tisdag 14 juli 2009

då kan man stryka en sak från listan i allafall

Jag har lyckats med bedriften att ta med Amir, livs levande, på en synundersökning. Det ni! Han var alltså helt vaken, tidigare har han sövts när man undersökt honom på dylika kroppsdelar.

Jag anlände till ögonläkaren med noll och inga förhoppningar om att Amir skulle klara av det. Han hatar läkarbesök, han hatar undersökningsrum, han hatar främmande händer som pillar på honom och att bli fasthållen. Att någon ens skulle få peta med ett finger på hans öga, av alla ställen, det kan man ju bara drömma om liksom. Jag hade fått förklarat för mig att tanken var att han skulle kika i nån slags apparat och läkaren skulle lysa i ögonen på honom med lampor, han skulle kolla på bilder och berätta vad han såg - HAHAHA!

"Kolla på bilder och berätta vad han ser", vilket skämt liksom. Och frivilligt titta in i en apparat med hakan placerad på en liten bricka, nej nej, det går inte.

Jag tänkte mig att läkarbesöket skulle bli kort och man skulle vara tvungen att boka en tid för nedsövning igen. Men Amir överraskade! Han upphör aldrig att överraska, när man minst anar det.

Han placerade hakan på den lilla brickan så vackert och gnällde inte ens när jag höll fast honom. Han satt så i fem minuter och läkaren fick sig en ordentligt titt. För att inte tala om när hon visade svartvita 3D-bilder för honom och frågade; "var är katten, kan du peka på katten?" (hahaha igen)

Tror ni inte att han pekar på katten...

Och inte bara på katten, utan han upprepar det senare när hon frågar var bilen och stjärnan är någonstans. Jag bara satt där och gapade, och när läkaren berömde honom och sa att hon undersöker många autistiska barn och att Amir är förvånansvärt duktig, så gick det liksom in i ena örat och ut ur det andra på mig.

För jag hade just bevittnat ett mirakel. För första gången i livet ger Amir respons på frågor. Och pekar. Och han pekar inte på vad som helst, han pekar på det som verkligen åsyftas.

Läkaren frågade om han alltid var så duktig på undersökningar. Jag sa att det händer väl en gång på hundra, för det mesta får han panik inne i rummet, men det speciella med Amir är att han aldrig upphör att förvåna. Helt plötsligt händer det något som man aldrig trodde att han kunde göra eller ens försöka göra. Helt plötsligt uppvisar han ett beteende som han aldrig visat förut och som man liksom aldrig tänkt tanken om. Och när man har en bestämd uppfattning om hur Amir är, då ändrar han på sig snabbt som blixten och man får liksom lov att tänka om.

Jag vet faktiskt ärligt talat inte vem den killen är. Vad han är. Hur han är.

Men en sak vet jag och det är att från och med nu så ska jag aldrig mer vara pessimistisk när det gäller honom. Jag ska inte sitta och säga att han är dömd till ett liv som grönsak för det är han inte. Vad som helst, precis vad som helst kan hända.

Jag ska sluta vara negativ och jag ska sluta med allt det hopplösa tänket. För det kan bli bra för Amir också. Ingenting är omöjligt.

Och han hade inget synfel. Hans syn är perfekt. Tack för det.

17 kommentarer:

Anonym sa...

Vilken underbar upplevelse...haha...han kan konsten att överraska grabben...
Tänkte bara säga oxå att jag tycker du ska var stolt över din kille, han är superspeciell, och sen skita i alla dumma kommentarer du får. De människorna känner inte er och förmodligen har dom dålig självkänsla och mår därför bättre när de får klanka ner på andra och känna sej "bättre"

Hälsningar

Erika

Elisabet sa...

Ja så är det säkert... Men aaahh det är ju så lätt att bli förbannad på saker som man inte borde bli förbannad på, när man är så skör liksom och har så många ömma tår. Måste jobba lite på min kevlarsjäl :-D

Anonym sa...

Jag förstår dej verkligen! Jag jobbar med speciella barn och förvånas väldigt ofta över att vuxna människor ska glo så förbannat... Jag får lust att gå fram och trycka upp ansiktet mot dom och fråga om det är nåt särskilt dom undrar över...! Ibland brukar jag råstirra tillbaka och då när dom upptäcker det så tittar dom ner - generat...haha..
Därför förstår jag att det måste vara extra känsligt för dej som är förälder... Jag är ju bara pedagog och blir så förbannad ändå...

Hur går det med Amir och pecsandet förresten?

Erika

Elisabet sa...

Det går inte bra. Det går inte bra alls faktiskt, han fattar ingenting. Eller, jag vet inte om han fattar eller inte, men han verkar då rakt inte bry sig. Han tar inte in det liksom. Men logopeden säger att det är bara att gneta och gnata så kommer han att fatta det en dag.
Bildschema har vi fixat och det första steget är egentligen att han ska fatta det, innan han ska lära sig att kommunicera med pecs. För han måste liksom först och främst förstå att bilden och händelsen/saken har ett samband, att bilden föreställer något verkligt och inte bara är vadsomhelst.
Därför kör vi hellre hårdare på bildschemat än på kommunikationsträningen.
Det tog ett år för honom att öppna upp ögonen för bildschemat som han har på dagis så vi får väl vänta ett år vi också :-P

Jemima sa...

Åh vad roligt!!
Funkar det likadant om DU frågar honom frågor om bilder? Har du testat med någon bok eller liknande, eller blir han bara anti om man drar fram en bok?

I vilket fall som helst är jag ju en sån äckligt überpositiv människa så folk nästan stör sig på mig, så därför tänker jag fortsätta hoppas och tro att han som vuxen kommer att kunna prata, ha ett jobb och leva nästan normalt. :) Men jag kommer inte bli besviken om det inte blir så, eller vägra acceptera att han är den han är. Såklart. :)

Elisabet sa...

Problemet om man ska göra det är att få honom att sitta kvar och koncentrera sig. Därför har man aldrig kommit så långt. De där 3d-bilderna som läkaren hade kanske var extra fina eller roliga så det var intressant att koncentrera sig på dem.
Han blir inte anti om man tar fram böcker, han kan sitta och bläddra i böcker själv ganska länge men om man sätter sig hos honom då så går han iväg. Så för det första måste man få tillåtelse av honom att sitta ner med honom, så får man se vad som händer sen.

Han har ju orden och språket, jag vet att han har det, men han vet inte hur han ska använda sig av dem. Han har ju pratat treordsmeningar tidigare men liksom "glömt bort"! Han har suttit och tittat i böcker eller på foton och pekat och sagt vad det föreställt. Men det har ju liksom runnit bort och jag tror som sagt var inte att det är så att han har glömt vad det heter utan att han har "tappat" förmågan att använda sig av orden.
Eller tappat intresset för att dela med sig av språket till andra.

Anonym sa...

När han kommer på att dessa bilder kan vara en vinst för honom så tror jag det lossnar!
Kämpa vidare bara! Använder ni er av ett belöningsystem för honom när det gäller bilderna?
Jag är nyfiken bara för att jag själv för närvarande jobbar med ett barn och vi tränar stenhårt med bilder...och jag är överhuvudtaget väldigt intresserad av kommunikation för barn!

Erika

Micke sa...

Detta måste ju betyda att han vet både vad katt, stjärna och bil är för något, och att han dessutom förstår vad peka är. Och att han förstår att han var under befallning att göra det. Han har säkerligen stor del av språket i huvudet. Prata inte skit om honom så han hör. Han märker säkert om folk inte har förtroende för honom.

camoo sa...

Glädjande läsning.
:-)

lalandakid sa...

Om han kan men har "tappat bort" så är det förmodligen motivationen som fallit. Jag märker det med min dotter, det är mycket hon kan, till och med äta mat! Men om hon inte finner något intresse i att göra de sakerna så struntar hon i det helt enkelt.
Men det är svårt att hitta den rätta motivationen! För den är faktiskt olika för varje barn.
Du får (lite tröttsamt men nödvändigt) prova dig fram.
Jag håller helt med Micke om att man inte ska prata skit om eller över huvudet på våra barn (eller vilka barn som helst), men det tror jag inte du gör heller. Jag har alltid utgått från att Isabel förstår om inte exakt vad jag säger så andemeningen i det mesta.

Jättekul hursomhelst att läsa att han har så mycket inom sig!
:)

Elisabet sa...

Japp det gäller att plocka fram motivationen...

Jo vi har belöningssystem, just därför, för om han märker att han vinner på att kommunicera så kanske motivationen kommer också, som du säger. Men det verkar sitta väldigt långt inne om det inte gäller godis :-/

Så det blir ju lite knasigt ibland, det enda som gör honom riktigt överlycklig är godis och kex, så det blir ju en hel del sådant vilket inte känns så bra, men när det handlar om att dra ut hans språk så struntar jag faktiskt i tänderna och sockerkickar.

Det finns andra belöningar också såklart som vi använder men dessa motiverar honom inte lika mycket som en kexbit.

Tror han är sockerberoende. Mycket dumt eftersom han samtidigt är väldigt blodsockerkänslig.

Jemima sa...

Finns det inget sockerfritt godis som han gillar? Det ger ju iaf inte sockerkickar... tror jag.... nu blev jag osäker. :/ Annars kanske han gillar majskrokar? Bokstavskex (mindre socker i de ju)? Frukt? Vindruvor är ju en höjdare enligt mina barn. Nyttigare än godis också. :)

Elisabet sa...

Har aldrig provat sockerfritt godis så jag vet faktiskt inte. Men jag köpte en burk med vitamingodis en gång, det var alltså vitamintabletter som smakar och ser ut som godis, fast inget socker eller nåt sånt, men det smakade vingummi som han gillar. Fast det åkte ut på en gång så det var tydligen nåt fel på dem. Det är det enda sockerfria alternativet som han smakat.
Visste inte att det var mindre socker i bokstavskex? Dem gillar han väldigt mycket så de ska genast inhandlas! De är ju så små också så de passar ju perfekt till dylik belöning.

Anonym sa...

Ja det där är ju ett problem med det söta...Oftast är det ju det som barnen gillar :-s
Vi kör också godis men vi delar i små små bitar så behöver det inte bli så himla mycket...och så har vi russin och kanelknäcke och olika flingor som barnet gillar.

Kämpa på och var konsekventa så tror jag det löser sej när han "knäckt koden". Jag håller tummarna! :-)
Erika

Linda sa...

Det här med intuition och att i
känna av situationer verkar Amir verkligen kunna göra, så tolkar jag det när jag läser om det synundersökningen. Han kände sig trygg med läkaren och då funkade det hur bra som helst.
Tack för att vi får följa dig, familjen och din underbare son.

Esbe sa...

Hej!

Jag började läsa din blogg nu och det första jag får läsa är om detta underbara.

Jag har inte haft så mycket kontakt med autister i mitt liv, men jag har läst mycket och jag har "i andra hand" varit i kontakt med dem (kompisar som har syskon eller som jobbar med autister).

En av de starkaste böcker jag har läst, var "Min vän Henry" av Nuala Gardner. Det är en mammas berättelse om den långa tid det tog att få en diagnos, från dagen då han föddes och mer eller mindre tills dess att boken avslutats. Om du inte har läst den boken så tror jag att den kan vara till tröst och hjälp. Länken till adlibris: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9137133047

Jag önskar dig all styrka att alltid vara optimistisk när det gäller Amir. Om du tror på honom, om du tror att han klarar av saker så kommer det att lyckas, den ena eller andra dagen.

Kram!

Miss sa...

Men, jag blev så glad att detta inlägg så jag började gråta. Haha, vad blödig jag är.