måndag 31 augusti 2009

dagens fråga

Är det vettigt att lägga ut 2200 spänn i månaden på psykolog?

/fattig

hmmm vaa?

Alltså jag har inget emot muslimer (tadaaa, jag är faktiskt gift med en). I alla fall inte de flesta. Men ibland har man ju fördomar och sådär, det är ju ganska naturligt, och jag har fortfarande vissa fördomar mot muslimer. Men framför allt så finns det mycket inom islam som jag inte kan förstå, som bara får mig att rynka på näsan. Och som får mig att tänka "eh, är de helt dumma i huvudet eller vad är detta?"

Som nu. Nu är det Ramadan. Då kan man rynka på näsan lite extra om man vill det. Jag försöker verkligen att respektera andra människors tro och kulturer, men vad jag för tillfället inte kan få ur min skalle är varför småtjejer på 8 år springer runt i slöja?

Om jag har fattat det hela rätt så ska en muslimsk kvinna (kvinna?) börja använda slöja när hon får mens. Okej att tex afrikanska flickor utvecklas tidigare än andra, och just därför, borde man inte göra lite undantag när flickan är så liten som 8 år? Trots att hon kommer in i puberteten så är hon långt ifrån mogen, varken fysiskt eller psykiskt, till att skaffa barn och gifta sig. Eller tittas på, och tafsas på.

Vad är tanken bakom detta? Jag tänker ju direkt, utan omsvep, pedofili. Herregud. En 8årig tjej kan inte vara attraktiv, hon kan inte vara sexuell, varför ska hon ha slöja? Det ser faktiskt aningens sjukt ut! Ja, för det skyltar faktiskt; "jag är en mogen kvinna och redo att bestigas".
(tyck gärna att jag överdriver. men det känns så)

Förutom pedofiler, finns det folk som tycker att en 8åring är en ärbar, lovlig kvinna? Det är ju liksom det som en del av slöjan symboliserar. Eller är jag helt ute och cyklar nu? Mohammed gifte sig med en 6åring och "fullbordade äktenskapet" när hon var 9 år. Jag kan inte släppa det. Jag kan inte släppa det.

Nej, jag förstår mig inte på det där. Det är i mina ögon fel, fel, fel. Jag har absolut inget emot slöjan i sig, så länge den är ett eget val hos kvinnan (och inte hennes pappa, bröder eller make). Men då ska den väl sitta på kvinnor som faktiskt giftasvuxna och sexuella, inte på småtjejer? Om man här börjar diskutera att dessa småtjejer faktiskt är "giftasvuxna" i vissa länder så går man ändå för långt. I Sverige gifter man sig när man är äldre än 18, och man tafsas inte på innan man är 15. Allt annat är ett brott och oacceptabelt. Därför så lyssnar jag inte på det argumentet. Helst bör det väl vara olagligt i hela världen, men så är det ju inte nu.

Jag har hört att en del tjejer vill ha slöja för att de vill härma sin mamma. Okej, låt gå för det. Men jag tycker ändå det ser fel ut. Och muslimska pedofiler tycker säkert att det ser mumsigt ut.

Hujeda mig. Lämna flickstackarna i fred för bövelen.

Nu ska jag på virtuellt seminarie. Fy va kul. Faktiskt.

fredag 28 augusti 2009

fan fan fan

Jag tyckte så synd om mig själv när jag var och handlade, så gissa vad jag köpte. En stor fet Marabou-kaka.

Jaha tänker ni, det är väl inget med det, det är ju fredagsmyyyys och allt idag.

Joho säger jag, det är jävla mycket med det, för om jag så mycket som luktar på den där kakan så kommer jag gå upp fyra kilo. Och sen kommer jag vara tillbaka i träsket, och med det så kommer tre månaders självsvält vara förgäves.

Jag visste till och med att det var fel när jag la den i vagnen, men det är ju så synd om mig. Jag kom osökt att tänka på Alfons Åberg när han käkar kakor och då tyckte jag ännu mer att det var befogat att jag köpte den.

Men nu. Jag tror jag ska ge den till grannen. Jag har inget sunt förhållande till mat. Ni skulle bara veta. Jag har liksom bulimi-tendenser. Ganska mycket. Så det här är katastrof.

Fuckit. Inget kul får man ha här i livet.


nog är det så alltid.


torsdag 27 augusti 2009

jamen då är jag nog världens sämsta mamma ändå tillslut.

Jag har precis ansökt om, och fått, extra kortisvistelse. Utöver det som vi redan har, och utöver avlösaren. För jag pallar inte. Inte om det ska vara så här. Och så här kommer det vara, hela livet. Han är autistisk, det är därför. Man ska gilla läget.

Men jag gillar inte läget, jag hatar läget. Och usch vad jag hatar uttrycket "gilla läget"! Vilken idiot har kommit på det?

Men till saken. Tre eller fyra dygn extra i månaden har vi fått. Det beror på hur de kommer att placeras. Och jag kan bara tänka, hur mycket får man lämna bort sitt barn utan att det ska vara lite dumt?

Hur litet kan ett barn vara när det om och om igen lämnas bort eftersom föräldrarna inte orkar? Hur många dagar kan han vara bortrest för att jag fortfarande ska ha ursäkten att jag "inte orkar"? Jag bara tänker på det. Ungen är 4,5 år, jag njuter varje sekund som han inte är hemma och jag får ont i magen när jag träffar honom. Och jag tänker; "snälla, kan inte någon ta honom"...

När han har varit på kortis i fem dagar så får jag ont i magen när jag vet att han snart kommer hem. Jag längtar inte efter honom när han är borta. Inte en sekund. Och jag hatar att skriva det här, jag hatar att skriva att när han kommer hem så blir jag arg, jag blir arg på allt och alla, mitt tålamod kortas ner till 2 millimeter, jag tröttnar på min röst igen, jag skriker för småsaker. Även om han inte har gjort någonting. För han är bara där.

Han bara är där och är irriterande och samtidigt så glad. Och jag kan bara känna "vafan har du att vara glad över!". Och jag kan kolla på honom och känna så stor besvikelse över att han inte blev så som vi hade hoppats att han skulle bli. Att han blev så inihelvete jävla annorlunda, att han chockade oss så genom att ploppa ut och se ganska normal ut och sedan visa sig inte vara normal för fem öre inne i huvudet.

Man känner sig bara besviken ibland. Besviken på honom trots att han inte kan rå för det. Som att man tänker "du, din odugliga unge, du kan ju inte ens prata". Så tänker man. Ibland. När man är riktigt riktigt trött. Och inte blir det bättre av att man hela tiden ser dessa tecken på att han inte blev som vi ville. För vi ville inte ha ett funktionshindrat barn, vi ville inte det. Vi ville ha ett barn som kunde prata och lyssna och leka, och sova på natten. Man hade ju ett hopp om det. Och när man hela tiden, varje dag, ser att det inte blev så och att det aldrig kommer bli så, och när man väcks klockan två på natten av den där, den där, den där, den där... Nej. Man pallar inte.

Jag skäms för att känna så. Jag vet att jag inte ska det. För det är helt naturligt att bli besviken när ens drömmar krossas, och det är naturligt att känna sorg över det som aldrig blev, och det är naturligt att vara känslosam när man inte får sova. Och jag vet att jag inte ska ha dåligt samvete, för mammor måste orka. Och jag orkar ju, jag orkar när han inte är hemma. Men så fort han är hemma så orkar jag inte igen. Då räcker inte bara fem dagar. Då måste det bli fler.

Och så blir det nu då. Jag bara lämnar bort min unge. Och han bara hänger på och accepterar, glad i hågen, helt oanandes om att hans mamma gör vad som helst för att slippa se honom. Är jag inte helt sjuk? Är det inte nåt fel på mig? Verkligen inte? Var är mina moderskänslor? De finns inte. Jag bryr mig inte, jag är helt apatisk, det enda jag vill är att han ska försvinna.

Jag tror att vi har världens bästa LSS-handläggare. Jag behövde bara prata i en minut, så förstod hon direkt att det behövdes mer tid, och sen var det inget mer snack om den saken. Jag sa till henne som det var. Nämligen att jag får ont i magen när han kommer hem. Hon sa att så ska det inte vara. Man ska känna ny kraft, sa hon. Det gör jag inte, svarade jag. Och med det fanns det liksom inte mer att tillägga. Jag hoppas att hon aldrig går i pension.

Jag vet inte vad jag ska skriva mer. Jag vet inte om jag ska posta det här. Jag har skrivit så förbjudna grejer. Det är ju sjukt, det är det. Jag tycker synd om Amir, han fattar ingenting. Han har det bra vart han än är, nästan, men om han fick välja så skulle han ju självklart vara hemma hela tiden, med sin mamma. För det vill ju alla barn, autistiska eller ej. Men jag vill inte vara med honom. För det, är jag störd. Jag tror det.

För övrigt är jag nog frisk nu. Fysiskt alltså. Om någon undrade.

onsdag 26 augusti 2009

för att ni är så himla intresserade

Jag har hittat!
Gummistövlar och skor i storlek 19. Till och med storlek 18. På barnskospecialisten.se och brandos.se.

Vill ni se? Jag skiter i om ni inte vill se, ni får se i alla fall. Det är ju aldrig bilder i min blogg så då kan jag ju klämma in några sådana för en gångs skull.











Se där. Skruttan kan få komma ut i höst, hon också.


(nej jag får inte betalt för att jag skriver så här. tyvärr.)

?

Jag är hög på knark för tillfället, så jag kan egentligen inte skriva. Jag måste sudda hela tiden och börja om, för jag ser ingenting. Men jag kan inte bara ligga i soffan nu, jag måste upp och försöka göra mig frisk, för jag måste ju plugga. Jag tänker iiiiiiinte sabba det den här gången, CSN hoppas ju på mig.

Så jag får knarka. Det är ett härligt knark. När jag var tonåring så använde jag det faktiskt som rent knark. Jag tog det fast jag inte var sjuk. Mamma blev så orolig så det slutade med att hon hällde ut det i vasken, till min stora besvikelse. Hostmedicin alltså. Hostmedicin med morfin i. Det är fina grejer det. Man svävar. Och man glömmer allt som har med hosta att göra. Sen kan man proppa i sig diklofenak också, och lite indisk medicin som heter duga. Vad ska man göra då, när man inte får komma till läkaren? De vågar inte träffa mig. Så jag proppar i mig en häxblandning av medicin istället. För jag måste som sagt var plugga. Och häxblandningen hjälper väldigt bra.

Nu har jag glömt vad det var jag tänkte skriva. Jag började på det här inlägget för att jag tänkte skriva något speciellt, men istället började jag tjata om knark och nu har jag glömt. Jag är bara en aning vimsig.

Jag får be att återkomma.

måndag 24 augusti 2009

nöff nöff

Hej jag har blivit en gris!
Hejdå!

lördag 22 augusti 2009

Men åååååhhhhh... sluta nu!!!

Jag skulle beställa en tårta. Lillskiten fyller ju snart år, så hon ska ju ha en tårta. Jag ringde bageriet. Det är ju de som gör tårtor. Ja för inte gör jag tårtor själv, haha. Samtalet löd som följer:

-Ja hej jag skulle beställa en barntårta. Med nåt motiv på. Typ figur. Vad har ni?
-Är det en tjej eller kille?
(aaaaaaaaaaaaahhhhhhh)
-Eh, det är både ock, ljög jag, inte, det var faktiskt sanning eftersom vi firar brorsan och kusinerna på samma gång, men för mig är ändå bebisen i fokus.
-Okej. Vi har Barbie, Batman, Spindelmannen, Disneyprinsessorna, Nalle Puh och Musse Pigg.

Alltså, när ska människor fatta??? När ska människor lära sig att se bara liiiiite bredare på saker och ting? När i helvete ska man kunna sluta tjata om det här?

Vaddå tjej eller kille? Vad hade hon sagt om jag svarade tjej? Ja, då blir det bara Barbie och prinsessfjantar att välja på. Något annat går inte för sig. Hade jag haft en kille så hade det blivit Batman och Spindelmannen. Det går bara inte att välja något annat. Det får man inte. För då hade hon ju i så fall inte frågat vad det var för kön.

Jag vill ha alla alternativ till mina barn. Jag tycker att alla barn ska få alla alternativ. Att de ska kunna vara sig själva. Att de ska få leka med vad de vill och att de ska kunna ha vilka kläder de vill utan att begränsas på grund av deras kön. Därför hade jag svarat "både ock" i alla lägen. Annars hade jag varit tvungen att begränsa min dotter. Eller rättare sagt bageri-damen hade begränsat henne. Det är bara amöbor som får välja här. Flickor och pojkar får inte välja.

Jag kan verkligen inte begripa att människor är så jäkla trångsynta och stenålderliga så de fortfarande håller på så här. År 2009. Det är helt otroligt.

Och behöver jag säga att jag självklart valde en Nalle Puh-tårta. Den dumma lilla björnen är verkligen irriterande, men han är i allafall könsneutral. Bah.



Lästips: "Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2"

fredag 21 augusti 2009

ni som är ofrivilligt barnlösa bör inte läsa det här

3 timmar. Det har jag sovit i natt. Jomenvisst, det är ju ganska bra. Det är ju nästan tillräckligt. Det är ju nästan så att jag inte blir vimmelkantig, senil och spyfärdig. Det är ju nästan så att jag inte vill hinka i mig fem liter kaffe. Tror nästan att jag klarar dagen utan ett enda agg-utbrott. Jodå. Det kommer nog gå bra. 3 timmar är ju helt normalt. Och 7 timmar är ju helt normalt för en liten 4-åring att sova. De behöver ju inte mycket mer än så. Det kommer han nog må bra av resten av dagen. Och utvecklas ordentligt och sådär.

Fan ta mig för att jag skrev att han sover ganska bra. Alltid när jag gör det så har han en liten radar som känner av att mamma känner sig ganska belåten för tillfället, och så sabbar han det. Som ett litet sjätte sinne. Så spräcker han minsta lilla hopp och dröm jag har. "Haha, det trodde du va, nejdu, så roligt ska vi inte ha det! Jag är inte färdig med dig än på länge... du kommer få dras med mig i många många år till... hehehe". Den lilla demonungen. Kanske ska börja kalla honom för Damien istället. Ja. Det var en bra idé.

Och sen, sen har HAN mage att vara sur och trött. HAN har mage att protestera över att HAN sprungit runt som en besatt höna hela natten. NU, när vi snart ska till dagis (förlåt, förskolan), NU vill han gå och lägga sig och sova. Nu bölar han över att han inte fått nån sömn.
Men jävla unge! Sov på natten istället! Så kan vi alla vara nöjda och glada på dagen! Varför kan du inte förstå det?

Och varför ska det alltid ges falska förhoppningar om allting i det här hemmet? När man tror att allt börjar bli bra, då tar det nån jävla vändning. Och förlåt för mina grova ord men fan i helvete det finns bara fula ord i mitt huvud vid såna här tillfällen. Inte kan han sova, inte kan han äta ordentligt, inte kan han klä på sig själv, inte kan han fatta nånting, inte kan han prata, inte kan han bli blöjfri, och samtidigt så klättrar han upp och ner på väggar och tak och tjuter och skriker och verkar helt glad över det? Jag är så trött på honom! Jag är såååå trött på honom! Jag är så jävla trött på honom!

Och någon påstår att nej det går inte att få avlösare på natten. Eh, varför det? Vi har nu fått avlösare till helgen men jag skulle hellre sitta ensam med honom varenda helg i all evighet om en avlösare istället bara kunde ta en enda natt.

Skitunge. Skitunge, skitunge, skitunge. Idag ska du till kortis. Och där sover du förstås som ett helgon. Blä på dig.


asdkfjhasdlkjfhasöofhasölflasödfjölkasdjfklöashdfkahsdkfjhaskjdfhalskjhfkasjdhflk

torsdag 20 augusti 2009

och.

Jag blev ju nominerad till Årets Blok. Jag kan härmed meddela att jag kommer inte vinna den tävlingen.

Orättvist tycker jag, det borde jag gjort (oj! vart tog jante vägen!). Men nä. Anledningen är att jag fick ett mail där det stod att man skulle plocka ihop sina bästa inlägg och publicera dem i en pocketbok på Vulkan. Jag försökte mig på det, med brinnande iver. Men allt blev fel, jag förstod inte tekniken. När jag trodde att jag var färdig, så visade det sig att jag skulle göra en framsida till boken, skriva ett författarporträtt och dessutom bifoga en bild av mig själv och en baksidetext och...

Ja, det blev för mycket. Jag var liksom inte beredd på det. Jag trodde typ att jag bara behövde ladda upp texterna och så var det bra med det. Jag försökte mig på att pyssla ihop en snygg framsida men resultatet blev bara bajs. Och författarporträtt? Va? Författare? Skulle jag skriva det om mig själv? Nej. Det kan jag inte.

Och det var kväll, och jag var trött, och jag gav upp. Och jag kom på typ igår att jag kanske skulle gjort färdigt det där. Men då var det försent.

Så om det nu fanns någon stackars människa som mot all förmodan hade velat se min blogg som en blok så kan ni sluta drömma nu.

Jag satsar på real stuff istället.

Prisa Gud, här kommer hösten

Jag är glad. För det är höst. Ni kan säga vad ni vill om att det fortfarande är sommar, för det är det inte. Jag vill inte att det ska vara sommar längre. Jag har längtat efter hösten hela sommaren. Efter den där korta värmeperioden i juni så insåg jag att det aldrig skulle bli varmt igen, så då började jag längta efter hösten istället.

Och nu kommer hösten och jag är glad. För det innebär att vardagen är återställd. Jag är nog också lite autistisk, för jag hatar sommaren när allt är kaos och inget är normalt och i ordning. Inga tv-program rullar, dagis är stängt och när det inte är stängt så är det bara en massa vikarier, det är semesterstängt i alla affärer, man kan inte komma intill på vården och man kan inte få tag i viktiga människor, allt är bara konstigt. Och samtidigt som det bara regnar och folk längtar utomlands.

Sen kommer hösten då äntligen och då sitter vissa människor fortfarande och tjatar om att neeeej det är ju sommar, och försöker hålla kvar i den så länge som det går. Släpp taget säger jag. It aint gonna happen.

Hur som helst. Anledningen till att jag har längtat efter hösten. Är att jag får vara för mig själv. För skruttungen kommer börja på dagis om tre veckor och då får jag dricka mitt kaffe i fred. Och jag får äta mat utan att behöva torka barnstol på samma gång, och jag får gå och bajsa utan att någon sitter på golvet brevid och glor på mig. Och jag får sätta mig i bilen, köra någonstans, och gå ut ur bilen igen och gå iväg, utan att behöva lyfta unge, sela fast, sela loss, lyfta ur unge, lyfta ur barnvagn, greja och böka och stöka och mitt i alltihop märka att mina byxor åkt ner så då måste jag rätta till dem också. Nu får jag vara själv.

Och jag ska börja plugga. Jag längtar så himla mycket. Jag ska börja plugga på måndag. På måndag börjar mitt nya liv. Jag blir en Mogen Ansvarsfull Människa med en Plan för mitt liv. Jag blir allmänbildad, jag blir utbildad, intellektuell. Kunnig. Om livet, om världen, om människor. Inte om nåt skit som matte, eller fysik eller webdesign. Utan om viktiga saker. Världen och människor. Människor med problem. Och världsproblem.

Och den 24 oktober ska jag göra högskoleprovet. Och det kommer jag få så hög poäng på så att jag kan börja på socionomprogrammet i vår. Och efter 3,5 år så kommer jag vara färdig, jag kommer att ha en utbildning, en riktig utbildning, vara utbildad. Till ett yrke. Ett riktigt yrke.

Sen får vi se om man får nåt jobb. Det är väl klart att jag får. Vem vill inte anställa en 31åring som inte har jobbat på 10 år. Det fattar ju vem som helst att en dylik person törstar efter att få komma ut i arbetslivet. Jag ser det från den sidan i allafall. Och jag är klar med mitt barnafödande, det är också en pluspoäng hos mig. Om arbetsgivaren skulle våga ställa frågan "planerar du några barn?" och i hemlighet tänker att de ska ge mig lägre lön eftersom jag är en riskperson, då kan jag ärlig svara "nej, det gör jag inte, jag är färdig med det".

För det är jag faktiskt. Palla ha fler än tre barn liksom. Och om jag skulle få fler barn nu så skulle det förstöra hela min fina Plan. Gode Gud gör så att jag inte får fler barn. Tack på förhand.

Ja, så jag är glad nu. Nu väntar jag bara på att löven blir gula så att jag kan köpa en höstjacka. För min gamla höstjacka är för stor. Och jag tänker faktiskt till och med reta upp alla pretto-morsor och gå ut på stan själv en solig höstdag, när barnen är på dagis, och leta efter denna Höstjacka, och på samma gång köpa höstkläder till ungarna. Själv. Mitt så kallade köpstopp glömmer jag i bara den sekunden, när jag får gå på stan själv och shoppa.

Och det enda problemet i det hela är att jag måste köpa gummistövlar i storlek 18 och regnkläder i storlek 74. Och det finns inte. Så nu vet ni det.

Tack för ordet.

onsdag 19 augusti 2009

tantvarning på mig kanske. och pk-varning också förresten.

Man börjar bli gammal när man börjar säga saker i stil med "vad är det med ungdomarna nu för tiden, och inte har man någon respekt för de äldre!"

Har för mig att det var någon herre i vitt lakan i Grekland som sa något liknande för 5000 år sedan, så det är ju tydligen tidlöst.

Hur som helst. Nu säger jag samma sak. Jag är uppriktigt förbannad på hur småglinen beter sig nu för tiden. För vissa är det nog ingen nyhet att "dagens ungdomar" är ouppfostrade, inte för mig heller egentligen, men igår när jag var på promenad med mina väluppfostrade ungar (sanning med modifikation) fick jag det svart på vitt.

Vi var på väg hem i raska kliv eftersom det började vankas middag och Amir var lite smågnällig. Vi passerade då en liten lekpark där det stod en söt gammal gumma och runt omkring sig hade hon ett gäng med ungar i åldern 3-8 år. De var säkert 7 stycken, och alla flockades runt henne och hoppade och hängde runt benen på henne. Jag tittade till en sekund och funderade på om tanten kände barnen, om det var hennes barnbarn eller nåt, men det fanns vissa tecken på att så inte var fallet.

Jag lät scenariot vara och fortsatte den lilla promenaden, men kastade ett öga över axeln och hörde då att tanten sa "nej nej, sluta nu flickor!". Jag kastade då ett öga till. Såg att tanten försökte gå därifrån. Jag rynkade då på mina ögonbryn och undrade vafan som stod på egentligen. Som en liten markering stannade jag upp och blängde på ungarna. De släppte då tantens ben och tanten kunde då börja gå därifrån.

Jag har en thing för söta gamla tanter, så jag väntade in henne och frågade helt enkelt om hon kände barnen. Hon började då svara "nej, det gör jag inte, de ville ha en kram, och jag tänkte att de är ju bara barn..."

Sen hann hon inte säga mer innan det kom en sten flygandes i luften och träffade henne i ryggen! Och en till, och ännu en, det var bara småsten men vid det här läget blev jag tvärilsk och vände mig mot ungarna och skrek "VAFAN HÅLLER NI PÅ MED!"
"Vi gör ingenting", sa en liten skitunge och började peta i gräset med foten.
"Jo det gör ni visst, ni kastar sten! Skärp till er och stick hem!" svarade jag då, och ungarna vände på klacken och sprang därifrån.
Funderade en liten stund på var den nyvunna bestämdheten komifrån, det var liksom inte min röst, men sen tänkte jag på tanten och insåg att det var nog min thing för söta tanter som gjorde mig rakt på sak.

Tanten tackade mig och fortsatte förklara att barnen hade börjat tjata om godispengar, rotat i hennes fickor och försökt att ta hennes handväska!

Jag blev så bestört. En av ungarna kände jag igen från Elias dagis, hon är inte mer än 2 år, kanske 3, vet inte om hon har fyllt år än. Jag kan här börja med harranger om att ungarna var kräk osv, men jag ogillar egentligen att gnälla på barn när jag vet var det egentliga felet ligger.

Felet ligger hos föräldrarna. Hade barnen inte slutat med trakasserierna när jag sa till dem på skarpen, så hade jag gladeligen tvingat dem att visa var de bodde så jag kunde ta ett snack med deras föräldrar. Det var nästan synd att jag inte fick göra det. För det är något som jag längtar efter må ni tro. Att leta upp denna typ av ansvarslösa föräldrar som inte har det minsta koll på vad deras ungar gör ute om dagarna, avbryta dem i deras viktiga slöande som de håller på med hemma medan deras avkommor trakasserar grannarna, och bara skrika på dem. Det är nästan lite tråkigt att jag aldrig fått chansen, för är det något som irriterar mig mer än ouppfostrade småglin så är det deras föräldrar, de som är orsaken till beteendet från första början.

En unge på 3 år som begår rånförsök på en gammal dam! Även om det säkert bara var en lek för henne, då hon skrattade så hon kiknade, så var det inte det minsta kul för tanten, och jag hoppas att jag talar för fler när jag säger att det finns två saker som man måste börja lära sina barn så tidigt som möjligt då det är extremt viktigt;
1) Ha respekt för tjejer/kvinnor
2) Ha respekt för de äldre

Alltså, man ska ju ha respekt för alla, man ska inte trakassera nån. Men det är ju ett känt faktum att äldre kanske är svagare och inte har mod eller ork att säga ifrån.

Jag bara undrar vad det är för föräldrar som har ansvar för dessa barn. Vad de gör, hur de beter sig själva, vad det är för idioter rent ut sagt, som inte lär sina ungar hur man ska vara en bra medmänniska. Jag skulle så gärna vilja komma hem till dem och kolla in vad det är för typer. Sen må jag vara feg och konflikträdd av mig, men jag tror att när det gäller den typen av människor så finns det ingen anledning för mig att hålla käft, så då skulle jag inte göra det heller. Det är liksom så uppenbart att det är jag som har rätt och de som har fel i det läget.

Stackars tant. Hon blev lite ledsen när jag gick åt mitt håll och hon insåg att vi inte bodde på samma gata. Sen vände hon sig om lite och kollade efter ungarna. Tänk om hon var rädd för att behöva gå hem själv. Jag kanske skulle följt med henne? Nåväl. Nästa gång kanske.
/barmhärtige samariten

Jo jo, jag säger då det. I 5000 år har man klagat på dagens ungdomar och det ser fortfarande inte bättre ut. Hur kan det komma sig?

måndag 17 augusti 2009

Aldrig. Mer. Theralen.

Amir har inte fått Theralen på en månad. Kanske två månader. Jag håller inte precis räkningen. Men hur som helst så får han numera bara Melatonin innan han ska sova. Det är helt enkelt tvunget, eftersom hans allergimedicin innebar för mycket antihistamin om han skulle ha Theralen också.

Hur som helst så har det faktiskt gått jättebra. Jag tror att Theralen-skiten har lämnat kroppen helt nu, för han verkar vara en helt annan kille. Han sover väldigt bra på natten också, med undantag för ett par enstaka nätter då han får hyper-ryck och tror att klockan är 13 när den egentligen är 01, och han beter sig därefter. Två gånger som det har hänt så har han varit så tokig så vi har gett Theralen ändå, bara för att han ska somna om (det går inte att få honom att somna om annars).

Två gånger. På typ två månader. Och visst har han somnat om. Och visst har det gett effekt. Hemska effekter. Det är först nu, när han inte är "beroende" av Theralen och när man inte längre är van vid att dagligen se honom påverkad av det, som man kan se hur påverkad han faktiskt blir. Svårt att förklara. Men han blir helt galen på dagen efteråt. Han blir hemsk. Han blir en riktig skitunge som man bara vill slänga ut genom fönstret och lämna som föda åt vargarna. Så tänker man. Man tänker att man inte vill se honom igen, aldrig mer. Man tänker att man vill adoptera bort honom eller att han ska flytta till ett boende, omedelbums. Så hemsk är han. Och man kan inte se att han någonsin kommer må bra igen, för han beter sig som om han vore besatt av demoner.

Ni kan inte förstå om ni inte ser honom. Men med detta facit i hand så kan jag säga att Amir ska aldrig merTheralen i sin mun. Theralen påverkar honom mer än om han skulle vara vaken exakt hela natten. Hör på den. Jag tror att Theralen är rent ut sagt livsfarligt. Det är grymt. Jag ser vad det gör på en liten pojke som annars (nästan) är helt medicinskt "ren" i kroppen. Det går inte att se om man får medicinen regelbundet, men vid enstaka tillfällen, då kan man se det.

Och jag som tyckte att Theralen var det bästa som hänt honom. Fifan. Det verkar mer vara det sämsta. Nu kanske detta bara är en tillfällighet, men så bra som Amir har utvecklats i sommar, har han inte utvecklats sen första dagen som han fick den där jäkla medicinen. Och till saken hör att han inte sovit speciellt bra i allafall, men nu, när han slutat med den, nu sover han bättre.

Sen vet jag inte om all Omega-3 som han får också har betydelse för utvecklingen, men jag tror definitivt att slopandet av Theralen har gett hundra gånger bättre resultat än vad vi trodde att det skulle ge.

Ungen sover bättre utan sömnmedicin än med den. Det känns ju skönt att se det med facit i hand liksom. Man är ju livrädd för att prova, prova att ta bort en medicin som man tror funkar. Jag vet det, man har ju tvekat i flera år. Man har ju tänkt, "nej det är klart att vi inte kan ta bort sömnmedicinen, det skulle ju bli katastrof, han skulle aldrig få sova, vi skulle aldrig få sova". Och jag tror att om inte allergin hade visat sig, eller om han inte hade börjat spy av dropparna, så hade han nog fortfarande fått den. För så rädd är man att ta bort något som sägs vara den trygga räddningen och lösningen på problemet. Man är rädd för att välja bort något som läkare skrivit ut. Såklart.

Men nu är vi här. Och jag tycker Amir mår bra. Utomordentligt bra. Det är sällan han får dödsångest eller oförklarliga utbrott nu. Och det är väldigt fint att se. Sen kommer han med all säkerhet få svår svininfluensa i höst, på grund av hans astma, men det får vi ta när det kommer. Just nu är det bra. Och det är huvudsaken.

Drömmen om mina skinny-jeans

Vet ni vad. Det finns ett avsnitt i "Sex and the city" där Miranda blir värsta heta bruden med självförtroendet med stort S, eftersom hon får på sig sina så kallade "skinny-jeans". Jeansen som alla kvinnor har liggandes i sin garderob, och sparar år efter år, med drömmen om att de en dag ska kunna knäppa dem igen.

Jag har ett par sådana jeans. Jag köpte dem för tre år sedan. Det är Esprit, de var på rea, och trots att de var flera storlekar för små så kunde jag inte låta bli att köpa dem. För de var ju på rea, och de var så snygga.

Ibland har jag plockat fram dem ur garderoben, tittat på dem, gråtit en skvätt och funderat på om jag någonsin kommer kunna knäppa dem eller om jag ska skänka dem till Erikshjälpen då det är lönlöst.

Men min käre man har sagt att jag är en idiot om jag är pessimistisk och att jag minsann kommer kunna ha dem på mig en dag, om jag bara vill. Så därför har jag alltid sparat dem.

Och idag tänkte jag, vafan, jag provar dem. De såg orealistiskt små ut och jag skrattade åt mig själv när jag såg bilden framför mig att jag inte ens skulle kunna dra upp dem över röven.

Men de passar. Jag kunde till och med knäppa dem. Och de sitter nästan lite löst!

Mina skinny-jeans!

Nåja, skinny är egentligen fel ord, men om man jämför med mig själv, nog är det skinny alltid.

Mitt självförtroende höjdes nu med typ 5000%. Jag ska aldrig ta av mig dem, för tänk om jag inte kan få på dem igen sen?

Nu ska jag erövra världen, som den heta brud jag är.
(försöka intala sig det går ju alltid)

lördag 15 augusti 2009

Något som gör mig FÖRBANNAD spräcker min bloggpaus

Ja, jag kan inte låta bli att skriva, det går inte. Jag hade tänkt att ha en bloggpaus på obestämd tid, men nej, det går inte. För jag har läst en sak nu som gör mig så arg, så arg, och jag tycker att det kan inte upprepas tillräckligt många gånger, så jag måste skriva om det jag också.

Anna och Natta skriver om leksaksaffärer som säljer leksaksvapen. "Jamen kom med nåt nytt", tänker ni, "barn har lekt krig i alla tider, speciellt pojkar, det är det de viiiiiill leka, annars tar de en pinne!"

Jojo, men hur var det nu, bara för att något har pågått i "alla tider" så betyder det väl inte att det är rätt? Exempel: krig. misshandel. brott över huvud taget. pengakåthet. svält. djurplågeri. Det finns mycket som pågått i alla tider. Det är inte ett argument så var tyst!

Var tyst och förstör inte våra barn. Barn är oskyldiga, tills den dagen då de ser allt våld och vill vara del i det. De vill det eftersom det är normen. Men det är inte rätt. Om vi någon gång i livet ska få en fredlig värld, för det vill vi väl ha, då måste man börja någonstans. Och jag tycker det är självklart att börja med barnuppfostran. Att börja med att uppfostra barnen att krig är fel, döda är fel, skjuta är fel, skada är fel. Även om det är en lek.

Hur mycket ni än tror att barnen inte blir terrorister som vuxna bara för att de har lekt krig som små, så stämmer inte det. Nu sitter jag självklart inte och säger att alla krigslekande barn blir terrorister, herregud så dum är jag ju inte. Men någonstans lär de sig att våld är något helt normalt, det är naturligt och okej att ta till våld, krig finns i vårt samhälle och har alltid funnits, barn får leka med vuxensaker, därför är det okej. Normalt. I många fall nödvändigt.

Men nej säger jag. Mina barn ska aldrig få leka med vapen. Aldrig. Aldrig. Aldrig. Över min döda kropp. Aldrig. Det spelar ingen roll vilka dumma argument folk kommer med, här är något som jag är konsekvent med. Man kan diskutera min konsekvens inom föräldraskapet på många andra plan, men inte här.

Elias kom hem häromdagen från dagis med en pinne som han viftade mot mig och skrek "nu suter ja dej!". Jag blev förbannad, uppriktigt förbannad, tog pinnen ifrån honom och tänkte börja predika. Men sen kom jag på att han kanske inte förstår sånt ännu, så jag nöjde mig med att avleda honom och sa till honom att jag vill inte att du skjuter andra, det är inte bra.

Om vi skulle tillåta våra barn att leka krig så vore det respektlöst, kränkande och dubbelmoral i allra högsta grad. Mina barns pappa har vuxit upp i krig. Han har dagligen sett bombade barn och lemlästade människor. Han har hoppat över minor och fått hembesök av tungt beväpande soldater åtskilliga gånger. Ett barn. Och det är ju inte bara han som har haft det så, det är barn över hela världen, det vet ju alla. I vissa länder dödar barnen varandra, det är barnen som gör tungbeväpnade hembesök. Det är barnen som lever i en mardröm.

Och samtidigt som detta pågår på blodigt allvar, så finns det uppenbarliga idioter, ja, jag räds inte för att säga det, idioter är det som köper vapen till sina barn. Som barnen leker med och tycker att allt bara är en rolig lek, på låtsas. Och går sedan hem och äter pannkakor. Och växer upp med tron att våld är naturligt i samhället. Och tror att när människor krigar, då är det en lek.

Vad är det för föräldrar? Vad är det för så kallade vuxna människor? Har de missat något? Har de kanske tappat något? Möjligtvis en viktig del av hjärnan? Ni får säga vad ni vill, om ni tycker jag överdriver, men i det här ämnet kommer jag aldrig ge vika.

Jag har bara en fråga. Hur kan man få människor att sluta skada varandra om de lär sig från barnsben att det är normalt?