onsdag 3 juni 2009

snart blir han väl pojken som kallades det

När Amir åkte till kortis i fredags och alla spänningar som man samlat på sig släppte, så kände man hur trött man var. Jag somnade klockan åtta på kvällen - för det fanns möjlighet - och hela lördagen gick jag runt i ett vakuum. Jag förstod inte vad det var med mig, nu skulle jag ju vara pigg, men istället kändes det som att jag var levande död. Senare förstod jag, att det var när pojken had left the building som man hann och kunde känna efter hur trött man egentligen är. Jag brukar blockera det annars, ignorera det, jag vill inte tänka på det, för då upptar det hela min dag.

Men jag blev pigg igen, efter att ha sovit 9 timmar i streck i fem dagar. Nu är jag jättepigg, fit for fight, känner mig som en supermänniska. Känner mig som en helt vanlig mamma, som alla andra mammor. Jag har känt hur det är att ha en helt vanlig familj. Och jag älskar det.

Det är så jag vill ha det! Det är så enkelt, så kravlöst, så slappt, impulsivt, bohemiskt. En vanlig liten familj som kan göra lite vad som helst. Man slipper strikta rutiner, man slipper att passa en speciell badtid och sovtid på kvällen. Världen går inte under om man åker på en impulsiv utflykt, tar en annan väg hem från dagis, eller får besök. I förrgår när det var fint väder, så tog jag Maria i vagnen och gick och hämtade Elias på dagis. På vägen hem så stannade vi i en lekpark i en timme och åt glass och låg på gräset och tittade på trädkronorna. Glöm att det skulle funkat med Amir. Glöm det. Och bara en sådan sak är guld värt.

Och idag kommer han hem igen och det kändes i min mage redan när jag vaknade på morgonen. Ett tryck. Jag började skrika på Elias nästan det första jag gjorde. Stress. Jag kände det direkt. Idag kommer han hem och nu måste vi vara den där strikta, rutinbundna, tråkiga familjen igen. Hem från dagis på fem röda. Inte stanna någonstans. In genom dörren. Sätta igång med rutinerna. Direkt. Och hur blir natten? Sova nio timmar kan man bara drömma om. Nu börjar det igen. Min mage gör så ont.

Jag är så tacksam för att vi får denna hjälp alldeles gratis och för att kortispersonalen tar hand om vår son på ett underbart sätt. Jag är så tacksam för det. Men nu känner jag mig otacksam, för en sida av mig vill skrika; snälla ta honom bara ett par dagar till! Jag lever ju nästan nu!

Har jag tappat moderskänslorna för honom eller vad är detta? Är jag ett psycho nu? Min lille pojk. Han har ju inte gjort någonting, och hans mamma vänder sig bara bort från honom? Vill inte ha honom tillbaka hem? Han anar ingenting. Han är nöjd där han är och han är nöjd när han kommer hem, utan att förstå vad han har gjort för fel. Han kommer bli jätteglad när jag hämtar honom på dagis idag, glad att se mig, och jag kommer bli glad att se honom. Såklart. Det är klart att jag innerst inne vill ha honom hos mig, men jag kan inte bortse från värken i magen. Jag kan inte bortse från oron inför hur natten kommer bli.

Jag får så dåligt samvete av att tänka så här. Det är inte hans fel, jag borde inte tänka så om honom. Jag får så dåligt samvete av att lämna bort honom och jag får dåligt samvete av att inte vilja ha honom, så dåligt så att jag vill göra tvärtom; jag vill hålla honom och säga förlåt och aldrig släppa honom. Även fast han inte förstår någonting.

Det är bara konstigt. Och jag blir rädd när jag ser vilken rubrik jag skrivit. Jag är rädd för mig själv. Att jag är konstig.

7 kommentarer:

Viola sa...

Det är helt förståeligt att du känner som du gör, ha inte dåligt samvete! Du är ju inte bara mamma utan en egen person med behov som vem som helst. Och man kan ignorera sina känslor och behov till en viss gräns men oavsett vilken situation man befinner sig i så kommer man ju till en punkt då man inte orkar mer. Så klandra inte dig själv, försök att hitta små saker i vardagen som du kan se fram emot och som håller humöret uppe.

Madde sa...

Du är inte konstig!
Det här är nog vad många föräldrar tänker, bara de att de inte vågar erkänna det för sig själva ens.
Ha inte dåligt samvete, du gör ju allt för din son. Du gör ju en bra gärning genom att låta honom vara på korttids så du ska få vila upp dig och få tillbaka lite energi.
Kanske du ska ansöka om fler timmar på korttids eller hitta en kontaktfamilj som avlösning? Det kanske du redan har sökt om, jag har ingen aning. En person som kan hämta honom från dagis och vara med honom hemma så du hinner med allt annat eller att vila. eller om det fungerar att den personen tar med sig Amir på aktiviteter.

Kramar Madde

Elisabet sa...

Det är tur att ni kan få mig att inse vad jag egentligen redan vet men är för virrig och känslosam för att förstå :-)

Vi har blivit beviljad avlösare i hemmet, vi ansökte om det för ett tag sedan då vi förstod att kortis inte var tillräckligt ändå. Men det har inte kommit igång än, det är väl så att de inte har hittat någon som passar än tyvärr.

Jag tror det är bra allting egentligen, men samtidigt så kan man aldrig veta med Amir eftersom han aldrig säger vad han tycker och då börjar ekorrhjulet snurra inne i huvudet...

Sara sa...

Jag håller med vad de skrivit, du är inte en dålig mamma
Om Amir mådde dåligt skulle du märka det, det är jag övertygad om.

Sara sa...

Sen skulle jag verkligen, verkligen, verkligen, rekomendera att du läser böckerna från SonRise, speciellt Happiness is a choise, helt underbar
Liksom SonRise

Elisabet sa...

Men jag hittar inte den boken! Har letat och letat. Jag har bara hittat uppföljningen "the miracle continues". Var har du hittat dessa böcker?

Sara sa...

Jag beställde hela startpaketet från ATCA och det innehåller verkligen mycket bra böcker och dvder
Men The Miracel continues är SonRise boken och det finns flera böcker av honom på adlibris