tisdag 5 maj 2009

man kallar det väl inte för svårmor utan anledning

Det här med Indien. Jag måste börja med att tacka för all trevlig repsons som jag fått på romantikbjäfsinlägget. Jag tror jag tackade bland kommentarerna, men nu tackar jag igen. Tack tack tack.

Och nu till en fundering. Muneers familj bor alltså kvar i Indien. Han har hela sin släkt där. Hans lillebror är den enda som är på vift och har flytt till Pune, men resten bor i Kashmir. Och det verkar som att de vill stanna där.

Jag vet inte hur många gånger vi har tjatat på dem att de ska komma hit, gärna flytta hit (men med svensk byråkrati så är det väl lättare sagt än gjort), men de svarar en sak den ena dagen och en annan sak den andra dagen. Svärmor och svärfar är helt inne på att komma hit, om det bara gick utan att åka flygplan, för det vågar de inte. Istället säger de, vareviga gång man pratar med dem; "När kommer ni hit? När kommer ni hit? När kommer ni hit?"

Jag vill inte åka dit. Näpp. Eller rättare sagt, jag åker inte dit med Amir. Jag gör bara inte det. Jag vill verkligen inte det, det känns inte rätt. Vi var där år 2006, när Amir var ett år och Elias inte fanns ännu. Det var perfekt och underbart på alla sätt och vis, men nu är det en annan era. Nu har Amir autism och vi har två extra barn och nej nej nej, jag får panik bara jag tänker på det.

Men det är barnens farmor och farfar det handlar om. Hur ska de få träffa sina barnbarn? Och hur ska de inse att det inte går att ta med Amir till Indien, om de inte ens kan inse att han har ett funktionshinder?

De förstår ju liksom ingenting. Jag har gjort klart för Muneer att jag tar inte med Amir dit. Han håller med och försöker förklara för modern och fadern. Men modern och fadern säger bara att om vi tog dit Amir så skulle de ta honom till en läkare (naturläkare eller nån sån där vodoomänniska) och han skulle bli frisk igen.

De kan inte förstå. Jag har sagt att om de vill träffa Amir så får de komma hit. Punkt. Jag har också gått med på att Muneer åker själv till Indien med Elias och Maria. Det är helt i sin ordning. Men jag följer inte med, jag lämnar inte Amir själv i Sverige (var skulle det vara? liksom) och inte heller tar jag med honom till Indien.

Men då tror svärisarna att jag har något emot dem. Då tror de att det är där skon klämmer, att jag inte vill åka dit.

Ett annat problem är att Kashmir är krigshärjat. Oavsett om de säger att det faktiskt är fred där nu, så är det inte det. Och med det i åtanke så vete sjutton om jag ens vill låta Muneer åka dit med de andra två.

Brorsan och syrran säger saker som att det är lugnt där nu, det är helt okej och turisterna börjar komma tillbaka. Men med det så menar de att det är lugnt utifrån deras perspektiv. Typ, "denna veckan smällde bara 5 bomber, istället för 25 som det brukar vara". Ja, fast jag vill inte att några bomber alls ska smälla i närheten av mina barn.

När vi var där förra gången så hade jag ont i magen varje gång vi gick utanför huset. De få gånger som vi tog med Amir ut på utflykt fick vi passera minst fem vägkontroller och en gång när Muneer och jag shoppade lite på stan (utan Amir) så var vi bara fem minuter ifrån att hamna mitt i en eldsstorm. Lugnt? Jaja, om man är van vid att springa sicksack över minor på väg till marknaden så kanske man tycker att det är lugnt nu.

Jag vill inte att det ska finnas minsta lilla risk för att det ska hända mina barn något. Jag är så glad att jag bor i Sverige, där vi (än så länge) inte bombar och håller på. Inte ens naturkatastrofer har vi. Varför då åka frivilligt till ett ställe där sådant är vardagsmat? De där indiska poliserna har viftat med sina gevär framför min son en gång, jag har aldrig varit räddare i hela mitt liv och efter den händelsen sa jag till Muneer att vi åker inte dit igen.

Men vad ska man göra då, om farmor och farfar sitter och längtar efter sina barn och barnbarn? Och om man svarar att man inte vill åka dit så tar de det högst personligt, eftersom de är hemmablinda och helt enkelt inte förstår att deras stad är farlig. Och de är outbildade och förstår inte att man inte tar med en autistisk pojke till ett galet land som Indien.

Vi har visserligen tagit med en autistisk pojke till Lanzarote, och det gick jättebra. Jag tror, faktiskt, att det skulle gå jättebra i Indien också. Väl hemma i huset, i lugn och ro, om alla entusiastiska släktingar kunde coola ner sig några kilon och inte kasta sig på honom, utan respektera vad vi säger, när vi säger att det måste vara ordning och reda och lugn och ro kring honom. Då tror jag absolut att det skulle funka. Men det är en resa på 3 dagar dit. Inklusive en flygresa på 12 timmar. Att utsätta sig själv, och honom, för det, är att leka med elden.

Man gör bara inte det.

Men nej, de förstår inte. Vad ska man då göra?

2 kommentarer:

tessan sa...

ojojoj, vad svårt. nu är ju inte Indien ett land man bara åker till över en helg, & flygbiljetten är ju rätt dyr, men kanske skulle släktingarna lugna sig om t ex din man åker med de andra 2 barnen & hälsar på, & nästa år åker du med barnen. då får de i alla fall träffa nästan hela familjen 2 år på raken, & lugnar sig lite. men det är ju en ganska stor utgift.. eller, så kan kanske din man åka dit med era andra 2 barn & sedan följer hans föräldrar med honom tillbaka till Sverige för visit? det är kanske inte lika läskigt att flyga om de reser med sin son?

(jag har sjäölv varit i norra Indien 2 ggr, & jag förstår att det inte går att resa dit med ett autistiskt barn. herregud, som "frisk" drabbas man ju av panikångest stundtals!)

Elisabet sa...

Nej att ta dit Amir är ganska uteslutet. Det gäller bara att vara stenhård på den punkten; vill de träffa honom så får de ta och kolla vilket som är värst, att flyga eller att aldrig få se sitt barnbarn. För jag tar inte dit honom, jag gör inte det. Men de kan fortfarande inte förstå varför. Men i slutändan kanske längtan blir för stor och då kanske de tar sig hit i allafall för att få träffa honom... kan man ju hoppas...

Flygbiljetterna är inte så fasligt dyra längre. Men man kan nog ändå inte åka två gånger om året eller ens varje år om man ska åka många. Men tre personer blir inte jättedyrt så han kan ju åka med de andra två helt enkelt. Åker han innan den minsta blir två år så blir det ju ännu billigare. Man får väl göra så.

Det enda dumma är att de fortfarande inte förstår, så man får väl helt enkelt leva med att de tror att jag har nåt emot dem. :-(