måndag 18 maj 2009

men det kanske inte är lika naturligt för alla

Jag tror att indier är mer fertila än andra jordbor. Män som kvinnor. Det måste finnas en naturlig förklaring på det. Kanske för att de dör som flugor, då måste naturen ersätta vad som förlorats och människorna har därmed blivit mer fertila. Låter det rimligt?

Nu ska Muneers andra brorsa också ha barn. Och det är INTE en glädjande nyhet. Muneers andra brorsa är nämligen ogift. Han är bara förlovad. Sedan fem år tillbaka, med en tjej som bor i England och som han enligt engelska ambassaden aldrig får komma och hälsa på.

Det är lite problematiskt kan man säga. Hej flashback.

Men det allra mest problematiska är att broderskapet är sunnimuslim och flickvännen är shiamuslim. Det är tydligen värre än att jag är kristen och Muneer är muslim. Det var helt okej för Muneers föräldrar. Men att få en shiamuslimsk svärdotter kommer inte på kartan. Det är inte acceptabelt.

Tjejen har berättat om den utomäktenskapliga graviditeten för sina föräldrar, och om man är fördomsfull och tror sig veta mycket om shiamuslimer så kan man tänka sig att hennes pappa och bröder skulle turas om att skjuta henne. Det har de inte gjort. Modern i fråga blev visserligen rosenrasande, men då kom fadern emellan och bestämde på ett patriarkaliskt vis att man ska stötta sin dotter oavsett vad hon hittar på för ofog. Och de beslutade sig för att åka till Indien med dottern och bevittna bröllopet och sedan hjälpa till med bebisen och hela tjottaballongen.

De är helt inne på det och tror att det är helt okej även för de indiska föräldrarna. Men det är det inte.

Han vågar inte säga något till dem. Att han har gjort en kvinna gravid utanför äktenskapet är en skam. Skam, skam, skam. Han tror att han kommer att bli utfryst. Han har redan berättat för dem att han ska gifta sig nu, så fort som möjligt, och åka till England, så fort som möjligt. Han har väntat i fem år på det men nu måste han slå slag i saken. De säger nej. Det får han inte. Han får inte åka, inte han också, en son har redan left the building, inte en till nu.

Men han måste ju, han har ju liksom inget val. Jag har tillbringat två dagar i telefon med honom och han är så lättad över att det finns två personer i hans släkt som faktiskt förstår honom. Själv är jag lättad över att det faktiskt finns en person i Muneers släkt som tänker lite utanför lådan. Utanförlådankillen måste ta hand om sin fru och sitt barn, det finns inget val, han måste göra en oacceptabel oindisk sak och helt enkelt strunta i päronen och dra. Precis som hans bror gjorde. Men inte bara lämna landet och föräldrarna, utan även gifta sig med en kvinna som föräldrarna inte "gillar".

Jag frågade Muneer vad han tror att reaktionen kommer att bli hos föräldrarna. Antagligen kommer de aldrig få veta om graviditeten. Helt huxflux kommer de bara få ännu ett barnbarn och då heter det att ungen föddes för tidigt (Amir är också för tidigt född, btw). Och de kommer aldrig fundera över om det är sant eller inte.

Men bröllopet är inte accepterat och sonen kommer att genomföra det ändå, för han måste ju. Och reaktionen över det kommer bli; tårar, tårar, tårar. Tjut, tårar, ilska, möbler slängda i väggen och lite mer tårar. De kommer tjuta efter Allah, springa i moskén hela dagarna och försöka få sonen att förstå att han gör fel. Men sonen kommer inte ändra sig. Och efter hand så kommer päronen att lugna ner sig.

De kommer inse att de inte har någon makt över sonen längre. De kommer inse att världen inte ser ut som den gjorde för femtio år sedan. De kommer inse att drömmar inte alltid uppfylls. De kommer inse att de kommer få en svärdotter som de egentligen inte kan acceptera, men i slutändan så kanske de inser att hon också är en människa, trots att hon är shiamuslim.

Och i slutändan så kommer de att inse att den person som de dag och natt har kastat förbannelse över, faktiskt är deras son. Det är faktiskt deras älskade son, han som de sa att de skulle göra allting för, han som de sa att de alltid skulle stötta och ställa upp för. Han som de sa att vad han än gjorde, så skulle de finnas där för honom. Även om han gifter sig med en shiamuslim. Även om han flyr från landet. Även om han inte lyssnar på vad hans föräldrar försöker råda honom till.

Även om han gör en helt crazy sak som inte många indier har gjort före honom, även om hela byn kommer att snacka skit om familjen och tycka att föräldrarna har förlorat sin respekt, även om grannarna tycker att sonen är en ouppfostrad djävulsunge som gör så här mot sin familj. Trots att de går igenom det värsta de kunde tänka sig, så kommer de alltid öppna sitt hus och sina armar inför honom. Och inför hans fru.

För kärleken till deras barn är större än vad förstånd, förnuft, traditioner, regler och värderingar heter. Det finns ingenting som någonsin kommer få dem att sluta vilja träffa eller älska sin son.

Hoppas bara att Muneer har rätt i det. Att det kommer bli bra till slut. Och hoppas bara att de kan inse det själva.

Inga kommentarer: