fredag 12 juni 2009

drömmen om ett språk

När jag lämnade Amir på dagis idag så fick jag se hur personalen satt och tränade räkning med en kille som jag tror är gravt autistisk. Det var så fint. Grejen är att när jag såg honom första gången för lite mer än ett år sedan, så var han helt okontaktbar och flummade bara runt i sin egna värld. Men nu satt han helt stilla vid bordet och såg personalen djupt in i ögonen och räknade från ett till tio på sina fingrar. Och jag blev helt stum och stod där och råglodde, och jag blev så rörd.

Vilka framsteg de gör ändå! Och personalen är så fantastiska, så engagerade och positiva. Det är så roligt att lämna Amir där varje dag och se hur de tar emot honom med öppna armar och att han skiner upp som en sol när han stiger in genom dörren. Och Amir har ju också gjort framsteg sedan han började där, otroliga framsteg, som han aldrig skulle göra om han var kvar på en vanlig avdelning med kaos och stora barngrupper.

Jag vet att personalens metoder är IBT-inspirerade, men ibland känner jag att det spelar liksom ingen roll vad medlen är, när resultaten blir så fina. När man ser att barnen mår så bra och när man ser hur de börjar krypa ut ur sina skal. Den där gravt autistiska pojken tex trodde de aldrig skulle säga ett ord. Men nu är det som om någon vridit på en kran, och orden rinner ur honom. Något mumlande, som om han hade gröt i munnen, men vad spelar det för roll! Det är ord, det är ett språk!

Och jag skulle så gärna vilja att det blev likadant för Amir. Jag vill bara se honom prata, jag vill bara höra honom säga mamma, räkna på fingrarna, uttrycka sin vilja. Och jag vill det så mycket så jag är beredd att skita i hur det blir så. Så länge han mår bra. Och det gör han. Han mår alldeles utmärkt på dagis, mycket bättre än hemma. Och det tycker jag talar för sig självt.

1 kommentar:

Tina sa...

Heej!!!
Hittade din blogg via Familjeliv,har själv två barn med diagnos adhd,så hög energinivå,vet jag ALLT OM!!!vissa dagar är bra,vissa är mindre bra.Nu medicineras dom,vilket gett sån STOOR förrändring,dom kan tampas me sig själva på ett mer fokuserat sätt,hänger inte gardinerna&vrålar...Kämpa på,tycker du e superstark,fast d måste man ju iofs vara..Mvh Tina..