tisdag 5 maj 2009

jag var inte färdig!

Men jag vill ju åka dit!!!

Herregud, jag saknar Indien jättemycket, jag har gjort det de senaste månaderna. Och nu saknar jag Indien ännu mer, efter att min läsare från Hyderabad har gett sig till känna och visat sig vara en svensk tjej som gift sig med en indier och bosatt sig i Indien. Hon har hittat min blogg efter en googling och jag har förstått att vi är icke de enda som gifter sig med indier eller älskar Indien.

För jag älskar verkligen Indien, och längtan blir bara större när jag läser hennes blogg och ser alla bilder därifrån...

Jag saknar doften av kryddor och brända sopor. Jag saknar kossorna på gatan, jag saknar alla tjatande försäljare, jag saknar bilarna som spelar melodier när de backar, jag saknar alla tutande rikshas, jag saknar färsk mango, jag saknar mixed juice, jag saknar färgerna, tempot, musiken, jag saknar alla skällande hundar, jag saknar att vakna på morgonen av oväsen med människor som spottar på gatan och skriker på varandra, jag saknar lassi, riktig chai, dålig indisk TV-reklam, jag saknar alla tiggare, jag saknar den oändliga värmen, jag saknar att sitta på ett kvamligt hotellrum och äta tandoori chicken under en takfläkt, jag saknar att man bär precis allting på huvudet, jag saknar alla otroligt vänliga människor, jag saknar energin.

Jag saknar att gå runt i ett stekhett Delhi och svettas tills man storknar, för att sedan öppna dörren till en fräsch klädaffär och mötas av rejäl aircondition och världens mest serviceinriktade personal, som hämtar en stol och en flaska med iskallt vatten, medan man får titta på tyger och accosiarer i lugn och ro.

Jag saknar glädjen som finns där och som bor i varenda människa, trots all misär och fattigdom. Jag saknar att det finns livsgnista och karisma hos de människor som inte har någonting. Jag saknar att man lär sig att uppskatta det man har så mycket, när man går runt i skräpet och dammet och passerar ännu en tiggande mamma med sitt spädbarn.

Så är det någon som vill passa Amir en vecka eller två?

Annars. Jäkla skit att livet bara ska bestå av dilemman.

4 kommentarer:

lalandakid sa...

Det kommer att ordna sig ska du se.
Ni kommer att komma till Indien.

När Isa hade varit på kortids i ett par år vågade jag lämna henne där först en sommarvecka och senare två veckor på raken.
Det gick hur bra som helst!

Elisabet sa...

Men, vågar man lämna så länge och sedan åka iväg till ett annat land? Tänk om det händer nåt liksom, lite svårt att komma hem då :-(

sarah sa...

Jag är inte gift med en indier men jag saknar cokså indien och jag har varit i hyderbad, bodde på henry martin institue ett centrum för interreligös dialog :)

lalandakid sa...

Jag förstår dilemmat.
Jag har åkt till Irland, Spanien och Danmark utan Isabel. Och det har gått bra,
fast det var förstås inte lika långt.
Men ta en sak i taget!
Han har ju nyss börjat på kortids
så ge det tid.
Jag tror du kommer att våga,
ni kommer till Indien.
Men kanske inte redan nästa år.

Man måste ha tålamod med sig själv också, inte bara barnen.