fredag 20 november 2009

Jo, det finns en gräns vet ni.

Ända sen jag var liten så har jag varit en mes. Jag har försökt att spela att jag är den där förbaskat envisa människan som vet vad hon vill. Hon som inte är tyst om hon tycker något är fel. Men det är bara en fasad. Eller så är det något som bara utspelas inne i hemmet. För när jag lämnar hemmet så sätter jag på mig en trevlighetsmask.

Den där trevlighetsmasken har irriterat mig i flera, flera år. Jag har inte kunnat hjälpa att den sitter där. Det är en mask som gör så att jag tar all skit jag kan få. Jag håller med om saker som jag inte vill hålla med om. Jag nickar och ler och säger javisst precis. Trots att jag inom mig skulle vilja puckla hårt på någon.

Jag tror helt enkelt att jag är under alla andra i hierarkin. Det är någon sjuk, fix idé som jag har, som omedvetet styr mig. För självklart går jag ju inte runt och tänker att jag är sämre än alla andra. Det är bara något som påverkar mig innerst inne, och som påverkar allt jag säger och gör. Jag har på något vis fått inpräntat i min skalle att jag ska anpassa mig efter den stora massan. Jag ska lyda andras regler. Jag ska vara trevlig och artig. Jag ska hålla med och hålla om. Vad jag själv tycker och tänker är inte viktigt i det hela. Vad jag tycker och vad jag egentligen skulle vilja säga, det ska jag hålla tyst om, för det räknas inte. Vad jag känner räknas inte om man jämför med de andra, de som jag ska vara artig inför och hålla sams med. De som är högre stående än mig. Det funkar så i hierarkin.

Helt sjukt är det. Och en av mina poänger med att gå till terapeut är att ta bort denna sjuka inställning som jag omedvetet besitter. Försöka få mig själv att förstå att jag är människa precis som alla andra, och vad jag tycker, det räknas också, och är precis lika viktigt som vad de andra tycker. Och ibland måste man helt enkelt ta bort den där trevlighetsmasken för annars blir man en dörrmatta.

Jag trodde inte det gick så bra med den saken. Men helt plötsligt har jag förstått att det finns en gräns för hur mycket skit man kan ta. Man kan ta skit hela livet, och till slut så blir det droppen som får bägaren att rinna över. Det kan vara en liten sak, som egentligen kanske är ganska lätt att ordna, som egentligen skulle kunna vara överspelad på en halvtimme. En liten sak som ett vaccin.

Men istället blir det droppen. Det blir en principsak. En principsak som pushas upp av hela mitt liv, av hela den innersta ilska som jag har samlat på mig under alla år. En principsak som egentligen inte bara handlar om vaccin, utan om inställning, bemötande, värderingar. Om omedveten hierarki.

Det handlar inte bara om att jag vill att folk ska få upp ögonen för osynliga funktionshinder. Det handlar inte bara om att jag vill att vi ska bemötas med bara några gram förståelse. Det handlar också om att jag inte pallar att ta mer skit, jag ska sätta ner foten, jag ska säga stopp, jag ska visa att jag också kan säga ifrån. Vad jag vill räknas också. Vad vi vill, vi som inte är som alla andra, det räknas också.

Jag kände igår när jag kom hem hur jag kokade mer än vad jag någonsin gjort, jag hade reagerat så kraftigt på en sak som jag inte trodde jag skulle reagera så kraftigt på. Jag kunde inte äta, samtidigt som jag var jättehungrig, jag kunde inte sova, jag spydde till och med, jag bara fortsatte att koka, mitt hjärta bultade så det syntes lång väg. Jag är fortfarande snurrig i huvudet och alldeles skakig. Det är uppenbart att det var droppen, att det var nog nu.

Jag vet att somliga kanske tänker "men herregud kvinna, lugna ner dig och rätta dig till din plats i ledet, det är väl inte så farligt". Jag tänker inte göra det. Jag har ingen plats i ledet längre. Jag är trött på att stå i ledet. Jag är förbannat trött på att stå där och behaga, flina och buga mig. Jag tänker inte gå tillbaka till ledet förrän jag har visat folk att man inte kan trampa på oss hur länge som helst. Ledet is not för oss anymore.

Om jag inte hade gjort det nu så hade jag gjort det i morgon eller om en månad. Motgångar får jag hela tiden. Speciellt när det handlar om Amir. Att det råkade bli om en jävla grisspruta, det var en slump. Tidigare när jag har hött med näven och sagt att nu ska jag minsann och nu jävlar och nu är det nog, då har det bara varit tomma ord från någon som försökt verka tuff. Ni har ingen aning om hur mycket myndigheter och vårdpersonal trampar på mig, och därmed får snålskjuts till att behandla andra föräldrar till funktionshindrade likadant, bara för att jag har uppfostrats till att vara aaaartig. Men nu är det slut på det. Nu ska jag göra skillnad. För mig själv, och för alla andra funktionshindrade barn och deras föräldrar där ute.

Min terapeut skulle vara så stolt över mig.

4 kommentarer:

karibien sa...

Fan vad glad jag blir när jag läser det här

Det finns för många trevliga människor som mår dåligt inuti. Stå på dig

You go girl!

Elisabet sa...

tack tack!!! Jag försöker :-)

Anonym sa...

fan va du ÄR bra ! :)

Anonym sa...

Det är skitbra. Agera ut efter ditt intellekt och skit i obehagskänslorna för det ÄR inget annat än känslor.