måndag 30 november 2009

Kan man tro på sånt eller är det bara blajblaj?

Jag pratade med en annan mamma till ett barn med autism om det här evinnerliga bekymret med sömn. Hon berättade en jäkligt konstigt sak som jag först fnös lite åt i mitt inre, men när jag kom hem så kunde jag inte låta bli att fundera lite mer på det.

Hon sa att hennes dotter sover som allra sämst när det är fullmåne. Att hon kan sova bra med medicin, men dagarna kring fullmåne så hjälper ingenting och hon är vaken halva nätterna. Jag frågade när det är fullmåne och räknade sedan ut att det är faktiskt samma sak för Amir...

Alltså jag tycker ju att han sover bättre nu än vad han gjort någonsin i sitt liv. För det mesta sover han faktiskt bra. Jag vet inte vad det beror på, möjligtvis en mängd olika faktorer. Men sen kommer det alltid ett par dagar i månaden då det känns som att han typ har PMS om det vore möjligt. På nätterna sover han som en kratta och på dagarna beter han sig som besatt. Det senare beror ju säkert på trötthet, men ändå.

Och dessa dagar är exakt runt fullmåne.

Hur vettigt låter detta egentligen? Jag kanske ska bli rädd för att han blir varulv också?

Jag googlade lite och såg att många forskare faktiskt anser att det ligger något i hur fullmåne påverkar oss, och att det är många som sover dåligt vid fullmåne. Även "den andra mammans dotters läkare" (samma som Amirs läkare) bekräftade faktiskt att det inte bara var tokigheter, utan att hon hade hört liknande vid många tillfällen.

Hm. Jag vet inte jag. Jag tänker ofta "äsch så tramsigt!" när jag hör denna typ av "skrock", och speciellt när jag har en otroligt skrockfull karl här hemma som kommer dragandes med sina uråldriga myter från den indiska landsbygden, så har jag blivit väldigt anti det mesta som inte är vetenskapligt bevisat. Använd hjärnan liksom.

Men ibland är det skönt att ha en syndabock och en förklaring till konstiga mysterium och det här kunde ju vara något.

Vad tror ni, skrattar ni bara åt sånt här och tycker att jag är dum i huvudet nu om jag tror på detta?


buhu...

tisdag 24 november 2009

Det var en gång en herre med mustasch...

Jag snubblade in på en tråd på Familjeliv. Åh herregud, jag hade ju lovat mig själv att sluta läsa trådar där, och jag tyckte det gick bra, men vissa trådar kan jag inte låta bli. Jag har nu inte sagt ett ord i denna tråd. Jag bara gapar. Jag blir liksom mållös, jag vet inte vad jag ska säga.

Jag har inte läst hela tråden men det känns liksom som att det inte behövs. Vissa ord, vissa uttryck säger allt.

Någon tycker att det finns en fara med att "glorifiera" utvecklingsstörningar på det sätt som det tydligen görs nu för tiden. Att föräldrar som behåller sina sjuka barn efter en fosterdiagnostik inte har någon aning om vad de ger sig in i. Att många föräldrar säkert ångrar sina val men kan inte säga det. Att barnens liv är så eländiga att de inte är värda att leva, och att föräldrarna inte får göra något annat än att sitta i hemmet med sitt blöjbärande vuxna barn. Och att barnet troligtvis hellre skulle önska att det aldrig blivit fött.

Och så länkas det till min blogg. Och nämner min blogg, mitt liv och min son, som ett exempel på hur svårt livet kan vara med ett handikappat barn. Ett exempel på en situation där man hellre kanske skulle önskat att barnet aldrig fötts.

Jag vet inte om det är det som är tanken, men jag tar det så, när min blogg nämns i ett sådant sammanhang.

Okej. Jag vet att mitt liv är svårt, jag vet att min son har det svårt. Jag vet att ingen skulle vilja ha mitt liv om man fick välja. Men jag skiter i det, jag skiter i vad ni önskar, det är ju mitt liv. Och jag vet att jag aldrig skulle vilja leva ett annat liv, jag vet att jag aldrig skulle vilja ha någon annan istället för Amir. Om Amir inte vore autistisk, då skulle han inte vara Amir.

Vissa dagar då saker är svårare än vanligt, och då man märker att Amir själv har det jobbigt på grund av sitt funktionshinder, då kan jag önska att jag hade makten att hela honom, göra honom frisk. För att jag inte vill att han ska ha denna frustration. Men samtidigt så vet jag, att Amir tar livet som det är och att han är en glad och nöjd kille som hela tiden är energisk och lever för stunden. Han tar vara på och älskar de små sakerna som gör livet värt att leva. Han hittar små glädjeämnen och värdesätter saker som vi vuxna inte förstår. Vi som tror att livet handlar om att kunna sitta och tjata om ytliga saker med en kompis på ett café, om att skaffa barn, gifta sig och få ett bra jobb. Sådana saker värdesätter inte Amir. Han värdesätter det som är vackert, fascinerande och estetiskt. Och med det så lever han livet så som alla borde göra.

Jag glorifierar inte några funktionshinder. Jag glorifierar barn. Mitt barn. Hans personlighet. Autism är skit, men Amir är inte skit.

Jag blir ledsen när jag läser sådant som jag läser i tråden, just för att det får mig att tänka, att människor som läser min blogg kanske blir skrämda. De kanske väljer att göra fosterdiagnostik, "för man vill ju inte ha ett sånt liv som hon". Jag vet att man inte kan se autism vid denna sorts diagnostik (tack och lov för det), men man kan se DS och andra funktionshinder som vid många fall är liknande autism. Folk som läser min blogg kanske tänker "herregud vi kanske ska vänta med att skaffa barn för tänk om vi får ett handikappat barn och det skulle vi ju aldrig orka just nu".

Det är ju inte det jag vill. Jag skulle gärna vilja att de som läser istället tänker att om jag fick ett sådant barn och ett sådant liv, så vet jag att man klarar sig, då vet jag att det inte är så farligt.

Jag ljuger såklart, om jag säger att livet med ett funktionshindrat barn är en dans på rosor. Och jag vet att jag klagar väldigt mycket i bloggen (det är ju liksom då som jag får inspiration till att skriva, av någon anledning är det inte lika spännande att skriva när det händer bra saker). Det är en enorm skillnad mot att ha ett normalstört barn, det förstår ju alla. Men samtidigt så är det verkligen inte så att man inte orkar, att man går under eller hamnar på psyket eller tar livet av sig. Det är inte så att man sitter och gråter varje dag. Det är inte så att man aldrig ser några ljusningar eller glädjeämnen, det är inte så att man inte kan skratta med och åt sitt barn. Det är inte så att man bara sitter och pratar i telefon med myndigheter hela dagarna och aldrig hinner prata med en vän eller jobba mer än halvtid. Inte om ni frågar mig.

Jag tycker detta liv är fantastiskt. Man lär sig så mycket, man förstår så mycket, man vidgar sitt perspektiv och inser saker som man aldrig skulle insett annars. Man blir en smartare, starkare och mer sympatisk människa. Man blir mer tacksam för livet och man har något att kämpa för som inte många andra har.

Man får simma fortare för att lyckas hålla sig ovanför vattenytan, men när man väl håller sig vid vattenytan så är vågorna så mycket vackrare och speglar så många fler färger i solljuset.

Jag tycker helt enkelt att de personer som tycker att man ska göra abort efter fosterdiagnositik, och på så vis välja ut de barn som är värda att leva och inte, de är elitister, darwinister och snudd på nazister. Vi kan inte leka Gud och bestämma vem som har rätt att leva och inte. Vi kan inte på förhand bestämma vem som kommer att ha ett härligt, värdigt liv och inte. Det är omöjligt. Det finns så många personer med Downs Syndrom som älskar sina liv, och det finns så många föräldrar som aldrig skulle vilja leva ett annat liv. Samtidigt som det finns normalstörda människor som skär sig i armarna och tar självmord, för att de inte tycker att livet är meningsfullt. Hur kan vi veta hur det kommer bli? Hur kan vi ha makten att döma om andras livskvalité?

Framför allt så går det inte att bortse från att det finns så mycket att göra idag, för att personer med funktionshinder ska kunna leva bättre och lättare. När det gäller autism, så vet jag oändligt många människor som i sina vuxna år berättar om hur det var "när de hade autism". Downisar kan få eget jobb och egen bostad. De kan ju för fan spela i Ica-reklam.

Ingenting är omöjligt, och det är därför som jag tycker det är bisarrt och trångsynt att döma om andra människors liv på förhand. Hoppet är det sista som överger en.

Har ni tid, ta en titt på det här:





Och kom inte och säg att livet som funktionshindrad är meningslöst.

måndag 23 november 2009

lilla jag har gjort nåt bra

Jahaja. Så nu går 100 000 människor omkring och tror att jag gråter varje dag och att jag dessutom knarkar.

Det första är visserligen inte helt fel (kan lätt bli så ibland), men det andra sysslar jag inte med faktiskt. Dock ser det ut så på bilden i tidningen. Det ser ut som att jag är hög, och tillsammans ser vi ut som sju sorger och åtta bedrövelser. Min första reaktion när jag såg artikeln: "neeeeeej vad har jag gjooooooort!"

Men det kunde man ju fatta att de skulle välja en bild där vi ser dystra ut. Man kan ju inte beklaga sig i tidningen och samtidigt smajla upp sig liksom. Hur som helst så läste jag sedan artikeln, och på samma gång så tänkte jag att det är väl ändå skit samma hur man ser ut, när jag faktiskt har åstadkommit något så bra.

För artikeln var väldigt bra, tycker jag. Förutom att journalisten hade avslöjat att jag grät när jag kom hem från vårdcentralen. Jag förstår inte vad det skulle vara bra för. Känslan kanske.

Allt det viktiga kom med, så det var ju toppen. Bemötandet inom sjukvården, oförståelsen hos allmänheten, förtvivlan över att osynliga funktionshinder inte respekteras. Men det allra bästa var, att under "vår" artikel så fanns ytterligare en liten artikel som berättade att de nu har ändrat på vacinnationsrutinerna, och från och med nu så ska de 400 autistiska och utvecklingsstörda barn som bor här, få vaccinera sig på habiliteringen i lugn och ro. Jag blir så rörd. Det var precis det jag hoppades på. En ändring.

Om tio personer läser artikeln, och börjar fundera lite över dessa funktionshinder som finns men inte syns, då är jag nöjd. Om hundra personer börjar fundera så är jag mer än nöjd. Men om det dessutom görs åtgärder, då kan jag inte beskriva hur nöjd jag blir.

Då får folk gärna tro att jag knarkar.

Ni får en bild, varsågoda

Det är ju inte så ofta.




Jag tycker bara att Elias är så cool. På H&M så skulle han absolut ha den här "skinn"jackan. Sen vandrade han iväg till stället med smycken och botaniserade, och där hittade han Hello Kitty-halsband och ett Disney-prinsessarmband som han inte kunde slita sig ifrån (han sov med dem på också). Och jag är liksom bara sån, att när han vill ha en massa såna där grejer som jag annars kräks över (disneyprinsesstjafs alltså), då får han det helt enkelt. Det är sådant som kallas att ge ens barn 100 möjligheter istället för två.

Tror ni han blir bög?

Vi är tydligen med i tidningen idag. Jag har inte kollat ännu. Men de var väldigt exalterade på Amirs dagis, så jag måste sticka och köpa tidningen så fort jag kan. Om jag vågar gå ut. Inser helt plötsligt att typ 100 000 pers har sett min nuna och läst om mig idag. Hjälp.

fredag 20 november 2009

men sedär

En mycket mänsklig kvinna på bvc svarade att det var klart att Amir kunde få sitt vaccin där, på en bokad tid. Det var inget som de vanligen gjorde, men ett undantag hit och dit spelar ingen roll.

Tack. Tack tack tack. Tack så jättemycket. Min helg är räddad. Så även mitt blodtryck. Synd att inte personalen på vc kunde ge mig det tipset, då hade jag besparat mig detta. Men nu ska jag inte tjura längre. Nu behöver vi ju inte få en son i respirator.

Frågan är nu bara vad jag ska göra med journalisten som kommer hit om en stund. Falskt alarm liksom.

Jo, det finns en gräns vet ni.

Ända sen jag var liten så har jag varit en mes. Jag har försökt att spela att jag är den där förbaskat envisa människan som vet vad hon vill. Hon som inte är tyst om hon tycker något är fel. Men det är bara en fasad. Eller så är det något som bara utspelas inne i hemmet. För när jag lämnar hemmet så sätter jag på mig en trevlighetsmask.

Den där trevlighetsmasken har irriterat mig i flera, flera år. Jag har inte kunnat hjälpa att den sitter där. Det är en mask som gör så att jag tar all skit jag kan få. Jag håller med om saker som jag inte vill hålla med om. Jag nickar och ler och säger javisst precis. Trots att jag inom mig skulle vilja puckla hårt på någon.

Jag tror helt enkelt att jag är under alla andra i hierarkin. Det är någon sjuk, fix idé som jag har, som omedvetet styr mig. För självklart går jag ju inte runt och tänker att jag är sämre än alla andra. Det är bara något som påverkar mig innerst inne, och som påverkar allt jag säger och gör. Jag har på något vis fått inpräntat i min skalle att jag ska anpassa mig efter den stora massan. Jag ska lyda andras regler. Jag ska vara trevlig och artig. Jag ska hålla med och hålla om. Vad jag själv tycker och tänker är inte viktigt i det hela. Vad jag tycker och vad jag egentligen skulle vilja säga, det ska jag hålla tyst om, för det räknas inte. Vad jag känner räknas inte om man jämför med de andra, de som jag ska vara artig inför och hålla sams med. De som är högre stående än mig. Det funkar så i hierarkin.

Helt sjukt är det. Och en av mina poänger med att gå till terapeut är att ta bort denna sjuka inställning som jag omedvetet besitter. Försöka få mig själv att förstå att jag är människa precis som alla andra, och vad jag tycker, det räknas också, och är precis lika viktigt som vad de andra tycker. Och ibland måste man helt enkelt ta bort den där trevlighetsmasken för annars blir man en dörrmatta.

Jag trodde inte det gick så bra med den saken. Men helt plötsligt har jag förstått att det finns en gräns för hur mycket skit man kan ta. Man kan ta skit hela livet, och till slut så blir det droppen som får bägaren att rinna över. Det kan vara en liten sak, som egentligen kanske är ganska lätt att ordna, som egentligen skulle kunna vara överspelad på en halvtimme. En liten sak som ett vaccin.

Men istället blir det droppen. Det blir en principsak. En principsak som pushas upp av hela mitt liv, av hela den innersta ilska som jag har samlat på mig under alla år. En principsak som egentligen inte bara handlar om vaccin, utan om inställning, bemötande, värderingar. Om omedveten hierarki.

Det handlar inte bara om att jag vill att folk ska få upp ögonen för osynliga funktionshinder. Det handlar inte bara om att jag vill att vi ska bemötas med bara några gram förståelse. Det handlar också om att jag inte pallar att ta mer skit, jag ska sätta ner foten, jag ska säga stopp, jag ska visa att jag också kan säga ifrån. Vad jag vill räknas också. Vad vi vill, vi som inte är som alla andra, det räknas också.

Jag kände igår när jag kom hem hur jag kokade mer än vad jag någonsin gjort, jag hade reagerat så kraftigt på en sak som jag inte trodde jag skulle reagera så kraftigt på. Jag kunde inte äta, samtidigt som jag var jättehungrig, jag kunde inte sova, jag spydde till och med, jag bara fortsatte att koka, mitt hjärta bultade så det syntes lång väg. Jag är fortfarande snurrig i huvudet och alldeles skakig. Det är uppenbart att det var droppen, att det var nog nu.

Jag vet att somliga kanske tänker "men herregud kvinna, lugna ner dig och rätta dig till din plats i ledet, det är väl inte så farligt". Jag tänker inte göra det. Jag har ingen plats i ledet längre. Jag är trött på att stå i ledet. Jag är förbannat trött på att stå där och behaga, flina och buga mig. Jag tänker inte gå tillbaka till ledet förrän jag har visat folk att man inte kan trampa på oss hur länge som helst. Ledet is not för oss anymore.

Om jag inte hade gjort det nu så hade jag gjort det i morgon eller om en månad. Motgångar får jag hela tiden. Speciellt när det handlar om Amir. Att det råkade bli om en jävla grisspruta, det var en slump. Tidigare när jag har hött med näven och sagt att nu ska jag minsann och nu jävlar och nu är det nog, då har det bara varit tomma ord från någon som försökt verka tuff. Ni har ingen aning om hur mycket myndigheter och vårdpersonal trampar på mig, och därmed får snålskjuts till att behandla andra föräldrar till funktionshindrade likadant, bara för att jag har uppfostrats till att vara aaaartig. Men nu är det slut på det. Nu ska jag göra skillnad. För mig själv, och för alla andra funktionshindrade barn och deras föräldrar där ute.

Min terapeut skulle vara så stolt över mig.

torsdag 19 november 2009

Vem skulle komma på idén att bygga ett sjukhus med en massa trappor och ingen hiss?

"Alla lokaler är tillgänglighetsanpassade så att alla oavsett funktionshinder kan komma in och få sin vaccination."

Så står det på Sörmlands landstings hemsida, angående svinisvaccineringen. Så omtänksamt, eller hur? Om det inte vore så att dessa bortser från ungefär hälften av alla funktionshinder som finns, det vill säga de osynliga.

Det är likadant här hos oss i Jönköpings läns landsting. Jag har precis kommit hem från vår vaccinationsmottagning och fått veta att om det inte händer ett mirakel så kommer inte Amir få sitt vaccin. Anledning; det går inte att anpassa mottagningen för personer med till exempel autism.

Jag har länge fasat för att det här med vaccinationen kommer att bli jobbigt för Amir. Sprutan i sig, de eventuella biverkningarna, hela situationen med läkarbesök hatar han. Plussa då på att stå och köa tillsammans med ett hundratal okända människor, kanske i flera timmar. Det är helt enkelt packat och klart för ångest, panikattacker och en sömnlös natt på det. Låter det rimligt? Nej. Man utsätter inte honom för det, inte en chans.

Men han måste ju få vaccin! Han tillhör ju en riskgrupp med sin astma (dock hade han "för lite" astma för att klassas till den risk-riskgrupp som skulle få sina vaccin först av alla). Han kommer få ligga med konstgjord lunga om han får svininfluensan. Så jag tänkte, med min vanliga blåögdhet, att jag kunde ringa till vårdcentralen och låta snäll och trevlig och fråga om man kan få boka tid till vaccineringen. Jag trodde på allvar att det skulle gå. Jag trodde att sjukvårdspersonal skulle ha kunskap och förståelse för funktionshinder, och ordna lösningar så att alla som vill ska kunna få sina vaccin.

Trots det så blev jag inte förvånad när jag nästan fick ett skratt till svar. Det är ju faktiskt inte första gången ändå, som man blir bemött med denna enorma oförståelse och trångsynhet, från allmänheten och även från vårdpersonal. Jaja, boka tid kanske var att ta i? Jag frågade därför om vi inte kunde få gå före i kön då. Det får man ju på Liseberg och Borås zoo. Till exempel. Men även där fick jag nästan ett skratt till svar. "Vad skulle de andra tycka om den saken?" var den viktiga frågeställningen.

Ja, vad skulle de andra tycka? Förmodligen så hade väl många rynkat på ögonbrynen och blivit lite sura, men förhoppningsvis så hade många förstått att det var nåt speciellt med just oss. Ingen, ingen, ingen hade rynkat på sina ögonbryn om någon i rullstol med tillhörande assistent rullade före. Det här är samma sak. Precis samma sak.

Istället sa personen i andra änden av telefonlinjen att vi skulle vänta med att gå till vaccinationsmottagningen i allra sista stund. Sista dagen, sista halvtimmen. Kön skulle vara minimerad och det skulle vara stor chans att vi skulle få våra vaccin utan att behöva köa och utsätta pojken för ångest.

Sagt och gjort. Idag har vi förberett hela dagen för den stora sprutan. Hela kvällen skulle ju vändas upp och ner, mitt i läggningsrutinerna skulle vi gå iväg till doktorn, av alla ställen. Jag tror inte att så många förstår vad det innebär för ett autistiskt barn att ändra så mycket på sina invanda rutiner. Det innebär kaos i helvetet, kan jag ju tala om.

Just när vi skulle ta på ytterkläderna så kom jag på den fantastiska idén att springa bort till mottagningen och kolla läget. För tänk om det var kö där trots allt, och vi måste vända hem igen. Det var smart gjort av mig. Vid den tidpunkt, då risken för kö skulle vara minimal, befann sig minst 150 personer på plats och luktade svett. Ungar skrek och tjuriga tonårskillar muttrade. Jag vinkade på nån slags funktionär och frågade honom hur lång kön var. Han svarade en timme. Och vaccinet skulle vara slut om en halvtimme.

Vad innebär nu detta? Det innebär, att så här kommer det se ut varje dag som mottagningen är öppen. Det finns inte en chans att det är mindre kö någon annanstans, eftersom vi tillhör den vårdcentral som har minst upptagningsområde. Det innebär att hur vi än vänder och vrider på det, så måste vi stå och köa med Amir i två timmar för att han ska få ett vaccin.

Och det innebär i princip att han inte kommer få något vaccin över huvud taget. Om vi inte får boka en tid. Om de inte kan låta oss gå före. Men tydligen så är det så fruktansvärt svårt för dem att göra sådana undantag.

Hade det låtit likadant om det handlade om ett annat funktionshinder? Hade det låtit likadant om en mamma till ett rullstolsbundet barn hade ringt och sagt att det behövdes en ramp in till mottagningen? Nej, för det är en självklarhet. Anpassning blir allt mer ofta en självklarhet, men bara för de funktionshinder som syns. Ändring på rutiner inom sjukvården är en självklarhet för de som behöver på grund av sina svårigheter. Det brukar alltid gå att lösas. Men jag har ytterst sällan varit med om att det går att lösa för personer med dessa osynliga funktionshinder.

Varför får vi inte ta del av anpassningen? Varför får vi inte samma förståelse som personer med synliga handikapp och sjukdomar får? Varför är det så svårt att göra ett litet undantag för ett litet barn som behöver vaccinet mer än många andra barn, men inte klarar av att gå dit?

Varför, varför, varför saknas denna förståelse och kunskap om neuropsykiatriska funktionshinder, fortfarande, och inom vården av alla ställen?

Och vad ska jag göra åt det? Vad ska jag göra för att Amir ska kunna få sitt vaccin utan att få en panikångestattack på köpet?

Jag blir så himla trött nu. Jag tror inte att jag har varit argare i hela mitt liv. Och nu, nu är jag inte snäll längre.

måndag 16 november 2009

Förlåt mig.

Jag vet, man gör inte så. Om man tänker att man ska ha en lång bloggpaus så kanske man ska säga till innan. Eller man kanske ska ropa till lite emellanåt och säga att man lever, så att folk inte tror att man är död. Eller så att folk inte tror att något har hänt.

Tro mig, ingenting har hänt. Inte ett skit. Det är inte alls spännande. Det enda är att jag kom på hur mycket tid man kunde få över till annat, om man inte bloggade. Om man inte varje dag bara levde för att blogga, eller läsa och kommentera andras bloggar. Herregud va mycket tid man får över då. Har ni testat det? Annars kanske ni skulle göra det. Ni skulle bli förvånade över hur mycket tid som finns.

Sen har jag tänkt på det här, och det är ju faktiskt så att ett av mina största intressen är att skriva. Att skriva, läsa, och diskutera. Så jag vill ju inte påstå att det är trams att ha som en typ av intresse att vara delaktig i bloggvärlden. För bloggvärlden är ju faktiskt ett nytt media, och det kan ju vara lika allmänbildande att läsa och skriva bloggar som att kolla på nyheterna. Eh, ja, just det, det är faktiskt så, även om det låter lite konstigt kanske.

Och då tänker jag att det är väl inget fel i att ägna lite tid åt det. Det är bra för hjärnan att läsa och skriva. Man blir klok och man blir allvetande (typ) och man kan sortera sina tankar. Den enda frågan är; tycker jag att det är okej att hela jävla världen kan få del i mitt liv? Tycker jag att det är okej att kleti och pleti kommer in här och läser och kollar på bilder?

När jag startade bloggen så trodde jag att typ moster och brorsan skulle läsa på sin höjd, eller en och annan kompis som bor långt borta. Då tänkte jag att det är väl ingen fara i att slänga ut namn på hela familjen, och krydda med lite foton. För jag trodde inte att internet var så stort. Jag hör ju hur dumt det låter.

Men internet var ganska stort, och helt plötsligt så kan man mötas av nån på sjukhuset som ba´"åhhh hej jag har ju läst din blogg, va kul att träffas!" och så står man där som ett frågetecken. Eller så märker man på dagis att en annan mamma glor otroligt mycket på en och flinar lite igenkännande. Sen listar man ut att den där mamman vet allting om mig och mitt liv, trots att jag inte ens vet hennes namn.

Jag vet att det låter som att jag försöker få det att låta som att jag är kändis. Så är dock inte fallet. Det är inte jättemånga som läser min blogg. Men det är tillräckligt många för att jag ska tycka att det är lite obehagligt emellanåt.

"Jamen lås den då och bjud bara in de du litar på!" säger ni då. Ja, det är ju en idé. Om det inte vore så att jag är en person med dålig självkänsla som älskar att pussa och krama lite på mitt ego när jag väl får chansen. När en ny person hittar hit och säger saker som "åh hur kan jag ha missat denna blogg!" eller när The Critics rekommenderar mig, då spinner jag som en kattunge. Jag tycker det är mycket trevligt. Klart att man tycker det är trevligt! Man skriver väl inte en bok och skickar in till förlag om man inte tycker att det är roligt när den blir kritikerrosad. Dumheter. Och detta är faktiskt ganska viktigt för mig. Och när jag får dumma kommentarer så blir jag så förkrossad så jag raderar dem och muttrar trotsigt att majoriteten tycker faktiskt att jag är bra, sådeså.

Vad ska man göra då? Jag vet inte. Jag har så mycket att dela med mig av egentligen. Jag älskar faktiskt att dela med mig av mitt liv till er. Jag gillar att skriva ner det. Vilket bjäfs det än må vara. Och jag älskar att prata med er, och höra era erfarenheter och kloka råd. Och ni är så snälla, alla ni som läser. Men den där spärren som hindrar mig när jag väl ska börja skriva, den går liksom inte att komma ifrån. Och det går inte att komma ifrån att jag tycker det känns himla skönt att slippa det dåliga samvetet som jag alltid får när jag sitter för mycket vid datorn och umgås för lite med barnen.

Och det går inte att komma ifrån att jag är en lugnare, mindre stressad, mer harmonisk, trevligare och gladare människa sedan jag fick ett projekt mindre i livet. Jag har så himla mycket tid till alla de där grejerna som jag tidigare kände att jag inte hinner med. Femtontusen telefonsamtal till diverse människor. Pecs-träning. Pluggande, mitt pluggande! Det går som på räls, eftersom jag endast koncentrerar mig på det. Eller bara att sitta ner i soffan och läsa en bok, medans datorn ligger avstängd inne i ett skåp. Den känslan är faktiskt ganska skön.

Som vanligt ingen poäng dårå. Men som sagt, lever gör jag. Och jag mår bra, tackar som frågar. Jag mår faktiskt otroligt bra. Nu när ni ändå frågar så kan jag ju svara på det, då kan jag ju tänka efter. Jodå. Jag tror att mitt magont har försvunnit någonstans. Kanske tappade jag det på vägen hem från terapeuten. Mina stresseksem också. De försvann också någonstans där mitt i alltihop när Amir började kommunicera. Och tröttheten, den har jag inte känt på ett tag heller. Jag tror att sist jag kände av den var när Maria fortfarande var typ undernärd. Det är hon ju inte längre. Hon äter ju som en häst nu.

Det finns mycket att klaga över, men samtidigt ganska mycket att vara otroligt nöjd över. Och när man är sådär mellanmjölk som man blir då, då kan man ju undra vad en blogg ska vara bra för. Egentligen.