onsdag 2 september 2009

är det kanske början på slutet nu då

För inte länge sedan så upplevde lalanda en av de värsta mardrömmar man kan tänka sig som förälder till ett autistiskt barn; hennes dotter rymde från sitt boende. Jag vill minnas att jag läste inlägget med förskräckelse och tänkte på hur fasansfullt det kommer bli den dagen som Amir rymmer.

För det kommer han att göra. Han är rymningsbenägen, det vet de flesta. Han tar varje chans han får att sticka. Till vatten. Till skogs. Till en buss, till en lekpark. Rakt ut i vägen. Om man är tillsammans med Amir utomhus, då gäller det bara att ha ögonen på honom och endast på honom, och handen måste man hålla så hårt så att knogarna nästan vitnar. Så är det.

Och jag vet, att om han en dag lyckas rymma och man inte hinner ikapp honom, då har jag sett honom vid liv för sista gången. Det är alltså, som ni kan förstå, en mardröm, den allra värsta mardrömmen.

Så. När jag fick höra från förskolepersonalen att Amir hade klättrat över staketet... då tog mitt hjärta ett skutt upp i halsgropen. Han hade gjort det, det som man oroat sig över under hela tiden som han gått på den förskolan. Man hade tittat på det låga, halvrangliga staketet med de alldeles för stora maskorna, och konstaterat att det är bara en tidsfråga innan Amir klättrar över. Och det visste personalen också. De sa det, de sa att de måste byta staket endast för Amirs skull, för han kommer klättra över. De sa det för ett år sedan.

Men här är vi ett år senare, staketet har inte blivit utbytt, antagligen för att någon tyckte att det var onödigt att byta ut hela staketet (som ändå var åldersdigert) för bara ett enda barns skull. Och det är ju ändå personalens jobb att hålla koll på barnen, speciellt dessa barn, som går på autism-avdelningen. Men hundraprocentig full koll kan de tydligen inte ha. Eftersom de helt plötsligt frågade sig; "var är Amir nu?", kastade en blick mot staketet och upptäckte att han var på väg över det.

Det var tur att de var så snabba. Det var tur, det var riktigt jävla tur för dem, annars hade jag... jag vet inte vad jag hade gjort. Jag kan inte tänka mig det som jag hade gjort. Fem sekunder senare så hade han hunnit springa så långt så att de inte hade sett honom. Och jag vågar inte tänka vidare.

De fick tag på honom förstås, de ropade på honom och när han hörde det så stannade han faktiskt upp och vände sig om. Han kanske blev chockad av sin nyvunna kunskap, han kanske blev chockad för att han hade kommit över hindret som tidigare hade stått mellan fångenskapen och friheten.

Men. När han nu vet att han kommer över. När han vet att det är lätt gjort, tre snabba kliv och han kommer över, när han vet det, så kommer han aldrig någonsin stanna där inne. Och hur ska jag kunna lämna honom där i fortsättningen och känna mig helt trygg? Jag vet att han kommer över. Jag vet att han vill komma över. Jag vet att förskolepersonal inte alltid har så bra koll som de ska ha. De hinner inte, de kan inte. Fem sekunder och det är kört.

Jag sa till dem på skarpen, så mycket skarpen som fortfarande är konflikträdda jag. Jag sa att nu måååååååste ni titta på honom och se vad han gör, varje liten sekund som ni är utomhus. Vilket de vet och förstår. Och de garanterar att de ska göra det.

Men jag litar inte på det. Och nu är det kört. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Grejen är att det finns egentligen inte så mycket som jag kan göra ändå. Vad skulle jag kunna göra? Jag kan inte komma på något. Det finns inga alternativ.

Jag tror jag är maktlös.

15 kommentarer:

Lusth sa...

Nä fy va jobbigt, det där är ju varenda förälders skräck att det ska hända och jag kan inte tänka mig att det blir bättre för dig när han är så rymningsbenägen som man kan vara. Man vill ju att ens barn ska vara i tryggt förvar när man inte är med de.

Ring rektorn och tala om hur det är. Be personalen ringa och se till att det händer något. Visst borde de väl kunna bygga bättre stängsel om det så bara är för din pojke. Grejen är väl också den att om de andra barnen ser att Amir kommer över så kommer snart andra också att göra samma sak så det är ju inte bara för hans skull egentligen utan för alla de andra barnen också.

Ring och skäll. Bli arg. Det kommer gå genom när de fattar.

Nina sa...

Hujedamej :(
Staketet byts väl ut på momangen?!!!
Kram Nina!

lilla u sa...

Illa! När V var fyra rymde han ifrån dagis. Personalen fick ringa mig och de ringde polisen så hela distrikets poliser var ute och letade efter honom. Vi hittade honom välbehållen efter en timmas letande. Det är nu sex år sen och jag ångrar fortfarande att jag inte ställde till med ett jävla liv! Det hade jag gjort idag. För även jag var (eller snarare är) konflikträdd, MEN när det gäller våra barns säkerhet och trygghet så får vi gömma det en stund (dyrköpt erfarenhet...). Idag vet jag att det hjälper att ringa och ligga på, att ställa krav och att vara tydlg med vad jag vill skall hända , för V:s skull. Ligg på chefen för förskolan, tjänstemännen och politikerna om så behövs så de börjar bygga det där staketet idag! Stå på dig och du har många som hejar på dig och vet att du kan!
Kram lilla u

lalandakid sa...

"när han vet det, så kommer han aldrig någonsin stanna där inne."

Just det här har jag försökte jag förklara för personalen på boendet, men de tycktes inte förstå!

Därför fick hon byta boende så fort det gick, men tyvärr är det samma chef...och huset brevid, så jag känner som du. Min tillit är borta.

Jag har blivit mycket mörkare på insidan, för att uttrycka det på något sätt, sedan Isa rymde...

Kram

lalandakid sa...

Förresten så fattas det en bokstav i din länk (du har skrivit weblogg istället för webblogg) därför kommer man inte till min sida när man klickar!

Elisabet sa...

lalanda: nej! jag trodde att jag testklickade för att se om det var rätt adress men det gjorde jag visste inte. men nu har jag ändrat =)

Elisabet sa...

Ja alltså jag måste verkligen ta upp det där med dem igen. För det är ju som du säger Lusth att om de andra barnen ser honom komma över så kommer de också prova och då blir det ett jävla spring för personalen. Hela situationen på förskolan blir bättre för ALLA om de byter staket så egentligen är det inte bara för Amirs skull!
Om de säger att Amir ska ju bara gå där i två år till... då tänker de ju liksom inte på att det kommer andra autistiska dit, och inte bara autistiska förresten utan "vanliga" barn som går där som också kanske passar på att rymma när personalen är underbemannad. Det är inte bara autister som rymmer...
Det är en säkerhetsfråga som borde prioriteras precis som allt annat!!!

Kommandomamman sa...

Nu kanske jag är lite cynisk som har varit i skol- och politiksvängen för länge men det kommer inte att hända något så länge de inte MÅSTE göra ngot.

Och det där MÅSTE kommer inte förrän media får nys om det.

Skriv en debattartikel.

Elisabet sa...

KM: Säger du det! Eller ja, det visste man ju iofs, det är ju faktiskt välkänt faktum när man tänker efter.
Jag ska skriva det, absolut, det ska jag!!!

lalandakid sa...

Eftersom Amir är funktionshindrad måste förskolan Lex Sarah anmälas, du kan fråga försökolechefen om de har gjort en sådan anmäla.

Det tror jag sätter liiite fart på saker och ting!

Det senaste inom Lex Sarah:

http://www.socialstyrelsen.se/Amnesord/socialtj/LexSarah.htm

Sara sa...

Ring kommuns ansvariga och berätta detta, chansen finns att de får pengar öronmärkta för att sätta upp ett nytt staket

Prins Albin sa...

När vi för första gången var på Albins dagis var det staketet det vi tittade på först! Det var/är lågt och jag e lite skeptisk och kanske ännu mer nu till att han ska stanna där inne. Men än så länge håller han sig innanför...men you never know...

cpmamman sa...

Denna maktlöshet. Vad den äter på benen och slutligen slukat hela kroppen.

Lider med dig. Hoppas verkligen att dom gör allt för att ha koll på din rymling.

Elisabet sa...

Den har käkat upp mitt huvud för tillfället. :-/

Än så länge har de haft koll i veckan för han lever...

lalandakid sa...

Senast alldeles nyss, imorse, vaknade jag och tänkte på Isa. Jag tänkte, ska det vara så här hela livet?
Och då menar jag precis den där känslan av maktlöshet
att hur man än gör så är man utelämnad åt andra...