fredag 15 maj 2009

Somliga lär sig aldrig av sina misstag

I Sverige, när folk blir vuxna och tänker att de vill bilda familj, så funderar man oftast på när och hur det är rätt tid i livet att skaffa barn. Man måste ha pengar, man måste ha jobb, man måste ha fast bostad och man måste se till så att man har de allra bästa förutsättningarna att ta hand om ett barn. För ett barn kräver ansvar, ett större ansvar än något annat. Det är ingen leksak som man bara skaffar hit och dit och sedan kan spola ner i toalettstolen om man tröttnar. Ett barn behöver omvårdnad, mat och kläder i minst 18 år. Det vet vi svenskar, vi som är så duktiga och bildade.
(sen att jag själv har "skaffat" barn utan vare sig jobb, pengar eller vettig bostad, är en helt annan femma)

Men i vissa andra länder tänker man inte så. Där tänker man att ju fler barn man skaffar, desto rikare blir man som pensionär, eftersom man har en massa ungar som jobbar och driver in pengar åt gamla mamma och pappa. Barn är deras pension och livsförsäkring.

I många fall, alldeles för många fall, så tänker dessa människor i dessa länder endast på pengar och inte längre än näsan räcker. De tänker inte på, att för att barnen ska kunna tjäna pensionen åt päronen i vuxen ålder, så måste de först och främst själva vuxen ålder. De måste klara sig från barnsjukdomar med hälsan i behåll. De måste gå i skolan. Annars slutar allting bara där man började. Där päronen började. I fattigdom. Och fler munnar att mätta.

När min man var barn, så växte han i princip upp på gatan. Med föräldrar som var ständigt påtryckta av släkten att de skulle skaffa massa ungar, för då skulle allt bli så bra i framtiden. Men föräldrarna hade inga pengar till att försörja alla dessa ungar, så ungarna fick försörja sig själva. Min man och hans storebror fick börja jobba när de var 5 år gamla. Det var inte vanligt att de fick mat varje dag.

Min man jobbade med att ro en båt fram och tillbaka över en sjö, och på så vis skjutsa affärsmän från den ena platsen till den andra. Det var inga trevliga affärsmän. Det räcker med att säga det.

Ibland var det fruktansvärt kallt (Himalaya, ni vet), och min man parkerade båten och gick hem för att värma sig. Den ömma modern bad honom då att visa upp hur mycket pengar han tjänat, och när det inte var tillräckligt (vilket det sällan var), så fick han minsann bege sig ut i kylan igen och fortsätta ro båten.

Han gick således aldrig i skolan. När han var lite äldre blev hans pappa befodrad och fick högre lön. Därför fick hans småsyskon gå i skolan, och min man fick äran att följa dem fram och tillbaka.

Idag är min man analfabet och hans liv har varit ett smärre helvete bara för att han inte kan läsa och skriva. Han har lyckats arbeta i Indien, men har väldigt svårt att behålla ett jobb här i Sverige. Och inte heller i Indien så har det varit talan om några högavlönade jobb.

De senaste åren så har min man ställt sin ömma moder mot väggen och gett henne ett otroligt dåligt samvete för vad hon gjorde mot honom. Hon hade visserligen inget val, kan man tycka, men i slutändan så hade hon det ändå. Hon hade ett val, hon hade ett val att inte skaffa barn om hon inte kunde försörja dem.

Och idag skäms hon för det. Bittert. Oändligt mycket. Hon finner inte ord för hur mycket hon skäms.

Och man kan tro att den nya generationen har lärt sig av den äldre generationens misstag, och att det i och med det finns en förhoppning för att barnen i Indien idag ska få gå i skolan.

Men nej. När jag skriver detta så är jag så förbannad så jag knappt kan kontrollera mina fingrar och jag är så nära att lyfta telefonen och skrika på släktingarna där borta. Men det gör man ju inte.

För häromdagen så ringde Muneers bror, och bad om pengar till sjukhusvård för hans gravida fru. Det rörde sig bara om några tusen rupies (500-1000 svenska kronor) som skulle täcka en förlossning och medicin på ett privatägt sjukhus. Han har inte dessa pengar. Och farmor och farfar har inte heller dessa pengar.

Jag kan inte låta bli att undra; varför gör man så? Varför tänker man inte efter före? De vet inte vad kondom är för något? Eller är längtan efter barn och barnbarn så stor, så att de struntar i att tänka på om de har råd att ta hand om barnet? De vill helt enkelt bara föröka sig? Varför kan de inte vänta ett par år, tills pappan (Muneers bror) har fått sina affärer i stadig rullning och de faktiskt har råd att försörja barnet? Varför vill de göra om samma misstag som deras föräldrar gjorde?

För det här är ju bara början. Barnet är inte ens fött, och det visar sig redan hur lite pengar de har, när de inte kan ge den gravida mamman den vård hon behöver. Kan de då ge barnet den vård de behöver? Kommer barnet få gå i skolan? Eller litar de på att de bara kan ringa till den rika brodern som bor i rika landet Sverige och be om pengar närhelst det behövs?

Jag kan aldrig någonsin sätta mig in i hur de tänker. Jag vet att de tänker på något speciellt sätt och att det säkerligen har med kultur att göra, men jag kan aldrig förstå det. Jag är sugen på att aldrig någonsin ge dem några pengar, bara för att de ska lära sig. Men mina känslor för det ofödda barnet är större än så och jag kommer att ge dem pengar så fort de frågar. För det handlar om ett barn, ett oskyldigt barn som inte har gjort någonting förutom haft oturen att födas in i en fattig familj. Jag vill inte att detta ofödda barn ska möta samma öde som Muneer gjorde.

Det ofödda barnets föräldrar och farföräldrar är idioter. De har säkert en plan eller sina teorier (får man hoppas), men jag tycker ändå att de är idioter. Så länge som jag har möjligheten så tänker jag inte låta deras idiotism gå ut över försvarslösa barn, men man önskar ju att de ska lära sig. Det är bara att hoppas att de inte skaffar tio ungar, för det blir dyrt.

Världen kommer ju aldrig förändras så länge människornas attityd inte förändras och så länge de lever kvar i sina stenålderstänk. Men hur kan man förändra deras attityd?

8 kommentarer:

sarah sa...

Håller med dig om mycket men är inte att ha en familj med pengar utomlands som att bo i Sverige och veta att man kan få olika former av bidrag? Dom litar på att ni hjälper dom när de behöver det och i Sverige räknar man med att andra skattebetalare gör det.En åtgärd man kanske inte vill behöva använda men som ibland kan bli nödvändig? Jag menar du visste väl också vad kondom var men det händer ju att man blir gravid ändå?

Nu pratar jag inte om den här mentaliteten att kunna få en inkomst från barn man inte ha råd att förösörja men det blir ju också konsekvensen av en svag stat där många barn är det bästa (och kanske enda) sättet att garantera sin ålderdom? När jag bodde i Indien var vi ute på landsbygden där de bedrev ett arbete just för att minska antalet barn, men samtidigt hade de en barndödlighet på typ 30% (!) och då känner jag att det finns en förklaring till varför man skaffar (30%?) fler barn än man hade tänkt/borde. Indien skulle ju kunna satsa mycket mer av sitt BNP på just utbildning och sjukvård än vad de gör. Vad jag lärde mig var att Indien har högre barndödlighet och död vid förlossningar än grannländer som tex. Bangladesh. Indien har ju så bra sjukvård att man flyge in människor från andra länder samtidigt som en stor del av befolkning lätt kan dö av tex. en blindtarmsinfektion. samma sak med skolor, finns hur bar skolor som helst men inte för människor utan pengar.

Elisabet sa...

Jaaa, haha, fast i min svågers fall så tror jag att de mycket väl vet vad kondom är men helt enkelt skiter i att använda den, det är en annan sak :-) Att man skiter i att använda den trots att man vet konsekvenserna och trots att man egentligen borde veta att man inte kan hantera konsekvenserna.

Det är säkert en form av "bidrag" det är tänkt som. Men lika irriterande för det. Det är ju irriterande i Sverige när folk räknar med att skattebetalarna ska försörja en (alltså via soc) så då är det ju lika irriterande när de gör det. Men där verkar det vara mer acceptabelt att folk går på soc, om man nu då ska uttrycka det så. Det är liksom en självklarhet att man kan ta socialbidrag och ibland utan att ge något i gengäld eller ens försöka förbättra sin situation själva, det är INTE rätt tycker jag. Varesig det är här i Sverige eller där borta. Och då vågar jag faktiskt påstå att mina släktingar verkar vara den typen av socfall. Usch va hemsk jag låter, men så är det med kulturkrockar.
Jag låter säkert jätteego men jag måste också säga att om det är något som behövs eller om de har problem så säger jag aldrig nej. Jag kan tveka om det gäller onödigheter men jag är inte snål och framför allt så betyder det mycket för min man att hjälpa om det behövs, och det respekterar jag.

Jo jag håller jag med dig, det är förståeligt och dessutom naturligt att "yngla av sig" mer om barnadödligheten är stor. De kanske inte ens behöver kämpa för det utan är väldigt fertila helt enkelt.
Indien har grym sjukvård, och grymma utbildningar dessutom, så det är väldigt tråkigt och tragiskt att inte alla kan ta del av den. Jag såg en dokumentär från Indien där ett barn som hade fyra armar och fyra ben opererades, den första liknande operationen i världen och det var typ bara i Indien som man ens KUNDE utföra den eftersom de hade mest kompetens. Säger en hel del.

lalandakid sa...

Jag måste lägga mig i lite här.
Det är skillnad på barnen här och där också, för i vårt fall (i Sverige) så behöver landet barn och rent ekonomiskt är det en vinst för alla att bidra med skattepengar till nya barn. Vi föder alldeles för lite barn i det här landet, som utan invandrare redan skulle haft för många gamla och sjuka att ta hand om.
Kontentan av det jag vill säga är att det inte går att jämföra rakt av.

Elisabet sa...

lalandakid; ja oja, du har rätt, det är som att jämföra minimajs och persilja.

lalandakid sa...

He he, gullig jämförelse :)

För övrigt har jag faktiskt inget bra svar på ditt tänkvärda inlägg...

sarah sa...

Självklart går det inte att jämföra rakt av men enligt min synsätt är det lite synsikt att säga så med. Skulle man ha mer rätt att skaffa barn man inte kan ta hand om för att landet behöver det? Sen måste jag faktiskt säga att jag tycker att det är relevanta eftersom det sociala skyddsnätet som vi har tagit över rollen hos den förlängda familjen. Detta är en kulturkrock men i många länder är det SJÄLVKLART att släktingar som har mer pengar eller bor utomland ska hjälpa de som inte har. Sen kan ju själv tycka att det är dumt eller oansvarig eller vad som. Man kanske tänker så här "jag har ju en bror som kan hjälpa mig varför ska jag behöva leva som jag inte hade någon hjälp". Sen inom islam finns ju en annan syn på försörjning. Nu vet jag inte hur giltigt det är i det här fallet men "traditionellt" sätt så är det bara kvinnor som kan äga sina pengar mannen pengar ägs av "familjens intressen" och används där de behövs mest och männen är försörjningsansvariga även för personer utöver deras närmaste familj. Sen är det givetvis så att den är mannen i familjen som har huvudansvaret för försörjingen (tradtionellt) sätt så det skulle ju kunna betrakats som lite oansvarigt att gifta sig om man inte har "råd med fru och barn" *svävar ut*. Men visst ligger det en poäng i att det inte är direkt jämförbart....

Elisabet: Du känner ju självklart dina släktingar så du vet bäst vad de vill och vet.

Elisabet sa...

Tycker bara att det är så dumt, men egentligen tyder det ju bara på (uppenbar) okunskap, när man räknar med att den personen som bor utomlands har mer pengar. Visst tjänar de som bor utomlands mer än indierna, men här KOSTAR också saker mer, vilket de inte förstår.
Nu lever vi ju inte efter traditionella islamska regler (eller islamiska regler öht), men om vi skulle göra det, så skulle Muneers inkomst ALDRIG räcka till hans egen familj ens, hur ska han då kunna skicka pengar till Indien också? Han försöker förklara för dem men de förstår inte det. De tror han är rik, punkt.
Ja det är ju så att mannen ska försörja familjen, och det är en skam att inte kunna göra det. Min svåger är nygift och det är för honom just nu en ren skam att han inte kan ta hand om sin fru, han är rädd för vad hans svärfar ska tycka tex. Det är oacceptabelt att någon annan än hans familj (inklusive bror...) hjälper till med försörjningen och det skulle tex aldrig falla honom in att hans svärfar ger pengar till förlossningen etc. Då skulle han direkt visa att han inte kan ta hand om sin fru.
Det vet han, och därför kan jag verkligen inte förstå varför de skaffar barn när han ännu inte har en riktig inkomst?
Det handlar inte om en "olycka" eftersom hon redan varit gravid en gång tidigare men fick missfall. De försöker uppenbarligen få barn.
Nej, i deras fall handlar allting om att de helt enkelt räknar med att Muneer och den andra lillebrodern (som inte bor utomlands men som har affär i Goa och därför tjänar pengar) ska bidra. Trots att vi egentligen inte kan.

lalandakid sa...

Det var inte meningen att vara cynisk, om det var det du menade Sara, snarare liksom torr och konstaterande.

Jag tycker också att många system kan bli tokigt fel, speciellt om saker och ting ändras eller som Elisabet säger att folk förväntar sig att man ska vara rik för att man lever i ett rikt land.

Känns som att det är lättare att ändra på saker men mycket svårare att ändra på människors attityder.