söndag 20 september 2009

allvarliga saker.

Ni som har läst den här bloggen vet hur förbannat jobbigt och kämpigt jag och min familj kan ha det ibland. Ni vet att jag ibland känner att jag vill lämna bort mitt barn, ni vet att jag ibland känner att jag helst av allt skulle vilja sjunka under marken och försvinna. Eftersom det ofta är så att allting är skit, eftersom jag haft så otroligt mycket motgångar, eftersom käftsmällarna aldrig verkar ta slut.

Jag fejkar det inte, vartenda ord jag skriver är sant och helt ärligt. Det är inte så att jag sitter och tänker att jag måste få ihop en snyfthistoria, vad jag skriver kommer direkt inifrån. Jag hatar läget helt enkelt och jag hymlar inte med det. Jag älskar mitt barn, jag älskar min familj, men jag hatar det läget som folk säger att man måste "gilla".

Men vad som än händer, och vart det än vänder (inte meningen att rimma där), så är jag ändå otroligt nöjd och glad över mig själv och över livet. På ett sätt har jag det ändå så otroligt bra. På ett sätt så är jag ändå otroligt lyckligt lottad. På ett sätt så skulle jag aldrig någonsin vilja ha det annorlunda.

Och jag kan inte låta bli att tänka, att jag har tur, jag har otrolig tur, för jag har alla mina älskade i livet. De finns hos mig. Somliga mister sina barn och sina makar. Människor dör ifrån oss. En dag kommer mina älskade också dö. Men än så länge lever de.

Jag har mist min mamma alldeles för tidigt, och det var det absolut värsta jag varit med om i hela mitt liv. Jag kan inte med ord beskriva den fruktansvärda jävla smärtan som det har inneburit, och som det fortfarande innebär, fem år senare, när en del kanske tycker att man borde ha glömt (!!!).

Då är det ändå "bara" min mamma. Jag vet något som vore ännu värre; att mista sitt barn. Jag orkar och kan inte ens tänka tanken. Men jag vet att det händer. Jag vet att det finns föräldrar vars barn får obotliga sjukdomar och en dag kommer att dö ifrån dem. Och jag vet att jag ska vara förbannat lycklig för att Amir (och även de andra barnen) är helt frisk och inte visar något som helst tecken på att han inte skulle kunna leva tills han är 90 år.

Då kan man tänka, att han får ha vilket handikapp som helst, jag får ha det hur svårt och kämpigt som helst, huvudsaken är att han lever. Är det en egoistisk tanke? Det finns många föräldrar till funktionshindrade barn som tänker i princip samma sak. Vissa föräldrars barn kunde ha dött vid förlossningen, men överlevde, fast med handikapp. Jag vet att dessa föräldrar i slutändan endast är otroligt glada för att barnen är vid liv. Oavsett handikappet som det inneburit.

Vi ska vara så jävla glada att vi har de vi älskar vid liv, och att vi vet att de har goda chanser att förbli vid liv, tills de går bort av naturliga orsaker. Och vi ska ta vara på det. Vi måste ta vara på det i varje sekund, inte bara vi med funktionshindrade barn, utan även ni andra, med helt "normala" barn. Det gäller förresten inte bara barnen. Det gäller alla i ens närhet; föräldrar, syskon, vänner. Visa alltid dem du älskar att du älskar dem, för en dag kommer det vara försent!

Som vanligt babblar jag på en massa utan att någonsin komma till poängen. Poängen var en blogg som jag gråtit så mycket över, och som jag tycker är den mest rörande på hela internet. Jag har länkat till den förut, och nu när jag såg att skribenten är med i en "tävling" (hur kan man egentligen "tävla" om något sådant??? herregud.) om vem som är årets hjältemamma, så kände jag att jag måste skriva ett inlägg och uppmana till röster på henne. Det handlar om Sofie, vars son dog i cancer, endast 1 år och 7 månader gammal. Här är hennes blogg, här kan du rösta.

Jag vet inte med er andra, men för mig känns det som en självklarhet. Det finns många människor, mammor, och pappor, som man kanske känner stor beundran inför, men när det gäller en mamma som mist sitt barn på ett alldeles jättehemskt vis, då känner jag lite extra.

Nu ska jag krama på mina barn lite, speciellt på Elias, som fyller 3 år just idag.

5 kommentarer:

Anna-Karin sa...

Hej!

Sitter och gråter då jag läst bloggen du länkade till.

Den får mig att tänka på så mycket. Efter att ha haft en otroligt jobbig dag med grabben och önskat mig bort till en helt annan plats lång långt borta från honom känner, jag bara att kärleken till honom vuxit sig ännu starkare. Jag tror att det är nyttigt att få sig en sån här tankeställare emellanåt.

Tack än en gång för din underbara blogg

Kram Anna-Karin

Elisabet sa...

Eller hur... Jag gråter varje gång jag läser den. Varje gång! Kan inte läsa varje dag eller ens så ofta, för jag vill inte gråta så mycket.

Amir har varit på kortis i 5 dagar nu och kommer hem i morgon, och vet du vad, för första gången längtar jag efter honom! Tror det är tack vare den lilla tankeställaren som jag fick just idag...

Anna-Karin sa...

Jag tror att det är sånt som behövs för oss som lever i den situationen vi gör. Det är inte lätt att ha ett barn med ett funktionshinder. Helst inte när barnet har en av sina värsta tänkbara dagar och man är helt slutkörd och bara sitter och gråter av utmattning.

Men nu när jag läst hennes blogg och tänker efter, är det ingenting mot att ha ett barn som plågas, är svårt sjukt och som man vet att kommer dö ifrån en. Det måste vara det absolut värsta som kan hända en förälder.

På nåt sätt fick jag en styrka av att läsa det hon skriver. Orkar hon med sin vardag efter att ha mist ett barn, så visst sjutton ska jag orka med min vardag med en fullt frisk kille.

Det måste vara en underbar känsla för dig att känna att du längtar efter honom =) Då kanske du kommer att ha lite mer krafter när han kommer hem.

Hoppas att Elias hade en riktigt bra födelsedag =)

Kram A-K

sofie sa...

Wow, vilket fint inlägg.

Hittade din sida av en slump på nätet och såg att du hade skrivit om oss.

Jag blir rörd och väldigt glad över dina ord, och jag tycker att du ser mycket positivt i allt det negativa.


Jag undrar om jag får länka till din blogg, då jag tycker att den verkar väldigt meningsfull och att du skriver väldigt bra.
Du har tre underbara söner som du tar vara på och verkar vara en väldigt rak och riktig mamma som inte hymlar om svårigheter.

Tack igen för ditt inlägg.

MVH Sofie

Livet med autism sa...

Vart enda ord du skriver är så sant. Skulle inte kunna uttrycka mig bättre. Min man säger ofta att vi har haft en sådan otur som har fått tre barn varav två med handikapp, men jag bruka påminna om att vi har det bra vi är lyckligt lottade för det finns andra som har det värre även om det är svårt många gånger.

Ha det gott!

Många kramar från mig! Liv

ps. Jag Länkar till din sida!