onsdag 13 maj 2009

Så här ligger det till

Jag orkar inte med den här bloggen, jag får ångest när jag tänker på den. Jag är inne i en downperiod och det enda jag känner för att göra är typ att ligga och tycka synd om mig själv och grubbla över varför allt bajs händer mig. Jag får då ångest när jag vet att det sitter folk och väntar på blogginlägg. Prestationsångest, och ångest för att jag inte vet vad jag ska skriva. Jag skulle egentligen bara vilja skriva en massa svart dynga, samt smutskasta och prata skit om människor omkring mig. Men för det första så tror jag inte att det är roligt att läsa svart dynga, och för det andra så kan det finnas en chans att dessa personer läser bloggen (internet är mindre än vad man tror), och jag är inte ute efter att såra någon.

Det är så tråkigt när man känner sig begränsad, när man inte kan skriva vad man känner för. För egentligen så har det alltid varit så, att när jag mår dåligt, så vill jag skriva av mig. Men jag kan inte göra det i bloggen, för det blir alldeles för naket, det blir alldeles för personligt, det är möjligt att jag hänger ut människor som inte vill bli uthängda.

Vad finns det då för alternativ? Skriva en massa trams som inte betyder något. Upprepa alla saker som jag redan upprepat förut, samma gamla skit. Eller bara babbla på om allting som finns inne i mitt huvud utan att bry mig om folk tycker det är intressant eller inte.

Det sistnämnda borde jag göra. Men saken är då den att det är alldeles för mycket som finns inne i mitt huvud, jag kan inte sortera det. Det åker bara runt runt runt. Jag blir yr och vimmelkantig, jag vet själv inte riktigt vad jag tänker. Jag tänker en sak den ena stunden och en annan sak den andra stunden. Jag blir förvånad och bestört över mina egna tankar, jag orkar inte tänka, men ändå så tänker jag och det verkar inte vara något slut på det.

Det verkar inte finnas något slut på skiten helt enkelt.

Jag får en idé. "Tjoho! Detta kan jag ju skriva om" Men sedan lägger jag ner idén i samma stund som den uppkom, eftersom jag är hämmad. Folk kan läsa. Folk kan bli sårade. Om jag håller allting inom mig så kan inte folk bli sårade.

Eller så kan folk börja tycka och tänka saker om mig som egentligen inte är befogade. Eftersom de har läst något konstigt som jag har skrivit.

Jag önskar att jag inte brydde mig egentligen, eftersom en blogg bara är en tramsig värdslig sak som egentligen inte betyder något. Men jag är en känslig människa, och jag bryr mig alldeles för mycket om allting, om allting som man egentligen inte ska bry sig om och som normala människor kan lägga åt sidan, det tar jag åt mig och börjar bearbeta utan någon jävla anledning alls.

Nu är allting bara svart. Svart är ett bra ord för att beskriva det. Det finns liksom inget ljus, det gör inte det. Det blir så ibland. Det går upp och ner, det är ju så i livet. Men när det går neråt för mig så känns det som att jag har det värst av alla i hela världen. Jag pallar liksom inte nedgångar. Jag har för få uppgångar för att jag ska palla nedgångar. Uppgångarna är för låga för att jag ska kunna hantera dessa svarta havsdjup.

Jag önskar att jag vore en lättsam, positiv och helt enkelt normal människa som för det mesta lullar runt på rosa moln. Men det är jag inte. Jag är alldeles för känslig och sårbar, och minsta lilla motgång tar jag som en allvarlig kränkning av mitt innersta. Jag har dessutom ett dåligt självförtroende, en hemsk självbild, och orden hopp och styrka är sällan återkommande i mitt vokabulär. När jag är positiv, envis och stark så tror jag att det egentligen bara är en yta.

Alla andra människor är så glada och har det så bra. De njuter och super in varenda sekund i livet. De vandrar framåt, barfota på en härlig strand i typ en sommarklänning, och de har bruna smala ben och deras fötter bara studsar i sanden. Tjolahej tjolahopp, vad lätt det går, och vad härligt det är att skutta i vattenbrynet. Livet är underbart och ta vara på varje sekund, dröm drömmar och var positiv och carpe diem och tjofaderittan.

Men mitt liv är som en vandring i ett stenigt och brant Himalaya med dåliga skor, skavsår och 50 kilo packning på ryggen. Och det snöar.

Och jag har dålig kondition.

12 kommentarer:

Marialino sa...

Elisabet du är fantastisk och du kommer att komma upp igen! Vattenbryn och bruna ben är förgängligt men tänk vilka 3 underbara skatter du har i ditt liv varje dag!
Nästa helg ses vi och det ska bli jättekul! Ser så mycket fram emot att träffa dig och dina fina barn och hänga en liten stund :)
Stora varma kramar från kusin Maria

Anonym sa...

en vandring i ett stenigt och brant Himalaya med dåliga skor, skavsår och 50 kilo packning på ryggen gör dig till en intressantare människa utifrån sett. Tänk att få följa med på den färden.

Har läst din blogg ett tag och tänkt många, många gånger att det låter som du har det tufft och inte mår bra. Det är inget konstigt med det, men du borde ha nån att prata med, har du inte det? En kurator eller någonting menar jag då.

camoo sa...

Elisabet, skriv inte om du inte vill. Läs det som andra skriver. Det finns egentligen bara en sak JAG tycker att du nåste göre , och det är att se till att må bra. Försök att göra någonting varje dag som gör att du mår bra, eller som gör att morgondagen blir lite bättre. Det kan vara vad som helst, kanske fila fötterna eler måla naglarna eller stryka en skjorta, ta en promenad, dansa lite extra med Amir, eller något annat.
Men var lite självisk - se till att må bra. Du behöver det och dina barn behöver det, för de behöver dig.

Elisabet sa...

Maria: ja det ser jag sååå mycket fram emot! Ska bli skitkul.
Och jo, de där skatterna gör ju packningen lite lättare. Ibland.
Och tack!

anonym: nej jag har väl inte det. Det känns inte bra. DE är inte bra. Har provat ett par stycken som jag inte vill återvända till. Konstiga förståsigpåare. Sedan står jag i världens längsta kö till nån psykolog som tydligen ska vara bra. Men köer... jo jo, jag är van vid köer.

Elisabet sa...

camoo: Tack! Va fina ord! Jag ska tänka på det.

fru fleggman sa...

Kan du inte starta en ny blogg då, där du inte skriver ut vem du är och där du kan häva ur dig all skit du vill? Du kan ju ha kvar den här också men ha dyng-bloggen att kasta skiten i.
Jag har funderat på att göra så, ibland vill jag bara häva ur mig 1000 kilo jobbiga saker eller älta mitt förflutna ett par hundra år. Då skulle man vilja vara (relativt) säker på att ingen man känner läser det man skriver.

Elisabet sa...

Jo, det är ett alternativ, men palla ragga nya läsare :-)
I slutändan så tror jag att det skulle gå att identifiera mig ändå, internet är inte så anonymt som man tror.
Och då kvarstår att skriva i en hjärtformad bok med lås på, men det är ju tråkigt för man vill ju trots allt ha feedback, det är ju därför man bloggar.

lalandakid sa...

Jag tycker du ska göra som Camoo, skit i att skriva på ett tag.
I alla fall på bloggen. Skriv som man gjorde förr i tiden, för byrålådan.
Och när och om du känner dig redo så kan du använda dig av dessa texter för att blogga, eller så gör du inte det och bloggar om pelargonier istället.

TA hand om dig och din familj, vila när du får chansen, gråt!
Gråt floder och svär så mycket du orkar över alla orättvisor och alla korkade människor i världen!
Skriv för dig själv.

När/om du orkar sen så finns vi här och läser skiten sen :)

Jag har tex spytt rejält galla över en av min dotters förskolor, förskolechef och personal. Men det var inte förrän tre år senare som jag vågade yppa ett offentligt ord om hur det var och vad som hände.
När det hade gått så långt tid fanns det ingen anledning för mig att bry mig.
Vissa saker mår bara bra av att ligga och gäsa lite extra.

Kram!

Stina-Helene sa...

Elisabeth. Du skrev precis ett fantastiskt fint blogginlägg. Vingkatalogen-människorna finns inte,livet är en berg och dalbana för oss alla. Har man inte sett dalarna uppskattar man inte topparna, eller hur det nu var min mor brukar säga. Det finns få som vågar vara så öppna och ärliga som du. Och det är därför vi älskar att läsa det du skriver, för att vi känner ju likadant men är för fega för att erkänna det. Kram

Elisabet sa...

Tack så mycket för dessa kommentarer. Jag suger in och tuggar på vartenda ord. Eller nåt. :-)

magda.nu sa...

Men du!
Kan du inte ta en bloggpaus ett tag då? Det låter ju jättejobbigt att ha sådan prestationsångest och känna att allt är skit och att vara rädd för att du råkar skriva av dig så att du skriver ner någon (som du sedan ångrar).

Jag tror att man ska göra så lite som möjligt när man har för mycket. Gå ner på lågvarv vad det gäller måsten. Bara försöka andas och leva. Prioritera det som gör en gott. Dåligt samvete gör en inte gott. Inte prestationsångest heller.

Bloggen är inte värd att du ska må dåligt, tycker jag iaf! Sedan finns det människor som gillar att vältra sig i andras olycka men dessa läsare vill du väl inte nå? Finns ju en massa cancerbloggar och nästan-död-bloggar som de kan gotta sig i.

Nä. Skippa bloggen ett par dagar om den kväver dig!

KRAM!!

//Magda

Elisabet sa...

Nämen det är ju ROLIGT att blogga. Eller rättare sagt det är roligt att skriva. Igår skrev jag åtta texter fast jag vågar inte lägga ut dem. Och då tänker man, jaha, varför skrev jag det där för nu då? Om ingen kan läsa?

Men man borde inte ha så mycket måsten, det är ju sant.

Mikrobloggpauser tar jag ju emellanåt ändå utan att känna någon vidare skuld över det. Jag bloggar inte varje dag och de som inte tycker det är "på riktigt" behöver väl inte besvära sig då. För jag har ett annat liv utöver att sitta vid datorn också. Tro det eller ej.