fredag 4 december 2009

Å jag vill att min dotter ska se ut som en fågelskrämma

När Maria föddes så tyckte jag att det var skitkul att köpa rosa kläder till henne, just för att jag liksom aldrig köpt det innan. Av någon anledning så har inte pojkarna några rosa kläder (eller, hade inte just då, nu däremot är rosa Elias favoritfärg... men han är ju bög också visserligen), en självklar anledning för vissa. Min anledning var liksom att jag helt enkelt inte bara tänkte på det. Men när Maria då föddes så var jag så stolt över att hon var en tjej, så då ville jag visa hela världen att jag minsann var mamma till en dotter. Och då klädde jag henne såklart i rosa.

Men sen började jag tänka efter lite. För det första så passade hon faktiskt inte så bra i rosa och färgen var inte så vacker om vi pratar om ljusrosa. Och för det andra så ogillade jag starkt det sättet som hon blev bemött på när hon hade rosa kläder. Det är något som bara smarta människor kan se, har jag insett, att barn blir bemötta olika beroende på vad de har för kläder.

Jag störde mig på att hon var så otroligt gullig jämt, och att pojkarna aldrig minsann varit gulliga, däremot stadiga och starka. Eventuellt var de fina eller vackra. Men Maria, hon var näpen, söt och bedårande. Som en liten docka.

Jo, jag vet ju att min dotter är underbar, såklart. Men jag gillar inte uttrycket docka. Docka associerar jag till en leksak, ett objekt som man bara tittar på för ögats fröjd. Nu vet jag självklart (jag är väl inte dum!) att det inte insinuerades att min dotter är en leksak, men däremot så insinuerades det att hennes utseende är viktigast av allt. Och när det börjar i så tidig ålder, då blir jag rädd.

Därför började jag läsa på mer och mer om genus, och nu har hon nästan inga rosa kläder. Vissa söta och gulliga grejer har hon, och hon ser helt enkelt bedårande ut i dem, det kan jag hålla med om, men dessa kläder får hon bara ha på sig när det är fest. För jag vill inte att min dotter ska lära sig i så förbaskat tidig ålder att det är viktigt att se söt ut. När hon har könsneutrala kläder på sig så tjatas det inte om att hon är söt. Jag tycker det känns betryggande att hon istället uppskattas som person.

När jag lämnar henne på dagis så får hon aldrig höra att hon är så söt och har så fina kläder på sig idag. Hon springer in i leken och kan röra sig obegränsat eftersom hon har mjuka och bekväma kläder på sig. Ingen tajt röv som är i vägen och ingen låg midja som hela tiden måste dras upp, inga hårspännen som måste rättas till och inga halsband som trasslar in sig i utklädningskläderna (nu håller hon inte på med utklädningskläder ännu, men alltså, fatta min poäng). Och hon får komplimanger för att hon är nyfiken, orädd och bestämd. Det är sådant jag vill höra om min tjej.

Det bekymrar mig dock att hon är den enda tjejen på dagiset som ser ut så. Alla föräldrar får såklart göra som de vill, men jag undrar om de har tänkt på hur mycket de begränsar sina barn. Jag tycker synd om flickstackarna, och till saken hör att många pedagoger tycker synd om dem också. Jag har till och med hört någon säga saker som "va synd att *** måste ha så tajta byxor på sig, ser du hur jobbigt det är för henne att klättra upp för rutschkanan".

Men för vissa föräldar är det tydligen så fantastiskt viktigt att barnen ska se söta ut, speciellt flickorna. Om man som mamma inte vill att ens dotter ska vara söt, då är man bara konstig. Jag har fått höra att jag är rentav dum i huvudet för att jag hellre vill att min dotter ska se ut som en fågelskrämma. Men jag säger då det; om hon ser ut som en fågelskrämma men blir uppmärksammad för sin personlighet, då är det tamejfan mycket bättre än om hon ser ut som en prinsessa och bara är en prinsessa och inget annat i andras ögon.

Sen tycker jag visserligen inte att min dotter ser ut som en fågelskrämma ändå, även om hon har gröna, röda, turkosa och lila retrokläder på sig och ytterst få hårspännen eller glitter. Och jag hoppas att jag kan lyckas förmedla det till henne också, att det inte spelar någon roll hur man ser ut och vad man har för kläder, att huvudsaken är att man mår bra, känner sig fri att göra vad man vill och kan utagera sin egen personlighet utan begränsningar.

Det är synd att det är så få föräldrar som vill det bästa för sitt barn, eftersom de hellre bryr sig om normer, andras åsikter och sin egen fåfänga. Och det är förkastligt att det även ska gå ut över våra barn.

Det kanske är dags att inse att även en liten sak som en rosa glittertröja eller en svart batman-keps kan göra enorm skillnad?

8 kommentarer:

gladmymlan sa...

så sant så sant...men som för min egen del, som "bara" fått tre pojkar fastän jag bääädly ville ha en tjeja, skulle garanterat klä ut min stackars tös, (om jag nånsin fick nån) till en prinsessa i glittrig ballerina klänning till vardags, tiara o smink.-)))

skämt åsido, jag är en av dom som alltid säger till alla flickor att dom är söta som prinsessor, och till killarna att dom är såå stora och tuffa:-)

men det är ju vad dom vill höra. lite är det väl felvänt allting, men lite är ju att könen är konstruerade på det viset.

mina söner skulle ALDRIG ex få leksaks-vapen, icke över min tröskel..detta höll jag, länge, men vad händer när vi går ut i skogen? jo första bästa pinne blir till ett gevär, PANG PANG säger två åringen o flinar stort..

jag är inte så säker på att det är vi vuxna som får barnen att "bli" nåt dom inte är.
många (inte alla) flickor är "flickiga" och gillar att ha fina klänningar på sig och vara små prinsessor.-)

allt är ju personlighet, vissa av mina kompisars döttrar, är den ena dottern helt galen, och ska ha trollspö o slöja till allt, medans den andra dottern är som en bonna dotter med keps o hänglsebyxor:-))

själv var jag det senare, trots att mamma faktsikt försökte tvinga på mej klänning o sånt, så blev det gummistövlar o jeans o kortklippt hår i slutändan för mej:-)

så det finns olika sätta att se det.

Jemima sa...

Jag håller inte alls med. :)
Alltså, såklart ingen ska hämmas av sina kläder, men varför inte väja plagg som BÅDE är söta och bekväma? Jag tror att tjejer kan få bättre självförtroende av att ofta få höra att de är söta.

Oavsett vad du och andra gör KOMMER Maria förr eller senare att inse att utseendet har betydelse.

För det har det, kom inte och säg annat! Helt klart spelar ju utseendet roll för ens chanser att t.ex få jobb, få en partner osv.

MEN nästan ännu större betydelse har ett gott självförtroende. Tror man själv att man ser bra ut - då gör man det också i andras ögon. Jag vet av egen erfarenhet...

Jag har alltid klätt Lydia i relativt "tjejiga" kläder och kommer defintivt fortsätta med det så känge hon vill förstås. Själv hade jag pojkkläder som liten och dessutom pojkfrisyr. Jag minns än idag hur HENSKT det var när alla påpekade hur lik jag var min bror och kallade mig "Lill-Daniel", och barn i skolan frågade om jag var en flicka eller en pojke. Traumatiska minnen på hög nivå!!

Elisabet sa...

Nä jag tror det är tvärtom, att flickor får sämre självförtroende av att ofta få höra att de är söta, för då tror de (omedvetet) att de inte är något annat. Flickor som inte får höra lika ofta att de är söta lär sig att uppskatta sig själva för dem de ÄR som person och inget annat och det är ju betydligt bättre för självförtroendet. Jag känner många som varit dockor under hela uppväxten och de har jättedåligt självförtroende, vilket man får när man inser att man inte kan möta världen bara genom att vara snygg.

Jo utseende har betydelse i livet och världen. Men betyder det att det är rätt? Betyder det att det är något som vi måste bekräfta och spela vidare på? Det är en idiotisk idé som någon kommit på att utseende har betydelse, och den idén kommer ju knappast förintas om vi hela tiden accepterar den. Man kan få en partner utan att vara snygg. Jag är ett levande bevis på det :-D

Att hela tiden kommentera barn för deras utseende är inte bara dåligt för dem själva utan även för barnen runt omkring. När jag var liten så var det ingen tvekan om att jag var tjej tex, jag hade massor med lila och rosa och blommor och hjärtan, men omkring mig fanns det andra supersöta tjejer som ALLTID fick ALL uppmärksamhet, bara för att de var så evinnerligt söta och inget annat (för vad _jag_ hade innanför pannbenen det räknades liksom inte) och det slog minst sagt hårt på mig och alla andra gråa möss som inte hade något märkvärdigt utseendemässigt.

Det är helt sjukt och jag fattar inte att man som förälder tycker det är ok att låta det fortlöpa. Någonstans måste man ju börja för att få en förbättring?

Elisabet sa...

gladmymlan - jag tror också att det handlar mycket om personlighet, men långt ifrån alltid... Jag önskar dock att det alltid kunde handla om personlighet, att alla skulle få vara som de är utan alla dessa försök till att pressa in barn i mallar som de kanske inte vill eller kan höra hemma i.

Jemima sa...

Nej jag håller fortfarande inte med. Självförtroendet växer av beröm - på ALLA plan. Bara för att man ofta säger att nån är söt innebär väl per automatik att man inte säger annat positivt också? Om jag lika ofta säger till barnen att de är söta/fina/snygga whatever, som att de är duktiga på att rika/cykla/springa whatever, så förstärks ju deras självförtroende på alla plan. Att aldrig säga att de är söta för att de ska få bättre självförtroende tror jag ger rakt motsatt effekt!

Elisabet sa...

Att självförtroendet växer av beröm är en myt... Det finns så många människor som har vittnat om motsatt effekt vid upprepat beröm. Självklart tycker jag att beröm är bra för barnet i viss mån, men då tycker jag också att det ska handla om vettiga saker som barnet kan få användning för själv, inte om ytliga saker som utseende. Jag tror också väldigt mycket på att bekräfta barnet och ge beröm för dess personlighet och inte för prestationer. Har också hört om många människor som fått massor av beröm för prestationer och sedan mötts av motsatsen i framtiden = magplask. För att inte tala om alla de som blivit omhuldade pga söthet och sedan mött den bittra verkligheten där det faktiskt spelar roll vad man GÖR också.
Jag tänker absolut inte att man aldrig ska ge beröm för sitt barn för det känns nog lite konstigt, men jag tycker det är viktigt att det inte görs så mycket inför _andra_ barn. Det är nog egentligen det som jag tycker är viktigast... Allra sämst självförtroende får man nämligen när man hela tiden ser andra få beröm och blir uppmärksammade för saker som man inte kan uppnå själv. Då spelar det heller ingen roll hur mycket föräldrarna bekräftar en, tyvärr. Därför tycker jag att man ska spara på beröm vitt och brett (med det alltså inte sagt att man ALDRIG ska berömma dem) och istället koncentrera sig på att bekräfta och uppmuntra barnen.

Jag kommer säkert säga till Maria massor med gånger att hon är söt, för det tycker jag ju, och hon kommer säkert att komma hem nån gång och gnälla om att hon inte är det och då svarar man ju så. Men jag vet tyvärr som sagt att det inte spelar nån roll vad föräldrarna säger i den åldern. Hur mycket de än säger det. Eftersom omvärlden bevisar motsatsen. Men sen kan det ju också kanske bli så att ALLA tycker att Maria är jättesöt och att hon får massor med killar som hänger efter henne, who knows, och då tror jag också det kan vara dumt för hennes del eftersom hon kanske tappar tron på sina personliga egenskaper och börjar tro att utseendet är allt.

Det är betydligt viktigare att ge komplimanger för personligheten, i alla lägen, för det kommer man längre med i framtiden. Men sen är det också så, att om en person har byggt upp ett dåligt självförtroende under uppväxten och kanske har lättare för att bygga ett dåligt sådant pga någon personlig egenskap, så kommer det egentligen inte spela någon roll varken till eller från om hur personen bemöts för självförtroendet kommer sabbas ändå. Det kan sabbas av många många fler orsaker som man kanske inte tänker på i första hand.

puh.

Jemima sa...

Jag håller fortfarande inte med. :) Har läst mycket om detta och alla studier jag läst bekräftar att uppmuntran och beröm ökar inlärandet och självförtroendet. Att de som aldrig får beröm t.ex i skolan presterar sämre än de som får beröm. Så jag fortsätter nog som jag gjort - det känns för övrigt mest naturligt. Gör barnen nåt bra, kan de nåt bra - ska de få känna sig stolta över det! Jag hatar jantelagen. Så typiskt svensk... :) Jag har själv fått 100% stöd och massor av beröm från allt mellan himmel och jord från föräldrarna och det tror jag är orsaken till att jag trots många år av mobbing kom igenom det med samma starka självförtroende i behåll.

Elisabet sa...

Det där var intressant, jag har konstigt nog läst studier som visar att mobbade barn får bättre självförtroende (förvisso i framtiden) och blir mer framgångsrika än icke-mobbade :-) Man kan ju undra varför. Nu menar jag såklart inte att man ska mobba sina barn, hahaha... jag bara menar att ständig beröm kanske inte alltid är bäst? Du kan ju ta en titt på din make också... Jag har aldrig träffat nån som blivit så "kritikerrosad" under hela sin uppväxt som han, och hans självförtroende är väl inget att hänga i julgranen.

Jag tror det är väldigt individuellt, det har mycket med personlighet att göra, vad som funkar på ett barn funkar inte på ett annat och därför ska man tänka efter både en och två gånger angående hur man bemöter dem. Det gäller både beröm och komplimanger och det här med att pressa in i könsroller. Det kan få så väldigt knasiga konsekvenser.

Å nej jag hatar jante också, det är absolut inte så jag menar. Döda jante :-D Man ska ju inte gå runt och hysha om att barnen är duktiga eller så, och lära dem att man inte får "skryta" eller så. Jag menar helt enkelt att man ska vakta sin tunga när man ger beröm inför andra barn och att man inte ska vara så extremt fixerad vid utseende, söt och gullig hit och dit.

För övrigt, det här med utseende menar jag ju också såklart att det ses som självklart att man ska överösa flickor med beröm om hur de ser ut, men aldrig pojkar. Det är bara flickor som får höra att de är söta (eller inte får höra det) men för pojkar nämns det ytterst sällan. Och pojkar har betydligt bättre självförtroende än flickor, kan det ha att göra med att de inte lärt sig från bebisben att utseende är viktigt? Dessutom är det ju elakt att bara berömma en dotter för hur hon ser ut men aldrig hennes bror, killen kan ju faktiskt också ta illa upp och fundera på om inte han också är söt. Och med flickor blir det så extremt att de måste lära sig att vara fina. För tjejer vill ju vara fina, det är klart att man vill vara fin när man märker att man får komplimanger för det. Det är så jag menar...
(kanske lite oklart...)