måndag 16 november 2009

Förlåt mig.

Jag vet, man gör inte så. Om man tänker att man ska ha en lång bloggpaus så kanske man ska säga till innan. Eller man kanske ska ropa till lite emellanåt och säga att man lever, så att folk inte tror att man är död. Eller så att folk inte tror att något har hänt.

Tro mig, ingenting har hänt. Inte ett skit. Det är inte alls spännande. Det enda är att jag kom på hur mycket tid man kunde få över till annat, om man inte bloggade. Om man inte varje dag bara levde för att blogga, eller läsa och kommentera andras bloggar. Herregud va mycket tid man får över då. Har ni testat det? Annars kanske ni skulle göra det. Ni skulle bli förvånade över hur mycket tid som finns.

Sen har jag tänkt på det här, och det är ju faktiskt så att ett av mina största intressen är att skriva. Att skriva, läsa, och diskutera. Så jag vill ju inte påstå att det är trams att ha som en typ av intresse att vara delaktig i bloggvärlden. För bloggvärlden är ju faktiskt ett nytt media, och det kan ju vara lika allmänbildande att läsa och skriva bloggar som att kolla på nyheterna. Eh, ja, just det, det är faktiskt så, även om det låter lite konstigt kanske.

Och då tänker jag att det är väl inget fel i att ägna lite tid åt det. Det är bra för hjärnan att läsa och skriva. Man blir klok och man blir allvetande (typ) och man kan sortera sina tankar. Den enda frågan är; tycker jag att det är okej att hela jävla världen kan få del i mitt liv? Tycker jag att det är okej att kleti och pleti kommer in här och läser och kollar på bilder?

När jag startade bloggen så trodde jag att typ moster och brorsan skulle läsa på sin höjd, eller en och annan kompis som bor långt borta. Då tänkte jag att det är väl ingen fara i att slänga ut namn på hela familjen, och krydda med lite foton. För jag trodde inte att internet var så stort. Jag hör ju hur dumt det låter.

Men internet var ganska stort, och helt plötsligt så kan man mötas av nån på sjukhuset som ba´"åhhh hej jag har ju läst din blogg, va kul att träffas!" och så står man där som ett frågetecken. Eller så märker man på dagis att en annan mamma glor otroligt mycket på en och flinar lite igenkännande. Sen listar man ut att den där mamman vet allting om mig och mitt liv, trots att jag inte ens vet hennes namn.

Jag vet att det låter som att jag försöker få det att låta som att jag är kändis. Så är dock inte fallet. Det är inte jättemånga som läser min blogg. Men det är tillräckligt många för att jag ska tycka att det är lite obehagligt emellanåt.

"Jamen lås den då och bjud bara in de du litar på!" säger ni då. Ja, det är ju en idé. Om det inte vore så att jag är en person med dålig självkänsla som älskar att pussa och krama lite på mitt ego när jag väl får chansen. När en ny person hittar hit och säger saker som "åh hur kan jag ha missat denna blogg!" eller när The Critics rekommenderar mig, då spinner jag som en kattunge. Jag tycker det är mycket trevligt. Klart att man tycker det är trevligt! Man skriver väl inte en bok och skickar in till förlag om man inte tycker att det är roligt när den blir kritikerrosad. Dumheter. Och detta är faktiskt ganska viktigt för mig. Och när jag får dumma kommentarer så blir jag så förkrossad så jag raderar dem och muttrar trotsigt att majoriteten tycker faktiskt att jag är bra, sådeså.

Vad ska man göra då? Jag vet inte. Jag har så mycket att dela med mig av egentligen. Jag älskar faktiskt att dela med mig av mitt liv till er. Jag gillar att skriva ner det. Vilket bjäfs det än må vara. Och jag älskar att prata med er, och höra era erfarenheter och kloka råd. Och ni är så snälla, alla ni som läser. Men den där spärren som hindrar mig när jag väl ska börja skriva, den går liksom inte att komma ifrån. Och det går inte att komma ifrån att jag tycker det känns himla skönt att slippa det dåliga samvetet som jag alltid får när jag sitter för mycket vid datorn och umgås för lite med barnen.

Och det går inte att komma ifrån att jag är en lugnare, mindre stressad, mer harmonisk, trevligare och gladare människa sedan jag fick ett projekt mindre i livet. Jag har så himla mycket tid till alla de där grejerna som jag tidigare kände att jag inte hinner med. Femtontusen telefonsamtal till diverse människor. Pecs-träning. Pluggande, mitt pluggande! Det går som på räls, eftersom jag endast koncentrerar mig på det. Eller bara att sitta ner i soffan och läsa en bok, medans datorn ligger avstängd inne i ett skåp. Den känslan är faktiskt ganska skön.

Som vanligt ingen poäng dårå. Men som sagt, lever gör jag. Och jag mår bra, tackar som frågar. Jag mår faktiskt otroligt bra. Nu när ni ändå frågar så kan jag ju svara på det, då kan jag ju tänka efter. Jodå. Jag tror att mitt magont har försvunnit någonstans. Kanske tappade jag det på vägen hem från terapeuten. Mina stresseksem också. De försvann också någonstans där mitt i alltihop när Amir började kommunicera. Och tröttheten, den har jag inte känt på ett tag heller. Jag tror att sist jag kände av den var när Maria fortfarande var typ undernärd. Det är hon ju inte längre. Hon äter ju som en häst nu.

Det finns mycket att klaga över, men samtidigt ganska mycket att vara otroligt nöjd över. Och när man är sådär mellanmjölk som man blir då, då kan man ju undra vad en blogg ska vara bra för. Egentligen.

10 kommentarer:

Jemima sa...

Har Amir börjat kommunicera? Alltså mer än innan? Jättekul i så fall! Berätta gärna mer. :)

Jag tycker absolut inte du ska känna bloggen som ett "måste". Har man lagt till din blogg i sina listor ser man ju varje gång du skrivit även om det är sällan. Varför inte skriva nån gång i månaden/veckan bara? Då får ju egot sitt, och allt annat sitt. ;)

Madde sa...

Hej och välkommen tillbaka! Vad kul att du börjat skriva. Ha det toppen!

Carl-Henrik sa...

Håller med min fru, en gång i veckan eller så räcker väl... Det är ungefär så ofta jag själv bloggar, i genomsnitt, och det tar ju inte så hemskt mycket tid. (Hänger inte upp mig på en gång i veckan heller, jag skriver när jag har tid i kombination med något bra uppslag, och då blir det automatiskt ungefär så mycket.)
Sluta helt skulle vara lite väl tråkigt. För din blogg är ju bra.

Elisabet sa...

Nä här måstes ingenting. Vi får väl se vart det bär.

Jovars, kommunicera är väl att ta i, men ett gott försök i alla fall. Vi har ju tränat en del med pecs och nu är det som så att han ger oss bilder när han vill ha saker eller göra något. Han använder det ju knappast som "hur mår du jag mår bra"-kommunikation som du kanske förstår, men han fattar i allafall att han måste kommunicera för att få vad han vill ha och få vår uppmärksamhet, och då spelar det ingen roll om det är med bilder. Grejen är att man måste prata samtidigt, om han ger en bild med pepparkakor så ska man inte säga något annat än PEPPARKAKA. Och då är det meningen så småningom att han kommer kunna säga pepparkaka själv. Eller inte. Det får man ju se. Men om man ligger i så kan det ju bli bra. Det är bra att han börjar spränga sin bubbla i alla fall.

Anonym sa...

Åh vad roligt att du börjat blogga igen! Men jag respekterar ditt beslut om du slutar - fast trist vore det tycker jag :-S
Du kanske kan göra som nån skrev här - typ blogga en gång i veckan eller nåt?
Jättekul att Amir har förstått vitsen med pecs!
Det är bara att kämpa på...

Erika

camoo sa...

E - jag har varit inne ganska regelbundet för att se om du kommit tillbaka. Glad vart jag idag när jag såg att du är det. om än temporärt.
Det är härligt att se positiva utvecklingstseg, både hos sig själv och andra. Att Amir använder PECS-bilderna är superbra, så håller vi tumjmarna för ljud som representerar bilderna och sedan kanske orden.
Skynda långsamt, ta hand om dig. Skaffa en må-bra-bok och skriv in saker som gör att du i morgon mår lite bättre eller kännder dig lite mer nöjd.
Kram

Elisabet sa...

Tack ska ni ha, det är roligt att höra att ni tycker att det är roligt :-)
En må-bra-bok är en bra idé! Det ska jag nog skaffa.
kram på er alla

lilla u sa...

Hej!
Jätte kul att se att du är tillbaka! Du skriver att ingenting har hänt men när man läser vidare så ser man ju att massor har hänt. Amir har börjat kommunicera mer, du har börjat ta hand om dig själv. Det tycker jag är mycket och stort. Att ta hand om sig själv är det svåraste av allt. En må-bra-bok är bra, det är trevligt när man kan titta tillbaka och se att man faktiskt gör en hel del bra för sig själv också..... Blogga om du mår bra av det och strunta i det om du känner att du inte "vinner" tillräckligt på det. Kram lilla u

Elisabet sa...

Tack lilla u :-)

Magda.nu *En fjärt i rymden sa...

Jag har tänkt på dig faktiskt! Tänkt att du verkligen haft en "riktig" bloggpaus. Inte en dag, eller två, som så många meddelar att de ska ha utan nästan två månader! Jag beundrar dig för jag vill också ha en bloggpaus. Men så är det ju så skönt att skriva av sig och så det du skriver; att få feedback! Att få höra att man är bra på det man gillar (att skriva) och när man ser att det finns läsare- fan då VÅGAR man ju inte sluta.

Men samtidigt så är ju livet inte bloggvärlden utan allt det andra! Jag vill inte se tillbaks på min sista föräldraledighet och tänka att vad gjorde jag? Jo...bloggade! Vem tackar mig för det sedan? Okej om jag skulle skrivit en bok, pluggat, eller umgåtts med barnen. Hrm. Nej. Då surfar jag runt och läser bloggar, kommenterar hos okända människor och tom drömmer om mina nätkompisar. Det är ju sjukt!!

Jag beundrar dig som vågade. Jag önskar att jag också får modet att ta en paus. Det är irl-livet som räknas, inte statistikmätaren.

Kram!