måndag 14 december 2009

alive and (not) kicking

Jahaja. Så var vi här igen. Jag överlevde. Men väldigt snart kommer jag att önska att jag inte gjorde det. Det är ganska sugigt att komma hem till den bittra verkligheten efter att ha fått vara ansvarslös fjortis igen i ett par dagar. Ganska så jättesugigt att behöva gå och lägga sig klockan 21 annars klarar man inte av nästa dag, otroligt sugigt att slänga i sig en kopp kaffe under tiden som man för tusende gången plockar ner Amir från bokhyllan, och förbannat jävla extremt sugigt att sitta och fundera över om man verkligen lever ett så bra liv egentligen.

Jag har ju liksom insett skillnaden på vilket liv man skulle kunna leva och på vilket liv man lever. Samtidigt så vet jag ju att jag egentligen inte skulle vilja ha det på något annat vis, men det är ganska tråkigt att förstå att man inte ens har något val. I tre dagar så har jag fått sova totalt ostört, ätit i lugn och ro och druckit mitt kaffe utan att bli avbruten. Jag har gjort saker och sett saker för min egen skull. Bara tänkt på mig själv. En del människor har det så jämt. En del människor lever inte för någon annan än för sig själva. Tänk vilket lyxigt liv. Har dessa människor över huvud taget något att klaga på?

Som sagt, med facit i handen så skulle jag inte vilja leva så jämt. Men jag vill inte ha det så här heller. Det är så... bundet. Inrutat, tvunget, monotont. För första gången på fem år så har jag upplevt den brutala motsatsen till livet som jag lever, och förstått att mitt liv är extremt och att jag inte kan göra något åt det på många, många år. Att åka ifrån "barnen och vardagen" och sedan komma hem igen till dem är ingenting. Det handlar om att åka iväg och vara fri, till att komma hem och landa i ett fängelse. Ett jävla autism-fängelse.

Jag vill inte vara en ansvarslös fjortis, men jag vill inte heller leva i den här extrema tillvaron. Kontrasterna är alldeles för stora. Jag vill ha något mellanting, det mellanting som de flesta andra barnfamiljer har. Det mellanting där man faktiskt kan leva hyfsat normalt, göra roliga saker som alla andra gör, få vara sig själv och hinna med sig själv emellanåt, känna lite frihet under ansvar, istället för att bara känna sig som en fånge under funktionshinder.

Jag älskar att resa, jag skulle så himla gärna vilja resa mer, men jag skulle vilja ta med mig barnen. Jag skulle vilja åka till Indien och hälsa på makens familj. Jag skulle vilja åka till London, om och om igen. Jag skulle vilja åka till Disneyland i Paris och till Grekland på solsemester, till Amazonas och kolla på anacondor. Jag skulle bara vilja ta tåget upp till Gävle och hälsa på släkten. Med barnen. Jag skulle vilja gå på grillfester och gårdsfester på dagis och med grannarna, utan att behöva tänka på att jag måste hem klockan 18 annars är natten förstörd. Jag skulle bara vilja att vi kunde leva lite impulsivt och lite halvgalet trots att vi är en barnfamilj. Eller i alla fall leva normalt, ha de möjligheter som alla andra har. Men det går bara inte.

Jag älskar London, det är en fantastisk stad som jag vill att alla ska se. Just nu tänker jag väldigt mycket på att jag skulle vilja åka dit med Muneer, han skulle också älska det. Men jag skulle vilja åka dit själv med honom. Vi har inte ens varit på bröllopsresa. Hade vi varit en normal familj så kunde det ordna sig, men vi är inte en normal familj så det går inte, inte förrän vi pensionerar oss.

Vår bil är opålitlig och vi kan inte åka någonstans. Min bror har bjudit in oss till dem runt nyår men vi vågar inte ta bilen dit. Att sätta sig på tåget kommer inte på fråga. Det är bara ett exempel.

Så då sitter man här, dag ut och dag in, varje dag samma sak. Upp samma tid, ner samma tid, äta samma tid, medicin samma tid, pyjamas samma tid, tandborstning samma tid och du skulle bara våga att ta fel tandkräm på tandborsten för då får du naglar i ögonen. Glömmer du nycklarna när du ska iväg på morgonen så tar det tjugo minuter extra att komma iväg eftersom någon inte accepterar att du vänder om i dörren för att gå och hämta dem. Och så här kommer det vara tills man typ dör. Det kanske låter otacksamt, men då känns det som att tre dagars semester i världens roligaste stad är som en enda tesked extra chokladsås på glassen. Inte mer än en tesked.

Men jag kanske inte ska klaga ändå för det är ju inte alla som kommer iväg på något så kul trots allt. Jag har haft det skitbra och det känns som jag har laddat kroppen med sån där extra power bensin som de säljer på Shell, och det kommer räcka ett år eller så. Sen blir det knäckebröd och vatten för hela familjen ett bra tag, men det är det värt. Det är bara så himla tråkigt att se kontrasterna. Det är bara helt enkelt så fruktansvärt tråkigt att inse att vårt liv inte bara är extra spicy, man får en fotboja på köpet också.

Härligt.


P.S. Jag skulle vilja proppa hela bloggen full med bilder, men det är jobbigt att fixa med det i blogger så jag gör så här istället; om någon mot förmodan skulle vara intresserad av att kolla så kan ni klicka här: http://www.facebook.com/album.php?aid=132336&id=618218838&l=aa76684faa

3 kommentarer:

Sara sa...

när jag var på konferens med jobbet i sept och kom hem upplevde jag nått liknande
det blev så uppenbart vilken skillnad det är på mitt liv och deras liv, även de som har barn

camoo sa...

E - så länge du ser vardagen som ett fängelse kommer det att vara det. Det finns ljusglimtar i ditt liv och du måste hitta dem. det tar tid, men de finns.
Jag vet
för jag har hittat några
Jag kan falla tillbaka till att mitt liv är ett fängelse, jag vill inte ha det så här, etc, men jag hittar alltid upp igen.
Livet är en bergochdalbana och det gäller att ta vara på det roliga.
Men jag förstår dig - det tar tid - och jag hoppas att du kommer till den tid då livet är lite ljusare och inte ett vardagsfängelse.

Elisabet sa...

mmm jag ser ljusglimtar, hela tiden. Men ibland känns det liksom mörkt. Sen vet jag att det inte alltid behöver vara så och att det faktiskt finns lösningar, men det som är irriterande är att man liksom aldrig har något val utan bara måste göra det bästa av situationen. Jag hatar att inte ha något val, att vara maktlös. När jag känner att jag kan kontrollera något själv så är det lättare att se ljusglimtar. Därför blev det där med socionomutbildningen en väldigt stor ljusglimt, för att det var något jag kunde påverka själv :-)