lördag 13 juni 2009

den dreglande studenten

Jo det var ju student igår. Ett hav av vita mössor och skyltar med bebisar som bajsar på pottan. Glada, förväntansfulla ungdomar som skriker och tjoar och sjunger. Vilken härlig dag för dem. Jag minns det som igår (hahaha) när jag själv tog studenten, jag tror att det var en av mitt livs lyckligaste dagar. Det var ju bara så kul att springa ut där, till den väntande, stolta familjen, och sedan stå på ett lastbilsflak och dricka champagne och tjuta att man är så jävla bra för att man har gått i skolan i tolv år och klarat det.

Och nu kom jag osökt att tänka på att jag också en dag kommer att vara en sån där stolt mamma som håller en skylt med en bajsande unge. Förhoppningsvis. Och då kom jag vidare osökt att tänka på... kommer jag verkligen vara det? Kommer jag få stå där? Kommer jag att hålla en skylt med Amirs namn på, och Amir kommer springande mot mig, 1,90 lång som sin morbror, med kostym och vit mössa? Kommer han att göra det? Kommer han att fatta grejen, kommer han också att sjunga och tjoa och åka lastbilsflak?

Eller kommer han att vara en av alla de där andra? Alla de där som faktiskt också tar studenten, men som måste fira lite vid sidan av. Eftersom de är speciella och inte kan hänga med i tempot tillsammans med alla tusen "normala" studenter. Den där gruppen som ser lite konstiga ut, som kanske dreglar och vinglar, de som tittar åt alla andra håll och kanter utom på den väntande familjen. De som är lite mulliga, vindögda, sitter i rullstol. Jag minns dem när jag tog studenten, att de minsann också var med i firandet, fast de hade varsin assistent vid sin sida och deras lilla gäng fick tåga ut från skolan först av alla och mot ett annat hörn av folksamlingen, eftersom de inte klarade av kaoset.

Amir klarar inte av kaos. Han hatar folksamlingar. Han skulle få panik av en utrusning. Han skulle slänga av sig sin mössa, för han hatar att ha något på huvudet. Studentdagen skulle för honom vara en extremt dålig dag, då ingenting är som det ska, då inga rutiner följs och då allt bara är tokigt. Han skulle hata det. Men om han kommer så långt så att han kan ta studenten, då tycker rektorn att det är en självklarhet att även han ska att vara med i firandet.

Och det är ju en självklarhet. Hur det än blir med honom så måste han ju också få vara med. Men jag önskar så innerligt att han kommer att förstå, att han kan få springa ut med alla andra, att folksamlingen inte ger honom panik, att han också kan ropa "för jag har tagit studenten!!!" - och förstå vad det innebär.

I kostym och med en mössa på huvudet. Och i mössans blågula foder skulle det stå texter som; "Lycka till i livet! kram från Tindra".

Men det är nog bara drömmar.

13 kommentarer:

Nina sa...

Du skriver så fint. Jag önskar med dej att han kan skrika "jag har tagit studenten".
Får man fråga om man vet varför han blev autistisk? Alltså t.ex. syrebrist i magen/vid födseln eller så?

lilla u sa...

Stod och tittade på Kungälvs studenter förra veckan med min yngsta son och hade liknande tankar. Det slutade med att vi fick gå därifrån, annars hade jag stått på Maxis parkering och storgråtit.... Men studenten hoppas jag att Viktor tar och att han är lycklig över det, hur det än blir. Jag kommer nog att gråta då också....

Elisabet sa...

lilla u: jag gick också och gömde mig för att jag var rädd att jag skulle lipa.. eller rättare sagt jag tror att jag gjorde det.

nina: nej det vet vi inte. Det var ingen komplicerad förlossningen och jag tror inte han fick syrebrist då, det står inget om det i journalen iofs. Hjärtljuden gick ner så det blev lite bråttom på slutet men jag vet inte om han fick syrebrist. Nej jag tror att det finns nåt autismliknande i familjen så det är därför han har fått det. Ärftligt alltså.

Sara sa...

Jag grät när studenflaken åkte förbi här förra veckan, M kommer aldrig att stå på ett sånt
kaos, hög volym och massa folk nej det kommer inte att gå
Hon höll för öronen hårt, hårt när lastbilarna åkte förbi
Hon vill så mycket, just nu åka till Junibacken men det klarar hon inte, det är folk överallt
Såna gånger gör det ont

Lennart "Nilsfar" Svensson sa...

I nuläget är det inte aktuellt med att Nils skulle kunna ta studenten men man vet aldrig.

Däremot har det hänt mycket med folksamlingar och höga ljud.

I vår kommun har de ett arrangemang på skolavslutningsdagen där lokala band spelar.

I ett av banden "A Hall and the eces" spelar två av hans assistenter. Vi tänkte därför testa och ta med Nils till denna spelning. Sådana besök har brukat vara mycket korta.

Året innan försökte vi lyssna på Snook vid samma tillfälle. Efter halva första låten böjde sig Nils ner och skrev "åka hem" i gräset.

När spelning började denna gången låg han i gräset en bra bit från scenen. Efter första låten hade han förflyttat sig till en position lutad mot scenen. Han höll helt naturligt för öronen - precis som jag och assistenten behövde göra, det var högt och basen kändes i hela kroppen. Där stod han sedan spelningen igenom med ett stort leende och gungande till musiken :-)

Sara sa...

Nilsfar; när Nils säger "åka hem" gör ni det då?

För det gör Marianne rätt ofta, om vi är borta(ofta efter 3minuter)

Jemima sa...

Men hade inte Amir syrebrist i magen? Jag har för mig att du sa att de upptäckte nåt fel på navelsträngen/moderkakan efteråt?

Lennart "Nilsfar" svensson sa...

Hej Sara!

Oftast har ju Nils assistent med sig så att det finns utrymme för en "plan B". Speciellt viktigt är det naturligtvis i sitauationer som kan vara tuffa med mycket sinnesintryck.

Mer generellt så tänker vi så att det i tidiga faser är mycket viktigare att våra barn får lära sig att språket har effekt. Att de kan påverka sin omgivning genom språket.

Efter hand som kommunikationen blir bättre kan andra mål som att kunna hålla på längre med samma sak och att kunna hantera på ett bra sätt att man inte får som man vill in i bilden.

Elisabet sa...

Jemima: Jag vet inte, det var ju så att han var ju pytteliten när han föddes, och då satte de ju igång spekulationer om varför han var det. Jag vet faktiskt inte om de konstaterade att det var dåligt flöde på navelsträngen eller om det bara var spekulationer som sagt. Det står ingenting i journalerna om det. Om han hade syrebrist redan i magen så skulle de ju sett det? Hans hjärtljud var perfekta hela graviditeten, utom de sista minuterna av förlossningen då de gick ner. Det eventuellt dåliga flödet i navelsträngen skulle i så fall orsakat näringsbrist men inte syrebrist. Han ska ha slutat växa i månad 7 tydligen men varför kan jag inte förstå.

Magda sa...

Gumman! Det är nog alla mödrars skräck; att ens barn inte ska vara som alla andra. Inte skråla "fy fan vad vi är braaaaaa" på ett lastbilsflak en dag tex.

Vet du. Jag tror att Amir kommer att vara lika lycklig oavsett! Det är du som kommer att lida för i din föreställningsvärld betyder studenten just "fy fan vad vi är bra", en massa skumpa och lastbilsflak. För Amir betyder det kanske någonting annat? En ballong, jordgubbstårta, presenter, vad vet jag? Den dagen kommer säkert att vara lika betydelsefull och minnesvärd för honom som för alla andra ungdomar, med eller utan alkohol och vita mössor!

Men jag förstår att du tänker och våndas. Det är vår lott tror jag!

Stor kram till dig!

Elisabet sa...

Magda: guuud va fint sagt! Jag börjar ju gråta! Tack!

Micke sa...

Självklart kommer Amir fira studenten på sitt sätt. Det ligger i släkten. Jag firade studenten med hemmets lugna ro och ett varmt bad efter att gästerna hade åkt hem. Någon lastbil behövde jag inte, och hade inte möjlighet till heller. Man är ändå arbetslös morgonen efter så fira ska man inte göra för mycket.

Mimmi sa...

Hej.
Jag hittade din blogg idag och ar sa imponerad av dig. Inte bara for hur du kampar for din son men ocksa for att du ar sa stark och erkanner att det ar tungt och jobbigt. Det ar inte manga som kan gora nagot sant. Livet blev inte alls som du tankt dig pa alla punkter men du ar fortfarande arg, ledsenm glad, frustrerad, pigg alla dessa kanslor. Imponerande.

Men sen vill jag ocksa bara saga att jag forstar inte alls det som du skriver om i inlagget. Jag var en "vanlig" tjej men jag sprang inte ut, jag gick lugnt mot min familj. Inte tog tog jag studenten pa nagot flak heller. For jag ville inte. Tycker det var sloseri med tid, jag ville vara med mina narmaste och ata lite gott och bara vara glad. Den perfekta studenten med lycka och gladje far man genom att fira precis sa som man vill och det kommer Amir ocksa fa, flak eller inte!