måndag 15 juni 2009

det gick väl sisådär med det

Jag hittade ett gammalt inlägg i min blogg. Här. Jag trodde stenhårt på det i typ två dagar. Sen var det samma sak igen.

Och det är fortfarande samma sak. Förutom att jag faktiskt har köpt en del nya kläder och en bra hårvårdsprodukt. Men jag har inte klippt mig, och jag är fortfarande eländigt bitter och negativ, jag har fortfarande kasst självförtroende och jag hatar min spegelbild varje morgon.

Jag tycker det är jobbigt men jag vet inte vad man kan göra åt det. Jag har till exempel försökt att börja banta typ 33 gånger i år eftersom jag tror att om jag lyckas med en sådan sak så kommer allt annat gratis. Men jag lyckas inte och då kostar allt annat pengar.

Bläääääää vad jag känner mig sunkig. Dålig. Förbannad på mig själv. Jag känner typ att jag vill straffa mig själv. Snart börjar jag nog skada mig själv för jag hatar mig själv så mycket. Det låter katastrofalt men det är faktiskt sant. Det är dessutom ganska pinsamt att skriva det här, men jag har en tanke att om jag skyltar med det inför allmänheten så kan jag inte förtränga problemen utan måste ta tag i dem.

Det handlar inte bara om vikt, faktiskt så handlar det egentligen inte alls om vikt. Men, eftersom vikten blir den synliga symbolen för hur dålig karaktär jag har och hur kass jag är på att nå mål, ta tag i saker och helt enkelt skärpa till mig, så blir det den som är i fokus ändå. Men egentligen handlar allting bara om mitt dåliga självförtroende. Det finns människor med samma vikt som jag, men som har grymma självförtroenden, och de stör sig inte lika mycket på sig själva för några kilon. För de vet att de är bra ändå. Men det vet inte jag. Hos mig så tar hela min kaospersonlighet sig i uttryck i ett par siffror.

Och det värsta är att jag inte vet vad jag ska göra åt det. Någonstans så tror jag att det bara är trams i det stora hela och att jag bör lägga min energi på de verkliga problemen. Men någonstans så tänker jag också att det är ju skitviktigt att man mår bra i sig själv annars så kan man ju aldrig göra gott för andra.

Jag vill inte posta detta inlägget men nu gör jag det ändå, för att tvinga mig själv att se problemet i vitögat, och för att få fet press på mig. Det kan aldrig skada.

8 kommentarer:

Fia sa...

Mmm, jag vet hur det känns att vara trött på sig själv.. Jag är det också allt emellanåt och ja det där med att försöka banta, det känner jag helt klart igen. Blä... Nä det är inte alltid kul att vara människa. Om jag fick som jag ville så skulle jag vara katt. Snacka om att vara utan problem och bara gosa och sova hela tiden.

Elisabet sa...

Ja katt vore nåt.. det har jag också alltid tänkt. Människa är alldeles för komplicerat. Jag gillar inte komplikationer. Jag vill vara kravlös. Men det lär ju aldrig hända.

Sara sa...

Åh vad jag känner igen mig :-(
Såg mig själv i spegeln på ica igår och det var inte roligt

jag var inte sån här förr, då tränade jag, både fysiskt och mentalt
Mådde bra helt enkelt och trivdes med mig själv
De två sista åren har jag gått upp nästan 20 kg i vikt. Tröstäter för att jag är så trött på mig själv

Elisabet sa...

Jag vet, det är ju tröstätandet som är boven. Jag är faktiskt jätteduktig på att äta bra mat, tro det eller ej, vi äter väldigt mycket indiskt och det är massa grönsaker och protein tex. Men sen så tycker jag så synd om mig själv emellanåt, eller så tycker jag att jag är "värd" saker och ting, att jag ska "unna mig", "belöna mig själv" och blabla. Fast det blir ju liksom ingen belöning om det sker nästan varje dag.
Så bara för att jag är så arg på mig själv just nu så ska jag STRAFFA mig istället för att belöna mig, jag är inte värd belöning, får tänka så istället.

Jag var också mycket bättre förr, innan jag blev gravid med Maria, då tränade jag massa och mådde jättebra. Men sen gick det utför.

Men det är så lätt att tycka synd om sig själv, "buhuuuu jag har det så jobbigt, jag måste äta lite choklad". grrrrr

Sara sa...

Eller buuu vad synd det är om mig, jag vill ha chips!

Eller som idag, jag kommer inte igång, jag får inget gjort ( eller jo jag har sökt lite jobb) men jag kommer inte ut, kommer inte iväg utan sitter mest

Elisabet sa...

Det är mer en regel än ett undantag att det är så här. När Amir är på dagis och det bara är jag och lillskiten hemma så blir det mest så att jag måste samla krafter inför att han kommer hem. Att få något vettigt gjort är en utopi. Och jag inbillar mig själv att jag är värd det.

Men nu har jag gått med i Viktklubb.se !!!

Sara sa...

Jag skulle säga att de dagarn när jag inte äter godis eller chips är väldigt väldigt få
Och jag inser ju så väl att det är där problemet sitter
Men nu blev jag inspirerad av dig!

JIGARTALA sa...

Tror i alla fall det är väldigt vanligt att känna så som du beskriver. Under min uppväxt har jag ofta haft en eller två "fixeringar" av mitt utseende och ibland har det känts som om bara de försvann så skulle allt annat ordna sig. Ibland har jag känt att jag skulle kunna ta vilket annat "fel" som helst hellre än det jag hade. De felen jag hade hade säkert många inte ens tänkt på. Sen plötsligt har fixeringen bytat och det som innan var sååååå hemskt är typ strunt samma jämfört med den NYA fixeringen....som tur är känner jag att det har börjat släppa och jag tror det beror på att min självkänsla blivit såååå mkt bättre. Jag är inte alls samma människa som för 6 år sedan och det känns bra att man kan utveckla sig själv om man vill men det tar tid....