torsdag 25 juni 2009

trött.

det är vad jag är.
om någon undrar.

torsdag 18 juni 2009

hejdå!

Nu åker vi till Bohuslän ett par dagar!

Trevlig midsommar på er alla!

onsdag 17 juni 2009

från det ena till det andra

Shit alltså, va mycket kalorier det är i min frukost! NU fattar jag varför jag aldrig går ner i vikt. Det är ju för att jag har noll koll på hur många kalorier mitt käk innehåller. Jag trodde liksom att jag äter jättebra frukost men hjälp det var ju helt absurt.

Lite häftigt faktiskt att få upp ögonen för vad man stoppar i sig. Och hur naiv man kan vara. Bara för att det står GI på paketet så tror man att det är såååå nyttigt.

Nu blir det knäckebröd istället.






(Nej detta ska inte bli en viktblogg. Jag ville bara dela med mig av min nyvunna kunskap som iofs alla andra redan visste.)

helvete!!!!

Jag orkar inte bli arg igen, jag blir ju arg hela tiden, det är alltid något att bli arg på. Jag är trött på att bli arg, jag vill inte slösa energi på att vara arg, varför måste jag alltid bli arg? Varför händer det alltid en massa saker som gör att jag behöver bli arg?

Nu är jag arg för att jag hade sett fram emot att börja plugga på riktigt, nu när jag äntligen kommit på vad jag vill med mitt liv. Problemet var att mina betyg inte räcker för att komma in på utbildningen, så jag hade tänkt att läsa upp betygen. Jag hade en smart plan och hade tänkt ut allting in i minsta detalj med dagisstart och föräldraledighet och CSN och hela tjottaballongen.

Och vad händer. Jag får reda på att man inte kan få CSN för att läsa upp betyg. Jag får reda på att man kanske inte ens får läsa upp betyg längre, eftersom regeringen har lagt fram ett förslag om att möjligheten ska tas bort. Hela min plan slås i spillror. Hela mitt liv är numera, och återigen, svart och framtidslöst. Återigen kommer jag att straffas för att jag valde en jävla manipulerande pojkvän istället för studier i gymnasiet. Återigen kommer jag att straffas för att det tagit alldeles för lång tid för mig att komma på vad jag vill göra. Hade jag haft lite koll och bättre planeringsförmåga så hade jag börjat läsa upp betygen redan nu i vår så vore problemet löst. Men nu är det försent.

Så vad ska jag nu göra? Jag har ett par alternativ och inte ett enda av dem känns lockande.

1) tenta upp betygen ändå - med noll inkomst (eeeehhh...)
2) tenta upp betygen ändå - och få inkomst genom att jobba på något skitjobb. Vilket kommer att resultera i att jag aldrig kommer få sova, aldrig kommer få ha tid med barnen och säkert inte lyckas med tentorna eftersom jag kommer att vara alldeles för trött. Är det värt det? Det är frågan.
3) tenta upp betygen ändå - och strunta i att lämna Maria på dagis och istället ta vårdnadsbidrag (pytteinkomst). Problemet är, när ska man hinna plugga om hon är hemma? Hon är en lugn och go och underbar bebis, men hon växer ju, och hon kommer bara kräva mer och mer. Det blir samma skit som ovan, jag kommer nog inte lyckas med tentorna över huvud taget.
4) strunta i att tenta upp betygen - gå någon annan jävla utbildning som jag kommer in på, men som är ett andrahandsalternativ, och jag kommer vara sur och deppig över det i resten av mitt liv eftersom jag inte jobbar med mitt drömjobb. Det är inte ett alternativ. Det är inte ett alternativ. Det är inte ett alternativ. Förstår inte varför jag skriver det som alternativ. Kanske för att den bekväma sidan av mig gärna suktar efter att göra så, och nu måste jag övertyga mig själv om att det är inte ett alternativ.

Jag hade ju bestämt mig för det här nu, det var ju det här jag ville göra. Jag ville helhjärtat sätta mig ner och plugga, plugga, plugga, utan att bli störd, fokusera, på dagtid, och med mitt mål i sikte. Jag hade sett fram emot det, jag var hundra procent säker på att det var det jag ville och jag var säker på att det skulle gå så bra! Men nu blir det bara skit av allting.

Nu kommer jag inte lyckas, nu vet jag inte alls vad jag ska göra, vad fan ska jag göra???

Jag vill inte låta något komma i vägen nu när jag äntligen har bestämt mig, jag vill inte det, jag vill inte det, jag vill inte det!

tisdag 16 juni 2009

jag har viljan

får väl se om de har resten då.
Har nu gått med i viktklubb.se . Orkar inte fjanta runt såhär längre.

Wish me luck.

måndag 15 juni 2009

Theralen-problemet är löst

Av någon riktigt konstig anledning så har Amir börjat spy, ungefär en minut efter att han har fått Theralen. Och det riktigt konstiga är att han har gjort så sedan i torsdags, när jag skrev "jag drogar mitt barn". Tidigare har han aldrig gjort det. Men från och med den kvällen så åker dropparna upp nästan lika fort som de åker ner. Och det är inte magsjuka, för han spyr bara då, han äter och dricker och är pigg. Så det måste ju bero på medicinen.

Han har också börjat protestera mot att ta medicinen, han kniper ihop käften, slåss och rivs och försöker springa iväg. Innan så har han gladeligen öppnat munnen och slukat allting, som om det vore gott (vilket det inte är).

Det kanske inte är konstigt alls, men jag tycker det är konstigt eftersom han har börjat göra så precis just nu. Så nu får det vara slut. Om han kräks av det så kan han ju verkligen inte fortsätta äta det. Det går ju inte.

Nu återstår bara att se hur varje natt i resten av hans liv kommer bli.

det gick väl sisådär med det

Jag hittade ett gammalt inlägg i min blogg. Här. Jag trodde stenhårt på det i typ två dagar. Sen var det samma sak igen.

Och det är fortfarande samma sak. Förutom att jag faktiskt har köpt en del nya kläder och en bra hårvårdsprodukt. Men jag har inte klippt mig, och jag är fortfarande eländigt bitter och negativ, jag har fortfarande kasst självförtroende och jag hatar min spegelbild varje morgon.

Jag tycker det är jobbigt men jag vet inte vad man kan göra åt det. Jag har till exempel försökt att börja banta typ 33 gånger i år eftersom jag tror att om jag lyckas med en sådan sak så kommer allt annat gratis. Men jag lyckas inte och då kostar allt annat pengar.

Bläääääää vad jag känner mig sunkig. Dålig. Förbannad på mig själv. Jag känner typ att jag vill straffa mig själv. Snart börjar jag nog skada mig själv för jag hatar mig själv så mycket. Det låter katastrofalt men det är faktiskt sant. Det är dessutom ganska pinsamt att skriva det här, men jag har en tanke att om jag skyltar med det inför allmänheten så kan jag inte förtränga problemen utan måste ta tag i dem.

Det handlar inte bara om vikt, faktiskt så handlar det egentligen inte alls om vikt. Men, eftersom vikten blir den synliga symbolen för hur dålig karaktär jag har och hur kass jag är på att nå mål, ta tag i saker och helt enkelt skärpa till mig, så blir det den som är i fokus ändå. Men egentligen handlar allting bara om mitt dåliga självförtroende. Det finns människor med samma vikt som jag, men som har grymma självförtroenden, och de stör sig inte lika mycket på sig själva för några kilon. För de vet att de är bra ändå. Men det vet inte jag. Hos mig så tar hela min kaospersonlighet sig i uttryck i ett par siffror.

Och det värsta är att jag inte vet vad jag ska göra åt det. Någonstans så tror jag att det bara är trams i det stora hela och att jag bör lägga min energi på de verkliga problemen. Men någonstans så tänker jag också att det är ju skitviktigt att man mår bra i sig själv annars så kan man ju aldrig göra gott för andra.

Jag vill inte posta detta inlägget men nu gör jag det ändå, för att tvinga mig själv att se problemet i vitögat, och för att få fet press på mig. Det kan aldrig skada.

mysterium

Varför städar aldrig hantverkare efter sig??? Jag har bättre saker för mig än att plocka upp deras skräp. Tänker de kanske "nu fixar vi minsann det här åt dem så då kan de ju i alla fall göra lite jobb själva och städa efter oss"?

Undrar om någon har ett bra svar på den frågan.

söndag 14 juni 2009

schema

Jag håller på och pysslar med ett schema till gossebarnet. Han fattar visserligen inte ett skit av scheman och PECS men om man inte börjar med det så kommer han ju aldrig att fatta.

Nu en fråga; ska man börja lägga schemat klockan fyra på morgonen? Är det verkligen rimligt? Jag tycker det är okristligt. Räcker det inte med att börja lägga det klockan sex? Så får han springa hur han vill i två timmar. Med risk för galenskap. Och kan man verkligen täcka hela dagen, 15 timmar? Det är också okristligt.

Och hur ska dessa scheman se ut egentligen för att vara pedagogiska? Jag har bara sett de som finns på dagis (timstock, uppifrån och ner med kardborrade bilder) men det finns antagligen många varianter?

/okunnig

the botten is nådd

Idag känns det som att Amir är bakfull eller nåt. Jag tror att det finns en gräns även för honom, och idag är den nog nådd. Han sitter bara i en fåtölj och glor hela tiden. Gör inte ett ljud ifrån sig, har inte sprungit runt sådär galet någonting.

Han har visserligen varit vaken sen klockan halv fyra och nu tror jag att hans kropp kanske börjar förstå att det går inte att gå på högvarv hela tiden. Så han orkar inte. Och då blir det såhär. Och i morgon är han tillbaka till sitt vanliga liv igen.

Men jag tycker synd om honom, det borde inte vara så. Han borde gå på normalvarv istället för högvarv, och aldrig behöva må dåligt och vara bakfull. Han borde sova så långa nätter som han behöver om man ser till hur mycket energi han slösar och var han är i utvecklingen. Han har inte råd med bakfylledagar och han har inte råd med sömnbrist. Han har varken psykisk eller fysisk ork till att gå som en duracellkanin. Men det finns ju för fan ingen hjälp för någonting och jag måste nog fortsätta se på när den stackaren plågas av än det ena och än det andra.

Sjukt är det.

lördag 13 juni 2009

den dreglande studenten

Jo det var ju student igår. Ett hav av vita mössor och skyltar med bebisar som bajsar på pottan. Glada, förväntansfulla ungdomar som skriker och tjoar och sjunger. Vilken härlig dag för dem. Jag minns det som igår (hahaha) när jag själv tog studenten, jag tror att det var en av mitt livs lyckligaste dagar. Det var ju bara så kul att springa ut där, till den väntande, stolta familjen, och sedan stå på ett lastbilsflak och dricka champagne och tjuta att man är så jävla bra för att man har gått i skolan i tolv år och klarat det.

Och nu kom jag osökt att tänka på att jag också en dag kommer att vara en sån där stolt mamma som håller en skylt med en bajsande unge. Förhoppningsvis. Och då kom jag vidare osökt att tänka på... kommer jag verkligen vara det? Kommer jag få stå där? Kommer jag att hålla en skylt med Amirs namn på, och Amir kommer springande mot mig, 1,90 lång som sin morbror, med kostym och vit mössa? Kommer han att göra det? Kommer han att fatta grejen, kommer han också att sjunga och tjoa och åka lastbilsflak?

Eller kommer han att vara en av alla de där andra? Alla de där som faktiskt också tar studenten, men som måste fira lite vid sidan av. Eftersom de är speciella och inte kan hänga med i tempot tillsammans med alla tusen "normala" studenter. Den där gruppen som ser lite konstiga ut, som kanske dreglar och vinglar, de som tittar åt alla andra håll och kanter utom på den väntande familjen. De som är lite mulliga, vindögda, sitter i rullstol. Jag minns dem när jag tog studenten, att de minsann också var med i firandet, fast de hade varsin assistent vid sin sida och deras lilla gäng fick tåga ut från skolan först av alla och mot ett annat hörn av folksamlingen, eftersom de inte klarade av kaoset.

Amir klarar inte av kaos. Han hatar folksamlingar. Han skulle få panik av en utrusning. Han skulle slänga av sig sin mössa, för han hatar att ha något på huvudet. Studentdagen skulle för honom vara en extremt dålig dag, då ingenting är som det ska, då inga rutiner följs och då allt bara är tokigt. Han skulle hata det. Men om han kommer så långt så att han kan ta studenten, då tycker rektorn att det är en självklarhet att även han ska att vara med i firandet.

Och det är ju en självklarhet. Hur det än blir med honom så måste han ju också få vara med. Men jag önskar så innerligt att han kommer att förstå, att han kan få springa ut med alla andra, att folksamlingen inte ger honom panik, att han också kan ropa "för jag har tagit studenten!!!" - och förstå vad det innebär.

I kostym och med en mössa på huvudet. Och i mössans blågula foder skulle det stå texter som; "Lycka till i livet! kram från Tindra".

Men det är nog bara drömmar.

KAFFE TACK

Hej och hå, jag har varit vaken sen klockan 04:15. Amir sov fram tills dess, så det var ju ändå fantastiskt. Men nu är det fullt ös medvetslös och kommer så att vara fram till klockan 19 då han somnar. Hur orkar man?

Eller, mer intressant, hur orkar han?

Han går som en duracellkanin och det finns liksom inget slut på det. Ibland kan det till och med verka som att inte ens han själv vill snurra runt på det där sättet, men han kan inte sluta. Man måste liksom ta fast honom och hålla honom för att han ska lugna ner sig, och då känner man att hans puls går i typ 200. Men så fort man släpper så är han igång igen.

Är hyperaktivitet vanligt vid autism eller är det en extra "diagnos" man kan få? Jag tror att han är hyperaktiv. Han är liksom inte bara vanligt energifull som de flesta barn, utan han springer runt som en galning och kan inte styra sina ben och armar. Okontrollerbar energi helt enkelt. Man blir trött bara av att se på honom, och då undrar man ju var han får all energi ifrån när han bara sover 7-8 timmar och äter typ två köttbullar på hela dagen?

Sådana här dagar så är jag ganska jättenära att ringa LSS-handläggaren och böna och be om mer kortis. Men det skulle jag ångra sen, så det är inte ett alternativ. Det är bara till att hoppa på tåget!

fredag 12 juni 2009

gäääääääsp

Det är sååååå tråkigt med bloggbråk. Det finns inget tråkigare på internet. Och det finns inget mer ointressant. Det är såååå tråkigt, när bloggar och skribenter som är roliga och intressanta i övrigt, börjar hålla på och älta något skit som hänt på internet i all evighet. Väck mig när ni är färdiga, jag orkar inte ens läsa två ord.

Varför bråka på internet? Så himla barnsligt. Och sånt slöseri på energi. Och så onödigt. Är det någon som tycker att det är kul att läsa? Är det någon som faktiskt är intresserad, mer än de som bråkar? Inte jag i allafall. Blaj är vad det är. Någon kanske tycker att det är spännande att ta del av den nya tidens dokusåpor, men inte jag.

Varför skriver jag detta nu då? Vet ej. Kanske för att jag har stött på bloggbråk på alldeles för många ställen den senaste tiden, och nu tråkar Linda ut mig genom att göra detsamma.

Nu sticker jag på studentfest och äter smörgåstårta. Sen ska jag köpa godis, äta upp allt på en gång, kräkas, och sen ska jag börja banta. För femtonde gången i år. Wish me good luck.

drömmen om ett språk

När jag lämnade Amir på dagis idag så fick jag se hur personalen satt och tränade räkning med en kille som jag tror är gravt autistisk. Det var så fint. Grejen är att när jag såg honom första gången för lite mer än ett år sedan, så var han helt okontaktbar och flummade bara runt i sin egna värld. Men nu satt han helt stilla vid bordet och såg personalen djupt in i ögonen och räknade från ett till tio på sina fingrar. Och jag blev helt stum och stod där och råglodde, och jag blev så rörd.

Vilka framsteg de gör ändå! Och personalen är så fantastiska, så engagerade och positiva. Det är så roligt att lämna Amir där varje dag och se hur de tar emot honom med öppna armar och att han skiner upp som en sol när han stiger in genom dörren. Och Amir har ju också gjort framsteg sedan han började där, otroliga framsteg, som han aldrig skulle göra om han var kvar på en vanlig avdelning med kaos och stora barngrupper.

Jag vet att personalens metoder är IBT-inspirerade, men ibland känner jag att det spelar liksom ingen roll vad medlen är, när resultaten blir så fina. När man ser att barnen mår så bra och när man ser hur de börjar krypa ut ur sina skal. Den där gravt autistiska pojken tex trodde de aldrig skulle säga ett ord. Men nu är det som om någon vridit på en kran, och orden rinner ur honom. Något mumlande, som om han hade gröt i munnen, men vad spelar det för roll! Det är ord, det är ett språk!

Och jag skulle så gärna vilja att det blev likadant för Amir. Jag vill bara se honom prata, jag vill bara höra honom säga mamma, räkna på fingrarna, uttrycka sin vilja. Och jag vill det så mycket så jag är beredd att skita i hur det blir så. Så länge han mår bra. Och det gör han. Han mår alldeles utmärkt på dagis, mycket bättre än hemma. Och det tycker jag talar för sig självt.

torsdag 11 juni 2009

Jag vill också ha pengar.

Läser på Aftonbladet om Viktor som blir HBOT-behandlad mot sin autism. Jag har läst Viktors mammas blogg tidigare och jag vill minnas att jag har skrivit om HBOT här i bloggen också.

Varför har inte jag 200 000 spänn så att jag kan göra samma sak för min son? Nu när vården här i Sverige är så lam, bakåtsträvande och mossig, så är det ju ingen nyhet att man får finna sina egna alternativa vägar till behandling. HBOT är en av dem. Och jag är riktigt, riktigt avundsjuk på de som har resurser till att kunna göra en sådan sak.

Likadant de föräldrar som använder sig av all möjlig biomedicinsk behandling. Det kostar också pengar. Men si det spelar ingen roll, för de har pengar. Nemas problemas.
-Ert barn har autism! Välkommen till Landstingets feta smörgåsbord med behandling, här kan du välja mellan IBT och... ja, det var nog inget mer.
-Det gör inget, för vi har pengar!


Men grattis då! Jag har inga pengar, så min son är dömd till att förbli en grönsak. Vi har inte ens råd med gluten- och mjölkfri mat så att vi kan prova den utvägen. Det är knappt så vi har råd med MorEpa-kapslarna.

Ja, jag är avundsjuk, den svenska avundsjukan har krypit in under huden som en köttätande amöba. Men jag erkänner det åtminstone.

Jag trodde inte att Sverige var ett sådant land, där bara de som har pengar har möjlighet till all sorts vård? Jag trodde att all vård var öppen för alla. Men så är det inte. Här har vi ett prima exempel på det. Eller så är det bara ett prima exempel på hur fantastiskt lite man vet om autism i Sverige.

Dags att börja spara, för en dag ska jag ta Amir till en sån där kammare. Jag skäms inte för att säga att jag vill att han ska bli så normal som möjligt. För jag tror det är det bästa för honom. Det handlar inte om mig, det handlar om honom. Det är väl en självklarhet att man vill behandla ett funktionshinder? Är det inte det?

hehehe

Jag gjorde det. Jag ringde de ansvariga byggarna och berättade "vänligt men bestämt" för dem att snart är det semester och jag har ingen lust att spendera den vare sig inomhus eller på sjukhus pga påkört barn, så om staketet inte kommer innan midsommar så vet jag en tidning som är intresserad av en snyfthistoria.

Då blev det eld i baken. Genast så hette det att vi inte är bortglömda (lögn) utan att de bara väntade på en liten reservdel till inomhusanpassningen och det där staketet skulle ju vara så finmaskigt så det var specialbeställt men de räknade med att det skulle komma idag eller i morgon och så fort det har kommit så ska de sätta upp det. Och snickarna tar minsann inte semester samtidigt så även om någon skulle ta semester så kommer någon annan och fixar allting. Och jag ska inte vara orolig. Och det kommer bli så bra så.

Vi får väl se. Vi får väl se.

Det kan verka som en liten petitess när man läser om det så här, men ni skulle bara veta hur jobbigt det är att sitta en hel helg (eller som i sommar då, när dagis är stängt, tre veckor) och inte kunna öppna ett fönster ut mot uteplatsen för att ungen kommer smita på två sekunder. Det går inte att leva på det viset. Kanske är svårt att förstå om man inte varit där, vad vet jag.

"6-8 veckors" servicetid borde inte vara lagligt när det gäller bostadsanpassningar. Och sex månader väntetid borde verkligen inte vara lagligt.

jag drogar mitt barn

Nu börjar jag förstå vad alla anti-sömnmedicin-till barn-människor babblar om när de säger att man drogar sitt barn när man ger dem Theralen.
Nu börjar jag förstå att Amir är drogad. Nu börjar jag förstå att vi måste sluta ge honom Theralen, kosta vad det kosta vill. Det är inte Theralenet som hjälper honom att somna i allafall, och det är inte det som hjälper honom att sova. Visst, nätterna kan gå åt helvete ibland när vi har glömt att ge honom dropparna, men frågan är om det beror på att han inte fått medicin, eller om det beror på abstinens.

Muneer har nämligen en tid ätit något som heter alimemazin. Rent alimemazin. Det är någon apotekstillverkad specialgrej som gör honom till en klubbad sälunge (alltså sömnproblem är mer regel än undantag i denna familj). Alldeles för sent så tänkte jag att jag skulle googla på det här ämnet, och vad ser jag. Jo, det är exakt samma ämne som finns i Theralen. Och det visste inte jag!

Det behöver ju inte vara något att stoja om. Alimemazin är mot allergi egentligen, och det är ingen big deal att ge till barn och vuxna med allergier, så varför skulle det vara en big deal att ge det vid sömnproblem? Om det inte vore så att Amir och Muneer får exakt lika stor dos.

Det som gör en vuxen karl på 77 kilo till en klubbad sälunge, ger vi också till en liten pojke på 4 år. Av ren välvilja dock. Men också i ren naivitet, så tror vi att eftersom han inte verkar speciellt "bakfull" av medicinen dagen efter, och eftersom han fortfarande inte blir som en klubbad sälunge, utan kan springa uppe halva nätterna, så tänker vi att medicinen måste vara ganska mild. Fast det är den inte.

Och detta ger vi vår lille pojk. Jag vill inte ge den längre. Måste man det? Jag kan inte låta bli att tänka att han kanske skulle utvecklas bättre om han inte ständigt gick runt med en massa medicin i kroppen. Han har varit medicinpåverkad varje dag i två år, och det är inte utan att jag tänker att det är också i två år som han bara har gått bakåt och bakåt i utvecklingen. I en tråd som jag skrev på Familjeliv, den allra första tråden där jag oroade mig över Amir och att det kanske var något fel på honom, så tyckte många medlemmar att man kunde se ett mönster med Theralen + utvecklingsförsening. Tänk om det är sant.

Men samtidigt, om han inte får Theralen så kanske han inte sover alls. Och det är ju inte heller bra för utvecklingen. Sömn är roten till allt det goda. Utan sömn funkar man inte. Fast med en massa medicin i den lilla kroppen så funkar man kanske inte heller.

Och jag vågar inte prova, för jag vet hur det blir de nätter då vi glömt Theralen. Frågan är om man orkar ta dessa nätter. Det är illa som det är redan nu.

Det står att Theralen/Alimemazin inte är vanebildande, men varför måste man då höja dosen emellanåt? Vad menas? Det står att den är mild, men varför säger då alla vuxna som har erfarenhet av medicinen att de vill sova i tre dygn när de tagit den?

Jag vill ha något annat. Varför ska Theralen vara det enda som finns? Varför finns det alltid bara en enda lösning? Varför är det alltid så när det gäller barn med neuropsykiatriska funktionshinder? Några alternativ finns liksom aldrig. Man får sitta nätterna igenom och plöja igenom halva internet för att försöka hitta saker själv. För läkarna vet inget annat än det vanligaste. Sömnmedicin? -Theralen eller Melatonin. Habilitering? -TEACCH eller IBT. Passar det inte? Nähä, då vet vi inte. Hejdå.

Jag vägrar att tro att den enda lösningen ska vara att ge honom lika mycket medicin som hans pappa får. Det är ju helt sjukt. Och jag visste det inte ens. Varför får man inte veta det? Läkaren tycker det är så normalt, helt okej, helt ofarligt, bara höj dosen, höj dosen, höj dosen, tills han sover. När man frågar hur det kan komma sig att han, trots en massa sömnmedicin i kroppen, klättrar i bokhyllorna klockan två på natten, så får man till svar att de autistiska kropparna och hjärnorna reagerar inte på medicin på samma sätt som normala kroppar och hjärnor. Och det låter ju rimligt. Men jag vägrar fortfarande att tro att det är så rimligt ändå. Det är klart att en så hög dos medicin måste märkas och måste påverka. Eller?

Det låter kanske knäppt, men vid sådana här insikter är jag på snäppet nära att hålla med Anna Wahlgren och vad hon säger om psykiatrin och läkarkåren. Skjut mig.

onsdag 10 juni 2009

någon ska väl kunna ge dem en spark i röva

Jag är arg. Det har gått sex månader sedan vi gjorde beställningen på vårt nya staket som ska skydda Amir från att rymma och bli påkörd. För en månad sedan kom snickarna hem hit och mätte, sa att det skulle vara ordnat inom tre dagar, men efter det har jag inte sett en skymt av dem. Man börjar tro att de prioriterar annat än oss. Ja för vi är ju inte så viktiga, vi kanske kan sitta inomhus hela sommaren, eller varför inte binda Amir i en löplina?

Jag börjar tänka att jag ska hota hyresvärden med ett telefonsamtal till tidningen. Tidningen älskar snyfthistorier, och jag skulle kunna hjälpa dem med en sådan. På allvar. Jag kan se det framför mig;

"Nu är sommaren här och människorna kommer ut från sina hålor och tar fram kaffet på altanen. Barnen hoppar på studsmattor och leker i poolen medan mamma och pappa vilar i en solstol. Men inte hemma hos Elisabet och Muneer. Där måste dörren vara stängd och låst, och något kaffe i en solstol blir det inte. Anledningen är att hyresvärden inte prioriterar ett staket till deras 4-åriga, autistiska och tillika rymningsbenägna son."

Och så kan det vara en bild på en bekymrad/sur, blek mamma med stripigt hår som står med en utsträckt arm mot det rangliga halvmeters-staketet som finns där för tillfället. I bakgrunden på fotot kan man skymta en galen funktionshindrad pojke med utbrott som heter duga, för att han inte får gå ut.

Det skulle tidningen gilla. Och jag skulle gilla det. Och hyresvärden skulle inte gilla det.

Men jag är för feg för sånt, och det kanske är lite patetiskt. Men usch va sugen jag är på att slå slag i saken om snickarna inte har kommit den här veckan.

Jag orkar inte ha stängd dörr längre.

tisdag 9 juni 2009

det var det här med abort

Jag tror jag har skrivit någonstans tidigare att jag är emot abort. Det är tydligen provocerande. Jag har fått veta att abortmotståndare är inskränkta och inte har förmåga att förstå eller sätta sig in i andra människors situationer. Troligtvis är abortmotståndare också fundamentalister av alla de slag, strikta, konservativa och okänsliga.

Så nu ska jag bara skriva det här inlägget för att försvara mig och visa att jag inte är sådan.

Om vi lämnar allt det som sägs om abortmotståndare åt sidan och börjar fokusera på mig, så ska jag börja med att säga att jag är emot abort men jag är inte abortmotståndare. Hur hänger det ihop? Det går ju inte. Jo, det går alldeles utmärkt, jag finns ju här som ett levande exempel på det.

Jag skulle aldrig kunna göra abort. Om jag står inför det valet en dag (har redan stått där förresten) så är valet lätt; jag gör det inte. Punkt. Det är det som mitt abortmotstånd handlar om. Jag har en känsla, vet inte om den är vetenskapligt befogad eller inte, som säger att ett foster, ett embryo, ett barn i en mage - är ett liv. Ett människoliv, och frågar ni mig så tar jag inga människoliv. Jag skulle helst se att ingen annan gjorde det heller, men det är här mitt försvarstal kommer in i bilden.

Jag bestämmer inte över hur alla andra gör. Alla andra får göra som de vill. Varsågoda. Jag har inte rätt att sitta och bestämma och döma över alla andra människor och deras val. Idag är abort lagligt, och så länge det är lagligt så skiter jag fullständigt i andra kvinnor och deras val.

Jag kan dock muttra över korkade kvinnor som gör abort efter abort som om det vore ett preventivmedel. Jag kan också muttra över andra korkade kvinnor som liksom inte verkar förstå orsak-verkan. Men fortfarande så vet jag inte så mycket om deras situation, så fortfarande så har jag ingen rätt att uttala mig om dem.

Jag är också för fri abort. Att jag tycker att abort är tråkigt (jag kom inte på något bättre ord) betyder verkligen inte att jag vill avskaffa abort. Att avskaffa abort vore förödande och helt jävla idiotiskt. Jag hoppas att ingen ens tänker tanken, men det vet jag ju förresten att vissa gör. Och jag tror att de som tänker den tanken, tänker nog inte mycket längre än så.

Jag skulle dock gärna se en lägre abortgräns. Fast jag vet faktiskt inte var gränsen går nu. Är det 18 veckor? Oavsett så är det alldeles för högt. Alla förstår väl att det är bäst för alla inblandade parter att en abort görs så tidigt som möjligt, om den nu ska göras. I vilka fall händer det att man väntar så länge som 18 veckor? Upplys mig gärna om vad som har gått på tok när något sådant inträffar. För det är vad det är; tokigt. 18 veckor in i en graviditet så gör man ett ultraljud och barnet som ligger där inne är en komplett och perfekt människa. Abort vid 18 veckor är skrämmande.

Jag är inte oförmögen att kunna sätta mig in i andra kvinnors situation. Det är det sista jag är. Tvärtom, så tror jag att jag är mer tolerant än väldigt många andra i detta land. Inskränkt är det sista ordet du ska välja för att beskriva mig. Jag har träffat på alldeles för många levnadsöden och människotyper för att ens komma i närheten av inskränkt.

Och jag förstår varför vissa måste göra abort. Men det betyder inte att jag tycker om det. Och det betyder inte att jag inte får en klump i magen när jag tänker på alla tonårsaborter och på alla pantade kvinnor som använder abort som ett preventivmedel. För jag anser att abort är att släcka ett liv.

Men samtidigt så är jag för fri abort. Så vad gör man då? Man borde ju kunna se till att angripa orsaken istället för konsekvensen. Det tycker jag vore det allra bästa. Att förbjuda abort (kommer väl aldrig hända hoppas jag, men det skadar ändå inte att säga det) vore fruktansvärt, men att hela tiden se en ökning av aborter och att hela tiden släcka en massa bebisliv som om de inte vore något värda, det är ju lika fruktansvärt det!

Är jag en okänslig fundamentalist bara för att jag tycker att man kan använda vårdens resurser på annat?

lördag 6 juni 2009

hjälp mig med en sak

Med risk för att det här inlägget kommer låta väldigt anti-jante så måste jag be er om hjälp. Jag har mycket svårt för att se positiva sidor och prestationer hos mig själv, så nu när jag har fått en uppgift så blir det jättesvårt för mig att klara av den.

Uppgiften handlar om att jag ska ta fram de bästa inläggen i min blogg (jag vet inte hur många, men en bunt ska det väl vara). Jag tycker det är jättesvårt! För jag vet inte vad som är bra och vad som är blaj. Och jag vet verkligen inte vad som är bäst.

Jag fiskar inte efter komplimanger här, jag vill bara höra vad ni tycker. Om ni vet med er att ni har läst ett inlägg som ni tycker var bra eller kanske till och med jättebra, kan ni berätta det för mig? Jag klarar omöjligt av detta själv.

Det handlar om ett litet projekt. Jag tackar ödmjukast på förhand!

fredag 5 juni 2009

om man får en syl i vädret

Nu ska jag chatta med Anna Wahlgren! Har skickat en fråga som jag väldigt gärna vill ha svar på och hoppas att hon inte hänvisar till sitt forum. Hon tycks alltid göra det istället för att ge svar på tal direkt.



UPPDATERING: nähä, skit i det då. Jag var faktiskt uppriktigt intresserad av ett svar men den typen av frågor passade sig visst inte, det var mest lama frågor och gullande som gällde. Som jag trodde. Hmpf.

Men i övrigt så måste jag faktiskt säga att jag förstår inte den enorma kritik som kommit mot damen i fråga. Mycket av det som hon säger håller jag verkligen inte med om (och en del påståenden är rent ut sagt skrämmande), men hon har faktiskt sagt bra saker också och det finns kapitel i Barnaboken som är guldkorn. Så om jag får lov att säga min mening, så kan jag inte förstå de som tycker att hon är helt igenom sjuk i huvudet och aldrig har sagt ett enda vettigt ord, att hennes böcker är katastrofala, att hon hatar barn och är för en auktoritär barnuppfostran etc etc. Vissa saker som sägs om henne är till och med tvärtemot vad hon tycker! Jag tror faktiskt att de som säger så har inte läst böckerna över huvud taget. Har man gjort det så skulle man inte prata på det viset. Men det är ju som alltid, folk uttalar sig utan att veta ett skit.

Det är mycket tjat om Anna nu för tiden. Och det roliga är att vad som än sägs om henne och vem som än säger det så kommer hon aldrig vika sig. Hon är som ett berg som man inte kan rubba ur fläcken. Bekymmersamt, men faktiskt också beundransvärt. Kan jag tänka.

rösta eller håll käften

Jag blir så himla irriterad på människor som ska ha en massa åsikter om politik och samhället och EU men inte tänker rösta. Eller som aldrig har röstat eller som aldrig kommer att rösta, eftersom de inte fattar, eftersom de inte vet något, eller som en konstig protest mot hela systemet. Det fjantigaste som finns i valsammanhang är när folk säger "nääää jag tänker inte rösta för jag vet ingenting om det där" och "hela skiten är bara skit så jag tänker inte rösta". Men det går alldeles utmärkt att klaga och ha åsikter!

Förstå detta nu. Om man inte röstar så förbrukar man sin rätt att uttrycka sig. Ja, jag tycker faktiskt det. För i samma stund som man lägger sin röst så har man visat att man bryr sig och att man vill vara delaktig. Om det inte passar att masa sig till vallokalen för att lägga en blank röst (om man tycker alla partier är skit eller om man inte vet något), då kan man lika gärna hålla käften. För om man inte röstar så har man inte dragit sitt strå till stacken för en förändring, och då behöver man inte uttrycka sina åsikter i fortsättningen heller.

Sen tycker jag att det är en skymf mot demokratin och ett hån mot alla människor som lever i diktaturer, att inte använda sig av sin rätt att rösta när man får den. Speciellt inte om man är kvinna! Kvinnan har bara haft rösträtt i 90 år i Sverige och att det idag finns kvinnor som inte går och röstar är tragiskt.

Vet ni att det finns förtryckt folk i andra länder som skulle kapa sitt ben för att kunna rösta? Och ändå finns det idioter här i detta underbara land som har mage att ligga på soffan och fisa och säga "ääähhh jag bryr mig inte om det där, det är bara skit!". Det gör mig så arg så att jag kokar.

Jag har fortfarande ingen aning om vad jag ska rösta på, men om jag inte kommer fram till det på två dagar så röstar jag blankt. Det skulle aldrig falla mig in att sitta hemma. Inte ens om jag fortfarande har den här 40gradersfebern, jag går dit ändå, och jag kommer vara en stolt, demokratisk svensk medborgare när jag lägger min röst.

Så inse nu vad detta betyder och GÅ OCH RÖSTA!

gruff

Detta måste vara mitt straff för att jag försöker sluta amma.

Se vad som händer när man försöker styra barnet och dess behov! De personer som säger att det är mamman som bestämmer ljuger. Haha, det är ju ungen som bestämmer. Allt och hela tiden. Nu får hon precis det hon vill ha. Jag har ammat dygnet runt nu och skippat riktig mat helt, för det är bara hon som kan göra något åt saken. Och hon är sååå nöjd, har inte sett henne så lycklig på tre månader.

När Elias slutade amma så var det på hans villkor = inga problem. När Amir slutade amma så var det också på hans villkor. Sen fattade han ju visserligen aldrig grejen ändå. Men nu när jag försöker bestämma över min egen kropp lite sådär auktoritärt och som en modern kvinna i karriären ska göra (haha), då blir det såhär.

Fan va surt det är att vara maktlös.

torsdag 4 juni 2009

det här var nåt nytt

Jag har mjölkstockning. Hur kan man ha mjölkstockning när ungen är nio månader gammal? Jag trodde att man bara fick det den första tiden. Dessutom har jag aldrig haft det förut, vad jag kan minnas. Så nu känner jag mig som en oerfaren förstagångsmamma som letar tips på Familjeliv för att se vad man kan göra åt det. Det gör ju skitont ju. Och 40 graders feber fick jag på köpet också.

Det är så himla synd om mig.

onsdag 3 juni 2009

svenskar ska inte skryta

men jag är inte helsvensk så nu ska jag tamejfan skryta lite.

Jag tycker min son har världens vackraste ögon. Det har jag upptäckt nu på senare dar när han har börjat se folk i ögonen (vilket han inte gjort på två år). Och jag visste inte att det fanns så mycket där inne. Det syns verkligen att det är något som döljs där.



Kolla bara. Om man ramlar ner där så kommer man aldrig upp.

När han var bebis så kom det alltid en massa tanter och annat folk och nöp honom i kinden och sa att han kommer bli en riktig hjärtekrossare. Och alla utlänningar var alldeles stormförtjusta och ropade "mashallah! mashallah! mashallah!", vad det nu betyder. Och det kunde aldrig nog påpekas att han skulle bli en flickfavorit. "Det kommer ringa tjejer till er hela tiden!", fick vi höra.

Oj oj vad fel de hade. Och nu tror jag att Amir protesterar mot det där tramset.

Btw; skulle hjärtekrossare vara något positivt?

snart blir han väl pojken som kallades det

När Amir åkte till kortis i fredags och alla spänningar som man samlat på sig släppte, så kände man hur trött man var. Jag somnade klockan åtta på kvällen - för det fanns möjlighet - och hela lördagen gick jag runt i ett vakuum. Jag förstod inte vad det var med mig, nu skulle jag ju vara pigg, men istället kändes det som att jag var levande död. Senare förstod jag, att det var när pojken had left the building som man hann och kunde känna efter hur trött man egentligen är. Jag brukar blockera det annars, ignorera det, jag vill inte tänka på det, för då upptar det hela min dag.

Men jag blev pigg igen, efter att ha sovit 9 timmar i streck i fem dagar. Nu är jag jättepigg, fit for fight, känner mig som en supermänniska. Känner mig som en helt vanlig mamma, som alla andra mammor. Jag har känt hur det är att ha en helt vanlig familj. Och jag älskar det.

Det är så jag vill ha det! Det är så enkelt, så kravlöst, så slappt, impulsivt, bohemiskt. En vanlig liten familj som kan göra lite vad som helst. Man slipper strikta rutiner, man slipper att passa en speciell badtid och sovtid på kvällen. Världen går inte under om man åker på en impulsiv utflykt, tar en annan väg hem från dagis, eller får besök. I förrgår när det var fint väder, så tog jag Maria i vagnen och gick och hämtade Elias på dagis. På vägen hem så stannade vi i en lekpark i en timme och åt glass och låg på gräset och tittade på trädkronorna. Glöm att det skulle funkat med Amir. Glöm det. Och bara en sådan sak är guld värt.

Och idag kommer han hem igen och det kändes i min mage redan när jag vaknade på morgonen. Ett tryck. Jag började skrika på Elias nästan det första jag gjorde. Stress. Jag kände det direkt. Idag kommer han hem och nu måste vi vara den där strikta, rutinbundna, tråkiga familjen igen. Hem från dagis på fem röda. Inte stanna någonstans. In genom dörren. Sätta igång med rutinerna. Direkt. Och hur blir natten? Sova nio timmar kan man bara drömma om. Nu börjar det igen. Min mage gör så ont.

Jag är så tacksam för att vi får denna hjälp alldeles gratis och för att kortispersonalen tar hand om vår son på ett underbart sätt. Jag är så tacksam för det. Men nu känner jag mig otacksam, för en sida av mig vill skrika; snälla ta honom bara ett par dagar till! Jag lever ju nästan nu!

Har jag tappat moderskänslorna för honom eller vad är detta? Är jag ett psycho nu? Min lille pojk. Han har ju inte gjort någonting, och hans mamma vänder sig bara bort från honom? Vill inte ha honom tillbaka hem? Han anar ingenting. Han är nöjd där han är och han är nöjd när han kommer hem, utan att förstå vad han har gjort för fel. Han kommer bli jätteglad när jag hämtar honom på dagis idag, glad att se mig, och jag kommer bli glad att se honom. Såklart. Det är klart att jag innerst inne vill ha honom hos mig, men jag kan inte bortse från värken i magen. Jag kan inte bortse från oron inför hur natten kommer bli.

Jag får så dåligt samvete av att tänka så här. Det är inte hans fel, jag borde inte tänka så om honom. Jag får så dåligt samvete av att lämna bort honom och jag får dåligt samvete av att inte vilja ha honom, så dåligt så att jag vill göra tvärtom; jag vill hålla honom och säga förlåt och aldrig släppa honom. Även fast han inte förstår någonting.

Det är bara konstigt. Och jag blir rädd när jag ser vilken rubrik jag skrivit. Jag är rädd för mig själv. Att jag är konstig.

måndag 1 juni 2009

vad jag gör

Jag skiter fullständigt i bloggar och internet och datorer när det är såhär fint väder. Amir är dessutom på kortis, så i tre dagar har jag legat i en badenbadenstol och stekt mig och bara känt efter hur det känns att vara människa. Och jag tenderar att fortsätta med det tills solen försvinner.

Det behövs. Så det regnar väl i morgon.