torsdag 16 juli 2009

nähä, det här går inte

Glad sommar på er, nu tar jag en liten bloggpaus. Jag måste koncentrera mig på min son!

tisdag 14 juli 2009

kissochbajsvarning

Nu har jag hittat ett till sätt att spara pengar. Nämligen slippa köpa blöjor!

Elias är nämligen, sedan ett par veckor tillbaka, helt torr, till och med på natten. Och jag vet att det är fruktansvärt tråkigt att läsa om det, men det är faktiskt min blogg och jag bestämmer vad som ska stå i den och nu bestämmer jag att varenda människa ska veta att min son är rumsren. Sådeså.

Och det bästa i detta är att man sparar så himla mycket pengar. Eftersom vi får Amirs blöjor gratis så behöver vi nu bara köpa till skruttan och det är ju inte ens någon kostnad. Det är ju verkligen ingen kostnad med 2-3 paket blöjor i månaden jämfört med 12 (tolv!).

Så ett tips till er som vill spara pengar är att göra era barn blöjfria. Om ni nu inte hade tänkt på det. Vilket ni borde ha gjort eftersom ni är smarta. Men tipsa kan man ju alltid ändå.

då kan man stryka en sak från listan i allafall

Jag har lyckats med bedriften att ta med Amir, livs levande, på en synundersökning. Det ni! Han var alltså helt vaken, tidigare har han sövts när man undersökt honom på dylika kroppsdelar.

Jag anlände till ögonläkaren med noll och inga förhoppningar om att Amir skulle klara av det. Han hatar läkarbesök, han hatar undersökningsrum, han hatar främmande händer som pillar på honom och att bli fasthållen. Att någon ens skulle få peta med ett finger på hans öga, av alla ställen, det kan man ju bara drömma om liksom. Jag hade fått förklarat för mig att tanken var att han skulle kika i nån slags apparat och läkaren skulle lysa i ögonen på honom med lampor, han skulle kolla på bilder och berätta vad han såg - HAHAHA!

"Kolla på bilder och berätta vad han ser", vilket skämt liksom. Och frivilligt titta in i en apparat med hakan placerad på en liten bricka, nej nej, det går inte.

Jag tänkte mig att läkarbesöket skulle bli kort och man skulle vara tvungen att boka en tid för nedsövning igen. Men Amir överraskade! Han upphör aldrig att överraska, när man minst anar det.

Han placerade hakan på den lilla brickan så vackert och gnällde inte ens när jag höll fast honom. Han satt så i fem minuter och läkaren fick sig en ordentligt titt. För att inte tala om när hon visade svartvita 3D-bilder för honom och frågade; "var är katten, kan du peka på katten?" (hahaha igen)

Tror ni inte att han pekar på katten...

Och inte bara på katten, utan han upprepar det senare när hon frågar var bilen och stjärnan är någonstans. Jag bara satt där och gapade, och när läkaren berömde honom och sa att hon undersöker många autistiska barn och att Amir är förvånansvärt duktig, så gick det liksom in i ena örat och ut ur det andra på mig.

För jag hade just bevittnat ett mirakel. För första gången i livet ger Amir respons på frågor. Och pekar. Och han pekar inte på vad som helst, han pekar på det som verkligen åsyftas.

Läkaren frågade om han alltid var så duktig på undersökningar. Jag sa att det händer väl en gång på hundra, för det mesta får han panik inne i rummet, men det speciella med Amir är att han aldrig upphör att förvåna. Helt plötsligt händer det något som man aldrig trodde att han kunde göra eller ens försöka göra. Helt plötsligt uppvisar han ett beteende som han aldrig visat förut och som man liksom aldrig tänkt tanken om. Och när man har en bestämd uppfattning om hur Amir är, då ändrar han på sig snabbt som blixten och man får liksom lov att tänka om.

Jag vet faktiskt ärligt talat inte vem den killen är. Vad han är. Hur han är.

Men en sak vet jag och det är att från och med nu så ska jag aldrig mer vara pessimistisk när det gäller honom. Jag ska inte sitta och säga att han är dömd till ett liv som grönsak för det är han inte. Vad som helst, precis vad som helst kan hända.

Jag ska sluta vara negativ och jag ska sluta med allt det hopplösa tänket. För det kan bli bra för Amir också. Ingenting är omöjligt.

Och han hade inget synfel. Hans syn är perfekt. Tack för det.

torsdag 9 juli 2009

och jag måste bara säga...

...tack så hemskt mycket för alla kommentarer, tips och pepp-talk på inlägget om Liseberg etc. Vi har bestämt att vi ska ta med Amir vart vi än åker i sommar, för det verkar som att det kan gå bra trots allt. Man behöver ju inte vara överdrivet pessimistisk.

Sen är det ett litet dåligt samvete som spelar in också... Även om Amir kanske inte ens tänker på det, så får jag dåligt samvete eftersom han är så mycket bortlämnad nu för tiden. Jag är trött på honom. Otroligt trött på honom. Jag tar varje chans jag får att göra mig av med honom. I augusti börjar en avlösare också, förutom alla miljoner dagar på kortis.

Det dåliga samvetet är enormt, men jag känner att jag behöver det, jag har så otroligt många tomma batterier som måste laddas för att jag ska kunna vara en bra mamma åt honom i fortsättningen. Och det går inte utan att lämna bort honom.

Så då tänker man ju att han kan ju i allafall få följa med på lite utflykter. Så att han i alla fall får vara med oss ibland. Med hörselskydd och mp3-spelare. Och man får ju anpassa sig efter honom. Elias får ändå det han behöver när Amir är borta (och annars också egentligen, men man får helt enkelt skyffla undan honom).

Jag hoppas det blir bra så.

viktblogg

Jag har gått ner 5,2 kilo på tre veckor!!!

/duktig

Sluta döma, tycka och tänka när ni inte vet ett skit!

Jag känner att jag måste skriva det här, för det kan inte skrivas eller sägas för mycket. Efter att ha varit inne på FL alldeles för ofta på sistone och efter att ha hört och sett diverse uttryck från andra föräldrar så måste jag ta ton. Nu.

Jag vänder mig till alla människor där ute; alla. Ni som tar åt er, gör det, bara gör det, så mycket ni kan! Ni som tror att ni inte är offer för mitt nuvarande förakt, ni är säkert inte heller det, så ni kan vara lugna.

Men ni andra. Fy fan. Fy fan vad jag hatar ert dömande, det dömandet och det tyckandet och tänkandet som ni sätter igång med så fort ni bara ser något, så fort ni ser något som inte finns i "er värld", något som är konstigt, något som ni "aldrig skulle göra". Något som inte är lika perfekt som Ni.

Jag har blivit utsatt för era blickar och kommentarer, både irl och på nätet. Helt obefogat. Det enda som utlöser det är att jag, min son, och min familj, inte är som alla andra. Att vi har problem som inte syns, bland annat ett osynligt funktionshinder, som bara märks på ett udda beteende. Ett beteende som skapar fördomar. Fördomar, så mycket fördomar.

Jag kan ta så många exempel så jag vet inte var jag ska börja. Men jag försöker.

Jag har en pojke som är fyra år som åker vagn. Han har inga egna ben att gå med. Han är bortskämd och hans föräldrar är lata. Han har inte lärt sig att gå i trafiken och han har inte lärt sig att gå fint bredvid oss eftersom han är en snorunge och eftersom vi är bekväma.

Samma pojke kan få utbrott. Oj oj, vilka utbrott. I affären. På väg till eller från dagis. Mitt i stan. På stranden. Han kan kasta sig på marken och tjuta. Han kan slåss, han kan slå sin mamma, sina syskon, förbipasserande människor och andra barn. Därför är han ouppfostrad. Han lyssnar inte och bryr sig inte ett dugg om när hans föräldrar säger till honom. Vilken ouppstrad skitunge. Varför skaffar man barn om man inte kan ta hand om dem?

Han har blöjor. Han är fyra år och har fortfarande blöjor. Stackars, stackars barn. Det är tamejfan misshandel att tvinga barnen att ha blöja så länge. Men det handlar ju bara om bekvämlighet. Föräldrarna orkar ju bevisligen inte ta tag i det. De är lata. De tycker att det är mycket lättare att bara byta en blöja istället för att leta toa när man är ute och istället för att torka kiss på golvet. Men ungens behov av renlighet och självständighet skiter de i. Lata föräldrar. Hmpf.

Han hälsar inte på folk, han ser dem inte i ögonen, han vill inte leka med barn som vill leka med honom och när den perfekta mammans perfekta barn kommer fram och vill prata med honom så vänder han sig bort. Vad är det för sätt! De andra barnen blir ju ledsna! Lär ungen lite hyfs och fason, lär honom social kompetens!

Hans mamma köper sömnmedicin till honom på Apoteket. Fy fan, att droga sitt barn på det där viset. Det är till att ta den lätta utvägen, istället för att vara hos honom och lära honom att sova så är det ju smidigare att köpa medicin och proppa i honom så han däckar istället. Det är så man vill ringa soc.

För att inte tala om alla de människor som har den skrämmande uppfattningen att neuropsykiatriska funktionshinder är något som man har hittat på för att man ska ha en ursäkt för ett besvärligt och ouppfostrat barn, och för att man ska slippa ta tag i sömnproblem.

Jag kan fortsätta i evigheter. Men jag orkar inte.

En del människor kan inte förstå att det finns andra människor som har andra behov och ett annat liv än det som de själva lever. En del kan inte se utanför sina egna ramar och de kan inte se vad en verklighet kan vara för en annan familj. För den verklighet som de lever i, med sin perfekta, friska familj, det är den verkligheten som borde gälla för andra. För den gäller ju för dem själva. Och de är ju bäst av alla.

Vad de ser är vad de förstår. De kan inte tänka en millimeter längre än så. De kan inte lära sig att tolka information eller analysera. De tror att allting är så enkelt, så det som visas på deras näthinna är sanningen. "Jag såg ju det, då var det så!" Utan att möjligtvis fundera över om det finns en anledning, en förklaring, något som kanske inte syns, men som finns på andra sidan.

Handikapp till exempel är ju något som syns. Ett handikapp är ju samma som en person som sitter i rullstol. Det som inte syns, det finns inte där. Eller man vill inte att det ska finnas där, för då måste man börja tänka vidare. Då måste man försöka klura ut och fundera, och det orkar man inte, eller rättare sagt, man har ingen förmåga till det.

Istället så skapar man sig en massa förutfattade meningar. En massa fördomar, och fruktansvärt mycket åsikter. Om den sortens mammor, om den sortens barn. Och man kastar fördömande blickar och man fäller kommentarer, lite högre än att det ska vara tyst, men lite tystare än att det ska vara högt.

Sluta upp med det! Sluta upp med det nu! Allting är inte alltid som det verkar, allting är verkligen inte så lätt som det ser ut, vad du ser är inte alls det du får, det finns en sanning bakom det som utspelas framför dina ögon.

Världen är inte svart eller vit, världen är färggrann. Alldeles för färggrann, det finns alldeles för många färger för att du ska kunna hålla ordning på dem, alldeles för många färger för att du någonsin en dag ska kunna se dem alla. Men du kommer att möta väldigt många och jag bara ber dig, försök förstå!

Nästa gång du ser något som är konstigt, något som du inte sett förut, något som du "aldrig trodde att någon kunde göra", något som i din lilla perfekta värld är oförståeligt; stanna till och tänk. Innan du skaffar dig en massa åsikter och innan du skakar på ditt huvud i förskräckelse. Tänk bara en extra sekund; är det så enkelt? Är det verkligen bara så enkelt, att det jag ser just nu, är sanningen? Eller kan det möjligtvis finnas en annan sanning någonstans?

Du vet ju faktiskt inte. Du vet inte ett skit. Du är bara en åskådare, en åskådare som vi inte har bett om. Vi har inte bett om det men vi kommer ändå få miljontals sådana under vårt liv. Miljontals åskådare som har åsikter om min son och vår familj, utan att ha varit del i den i mer än fem sekunder. Och på tio meters avstånd. Eller genom en dataskärm.

Acceptera att alla inte är som du. Acceptera att alla barn inte är som ditt. Se färgerna.

I slutändan kommer du också må bättre av det.

onsdag 8 juli 2009

skit också

Jahapp, nu är Amir så fruktansvärt dålig av allergin så det blir till att tillbringa kvällen på barnakuten. Åh gud så underbart.

tisdag 7 juli 2009

jag vill också äta matsäck

Nu är det bara en vecka kvar på dagis, sen har barnen "semester" i tre veckor. Jättekul, blir det verkligen. Inte.

Men man får väl helt enkelt hoppa på tåget med en hyfsat positiv inställning och försöka göra det bästa av situationen. Amir kommer i alla fall vara på kortis nästan hälften av den sammanlagda tiden, och de dagarna som han är hemma gäller det att göra upp ett strikt schema och få dagen så dagis-lik som möjligt. Så får vi se om han kan acceptera det eller inte. Säkert inte.

Hursomhelst så kommer vi inte åka iväg på några längre resor, möjligtvis en sväng till brorsan i Bohuslän om jag vågar (när vi var där över midsommar så fick Amir superextremjävlapanik på natten och jag lovade mig själv i det tysta att aldrig mer resa någonstans med honom... men man glömmer ju bort det senare på dagen när allt är bra igen). Men dagsturer är något som vi kanske funderar på, och då eventuellt Liseberg, Borås djurpark eller Kolmården.

MEN. Vågar man åka till Liseberg eller Kolmården med Amir? Vill man göra det?

Ja det vill man. Man vill väldigt gärna göra det. Amir gillar alla typer av gungor, allting som svänger och som det är lite fart i. Han älskar allt tjobaloo och hålligång. Han älskar natur, och tro det eller ej så är han väldigt fascinerad av djur. Han älskar att åka bil. Jag tänkte en tanke att vi skulle åka dit när han är på kortis, men samtidigt känns det taskigt eftersom jag vet att det finns en möjlighet att han skulle gilla det.

Men vad han inte skulle gilla är folksamlingarna, kaoset, ljuden, stressen, alla andra barn. Han skulle inte palla att köa, vänta på sin tur, bli fasthållen och inte få springa som han vill.

Det allra bästa utflyktsmålet för Amir vore en jättestor park eller typ av trädgård, med en grund pool, några gungor, rutchkana och ett femton meter högt staket. Där han får vara själv, springa som han vill, utan att någon håller fast honom och hindrar honom. Utan regler och andra människor som man måste anpassa sig till. Fast någon sådan park har jag aldrig sett.

Om man ska åka iväg till nämnda nöjesfält eller djurpark så vill man att dagen ska vara trevlig och underhållande. Man vill att alla ska vara glada. Man vill inte ställa till en scen, man vill inte att folk ska glo på ungen som får utbrott och slänger sig på marken. Man vill inte bli utskälld av andra föräldrar vars barn blivit förbipasserade i kön, knuffade eller rivna.

Man vill inte tänka "fan i helvete varför åkte vi hit nu åker vi hem igen och stänger in oss i lägenheten för resten av året".

Men samtidigt så vill man bara för en dag vara som alla andra, åka på aktiviteter som alla andra och kunna glädjas och skratta med sina barn som får se något annat än hemma. Som alla andra.

Jag vill inte sitta hemma och glo hela tiden och vara rädd för verkligheten. Vara rädd för att sticka ut och bli föremål för irritation och allmän beskådning.

Men vågar man verkligen något annat?

måndag 6 juli 2009

min lilla, lilla skrutta

Dotra min är 67,5 cm lång och väger 7290 gram.

Hon är lika stor som Elias var när han var 6 månader.
Hon är lika stor som en fem månader gammal bebis som jag alldeles nyss kollade in på FL.
Hon är lika stor som en del barn är när de är typ två månader gamla.

Men dotra min är tio månader. När hon är ett år så kommer hon att vara mindre än 70 cm lång. Hon har 74 i kläder. Hon har så pytte, pyttesmå fötter så det inte går att hitta några skor till henne.

Major problem. Det blir ett jäkla major problem när hon börjar på dagis i höst. Det finns liksom inga gummistövlar i storlek 16 och det finns inga regnkläder i mindre storlek än 80. Och på dagis måste man ha regnkläder och gummistövlar. Man måste ha skor.

Men dotrens skor får vi köpa på bebisavdelningen, såna där mjuka utan sula. Nu går hon snart, hon måste bara våga släppa taget. Det kan visserligen ta ett tag innan hon vågar det, så förhoppningsvis växer hennes fötter någon extra millimeter. Annars får hon tulta runt på asfalten iförd tossor.

Andra barn i hennes ålder har typ storlek 21 i skor och 86 i kläder. Andra barn är så himla stora.

Men hon är en liten skit! Så extremt liten! Man kan väl visserligen inte begära mer, när hennes moder är 160 och fader är 170, och inte en kvinna på faderns sida av släkten är längre än 150 cm. Men ändå.

Ändå så har bvc tjatat sedan hon föddes. De skyllde indirekt på amningen och ville att hon skulle börja med smakportioner tidigare än vanligt. Och nu då, när hon äter riktig mat, då finns det inget att skylla på längre. Då får bvc helt enkelt inse faktan att hon är halvasiat; och asiater är små. Punkt. För jag tänker fanimig inte proppa i henne en massa extra mat om hon är mätt och inte vill ha. Det är kränkande och jag förstår inte de föräldrar som trugar och trugar med maten. Mat ska vara rofullt, trevligt och lockande! Inte stressigt och krävande. Så glöm att jag tänker "truga och muta".

Så hon får väl vara liten då. Det känns bara lite komiskt, så komiskt att jag var tvungen att skriva om det. Så himla komiskt att sitta på offentlig restaurang och låta henne smaka pommes och se hur alla andra pretto pk-morsor gapar av förskräckelse eftersom jag låter min "5 månader gamla" bebis få smaka vuxenmat. Och åka framåtvänd vagn. När hon är så liten. Herreguuuud. Vänta bara så får ni snart se ett FL-inlägg om det.

Problemet kvarstår dock med gummistövlar. Det kanske inte är meningen att man ska lämna så små barn på dagis? För då hade det funnits gummistövlar.

Pluttan får väl plaska i regnet barfota då.


Det lilla, lilla barnet med den lilla, lilla foten
(och en alldeles för full blöja)


det heter dagis

Jag tänker envisas med att säga dagis så länge jag lever och andas.

Varför bytte de namn för det över huvud taget? Jag har aldrig förstått det. Varför förskola? Dagis är ingen skola. Det ger lite USA-feeling att insinuera att dagis skulle vara en skola. Att säga att ens 2-3åringar har börjat i skolan. Sätt på dem en skoluniform också så blir det ännu bättre.

Någon får gärna förklara varför man ändrade ordet till förskola för jag fattar ärligt talat inte. Och även om jag förstår så finns det för lite utrymmen i min hjärna för nya ord så jag kommer inte börja prata rätt ändå.

/mossig

blabla i regnet

Amir går på världens bästa dagis. Det är så himla bra så jag häpnar var och varannan dag. Jag är så fruktansvärt överlycklig över att jag helt slumpvis valde det dagiset åt honom (eller ja, rättare sagt det första, det med personal som såg honom i mängden och skickade honom vidare till autismavdelningen). Tänk hur fel det kunde ha blivit? Tänk om jag råkat välja ett dagis med skitstora barngrupper, flummig och inkompetent personal och minimala resurser? Det kunde ju faktiskt lika gärna blivit så, jag vet ju hur dåliga dagis det finns, också i denna kommun.

Tänk om vi hade bott kvar i vår förra kommun. Han hade aldrig fått någon resurs där, och han hade inte skickats vidare till någon autismavdelning, för det finns ingen. Och med den lalliga bvc-tanten så tror jag inte ens att vi hade fått någon remiss till någon utredning. I allafall inte så fort. Fy. Jag blir mörkrädd bara jag tänker på det. Jag har träffat ett föräldrapar på habiliteringen som bor i den kommunen och de har såna enorma problem med deras son och hans skola, och rektorn som inte vill betala resurs eller assistent, och bara pekar på sina pengar och skyller på att allt går så bra för pojken ändå. Förutom att han inte kan gå på toa själv typ.

Men nu har vi turen att bo där vi bor och Amir går på ett fantastiskt dagis med en fantastisk personal.

Hör bara på detta som ett exempel; Denna veckan stängs Amirs dagis och alla barn som är kvar måste gå på ett annat dagis med annan personal. Samma dagis som Elias går på. Det var motigt, jäkligt motigt att veta att Amir skulle flyttas, men jag tänkte att det är möjligt att det kanske går bra ändå eftersom Elias går där och vi känner personalen även på det dagiset och de kanske förstår honom. Men det kan också lika gärna gå åt h-e.

Det trodde dagispersonalen också. Så vad gör de? De övertalar rektorn och öppnar hela dagiset denna veckan endast för Amir. Bara för Amirs skull. Amir är alltså själv i hela huset den här veckan, med två pedagoger som finns där för honom. Han kunde lika gärna flyttas till ett annat dagis men de öppnar hela huset, slår på ström och lagar mat mm endast för honom. För att huvudsaken är att han ska må bra.

Kan ni fatta vilken tur man har som får lämna sitt barn i deras händer?

Och förresten. Hit vill jag åka. Japp det vill jag. Dit ska jag åka. Muneer ska ringa dit och fråga hur mycket HBOT kostar och hur det funkar. Jag har faktiskt läst att det är billigare än både England och Turkiet. Det vore ju perfekt. Då kunde man slå så många flugor i en smäll. Semester, släktträff och behandling på samma gång. Dyrt blir det såklart ändå, men vi snackar ju inte nästa vecka utan om en betydligt längre tid framöver.

Fast tills jag har skrapat ihop de pengarna så har de väl börjat med HBOT i Sverige.

Håhåjaja. Pengar, pengar, pengar. Varför finns pengar? Pengar bara förstör. Jag vet då rakt inte något positivt med pengar. Pengar är roten till allt det onda i världen. Men så länge människan är av naturen egoistisk så måste väl pengar finnas.

Ursäkta mina röda tankar så här på morgonkvisten.

fredag 3 juli 2009

de är lika glada som jag

Sommaren är räddad! Staketet är klart! Tack snälla skattebetalare, hoppas det inte svider allt för mycket i era plånböcker. Hehe.

onsdag 1 juli 2009

underbara nyheter!

Det har visat sig att Amir är allergisk mot gräspollen. Va kul! Riktigt fantastiskt.

Varför kan inte denna stackars pojke skonas mot något? Varför ska han få ALLT?
Autism, astma, allergi, eksem, synfel.
Varför tycker inte Gud om honom???




p.s. om man går ut nu så känns det som att man hoppar i ett bad med tjära och fjädrar. d.s.

är det NÅN som sitter vid datorn nu för tiden?

Här regnar och åskar det lite emellanåt så jag gör faktiskt det just nu.

Och jag har hittat två bra bloggar som jag kan tipsa om, utifall att någon annan sitter vid datorn och vill läsa något intressant.

Den första är ett bidrag till debatten om scientologerna, KMR och Anna Wahlgren. Läs den snälla, och inse fakta.
http://scientologsekten.wordpress.com/

Den andra är gråtvarning. Storgråtvarning. Lipsillvarning. Kleenexvarning. Fifan vilken hemsk blogg, jag har inte läst något mer gråtframkallande på länge. Men ändå så vackert och så otroligt tänkvärt! Jag plöjde igenom hela bloggen igår och jag kan ju bara säga att idag så kramar jag mina barn extra mycket...
http://denstarkastestjarnan.blogg.se/index.html

Men om ni nu hellre ligger ute och steker er eller nåt så kan ni ju spara tipsen till hösten.
Hejpåer!

jag har tänkt.

Gud va skönt det är att inte blogga. Nu har jag inte bloggat på typ två veckor och det känns inte ens stressigt. Va bra, det är ju precis så det ska vara. Istället har jag tänkt. Och tänkt. Och tänkt. Och suttit i en solstol, och tänkt lite till, och tittat på när byggarbetare som kunde varit snygga men som inte är det, äntligen fixar vårt staket (hade de fixat i tid så hade jag bjudit på kaffe men nu gör jag inte det bara för att de är så himla lata). Och jag har tänkt och kommit fram till en hel del saker, fattat beslut och varit allmänt mogen. Det känns bra.

En sak som jag har kommit fram till är att jag idag ska börja på ett mycket spännande projekt. Projektet heter köpstopp. Jag ska inte köpa något på ett år. Jag ska ha ett konsumentfritt år. Förutom vad som är absolut nödvändigt, dvs mat (men även där en hel del begränsningar, inget skräp tex), medicin, och de allra nödvändigaste kläderna och hygienartiklarna (inga utsvävningar med dyr parfym eller lyxigt schampo). Vete sjutton om jag ens ska köpa julklappar. Eller jo det ska jag nog, men bara till barnen, inte till vuxna. Men då ska jag köpa billiga grejer. Och födelsedagspresenter ska väl Maria och Elias få, men sen får det vara bra.

Inte en grej ska jag köpa. (släktingar; sluta skratta!!!) Det ska bli mycket spännande att se hur det kommer att gå, för en shopoholic som jag. Annars brukar jag shoppa för... ehh, nu tänkte jag avslöja en summa men jag kom på att det är alldeles för pinsamt så jag håller nog tyst om det.

Alla dessa pengar som blir över ska jag använda till
1) betala skulder
2) spara till en resa... till Indien, nästa sommar.

Så nästa sommar ska jag belöna oss med att åka till Indien. Min fråga är fortfarande om man ska ta med Amir. Men om vi kommer fram till att man absolut inte kan ta med honom, så åker vi på en tråkig charter a´la Svensson istället, till Grekland eller nåt (med Amir också då). En resa ska det bli i allafall, men helst till Indien.

Och jag tror faktiskt att det kommer bli pengar över ändå. Och dessa ska jag spara till en HBOT någon gång i framtiden.

Jag känner mig väldigt motiverad faktiskt. För jag har kommit fram till att barnen har alldeles för mycket leksaker och på tok för mycket kläder, och jag har visserligen inga kläder men jag har på tok för mycket schampo och smink som aldrig används. Och vi har high tec-prylar som ligger i skåp och skräpar, och vi har dvd-filmer som fortfarande är inplastade, och finporslin som dammar igen. Varför? Varför gör man så och shoppar så jäkligt mycket onödiga saker?

Jag vet svaret. För att fylla ett tomrum. För att fylla ett svart hål av depression och ångest. Jag är mycket väl medveten om det, och nu när jag inte kan fylla tomrummet genom shopping så är jag istället tvingad att ta itu med problemen med hårdhandskarna, möta sanningen i vitögat och fixa allting utan att förtränga och dölja allting med prylar.

Jag har ju även haft en benägenhet att tröstäta, även där för att fylla ett tomrum, men nu är det slut även på det. Jag måste ta tag i saker, jag får inte smita, jag får inte skylla ifrån mig, jag får inte förtränga eller stoppa huvudet i sanden. Det är inte bra för mig eller för någon annan.

Mot verkligheten. Nu.




(jo som sagt så har jag tagit andra beslut också. men det skriver jag om en annan gång)