onsdag 27 maj 2009

det passar väl bra så här till mors dag

Tänk om mina barn hade en mormor. Vad livet skulle vara lätt då. Nu är jag van vid att de inte har det, så jag kan egentligen inte jämföra med något. Men man ser och hör ju på alla andra. Alla andra normala familjer som har normala relationer med sina släktingar och umgås på normalt sätt och har normalt avstånd till varandra. Familjer där mormor och morfar och farmor och farfar och trettio syskon bor i samma kvarter. Det finns inga problem där inte. Där finns inga barnvaktsbekymmer eller utmattningar och man behöver inte vara orolig om det inte finns alvedon hemma en kväll för då är det bara att springa över till syrran och hämta.

Jag har ett gäng assyriska grannar som har det på det viset. Hela släkten bor på samma gata. Och jag vet inte hur många systrar och bröder de är, alla är släkt med alla på något vis och alla ser likadana ut. Och de passar varandras ungar, och de hämtar varandras ungar på dagis, och mormor hänger på överallt och ger alla barnbarn lika mycket tid. Och bröderna fixar varandras bilar och sen helt plötsligt möts de allihopa mitt på gatan och har grillfest.

Och de är så trevliga. Jag gillar assyrier. Men det märks ju att de har det lätt. Saker som är omöjliga för andra, torra, familjelösa svenskar är lätt som en plätt för dem att ordna.

Jag är familjelös och den enda jag kan förlita mig till om något krisar är grannar. Det är ju grannarna som finns där när problemen hopar sig. Bland annat assyrierna. Men åh, vad jag skulle vilja ha min familj lite närmare. De bor så långt borta, allihop. Inte bara för att få barnvakt, nej nej, jag är inte en sådan som törstar efter att utnyttja andras tjänster (själv är bäste dräng, eller vad heter det nu...). Utan bara för att få sällskap. För att få känna känslan av en stor familj i närheten. För att jag tycker om min familj.

När Muneer kom till Sverige så tyckte han att det var heltokigt att vi bodde utspridda i hela Sverige. Han tyckte att alla skulle bo i samma kvarter, precis som assyrierna. Det var det enda rätta om man är en familj. Men så är det ju inte i Sverige. Man måste följa sina egna drömmar och sina egna mål, och då kan man hamna lite var som helst och då spelar det ingen roll att brorsan och kusinen bor 40 mil bort.

Men mest av allt skulle jag vilja ha en mormor till mina barn. En mormor som bodde 200 meter bort. Precis som det var tänkt när jag väntade Amir. Då bodde hon 200 meter bort. Men nu... nu finns ingen 200 meter bort. Ingen.

Vi hade besök i helgen av min moster och favoritkusin. Och för ett par dagar insåg jag hur det skulle varit om barnen hade haft sin mormor. Det var bara så fantastiskt att se, och jag kan inte sluta tänka på det nu. Min mamma och hennes syster var nästan kopior av varandra, och mamma blev helt plötsligt närvarande igen, på ett sätt som hon inte varit på 4,5 år. Jag insåg att mamma lever vidare i oss alla, att hon återfinns i andra personer som är så lika henne. Jag tror också att jag tror att hon lever vidare i mig själv. Det var så härligt att se personer ägna så mycket tid, uppmärksamhet och kärlek till mina barn. Och det är riktigt, riktigt tråkigt att säga det; men det händer inte ofta.

Och jag insåg att barn behöver en mormor eller en farmor. Jag tror stenhårt på att barn behöver en manlig och en kvinnlig förebild. Men också en "äldre" förebild. Det märks på Elias. Han älskar "äldre" kvinnor, och kallar alla +40:are för farmor eller mormor. Det märks att det är viktigt, att det behövs.

Framför allt så behövs en person som kan umgås med dem på ett kravlöst vis, som bara tar allt det roliga. Som kan träffa dem då och då och bara umgås och leka med dem och bry sig om dem. Som verkligen, verkligen bryr sig om dem. Utan hinder. Mina barn har ingen sådan person i närheten. Jag och Muneer måste vara både mamma och pappa, mormor och morfar, och farmor och farfar åt barnen. Vi måste ta allt ansvar och allt det kravlösa nöjet. Det är jobbigt.

Jag har förstått att jag är väldigt ensam. Att vi är väldigt ensamma. Jag vet inte om det är karma, om vi förtjänar det, om man får det man gör sig förtjänt av. Eller om det helt enkelt är vårt fel. Om det kunde vara på ett annat vis, om vi vore bättre människor.

Eller om det är så här för många svenska familjer? Att man är så ensamma. Isolerade.

Kanske. Men mormor finns ju oftast där. Det är ju inte många familjer som inte har sin mormor. Själv skulle jag hellre bara ha en mormor till barnen, än stora tjocka släkten.

Och jag avundas alla er som har det. Så mycket.

7 kommentarer:

Sara sa...

M har en mormor men hon är inte närvarande, det kan också göra förbannat ont
Tack och lov så har vi farmor som är det du beskrviver för oss.

jag vet en familj här som faktiskt satte ut annons i lokaltidningen efter en bonus farmor/mormor!

Och de fick napp, den kvinnan är betydelsefull för barnen nu efter några år

Jemima sa...

Jag håller helt med dig om att man vill ha familjen nära. Jag är likadan, jag blev skitsur när mina föräldrar flyttade 4 timmars resväg bort, mot 15 minuter innan... och jag hade gärna haft alla andra släktingarna i samma kvarter också. Det dumma är att jag trivs så fantastiskt bra med allting där vi bor, så kravet blir ju att alla andra måste flytta TILL OSS. Och de vill de ju förstås inte...

Det är inte lätt när det är svårt!

Maja sa...

Oj, ibland skriver du så att det verkligen känns ända in i själen! Detta var ett sådant inlägg.

Jag önskar att det skulle finnas något man kunde göra för er (dig) med detta. Säg till om det finns något, då ska jag försöka göra det!
Men det känns som det är just detta som är det tyngsta i inlägget, det är fakta, inte drömmar utan verklighet som faktiskt är just som den är.

Mycket kan man hoppas på och det mesta kan kan drömma om, men inte att få en kär familjemedlem tillbaka när hon lämnat livet.

Vi har en mormor. Mina barn har ingen morfar, knappt någon farfar och en oerhört självupptagen farmor. Ingen av dem är död, så än finns ju en gnutta hopp, till och med när det gäller morfar.
Men jag känner så djupt att jag förstår precis hur du känner och menar!

Eh, vet dock inte vad jag menar med denna kommentar egentligen. Men jag ville skriva, svara, på ditt inlägg.

Kram på er!
/Maja

magda.nu sa...

Sara: Vad intressant med de som annonserade! Har själv gått i de funderingarna men vågar inte riktigt för tänk om det blir fel. Svenskt fegt.

Elisabet: Jag kan bara hålla med dig! Önskar också att jag hade en stor familj, inte att "utnyttja" utan som stöd i livet. Bara att de finns. Ibland får jag för mig att jag måste skaffa en massa barn för att kompensera min egna ensamhet. Så att mina barn får en stor familj.

Kram till dig!

Elisabet sa...

Tack för era fina kommentarer! (som vanligt)

magda, så har jag också tänkt! Jag växte upp i en ganska stor familj och vet vad det kan betyda. Därför har jag hela tiden tänkt att jag vill ha många barn, både för att jag själv tyckte att det var så roligt när jag var liten att ha många syskon, men det finns också någonstans i bakhuvudet att jag vill kompensera min egen ensamhet, precis som du säger! Vet inte om det är riktigt rätt... men det har nog ett finger med i spelet.

Jemima; nej det vill vi inte :-) I så fall får ni flytta hit. Det borde ju vara mer praktiskt möjligt eftersom C-H kan jobba överallt eller hur :-D

sara: jo det kan vara minst lika jobbigt om man har någon men den personen inte är närvarande på sitt sätt... så det förstår jag hur du känner...

maja: haha det var väl ett bra svar, man behöver inte alltid ha en uttalad mening med vad man säger :-D Även fast jag tycker att du hade det. Tack!

Camilla sa...

Man kan ju adoptera ett barn. Jag tycker de är synd att man inte även kan adoptera en mormor/farmor och morfar/farfar eller t o m en mamma eller pappa. Själv har jag ingen pappa som är värd namnet men jag skulle jättegärna vilja ha en .... eller kanske en farfar. Saknar en manlig förebild fast jag är över 30. Nä de e himla synd..... tänk bara på så många ensamma äldre människor det finns som säkert hade blivit glada av lite hjälp och uppmärksamhet, synd det inte finns nån organisation som kan fixa denna kontakten. Tänk på alla ensamma äldre som behöver hjälp ha någon att prata och umgås med och alla dessa barn utan pappor/mammor och far och morföräldrar.

Elisabet sa...

Camilla: du har rätt! Likaväl som det finns barn som behöver en mormor så finns det ju gamla ensamma som kanske skulle vilja ha sällskap, kanske av yngre. Men det verkar ändå inte så eftersom jag har hört om så många som har satt ut annons i tidningen och inte fått ett enda napp! Så vad Sara säger förvånar faktiskt. Jo det borde finnas någon slags organisation för det... Jag tror faktiskt det finns efterfrågan fast alla vågar väl inte kolla efter själva.