onsdag 20 maj 2009

fortsättning dårå

Jaha, tillbaka efter att ha lämnat Elias på dagis (Amir är ledig pga planeringsdag).

Elias hade på sig en tröja med en krokodil. Han visade stolt upp den för personalen. Personalen berömde honom och tröjan och tyckte den var fin och "jättehäftig". En annan liten tjej som står vid sidan av kommer då emellan och pekar på sin tröja och säger "och jag! min tröja är också jättefin! titta på mig!". Personalen tittar då på henne och säger något i stil med att hennes tröja var ju också jättefin.

Jag blir så trött. Hade lust att säga till henne men kände inte för att skapa debatt. Varför, varför gör de så? Inser de inte vad de gör med barnen?

Okej att barnen är glada över sina kläder och tycker att det är roligt med tröjor med fina tryck etc. Det är ju ganska självklart, en annan är ju likadan när man för en gång skull har köpt något fint. Men jag tycker ändå inte att det ska uppmuntras så till den milda grad, framför allt inte i så låg ålder.

Vissa kanske tycker att man är elak om man inte ger barn komplimanger när de stolt kommer och visar något. Barnet kanske blir ledset om man inte uppmärksammar det som hon vill uppmärksamma. Men nej, det tycker inte jag. Tvärtom, så gör man barnet en tjänst. Om man ständigt visar barnet att det är viktigt hur man ser ut, så kommer det blir ett ekorrhjul som inte bara skapar osäkerhet hos barnet självt utan även hos andra barn som bevittnar allt. Men om man visar att det inte är viktigt, så visst blir kanske barnet snopet först, eftersom det har lärt sig motsatsen på andra håll, men senare kommer barnet och även dess kompisar bli självsäkrare.

Och framför allt så kommer nästa generation som växer upp vara mindre utseendefixerad.

Kan man ju alltid hoppas.

5 kommentarer:

Anonym sa...

bra skrivet och viktigt.

Minns med viss sorg min egen dagistid (20 år sedan!!!) jag fick aldrig nya kläder och jag hade aldrig rosa kläder. Som flicka skulle man ha nya, rosa kläder. Därmed aldrig nånsin positiva komplimanger till mej.
Jag minns hur äcklig jag kände mig, ja ÄCKLIG! hur illa är inte det då? Jag kände mig som en ful otillräcklig icke-flicka. Minns det än idag. Det är ju fan inte klokt. 5-åringar som oroas av brist på komplimanger???!
Nej, det är jätteroligt om pedagoger börjar tänka till lite.

Elisabet sa...

Jag vet, det var likadant för mig när jag var liten. Jag hade inte nya fina kläder så ofta, det var mycket ärvegods osv. Jag fick ALDRIG några komplimanger av någon, ALDRIG. Jag blev aldrig sedd, varken på dagis eller i skolan. I skolan kämpade jag som en tok för att bli sedd och blev det istället på helt fel sätt.
Samtidigt var det två andra flickor som alltid hade rosa, nya, säkert dyra, fina kläder och rosett i håret osv och de fick uppmärksamhet som hette duga.
Jag hade så jäkla låg självkänsla, kände mig precis som en icke-flicka, och bortglömd, och det sitter fortfarande i.

Fy fan.

Jemima sa...

Jag hade alltid pojkkläder som jag ärvt av mina bröder. Det fick jag äta upp...

Nike Ask Förster sa...

Hejsan Elisabet,

Imorgon bitti, dvs den 22 maj 2009, kommer www.thecritics.se att publicera en recension av din blogg.

Mvh Nike

lady dahmer sa...

japp jag var också en av de "fula" ungarna som aldrig fick höra vad fin jag var. Bönade och bad mamma om en rosa tröja för jag ville ju också vara en prinsessa.

GRRRRR

(förresten, om du undrar vilka bloggar jag surrade om så var det ett par privata som jag inte känner för att lämna ut, de är ju fina människor trots sin tråkighet... men sen var det också Pornies "nya" blogg som jag mest syftade på. *s*)