torsdag 31 december 2009

lite strunt bara

God kväll. Just nu så dricker väl alla champagne i ett celebert sällskap, och som vanligt är det bara jag som ugglar i myskläder hemma i ensamheten. Och som vanligt gör det mig ingenting. Jag är ju inte så förtjust i det här med nyår, jag har fått min beskärda del som räcker och blir över i några decennier. Jag tror till och med att jag ska sova förbi tolvslaget i år.

Jag tänker inte skriva någon sammanfattning över 2009, men jag ville ändå bara skriva några ord för att önska er alla ett gott nytt år.

2009 har för mig varit riktigt pissigt, och med det i åtanke så kan nästa år bara bli bättre. Men samtidigt så har jag, efter alla år, blivit en pessimistisk, negativ och bitter människa och därför känner jag en oro för att nästa år också blir skit. Can´t help it, sådan är jag. Just nu har jag en strukturerad plan för vårt liv, det känns roligt att börja leva efter den nästa år och kunna se ljuset i framtiden. Men eftersom jag är en otursförföljd människa som Gud gillar att jävlas med (säkert ett straff för att jag är en dålig människa eller nåt sånt, men vet ni vad, jag bryr mig inte) så ska man aldrig ropa hej förrän man är över bäcken.

Jag har därför inga som helst förhoppningar. Det enda jag i princip hoppas och ber om är att mina barn ska få ha hälsan och livet i behåll även nästa år. Sen kan det få gå nästan hur som helst, men om något händer dem så vill jag inte vara med längre.

Jag slänger in lite bilder från december också så att det blir färg på bloggen och ett trevligt avslut liksom. Ha en trevlig kväll, så hörs vi nästa år!


Amiren försöker få fart på pulkan


Han blev så himla glad när han upptäckte att han kunde vara självständig i pulkabacken


Elias har rullat en liten snöboll


Av alla julklappar gillade Amir Marias bäst... en "flygplansbil" med fin propeller :-)


Ungarna trivs hos sin morbror


Elias har snott Amirs paket...
(nej det är inte hans egna tofflor)


Jag ger paket till Maria... ja! Det är JAG! Ojdå.
(hon har hela håret fullt med smör och jag har en skum min men det får ni tåla)


Hon tittar misstänksamt på innehållet som är Pingu (hon blev gladare än vad hon ser ut)


En suddig skitbild av paketöppning


Amiren


Marian (och t.o.m katten i hörnet)

måndag 28 december 2009

hur gick det sen?

I dessa tider förra året så gav jag en massa nyårslöften. (heter det gav?) Jag mindes just det och var tvungen att kolla upp vad det var, och insåg då i samma sekund att jag faktiskt hållit vartenda ett av dem. Nästan.

1) Komma i baddräkten i sommar - Gjorde jag visserligen inte, men sedan midsommar, eller det här inlägget, så har jag gått ner........ tadaaaaa, 20 KILO!

2) Ordna upp ekonomin - Jaja, allt är ju relativt.

3) Bestämma vad jag ska ha för framtidsyrke - Japp.

4) Ta tag i dåliga betyg (hur?) och efter det börja plugga på riktigt - Japp

5) Inte bli gravid - Än är inte året slut, hehe. Men nej. Jag hoppas verkligen inte det.

6) Undvika att bli inlagd på psyket - Som sagt, än är inte året slut och jag är för närvarande ungefär en millimeter nära bristningsgränsen. Jag biter och biter och biter ihop.

Är jag inte jätteduktig? Va? Vaaa?

Nu vill jag ju inte vara sämre nästa år så jag ska komma på ett riktigt smaskigt nyårslöfte men jag vet verkligen inte vad.... Om jag fortsätter i samma stil som jag gjort i juldagarna med fet mat och skit, så måste jag nog återuppfylla ettan. Men jag tror nog att sexan ligger nära till hands också. Ja. Det blir mitt nyårslöfte.

Att stå ut.

söndag 27 december 2009

det här med assistans

Okej. Vi har börjat fundera på assistans. Vi är nog lite ute och cyklar för jag tror inte man kan få det i Amirs låga ålder. Eller vad? Kan man det? Det måste väl ändå bero på behovet och inte åldern?

Om man säger såhär; när Amir äter mat så måste en person strunta i sin egen mat tills Amir har ätit upp. För man måste ständigt sitta och vakta på honom så att han inte häller sin dricka över maten, spottar och fräser, vänder upp och ner på tallriken, eller flyger upp och ner från stolen för att springa iväg och göra något viktigare. Den lyckliga person som har detta uppdrag får vackert ta och vänta med att äta tills han är färdig, och får sedan äta själv. Om man skulle få för sig att ta en tugga av sin egen mat så hinner man inte känna hur det smakar innan man måste upp från stolen för att gå bort och torka något som Amir har spillt. Och han är fem år. Jag vet inte om femåringar brukar bete sig såhär? Jag är inte så erfaren vad gäller normala barn, men om det inte hör till vanligheten att de beter sig på det här viset, då borde det väl ändå vara en indikation på att Amir behöver extra assistans? Eller?

Eller som när han vaknar på natten och man måste vaka över honom så att han inte gör sig illa eller förstör något. Brukar femåringar hålla på så? Från klockan två på natten? Brukar de bygga sandslott i kattlådan och tugga på en kattbajskorv lite då och då? Eller är det vanligt att femåringar gör så här, och tillhör det normalt föräldraansvar att byta blöjor på en femåring, eller torka bajs i hela rummet om man inte varit framme i tid och bytt blöja? Vad tycker ni?

Jag vet inte jag, men jag tycker inte det hör till normalt föräldraansvar. Nu har jag inte mycket erfarenhet av barn som sagt, men Amir har en kusin som är endast 40 dagar äldre än honom och det räcker att titta på henne. Vad hennes föräldrar får göra kallas för normalt föräldraansvar. Men vad vi får göra hör inte dit. Och ju mer tiden går, desto mindre normalt känns det.

Jag kan inte påstå att Amir behöver assistans dygnet runt. Men vid vardagliga situationer, ja. Mat, sov- och hygiensituationer, sådant som femåringar ska klara av själva. Sen kan han leka ganska bra på egen hand, förutom att man måste lägga aktiviteterna i händerna på honom, för att han inte kan hitta på något själv. Men det är nog inte så ovanligt, tror jag inte.

Försäkringskassan gillar ju det här med normalt föräldraansvar. Det är ju deras favvo-uttryck. Därför kan man nog inte hoppas på något, men jag kan inte låta bli att längta efter två extra armar. Det vore guld värt.

Tror ni att man över huvud taget ska försöka?

lördag 26 december 2009

jomen så att det är ju alltid nåt

Ooooh jag såg precis en trevlig sak. Nästa år kommer bli ett bra år. Om allt går som det ska så kommer Amir nämligen vara på kortis varje storhelg nästa år. Och även på Elias och Marias födelsedagar! Och som en bonus på det hela så kommer det inte ens existera såna där jättejobbiga långhelger som alla andra människor tycker är så härliga, ni vet där röda dagar flyter ihop med vanlig helg. Några sådana finns inte nästa år, för röda dagar kommer att infalla på helgerna! Hahaha!

Känns ju nästan som att man kommer klara nästa år galant, och även kommer man kunna ha barnkalas för ungarna och bjuda hit folk, eller åka bort, på storhelgerna. Det är inte dåligt alls! Jag vet att det låter helstört att jag tycker att det är bra att det inte är några långhelger. Hade jag varit en normal förälder med snälla ungar och ett heltidsyrke så hade jag ju svurit över att det inte blir så, men nu är jag ju sånhär. Lite udda liksom. Så för mig är det skitbra.
/hata helger

Sen kan man ju fråga sig varför jag skaffar barn när jag inte vill vara med dem och varför man är så spånig i huvudet så man skaffar fler barn när man har ett som är handikappat och det är jobbigt nog att ta hand om detta. Det finns alltid folk som tänker så, och till er vill jag bara säga fuck you och dessutom så visste vi inte att Amir hade autism när Maria blev till (visserligen av misstag men ändå) så tänk inte ens tanken.
/fientlig

julmys my ass

När alla andra normala människor med normala familjer och normala ungar börjar tjata om ledigheter och semester och får nåt glittrigt i ögonen så försöker jag mig på att göra detsamma. När alla andra säger att det ska bli så myyyysigt med jul och att få spendera 24 timmar om dygnet med barnen i flera dagar i streck så tänker jag att ja det kan ju bli kul. Fast jag ljuger för mig själv och jag vet om det. Det blir inte ett dugg kul, det blir inte ett dugg mysigt.

Julmys hemma hos oss innebär att vakna 5 timmar före alla andra på jorden på julaftons morgon och samtidigt försöka in i sista sekund att inte tappa humöret för det är ju jul. Man försöker skapa en stämning som matchar snön som faller utanför fönstret i mörkret, men det slutar med att man torkar, städar, tröstar, avleder, lugnar, matar, hela tiden med tänderna i läppen för att hindra sig själv att få ett nervöst sammanbrott.

Jag har bitit sönder min underläpp nu. Man får inte tappa tålamodet vid jul. Måste måste måste vara lugn. Räkna till tio oändliga gånger. Jag har ont i hela kroppen. Jag längtar bara efter att ta ett bad med ett doftande badsalt, utan att någon tjuter utanför dörren, men det får jag väl göra när ungarna flyttat hemifrån.

Julmys är för normala människor. Vi är inte normala nån av oss. Jag tänkte först att jag inte ens skulle försöka. Men samtidigt vill jag ju ge julen till mina barn, för jag vet att de skulle uppskatta det. Och det har de nog gjort. Med vissa avbrott för frustration, ångest, bråk, och mat på väggarna. Och Amir tycker inte alls att det är kul att vara ledig så här länge från dagis. Han förstår sig inte alls på allting som gör oss vuxna eller alla andra barn lyriska. Tomtar och paket och julpynt. Han vill ha sin vanliga vardag. Men jag vill inte offra det och då får jag väl se det hela som mitt eget fel.

Jag har en tanke om att nästa jul så får Amir vara på kortis, men hur dålig mamma är man inte då? Och jag har en tanke om att han aldrig ska vara ledig från dagis och därmed kommer jag aldrig få uppleva det här som alla andra normala föräldrar jublar över, semester med ungarna. Men det skulle jag ju inte gjort ändå. Efter fyra dagars "semester" i det här hemmet så behöver man fyra veckor av jobb för att hitta orken igen.

Ursäkta mig för mitt gnäll men jag är så trött på det här!!! Jag tycker det är så jävla tråkigt! Jag hatar att ha ett funktionshindrat barn! Jag vill bara leva normalt! Jag vill kunna göra som alla andra! Jag vill ha den där underbara, lugna och mysiga julen som alla andra upplever. Alla säger att man ska njuta av julen men jag har glömt bort vad ordet njuta betyder. Jag kan försöka inbilla mig saker om att vi ska ha det trevligt men man blir ju bara besviken när det slutar såhär. Orka då bry sig från början. Och det värsta är att det inte går att göra nåt åt det, så här kommer det vara för evigt! Och mina stackars normala barn kommer få varje jul förstörd på grund av Amir. Om vi struntar i att anpassa oss efter honom så har han ångest hela julen vilket förstör, men om vi anpassar oss så får inte Elias och Maria uppleva det som alla deras kompisar får uppleva.

Jag vill inte ha det såhär. Men här är jag fast. Och två dagar till måste jag spendera här i detta kaos. Jag som blev trött efter en dag. Det låter kanske lite för er, men för mig är två dagar lika mycket som två år, med en minutvisare på klockan som aldrig flyttar sig.

Det är så lätt att säga att man måste fixa avlastning hit och dit, men om det inte räcker? Det är också så lätt att bara skylla på Amir, men mina normala ungar är inga änglar de heller. Jag har en kille i trotsåldern, och en dotter som har ändrats, från att vara liten, mobil och behändig, till att börja visa sin vilja och röstresurser. Jag vill gräva ner mig själv under jorden. Om det inte går så kommer jag att äta upp mina läppar innan året är slut.

Hur mycket ska man behöva tåla? Och jag som precis varit i London och trodde att jag kunde leva på det i ett år. Jag levde på det i en vecka. Nu behöver jag en biljett till Mauritius. Någon vänlig själ? Inte?

Jaja. Julklapparna var uppskattade i allafall. Vilket innebär att man kan sitta vid datorn tjugo minuter här och där. Alltid nåt. För det var ju det som var meningen med grejerna, trots att jag sa att det inte var det. Att barnen skulle kunna sysselsätta sig själva så att vi kan andas. Så bra föräldrar är vi. In med ungarna på sina rum med sina miljoner leksaker så sköter resten sig självt. Och jag skiter fullständigt i om en massa prettomorsor tycker att jag är fruktansvärd. Om de skulle prova mitt liv en enda dag så skulle de ge vika.

God helg!

torsdag 24 december 2009

god jul

God jul allihopa!!!

Hoppas ni har det bra alla. Här är det skitjobbigt men det bryr jag mig faktiskt inte om. Allt kan man inte offra.

Jag kanske tar mig en liten bloggpaus. Eller inte. Hej svej!



måndag 21 december 2009

jag = elak egomorsa?

Så här i juletider så får man ju hem en massa grejer som ungarna har gjort på dagis. Väldigt mycket grejer faktiskt. Det är likadant varje jul och varje påsk och varje terminsavslutning. Oändligt många teckningar med två streck på, samt en massa pyssel.

Man kan ju inte låta bli att tycka att det är sött. Man ser ju framför sig hur kidsen sitter och pysslar och pular med det där för att de ska få till det. Eller rättare sagt Elias. För Maria har ju inte gjort sina grejer själv, för det har ju fröknarna (oj förlåt, pedagogerna!) gjort, och likadant med Amir. Det syns dessutom, för Elias grejer är fulast. Eller kanske är det så att de faktiskt har gjort sakerna själva och är väldigt begåvade? Hoppas kan man ju alltid.

Hur som helst. Barnen har gått på dagis i två år och jag tror vi har femton kilo pynt här hemma. För jag kan ju inte med att slänga det. I alla år har jag dessutom samlat på mig alla teckningar som barnen har gjort, även hemma. Jag kan inte slänga dem, precis som med pyntet. Vid varje storstädning så kommer jag till en punkt då jag står och väger fram och tillbaka om jag ska slänga hela skiten, men det slutar alltid med att jag bara inte kan. Vilket resulterar i sju stora lådor med en massa skrynkliga så kallade teckningar.

Och jag kan ju liksom inte hänga upp pyntet i lägenheten. Det är fult. Det är inte smakfullt. Det passar inte in i vår inredning, som visserligen inte är så fin ändå, men det blir ju inte finare med en massa sånt. Och om jag slänger det så känns det som att jag sårar ungarna trots att de inte fattar någonting. Som ett julkort som Elias hade gjort, det var verkligen inte vackert. Helt ärligt så föreställde det ingenting, även fast han sa att det var en gris. En sån grej skulle jag kunna slänga på stört.

Följden av detta är att varje gång som vi storstädar och varje gång som vi kommer flytta de närmaste 15-20 åren, så kommer vi att släpa på allt detta skräp. I slutändan kommer jag att dö och då sitter Elias och Maria i en källare någonstans och går igenom all skit som jag sparat genom åren. De kommer då att hitta alla sina egengjorda grejer, hånskratta åt det, tycka att deras mamma var störd och sentimental, och vidare slänga allting, för de har ju makten över sina egna konstverk. Och då har jag släpat på dessa grejer i en massa lådor i 15 år helt i onödan.

Och med detta i åtanke så vill man helst kasta allt i sopen i samma sekund som man kommer hem från dagishämtningen. Men finns det någon förälder som verkligen gör det? Det känns ju som att man ska jubla över "presenterna", och stolt hänga upp dem överallt i hemmet, för då är man en bra mamma som älskar sitt barn och alla dess verk. Men jag kan liksom inte det heller. Är jag grym då? Även om jag visserligen tycker att barnen är duktiga.

Hur gör ni med allt pynt som ni får med er hem? Tycker ni att det är gulligt eller irriterande (var ärlig nu)? Hänger ni upp det och tycker att det är jättefint, gömmer ni undan det i väntan på bättre tider, eller slänger ni det?

söndag 20 december 2009

wtf

Blää, jag kan inte få tag på Kvällsposten någonstans. De säljer ju bara GT här. Och inte ens på biblioteket finns den. Vad är detta för skittidning? Om det är nån som läser detta som bor i södra Sverige så får ni väldigt gärna säga om ni sett artikeln i tidningen så jag vet om jag ska skämmas eller ej. För jag tror den skulle vara med igår eller idag. Annars blir det väl i morgon.

Jag tycker bara det känns så olustigt att veta att man kanske är med på en skitful bild och så har man inte ens sett det själv. På internet finns det inget ännu men journalisten visste ju inte heller om det skulle vara med på nätet så.

Nu ska jag vara jätteordentlig och baka en massa kakor. Bara så ni vet.

torsdag 17 december 2009

alltså jag är inte mediakåt

...men jag kan ju inte hjälpa att jag har ett så himla intressant liv så att media vill rapportera om det.

Eller så kanske det inte var förresten. Men hur som helst så har jag precis haft besök av en journalist med bifogad fotograf, och till helgen får ni eventuellt se min nuna på internet. Om det publiceras på internet, men i en hyfsat rikstäckande tidning (Kvällsposten), skulle det i alla fall publiceras.

Vad det handlar om tänker jag inte säga, hehe, det får ni se. Men det är i alla fall en grej som jag tycker är himla viktig, och det handlar om Amir och om autism.

Och nu är det faktiskt så, för att förtydliga rubriken, så är jag inte mediakåt. Jag är tvärtom en sån person som sätter sig längst bak i publiken för att jag inte vill att någon pratar med mig. Jag vill inte ens vara med på en sån där "dagens fråga"-grej i tidningen. Och jag har ju alltid sagt att jag inte vill visa foton på mig själv i bloggen till exempel, men vet ni vad, jag skiter i det nu. Orka ha premisser. Jag tycker det är viktigare att framföra budskap som kan hjälpa andra. Så tro inte att jag bara vill ha uppmärksamhet för det är inte det jag är ute efter. /jante

onsdag 16 december 2009

hjälp!

Nu har jag en fråga. Vad ska man köpa i julklapp till Amir? Det vore så lätt att säga att han inte bryr sig om paket och man kan bara köpa en tröja eller nåt, men grejen är att han faktiskt tycker att paket är roliga. Han brukar till och med bli glad när han har öppnat (om han lyckas öppna det), om det är något kul innuti alltså.

Så nu vill jag få till det. Jag vill hitta en perfekt grej till honom. En grej som är nyttig för honom, pedagogisk och bra för finmotorik eller grovmotorik, och kanske också för språkinlärning. Men samtidigt ska det vara roligt, som en leksak. Det ska vara något som han kan sitta med själv, utan att tröttna, något som han kan sitta med i evigheter (inte för att vi vill placera honom och slippa bry oss om vad han gör, utan för att han helt enkelt bara tycker att det är så roligt och stimulerande). Det kan vara någon "stor" grej också, som kan ge utlopp för överskottsenergi och träna t.ex balansen.

Amir älskar musik. Han gillar att bygga och sedan riva det han byggt. Han gillar att lägga former i andra former. Han gillar även "konstiga" grejer som är lite coola, saker med lustiga ljud eller ljus, visuella upplevelser. Han använder sig väldigt mycket av känselsinnet och tycker det är fascinerande att fingra på saker som har en speciell konsistens eller form (svårt att förklara). Samtidigt så har han redan massor av pedagogiska leksaker i stil med Fisher price och Play2Learn och sånt. Det är nästan svårt att hitta något som han inte har, eller något som inte liknar något han har. Han gillar att lägga pussel och nu för tiden kan han lägga upp till 30 bitar, men vi efterlyser något mer. Det ska vara något klockrent.

Så nu vill jag ha idéer. Ni som har autistiska barn, känner ett autistiskt barn, jobbar med dem eller dylikt, vad har ni gett eller vad har ni sett uppskattas? Vet ni någon webbsida med bra grejer? Och ni andra får också väldigt gärna svara, såklart!

Och jag behöver väl inte nämna att det inte ska vara dyrt.

Tips emottages mycket tacksamt!

tisdag 15 december 2009

och så var det sagt.

Jag ögnade precis igenom min blogg. Den är lite konstig. Typ verkligen upp och ner. Ett inlägg är glatt och hejsanhoppsan, och i nästa inlägg vill jag dö. Ett annat inlägg är bara tramsigt.

Man kan nog lätt tro att jag är typ manodepressiv eller nåt. Eller minst sagt har humörsvängningsproblem.

Ja. Det sistnämnda stämmer ganska bra. Men sån är jag, take it or leave it.

Jag kan ju liksom inte spela att jag är någon jag inte är.

och en rubrikjävel kan jag inte komma på heller

Det finns en sak som jag verkligen inte kan förstå. Egentligen flera saker. Men speciellt den här saken. Om man har ont i huvudet så kan man ta en huvudvärkstablett (eller vara hurtig och finna orsaken till huvudvärken istället). Om man har epilepsi så får man tegretol. Om man är rörelsehindrad så får man sjukgymnastik. Är man deprimerad så får man zoloft. Är man schizofren så får man käka zeldox. Öroninflammation, då blir det antibiotika. Är man allmänt nere eller har diverse psykiska problem så finns det terapi. Bryter du benet så gipsas det. Om man får svår svininfluensa så hamnar man i respirator.

För de allra flesta sjukdomar och symtom så finns det behandling och botemedel. Det finns ett svar på frågorna och i samma stund en lösning. Jag kan inte räkna upp många sjukdomar och handikapp som faktiskt inte har någon form av behandling som är beprövad, välanvänd och fungerar. Något som automatiskt plockas fram och sätts in med detsamma som en diagnos ges.

Men autism hör inte dit. När man får diagnos autism så står läkarna liksom mållösa. Det var det. Han har autism, nu får ni gå hem. Inget recept, ingen remiss, inget telefonnummer som man kan ringa för att få behandling. Bara "föräldrakurs, sen gå hem".

Och så står man där och har kastats ut i det okända och obotliga helt på egna ben, för läkarna kan liksom inget göra. Det finns en evidensbaserad behandlingsmetod som heter IBT. Den brukar vara populär hos läkarna, men kön dit är lång och om man av någon anledning inte är intresserad av denna metod så får man skylla sig själv. När man frågar vad man ska göra, hur man ska behandla, så får man ett halvdant svar; "han kan ju lära sig att tala med bilder". Hur ska man lära honom att tala med bilder? Man får ett telefonnummer till en logoped. Logopeden ringer tillbaka efter ett halvår. För det mesta sitter man där ute i det okända alldeles själv och hjälplös.

Jag måste säga att de som jobbar på habiliteringen är väldigt snälla och duktiga människor, och det är egentligen inte deras fel att det inte finns någon direkt kunskap om autism. De gör vad de kan göra utifrån den kunskap som finns. Men det är långt ifrån tillräckligt. Långt ifrån tillräckligt, och detta faktum är inget annat än skräckinjagande.

Idag diagnostiseras vart tusende barn med autism, att hitta de barn som har problem är ingen konst längre, därför har det blivit en ökning. Men samtidigt så händer det ingenting på vetenskapsfronten. Jag vet inte om det beror på att det inte forskas, eller att det faktiskt forskas men man kan verkligen inte komma fram till något. Det spelar dock ingen roll för mig, det får inte mig att må bättre. Jag har en son här hemma som knappt får någon som helst hjälp för sitt handikapp, då är det en klen tröst att det faktiskt forskas någonstans i ett laboratorium långt borta. Det hjälper inte honom för stunden. Det hjälper inte honom att sortera röran inne i hans huvud, eller bota hans ångest och humörsvängningar. Det får inte honom att må bättre och därför inte mig heller.

Är det inte helt sjukt? Att det sitter så många barn här i Sverige, ett av världens rikaste och mest välutvecklade i-länder, utan hjälp för sina handikapp? Till saken hör att om en vuxen person utvecklar samma problem så sätts det in mediciner och terapi. Men för ett barn kan man inte göra någonting. Och föräldrarna måste, natt som dag, bara stå maktlösa och se på när barnet mår uselt.

Det handlar liksom inte bara om kommunikationsproblem och svårigheter med socialt samspel. Det handlar om den där röran inne i huvudet. Röran som folk så lätt brukar säga kan botas med hjälp av schema. Men om den inte kan det, då kvarstår frågetecknet och samtalsämnet växlas till något trevligare.

Jag tycker bara att det är så in i helvete bisarrt att läkare bara kan stå där och säga att det inte finns någon hjälp, ingen behandling och ingen medicin. Att de kan stå och säga att det mesta kan lösas med scheman och rutiner. Att de inte förstår att problemet sitter djupare än så! Varför ska det vara så himla svårt att försöka lista ut hur den där röran kan uppkomma och hur man kan ta bort den? Eller handlar det om att det är barnens huvud, och man vill helt enkelt inte experimentera med dem?

Jag vet inte med er andra, men jag "experimenterar" hellre med Amir, än bara bevittnar hur han mår dåligt och jag kan absolut ingenting göra. Om mitt barn är sjukt så skulle jag ta det till doktorn, även om vi befann oss i Afrika och de var tvungna att ge honom någon skum örtmedicin eller skorpionlever (har skorpioner lever?) eftersom det inte fanns något annat att tillgå. Det här är inget undantag. Det handlar om viljan att hjälpa sitt barn.

Och då kan man ju undra om dessa personer, som rycker på axlarna och skakar på huvudet och släpper ner oss ensamma i avgrunden, någonsin själva har haft ett sjukt barn.

måndag 14 december 2009

Jag ska bli soc-tant!

Mäh, orka klaga hela tiden. Jag har fått veta en sak som är alldeles fantastisk. Kan fortfarande inte fatta att det är sant. Ni som har läst bloggen lite har ju hört talas om min framtidsångest. Nu ska ni få höra. När jag kom hem från London så väntade en rolig sak på mig. En sak som jag inte trodde skulle vara rolig, men som faktiskt var det. Nämligen ett antagningsbesked på studera.nu.

Ett antagningsbesked som sa att jag kom in!!! Jag kom in på socionomprogrammet! Jag var inte ens reserv, jag kom in direkt! Kan ni förstå vad det innebär? Det innebär att jag har kommit in på den utbildning som jag innerst inne har velat gå sedan jag var 11 år gammal men som jag aldrig trodde att jag skulle kunna komma in på! Efter 7 års flummande med avhopp och påhopp på diverse kurser och utbildningar som skulle vara halvdugliga substitut till min riktiga dröm, så har jag kommit in!

Och det allra störigaste är att det tydligen inte ens var svårt. Det var ju bara till att göra högskoleprovet. Tre gånger. Jag som trodde att allt hopp var ute på grund av mina betyg. Åååhh underbara högskoleprovet. Så himla bra att denna chansen finns. Skulle inte förvåna mig om alliansen vill ta bort den chansen sen någon gång. Men då har jag redan utnyttjat den! HAHA!

Så nu ska jag bli soc-kärring och jag ska gå ut ett helt program och jag ska börja jobba med ett riktigt jobb och få en riktig lön. Och det finns inga som helst tvivel om att det är detta jag vill göra eller om jag kommer klara utbildningen eller inte. Klart som fan att jag kommer klara den. Jag kommer klara den med bravur och sen kommer jag få jobb på en vecka, för alla vill anställa mig som är så jävla bra, och sen ska jag bli världens bästa soc-tant. Eller kurator, eller LSS-handläggare, eller kriminalvårdare eller behandlingsassistent, eller nåt annat stimulerande och givande och intressant där jag känner att jag gör skillnad, hjälper till och behövs. Åhhh det ska bli så kul!

Och jag måste fortfarande påpeka att detta jobb kommer passa mig som handen i handsken, och ingen som träffar mig eller får mig som handläggare kommer någonsin känna sig kränkt, felbemött eller osynlig. För jag har varit i deras sits och jag vet vad som behövs och hur man ska bete sig. Det är därför som jag kommer bli världens bästa socionom. Och herrejävlar i min gata vad det här inlägget inte blev jante men det skiter jag i för jante kan ta och dra nåt gammalt över sig när jag för en gångs skull känner mig lite pepp.

Tjo!

alive and (not) kicking

Jahaja. Så var vi här igen. Jag överlevde. Men väldigt snart kommer jag att önska att jag inte gjorde det. Det är ganska sugigt att komma hem till den bittra verkligheten efter att ha fått vara ansvarslös fjortis igen i ett par dagar. Ganska så jättesugigt att behöva gå och lägga sig klockan 21 annars klarar man inte av nästa dag, otroligt sugigt att slänga i sig en kopp kaffe under tiden som man för tusende gången plockar ner Amir från bokhyllan, och förbannat jävla extremt sugigt att sitta och fundera över om man verkligen lever ett så bra liv egentligen.

Jag har ju liksom insett skillnaden på vilket liv man skulle kunna leva och på vilket liv man lever. Samtidigt så vet jag ju att jag egentligen inte skulle vilja ha det på något annat vis, men det är ganska tråkigt att förstå att man inte ens har något val. I tre dagar så har jag fått sova totalt ostört, ätit i lugn och ro och druckit mitt kaffe utan att bli avbruten. Jag har gjort saker och sett saker för min egen skull. Bara tänkt på mig själv. En del människor har det så jämt. En del människor lever inte för någon annan än för sig själva. Tänk vilket lyxigt liv. Har dessa människor över huvud taget något att klaga på?

Som sagt, med facit i handen så skulle jag inte vilja leva så jämt. Men jag vill inte ha det så här heller. Det är så... bundet. Inrutat, tvunget, monotont. För första gången på fem år så har jag upplevt den brutala motsatsen till livet som jag lever, och förstått att mitt liv är extremt och att jag inte kan göra något åt det på många, många år. Att åka ifrån "barnen och vardagen" och sedan komma hem igen till dem är ingenting. Det handlar om att åka iväg och vara fri, till att komma hem och landa i ett fängelse. Ett jävla autism-fängelse.

Jag vill inte vara en ansvarslös fjortis, men jag vill inte heller leva i den här extrema tillvaron. Kontrasterna är alldeles för stora. Jag vill ha något mellanting, det mellanting som de flesta andra barnfamiljer har. Det mellanting där man faktiskt kan leva hyfsat normalt, göra roliga saker som alla andra gör, få vara sig själv och hinna med sig själv emellanåt, känna lite frihet under ansvar, istället för att bara känna sig som en fånge under funktionshinder.

Jag älskar att resa, jag skulle så himla gärna vilja resa mer, men jag skulle vilja ta med mig barnen. Jag skulle vilja åka till Indien och hälsa på makens familj. Jag skulle vilja åka till London, om och om igen. Jag skulle vilja åka till Disneyland i Paris och till Grekland på solsemester, till Amazonas och kolla på anacondor. Jag skulle bara vilja ta tåget upp till Gävle och hälsa på släkten. Med barnen. Jag skulle vilja gå på grillfester och gårdsfester på dagis och med grannarna, utan att behöva tänka på att jag måste hem klockan 18 annars är natten förstörd. Jag skulle bara vilja att vi kunde leva lite impulsivt och lite halvgalet trots att vi är en barnfamilj. Eller i alla fall leva normalt, ha de möjligheter som alla andra har. Men det går bara inte.

Jag älskar London, det är en fantastisk stad som jag vill att alla ska se. Just nu tänker jag väldigt mycket på att jag skulle vilja åka dit med Muneer, han skulle också älska det. Men jag skulle vilja åka dit själv med honom. Vi har inte ens varit på bröllopsresa. Hade vi varit en normal familj så kunde det ordna sig, men vi är inte en normal familj så det går inte, inte förrän vi pensionerar oss.

Vår bil är opålitlig och vi kan inte åka någonstans. Min bror har bjudit in oss till dem runt nyår men vi vågar inte ta bilen dit. Att sätta sig på tåget kommer inte på fråga. Det är bara ett exempel.

Så då sitter man här, dag ut och dag in, varje dag samma sak. Upp samma tid, ner samma tid, äta samma tid, medicin samma tid, pyjamas samma tid, tandborstning samma tid och du skulle bara våga att ta fel tandkräm på tandborsten för då får du naglar i ögonen. Glömmer du nycklarna när du ska iväg på morgonen så tar det tjugo minuter extra att komma iväg eftersom någon inte accepterar att du vänder om i dörren för att gå och hämta dem. Och så här kommer det vara tills man typ dör. Det kanske låter otacksamt, men då känns det som att tre dagars semester i världens roligaste stad är som en enda tesked extra chokladsås på glassen. Inte mer än en tesked.

Men jag kanske inte ska klaga ändå för det är ju inte alla som kommer iväg på något så kul trots allt. Jag har haft det skitbra och det känns som jag har laddat kroppen med sån där extra power bensin som de säljer på Shell, och det kommer räcka ett år eller så. Sen blir det knäckebröd och vatten för hela familjen ett bra tag, men det är det värt. Det är bara så himla tråkigt att se kontrasterna. Det är bara helt enkelt så fruktansvärt tråkigt att inse att vårt liv inte bara är extra spicy, man får en fotboja på köpet också.

Härligt.


P.S. Jag skulle vilja proppa hela bloggen full med bilder, men det är jobbigt att fixa med det i blogger så jag gör så här istället; om någon mot förmodan skulle vara intresserad av att kolla så kan ni klicka här: http://www.facebook.com/album.php?aid=132336&id=618218838&l=aa76684faa

tisdag 8 december 2009

farväl.

Jaha då åker jag iväg då, så får vi se om jag kommer tillbaka med livet i behåll. I så fall så höres vi i helgen eller nåt. Om inte så får ni helt enkelt tolka det som att jag är död.

Hej hopp.

måndag 7 december 2009

Jag vill inte dö.

Jag har helt plötsligt blivit livrädd för att dö. Jag vet inte varför, jag bara känner på mig att jag kommer dö. Eller så kommer någon annan dö. Döden lurar runt hörnet. Jag känner det, jag kan känna sådana känslor. Den där otäcka känslan någonstans i bröstet som säger att man liksom måste ta vara på livet, och att man inte ska ta saker för givet eller prata som om man lever för evigt. Om jag planerar saker, så tänker jag "jag kan ju lika gärna dö, så varför gör jag det här".

Är det inte skumt? Igår bakade jag lussekatter. Sen tänkte jag, att det är ju bra om jag dör så har jag i alla fall bakat lussekatter till jul som finns i frysen (bra info för er, då vet ni att ni har nåt till begravningskaffet).

Men jag vill ju inte dö. Det är nog mest det, att jag vill verkligen inte dö, och just därför så tänker jag hela tiden att jag kommer göra det. Jag vill liksom inte lämna allting. Även om inte jag skulle känna av det själv, så tycker jag att det är för jävligt. Onödigt liksom, och bara dumt. Och om det inte blir jag som dör så blir det någon annan. Döden kommer vi inte undan. Mig gillar den dessutom ganska mycket. Och det är just det jag tänker, att nu är det länge sen som någon dog, så då är det dags snart. Det är ganska tråkigt, jag har en klump i halsen hela tiden. Vad är det för fel på mig, varför ska jag jämt tänka konstiga tankar?

Hur som helst. Om jag dör, då ska det stå i tidningen "istället för blommor, tänk på autismforskningen". Sen vet jag inte riktigt hur man skänker pengar till autismforskningen. Kanske till RFA? Det får ni kolla upp. Och så vill jag gärna att alla ni som läser min blogg hjälper till att sprida ut till folk och komma ihåg vad jag har sagt om osynliga funktionshinder och fördomar. Ty det är mycket viktiga grejer, som mitt hjärta slår extra hårt för.

Sen skiter jag i begravningen. Och jag skiter i gravplatsen. Allt sånt där är bara ytligt och jag är liksom död, så jag bryr mig inte. Men om det ska samlas in pengar och såna där grejer, då ska det göras till autismforskningen och inget annat. Och ha inte svarta kläder på begravningen förresten. Det har jag sagt ända sen jag var liten, att det inte ska bäras svarta kläder på min begravning. Och det ska inte spelas cello, och "Härlig är jorden" ska inte spelas, för då gråter alla. Men annars bryr jag mig inte som sagt.

Varför tänker jag nu på detta? Jo, för att jag ska åka till London i morgon. Och jag ska flyga dit. Och jag har kollat på nån film där flygplanet störtade (tror det var en av de där 9/11-filmerna) och folk satt och visste att de skulle dö, och de pratade i mobiler med sina familjer. Och jag bara känner på mig att jag kommer dö. Jag packar min väska och lämnar alltihop och sticker för att ha kul och vila upp mig, men kommer inte hem.

Vore inte det så himla typiskt mig, nåt som bara skulle hända mig? Att jag har otur och att livet vänder hit och dit för mig hela tiden, det är liksom inget nytt. Därför skulle detta kännas typiskt. Det är liksom inte meningen att jag ska klara mig igenom något bara för skojs skull, det är inte meningen att jag någon gång ska få ha det roligt och lätt. Därför kommer någonting hända. Därför kommer jag att dö.

Låter jag bara tragisk nu? Säkert. Men jag kan inte låta bli att tänka det. Ibland så tänker jag till exempel att mina barn är för bra för att vara sanna. Och då kan jag samtidigt inte låta bli att tänka; om något är för bra för att vara sant, då är det oftast inte sant. För så har det varit i hela mitt liv. Därför är jag livrädd för att något kommer hända dem. Eller mig. Eller min familj. Att hela den här grejen som jag inte tror är sann, faktiskt inte är det. Det skulle vara så typiskt mig.

Jag har planerat jättelänge att jag ska åka iväg med en kompis och ha roligt ett par dagar. Uppleva julskyltningen i London liksom. Smaka på hur det låter. Men tror ni att jag är värd det? Tror ni att jag är värd det så pass mycket så att jag kan åka dit och återvända hem, med livet i behåll, och med min familjs liv i behåll här hemma?

Jag tror inte det. Fan också.

söndag 6 december 2009

Världens fulaste lussekatter


Jag är inte så bra på det här med bakning, som synes. Men till saken hör att de är skitgoda (det är Kesella vanilj som är hemligheten, om ni undrar). Ännu ett bevis på att utseendet inte har någon betydelse.

Och nu blev det här en matblogg också. Fattades bara det.


(den där fula saken längst ner till höger är det Elias som har gjort, så där kan man faktiskt inte skylla på mig)

...det var ju det jag trodde...

... att Amir skulle reagera tokigt på vaccinet. Det var ju liksom därför som man tvekade att vaccinera honom över huvud taget. Men nu kände man ju sig liksom tvungen, eftersom andra människor i detta land inte tar hänsyn till riskgrupper eller de som inte kan vaccinera sig, och inte vill vaccinera sig själva "för en liten förkylning". Då får man skydda sig själv istället helt enkelt, även om det kan vara farligt för en sådan som Amir.

Nu är det visserligen många andra barn som reagerat likadant som honom, utan att vara i någon riskgrupp och ha de problem som Amir har. Men Maria och Elias mår toppen och det känns bara... typiskt.

Han kräks som en kalv, ligger utslagen i sängen och ser ut som ett lakan i ansiktet. Allt som han får i sig kommer upp igen. Skakar och svettas om vartannat. Och samtidigt så kan han inte förklara för oss hur han mår, var han har ont och vad han behöver. Vid såna här tillfällen hatar jag autism, det är som en liten jävla tumör som bara sitter där och irriterar. Tänk om han bara kunde prata och säga att han är törstig, fryser, har ont i magen eller vad som helst. Eller kanske har ont någon helt annanstans än var vi tror. Nähä, då får man vara tankeläsare istället och försöka tolka om och om igen. Tills det blir fel för femhundrasjuttielfte gången och tills man tvättat alla täcken som finns.

Och ungen bara lider och tycker att vi är världens sämsta föräldrar som inte förstår honom och samtidigt blir frustrerad för att han inte kan förklara. Vilket skit det är för honom, vilken hopplöshet och kaos. Man vet ju själv hur det känns när man försöker prata och ingen lyssnar, när man försöker få människor att förstå utan att lyckas. Man känner sig totalt ignorerad och snudd på värdelös. Tänk att ha det så varje dag.

Nej, det är inte roligt. Och just nu kan jag inte låta bli att tänka att jag hoppas att den människa, som inte har vaccinerat sig just av den anledningen att de inte bryr sig om andra människor, blir jättesjuk och hamnar med konstgjord lunga i fyra veckor. Det kan han ha.

En läkare sa att ju värre man reagerar på vaccinet, desto värre skulle man reagerat på svinisen. Så jag ångrar inte att han fått sprutan. Inte det minsta. Känner ingen skuld. Känner just nu bara hat mot vissa skitfunktionshinder som inte har någon mening, förklaring, orsak eller inte ens någon behandling. En tumör som man ska acceptera eftersom det inte finns något svar på minsta lilla fråga. Ni kan ju gissa hur bra det känns.

fredag 4 december 2009

svinspruta done

Jaha då var äntligen hela familjen vaccinerad mot grisen. Nu är det nästan så att jag hoppas att flera tusen människor dör, så att vi inte har gått igenom det här i onödan.

Elias var jätteduktig, han skrek ingenting och ville ha fler sprutor. Amir däremot vände upp och ner på hela bvc. Gjorde både mig och karln svettiga och blåslagna, och bvc-tanten tittade på honom med bekymrad blick. Han fick bara ett litet utbrott liksom. Och jag är så innerligt glad att jag stod på mig så att vi slapp stå i kön... för jag vågar inte tänka på hur det kunde ha slutat.

Nu är det bara att vänta in biverkningar och se om ungarna börjar gå baklänges eller blir förlamade. Amir är kritvit i ansiktet, bråkar och skriker och slänger runt grejer i värsta panikattacken. Undrar hur natten kommer bli. Suck. Tror dock ändå att det är bättre än svinisen.

Trevlig helg på er.



Lusth, du får ta och maila din adress till mig eftersom du har lördagsgodis att vänta! :-)

Å jag vill att min dotter ska se ut som en fågelskrämma

När Maria föddes så tyckte jag att det var skitkul att köpa rosa kläder till henne, just för att jag liksom aldrig köpt det innan. Av någon anledning så har inte pojkarna några rosa kläder (eller, hade inte just då, nu däremot är rosa Elias favoritfärg... men han är ju bög också visserligen), en självklar anledning för vissa. Min anledning var liksom att jag helt enkelt inte bara tänkte på det. Men när Maria då föddes så var jag så stolt över att hon var en tjej, så då ville jag visa hela världen att jag minsann var mamma till en dotter. Och då klädde jag henne såklart i rosa.

Men sen började jag tänka efter lite. För det första så passade hon faktiskt inte så bra i rosa och färgen var inte så vacker om vi pratar om ljusrosa. Och för det andra så ogillade jag starkt det sättet som hon blev bemött på när hon hade rosa kläder. Det är något som bara smarta människor kan se, har jag insett, att barn blir bemötta olika beroende på vad de har för kläder.

Jag störde mig på att hon var så otroligt gullig jämt, och att pojkarna aldrig minsann varit gulliga, däremot stadiga och starka. Eventuellt var de fina eller vackra. Men Maria, hon var näpen, söt och bedårande. Som en liten docka.

Jo, jag vet ju att min dotter är underbar, såklart. Men jag gillar inte uttrycket docka. Docka associerar jag till en leksak, ett objekt som man bara tittar på för ögats fröjd. Nu vet jag självklart (jag är väl inte dum!) att det inte insinuerades att min dotter är en leksak, men däremot så insinuerades det att hennes utseende är viktigast av allt. Och när det börjar i så tidig ålder, då blir jag rädd.

Därför började jag läsa på mer och mer om genus, och nu har hon nästan inga rosa kläder. Vissa söta och gulliga grejer har hon, och hon ser helt enkelt bedårande ut i dem, det kan jag hålla med om, men dessa kläder får hon bara ha på sig när det är fest. För jag vill inte att min dotter ska lära sig i så förbaskat tidig ålder att det är viktigt att se söt ut. När hon har könsneutrala kläder på sig så tjatas det inte om att hon är söt. Jag tycker det känns betryggande att hon istället uppskattas som person.

När jag lämnar henne på dagis så får hon aldrig höra att hon är så söt och har så fina kläder på sig idag. Hon springer in i leken och kan röra sig obegränsat eftersom hon har mjuka och bekväma kläder på sig. Ingen tajt röv som är i vägen och ingen låg midja som hela tiden måste dras upp, inga hårspännen som måste rättas till och inga halsband som trasslar in sig i utklädningskläderna (nu håller hon inte på med utklädningskläder ännu, men alltså, fatta min poäng). Och hon får komplimanger för att hon är nyfiken, orädd och bestämd. Det är sådant jag vill höra om min tjej.

Det bekymrar mig dock att hon är den enda tjejen på dagiset som ser ut så. Alla föräldrar får såklart göra som de vill, men jag undrar om de har tänkt på hur mycket de begränsar sina barn. Jag tycker synd om flickstackarna, och till saken hör att många pedagoger tycker synd om dem också. Jag har till och med hört någon säga saker som "va synd att *** måste ha så tajta byxor på sig, ser du hur jobbigt det är för henne att klättra upp för rutschkanan".

Men för vissa föräldar är det tydligen så fantastiskt viktigt att barnen ska se söta ut, speciellt flickorna. Om man som mamma inte vill att ens dotter ska vara söt, då är man bara konstig. Jag har fått höra att jag är rentav dum i huvudet för att jag hellre vill att min dotter ska se ut som en fågelskrämma. Men jag säger då det; om hon ser ut som en fågelskrämma men blir uppmärksammad för sin personlighet, då är det tamejfan mycket bättre än om hon ser ut som en prinsessa och bara är en prinsessa och inget annat i andras ögon.

Sen tycker jag visserligen inte att min dotter ser ut som en fågelskrämma ändå, även om hon har gröna, röda, turkosa och lila retrokläder på sig och ytterst få hårspännen eller glitter. Och jag hoppas att jag kan lyckas förmedla det till henne också, att det inte spelar någon roll hur man ser ut och vad man har för kläder, att huvudsaken är att man mår bra, känner sig fri att göra vad man vill och kan utagera sin egen personlighet utan begränsningar.

Det är synd att det är så få föräldrar som vill det bästa för sitt barn, eftersom de hellre bryr sig om normer, andras åsikter och sin egen fåfänga. Och det är förkastligt att det även ska gå ut över våra barn.

Det kanske är dags att inse att även en liten sak som en rosa glittertröja eller en svart batman-keps kan göra enorm skillnad?

onsdag 2 december 2009

men vi glömmer ju inte heller Knutby.

Okej, jag kan nu bara säga två saker som jag redan har vetat men som ingen köper när jag säger det.

1) Man kan inte vara på den säkra sidan bara för att man lämnar sina barn i händerna på kristna människor.
2) Man har rätt att ha olustiga tankar över män som jobbar på förskola.

Läs och njut. Att det hände på en förskola i Jönköping gör inte saken bättre. Brrrrrr.

(ja jag bor i Jönköping alltså, för er som inte visste det, finns ingen mening med att hålla det hemligt längre)

männen älskar julen för att det är kvinnan som fixar den...?

"Såhär i advent och juletid kan vi ju skänka en tanke åt alla de miljoner kvinnor som bakar, städar, pyntar och gör fint utan att få ett skit tillbaka för att de anses för självklara."

Så skrev min bror i sin Facebook-uppdatering och det är ju såklart klockrent, men tyvärr är det ju också något som de flesta aldrig tänker på. Eftersom det är så självklart.

Min egen mamma var en sån där människa som älskade julen och som alltid kämpade in i det sista för att göra den så fantastisk som möjligt. För oss barn och för hela familjen. Och jag tycker verkligen hon lyckades. Den var alltid perfekt, och något som man såg fram emot hela året. Det slog aldrig fel, traditionerna var stenhårda, allting skulle vara likadant varje år. Det skulle dofta likadant, man skulle äta samma mat och göra samma saker, enligt ett strikt schema som inte fick rubbas (och så undrar man varifrån Amir fått sin autism!). När allting var likadant så var det perfekt. Och min mamma kämpade såklart för att det skulle förbli så. Hon kämpade så mycket, så att hon dog mitt i alltihop, mitt i juletid.

Och så här efteråt kan man ju fundera på hur mycket uppskattning man egentligen visade henne för allting som hon gjorde. För det var ju bara hon som gjorde det. Vi andra hjälpte inte till någonting. Vi tjatade på henne om hur det skulle vara, vad vi ville ha, varför vi ville ha det så. Vi blev sura och trotsiga om det var något som hon inte ställde upp på. När hon någon gång domderade tillbaka om varför vi prompt skulle ha dopp i grytan när det ändå är ingen som gillar det, så svarade vi bara "för att det är jul och då ska det va så!".

Och mamma ställde upp. Och vi tog det som en självklarhet. Hon bakade minst tio olika sorters kakor och bullar, samtidigt som hon försökte vara glad och lyssna på julskivor i köket. Vi kom in med jämna mellanrum och "kontrollerade" med våra tindrande ögon att hon fixade just den kakan som vi ville ha. Hon gjorde köttbullar, kroppkakor, jansons frestelse, knäck, kola, ischoklad och finska pinnar. Samtidigt som hon rännde i affärerna efter de perfekta presenterna, jobbade mer än heltid på biblioteket och såg till så att den vanliga vardagen fortlöpte som den skulle. Medans vi bara såg på, njöt och väntade på tomten.

Ett år deklarerade mamma att hon inte ville ha någon tomte. Hon ville inte ha någon julgran och hon ville knappt köpa julklappar. Hon skulle köpa färdigmat i affären och absolut inte baka en massa. Hon skulle inte baka pepparkakor, för de blev ju aldrig uppätna. Chokladrutor var det ju ingen som gillade, för att inte tala om ischokladen som alltid blev stående långt efter nyår. Hon berättade att hon tyckte att hon arbetade så mycket bara för sakens skull, och att hon var trött på det.

Hon möttes av ramaskri. "Men det är ju tradition!!!" skrek vi, och bölade om vartannat att nu skulle det inte bli någon riktig jul om hon gjorde på det här viset. Mamma försökte förklara att meningen med julen är inte att man ska stressa ihjäl sig och baka kakor som ingen äter upp. Meningen är att man ska tänka på de som har det svårt och vara tacksam för att Jesus föddes. Det gick in i ena örat och ut genom det andra på oss; fyra förpubertala och pubertala skitungar som stampade i golvet och muttrade att hon var så orättvis.

Och mamma gav med sig, med villkoret att vi skulle hjälpa henne med julgodiset (det var ju faktiskt roligt). Och sen var hon där igen, och fortsatte likadant, år efter år, fram till den 18 december 2004 då hennes kropp gav upp och hon dog. Nästa dag hade hon planerat att julstäda. Det hade blivit hennes 30:e julstädning. 30 jular i samma anda. Utan att få något för det.

För jag kan inte minnas att vi var speciellt tacksamma. Jag kan bara minnas att allting bara togs för givet. Och nu kan jag bara tänka på att min bror säkert tänkte samma sak när han skrev den där facebook-uppdateringen. Och jag kan nu inte sluta tänka på alla andra mammor runt om på jorden som just nu går igenom samma sak. Med bortskämda ungar, och kanske även med en karl som jobbar över till klockan 21 dagen innan julafton, lägger sig på soffan och sover efter julbordet, och grymtar att han inte är så sugen på att ta emot besök ifrån släktingarna, och att julsnapsen som inhandlades minsann var fel sort.

Är du en sådan mamma, fru eller sambo? Eller har du en sådan mamma själv? Känner du någon? Gör då så här att skänk dem inte bara en tanke, utan visa lite uppskattning. Allting som dessa kvinnor gör, det gör de inte för sin egen skull, utan för sin familj. Mammor har en tendens till att dubbelarbeta, året runt och framför allt på jul. Alltför ofta, utan att få något för det.

Ofta tänker vi kvinnor säkert att vi aldrig ska bli sådana mammor eller fruar själva. Jag har också tänkt det. Jag har väldigt ofta tänkt att jag måste passa mig så att jag inte dubbelarbetar och går in i väggen. Jag har tänkt att jag måste stå på mig, så att allting som sker i det här hemmet är rättvist och jämställt. Jag vet att många kvinnor tänker likadant och har samma visioner. Men sedan händer det tyvärr, nästan lika ofta, att man hamnar där ändå, en månad innan jul. Man vill göra så mycket för sin familj. Man vill vara den perfekta mamman, hustrun, sambon, arbetskamraten, väninnan. Samtidigt som mannen i hushållet enbart behöver koncentrera sig på sitt och tar allt annat med ro. Är det inte så? Kvinnor stragglar från ett underläge med hopp om att bli uppskattad och lika högt värderad som de ärade männen. Och detta märks framför allt vid jul.

Jag vet att många älskar att baka, pynta, städa och fixa. Att många inte alls gör det med samtida ont i magen. Men jag tycker ändå att det är fruktansvärt när det inte visas någon uppskattning. Är det någon som ska uppskattas så är det kvinnan! Alla kvinnor. Mammor eller ej. Kvinnor är ju faktiskt bäst.

God jul på er.
(så har jag det sagt)

tisdag 1 december 2009

någon kanske är godissugen

Jag tänker att jag vill slå vad.

Jag har fått en bokad tid för vaccinering av Amir (och de andra ungarna) på fredag. Det är den fjärde bokade tiden jag får, tre tider har blivit avbokade pga vaccinbrist. Nu hade sköterskan ett hopp om den här tiden. Det har inte jag.

Ska vi slå vad att den också kommer bli avbokad? Eller kanske att Amir kommer få svininfluensa före jul? I potten ligger en påse Tom & Jerry lördagsgodis. Någon som vill anta?

Det blir lajbans det här.