lördag 2 maj 2009

här ska det stå en passande rubrik

Åhh vad jag älskar kortids. Det är sådan stor skillnad här hemma så man kan inte fatta det. Jag är en helt annan person när Amir är där, liksom glad hela tiden. Det känns konstigt. Jag pratar med barnen utan att skrika, jag har mycket mer tålamod, är mindre stressad och har ett konstigt lugn över mig hela tiden. Typ en ”whatever”-attityd.

Han är färdiginskolad nu och ska vara där i fem dagar… undrar hur det kommer bli. Än så länge känner jag inte precis någon saknad efter honom. Jag vet ju att han har det underbart där borta. Han hade sovit 12 timmar i streck i natt också, precis som alla andra nätter han varit där… skumt, men kanske inte så skumt ändå. Jag tror han har fått in en rutin att han ska vakna på natten när han är hemma, och så länge han inte lyckas få den rutinen där så kommer han nog att sova hela natten. Välbehövligt för honom. Och för mig.

Bara en sådan sak som att vakna klockan 7 eller 8 på morgonen istället för 4-5 är ju guld värt. Man blir en helt annan människa, får en helt annan ork och energi. Mitt riktiga jag kommer fram, inte det där sura, gnälliga och negativa jaget som jag alltid är annars, utan den positiva och glada människan som jag egentligen är, tro det eller ej.

Det är inte meningen att smutskasta Amir (låter säkert som det), men man måste väl begripa, att det är väsentligt stor skillnad på att ha tre barn hemma, varav ett autistiskt, mot att ha två normala som man kan resonera med. När han är på kortids är vi en vanlig familj som kan göra helt vanliga saker. Som att åka och handla mat klockan 17 (till och med 18!), eller strosa på Ikea, eller rent impulsivt ta med matsäck och åka till stadsparken.

Nu blir det dock inga impulsiva utflykter den här helgen, för Elias har tagit tillfället i akt och blivit sjuk. Så perfekt! Då kan man verkligen bry sig om honom och man har tid och ork till det! I vanliga fall så går jag i bitar när ett av barnen blir sjuka men nu gör det mig inte det minsta. Och även Elias tackar säkert för att han får sova på soffan i fred, utan att någon hoppar på honom och skriker honom i örat.

Tack staten! Allt är förlåtet.

6 kommentarer:

Jemima sa...

Låter underbart. Nu förstår du hur bra alla andra har det (som jag)... Skönt att det går så bra på kortids!

Elisabet sa...

Japps. Ibland, men bara ibland, när jag är på riktigt dåligt humör eller har en dålig dag, så kan jag irritera mig på de som klagar på att det är så himla jobbigt med två barn. Eller tre för den delen. När alla tre eller två är normala. Att ha två normala barn är ju INGENTING liksom!
Men hehe, så får jag ju inte tänka, eftersom jag inte vet hur de har det och att det är deras perspektiv liksom, alla har rätt att klaga.
Men har man en dålig dag så tänker man vad som helst...

Micke sa...

Du har många gånger klagat på min grammatik ibland när jag har skrivit. Nu är det min tur. Jag citerar: Bara en sådan sak som att vakna klockan 7 eller 8 på morgonen istället för 4-5 är ju guld värt.
Hur kan en sak vara guld värt? Är den inte guld "värd" snarare? Hehe.
Men men... Kör domdär affirmationerna som jag skrev om i min blogg, så kan du vara glad även då Amir är hemma.

Elisabet sa...

öööhh... värt, värd, jag vet inte, det är mycket möjligt att du har rätt. Äh vaddå, jag är inte perfekt. Men det har jag visserligen aldrig trott heller.

Affirmationer är bra, jag håller faktiskt på med det. Väldigt intressant.

Anonym sa...

du är gift? bor du med mannen? Följt din blogg ett tag men fått intrycket av att du är ensamstående till dina barn??

Elisabet sa...

Verkar det så?
Jo vi är gifta och bor ihop. Men avsaknaden av honom i bloggen beror på att han inte gillar att bli omskriven. Jag har skrivit om honom tidigare och det var inte så omtyckt så jag lämnar honom utanför i viss mån.

Undrar egentligen vad barnen kommer säga om 15 år när de får veta att jag fläkt ut dem på nätet, de kan ju inte säga till om nåt. Hmm...