och man kanske på det sättet missar mannen med M (eller kvinnan med K). nu svävar jag över, som vanligt, men aja, jag förstår mig själv i alla fall. Tack för att du delar med dig så mycket, du är helt fantastisk måste jag säga

Hälsningar

Lili

Novellskrivarn sa...

Jag läste och njöt av vartenda ord (som vanligt) men den här gången lite extra, eftersom att jag verkligen behöver visdomsord om kärleken, livet och framtiden just nu.

Det du skrev gav många tankeställare på sätt som jag inte ens kan förklara, men jag är glad att du skrev.

Vi borde egentligen alla skriva ner våra kärlekshistorier när man har småbarn. Det är viktigt att påminna sig själv om var man en gång var, att man inte alltid har varit "mamma" och "pappa", även om det i både ditt och mitt fall gick väldigt snabbt.

Viola sa...

Oj vilken spännande historia! Nästan lite av en askungesaga ju. Jag träffade också min man på ett speciellt sätt:)

Elisabet sa...

Tack tack tack för alla era kommentarer! Va trevligt att höra att ni inte somnade halvvägs :-)

Stina-Helene sa...

Jag har inte bara läst utan också översatt din historia för min man. Han tycker du är så sjukt stark och modig som vågar skriva så öppet. Det tycker jag med.
Stina

Elisabet sa...

Stina-Helene; va kul! Jag är också nyfiken på ER historia, eller finns den i bloggen? I så fall tror jag inte att jag har hittat den.

k sa...

Vilken fin berättelse om dig och din man. Nu har jag hittat din blogg och du blir inte av med mig :-)

Elisabet sa...

Haha, det vill jag inte bli heller :-)

Hanna sa...

Hej! Hittade din blogg och blev fast! :-) Du skriver otroligt bra och fint om din son med autism, och dina andra barn med såklart! Kram till dig

Elisabet sa...

Hanna: Tack så mycket! Va roligt!

Camilla sa...

Det är alltid roligare att läsa en blogg om man vet lite om personen som skriver, så därför tyckte jag det var jätteroligt att få höra er historia. Lycka till i framtiden !! *kram*

sarah sa...

Jag är en sucker för romantiska kärlekshistorier och jag är mer än nöjd över att ha läst denna. Ödet lade din väg Mashallah.

Madde sa...

Spännande, vilken tur att du var lite dum då ;)
Jag läste hela jag med. Och vilken tur att han var så ihärdig med att verkligen "få" dig.
Gulligt de där med helikoptern.

En fråga bara, pratar ni engelska med varandra hemma eller har Muneer lärt sig svenska?

Kramar Madde

Elisabet sa...

Ja den helikoptern står på första parkett här hemma :-D

Vi pratade engelska i början, eller ganska länge eftersom han tydligen är svårlärd eller så var det jag som är bekväm av mig. Men nu pratar vi bara svenska (utom vid komplicerade ord då det krävs översättning), han är väldigt duktig på att prata svenska fast mindre duktig på att läsa och skriva det.

Jemima sa...

Nu har jag också läst, tack för att du skrev ner det så detaljerat. Jag känner ju naturligtvis till historien sen innan men som sagt inte alla detaljer.

Jag ska ju ärligt erkänna att jag hörde till skeptikerna i början. Men det ändrade sig fort när jag hade träffat Muneer personligen. :)

Jag tycker inte man behöver avråda någon från att gifta sig snabbt (det gjorde ju jag och Carl-Henrik också). Om man VET att man träffat rätt man/kvinna så finns det ju ingen anledning att vänta!

Däremot skulle jag inte rekommendera någon att skaffa barn innan de gifter sig, men det beror ju mycket på andra orsaker. ;)

Mimm sa...

Fantastisk berättelse! Jag tror på dig.
Jag har full förståelse att din släkt blev vansinnig.
Men det har ju blivit bra för er, så då var det ju rätt.

Men att stanna så där i ett främmande land med en nästan helt okänd man är väl inget att rekommendera, det kan sluta illa också, på många sätt.

Jag hittade din blogg för ett tag sen och läser nu lite här och där.
Du skriver intressant.