måndag 6 juli 2009

blabla i regnet

Amir går på världens bästa dagis. Det är så himla bra så jag häpnar var och varannan dag. Jag är så fruktansvärt överlycklig över att jag helt slumpvis valde det dagiset åt honom (eller ja, rättare sagt det första, det med personal som såg honom i mängden och skickade honom vidare till autismavdelningen). Tänk hur fel det kunde ha blivit? Tänk om jag råkat välja ett dagis med skitstora barngrupper, flummig och inkompetent personal och minimala resurser? Det kunde ju faktiskt lika gärna blivit så, jag vet ju hur dåliga dagis det finns, också i denna kommun.

Tänk om vi hade bott kvar i vår förra kommun. Han hade aldrig fått någon resurs där, och han hade inte skickats vidare till någon autismavdelning, för det finns ingen. Och med den lalliga bvc-tanten så tror jag inte ens att vi hade fått någon remiss till någon utredning. I allafall inte så fort. Fy. Jag blir mörkrädd bara jag tänker på det. Jag har träffat ett föräldrapar på habiliteringen som bor i den kommunen och de har såna enorma problem med deras son och hans skola, och rektorn som inte vill betala resurs eller assistent, och bara pekar på sina pengar och skyller på att allt går så bra för pojken ändå. Förutom att han inte kan gå på toa själv typ.

Men nu har vi turen att bo där vi bor och Amir går på ett fantastiskt dagis med en fantastisk personal.

Hör bara på detta som ett exempel; Denna veckan stängs Amirs dagis och alla barn som är kvar måste gå på ett annat dagis med annan personal. Samma dagis som Elias går på. Det var motigt, jäkligt motigt att veta att Amir skulle flyttas, men jag tänkte att det är möjligt att det kanske går bra ändå eftersom Elias går där och vi känner personalen även på det dagiset och de kanske förstår honom. Men det kan också lika gärna gå åt h-e.

Det trodde dagispersonalen också. Så vad gör de? De övertalar rektorn och öppnar hela dagiset denna veckan endast för Amir. Bara för Amirs skull. Amir är alltså själv i hela huset den här veckan, med två pedagoger som finns där för honom. Han kunde lika gärna flyttas till ett annat dagis men de öppnar hela huset, slår på ström och lagar mat mm endast för honom. För att huvudsaken är att han ska må bra.

Kan ni fatta vilken tur man har som får lämna sitt barn i deras händer?

Och förresten. Hit vill jag åka. Japp det vill jag. Dit ska jag åka. Muneer ska ringa dit och fråga hur mycket HBOT kostar och hur det funkar. Jag har faktiskt läst att det är billigare än både England och Turkiet. Det vore ju perfekt. Då kunde man slå så många flugor i en smäll. Semester, släktträff och behandling på samma gång. Dyrt blir det såklart ändå, men vi snackar ju inte nästa vecka utan om en betydligt längre tid framöver.

Fast tills jag har skrapat ihop de pengarna så har de väl börjat med HBOT i Sverige.

Håhåjaja. Pengar, pengar, pengar. Varför finns pengar? Pengar bara förstör. Jag vet då rakt inte något positivt med pengar. Pengar är roten till allt det onda i världen. Men så länge människan är av naturen egoistisk så måste väl pengar finnas.

Ursäkta mina röda tankar så här på morgonkvisten.

Inga kommentarer: