måndag 7 december 2009

Jag vill inte dö.

Jag har helt plötsligt blivit livrädd för att dö. Jag vet inte varför, jag bara känner på mig att jag kommer dö. Eller så kommer någon annan dö. Döden lurar runt hörnet. Jag känner det, jag kan känna sådana känslor. Den där otäcka känslan någonstans i bröstet som säger att man liksom måste ta vara på livet, och att man inte ska ta saker för givet eller prata som om man lever för evigt. Om jag planerar saker, så tänker jag "jag kan ju lika gärna dö, så varför gör jag det här".

Är det inte skumt? Igår bakade jag lussekatter. Sen tänkte jag, att det är ju bra om jag dör så har jag i alla fall bakat lussekatter till jul som finns i frysen (bra info för er, då vet ni att ni har nåt till begravningskaffet).

Men jag vill ju inte dö. Det är nog mest det, att jag vill verkligen inte dö, och just därför så tänker jag hela tiden att jag kommer göra det. Jag vill liksom inte lämna allting. Även om inte jag skulle känna av det själv, så tycker jag att det är för jävligt. Onödigt liksom, och bara dumt. Och om det inte blir jag som dör så blir det någon annan. Döden kommer vi inte undan. Mig gillar den dessutom ganska mycket. Och det är just det jag tänker, att nu är det länge sen som någon dog, så då är det dags snart. Det är ganska tråkigt, jag har en klump i halsen hela tiden. Vad är det för fel på mig, varför ska jag jämt tänka konstiga tankar?

Hur som helst. Om jag dör, då ska det stå i tidningen "istället för blommor, tänk på autismforskningen". Sen vet jag inte riktigt hur man skänker pengar till autismforskningen. Kanske till RFA? Det får ni kolla upp. Och så vill jag gärna att alla ni som läser min blogg hjälper till att sprida ut till folk och komma ihåg vad jag har sagt om osynliga funktionshinder och fördomar. Ty det är mycket viktiga grejer, som mitt hjärta slår extra hårt för.

Sen skiter jag i begravningen. Och jag skiter i gravplatsen. Allt sånt där är bara ytligt och jag är liksom död, så jag bryr mig inte. Men om det ska samlas in pengar och såna där grejer, då ska det göras till autismforskningen och inget annat. Och ha inte svarta kläder på begravningen förresten. Det har jag sagt ända sen jag var liten, att det inte ska bäras svarta kläder på min begravning. Och det ska inte spelas cello, och "Härlig är jorden" ska inte spelas, för då gråter alla. Men annars bryr jag mig inte som sagt.

Varför tänker jag nu på detta? Jo, för att jag ska åka till London i morgon. Och jag ska flyga dit. Och jag har kollat på nån film där flygplanet störtade (tror det var en av de där 9/11-filmerna) och folk satt och visste att de skulle dö, och de pratade i mobiler med sina familjer. Och jag bara känner på mig att jag kommer dö. Jag packar min väska och lämnar alltihop och sticker för att ha kul och vila upp mig, men kommer inte hem.

Vore inte det så himla typiskt mig, nåt som bara skulle hända mig? Att jag har otur och att livet vänder hit och dit för mig hela tiden, det är liksom inget nytt. Därför skulle detta kännas typiskt. Det är liksom inte meningen att jag ska klara mig igenom något bara för skojs skull, det är inte meningen att jag någon gång ska få ha det roligt och lätt. Därför kommer någonting hända. Därför kommer jag att dö.

Låter jag bara tragisk nu? Säkert. Men jag kan inte låta bli att tänka det. Ibland så tänker jag till exempel att mina barn är för bra för att vara sanna. Och då kan jag samtidigt inte låta bli att tänka; om något är för bra för att vara sant, då är det oftast inte sant. För så har det varit i hela mitt liv. Därför är jag livrädd för att något kommer hända dem. Eller mig. Eller min familj. Att hela den här grejen som jag inte tror är sann, faktiskt inte är det. Det skulle vara så typiskt mig.

Jag har planerat jättelänge att jag ska åka iväg med en kompis och ha roligt ett par dagar. Uppleva julskyltningen i London liksom. Smaka på hur det låter. Men tror ni att jag är värd det? Tror ni att jag är värd det så pass mycket så att jag kan åka dit och återvända hem, med livet i behåll, och med min familjs liv i behåll här hemma?

Jag tror inte det. Fan också.

12 kommentarer:

gladmymlan sa...

men kära människa, är du min tvillingsjäl eller?? allt du skriver (förutom resan till London då, för jag kommer fan inte iväg nånstans) skulle jag kunnat skriva.
du sätter verkligen ord på mina tankar, fräänt!

fast bara så du vet, så dör du inte. du kommer komma hem o käka torra lussebullar o tänka va fan tänkte jag så för?

själv vill jag heller inte dö. fast i nästa stund tänka , men är det här LIVET. trettioplus tre barns mamma som lever för att städa o laga middag typ....

hjärnan är märklig..
kramen o ha så jäkla kul i London, är lite avis.

Elisabet sa...

Tack ska du ha, trevligt att höra att man inte är ensam om att vara paranoid. Eller vad det nu kan kallas.
Jag kommer nog inte iväg verkar det som, för jag hittar inte mitt pass. :-(

Å du, mina lussebullar är fan inte torra, de är skitgoda :-D

Elisabet sa...

hypokondri heter det visst :-D
Jag trodde att det var att man var rädd för sjukdomar men det är visst att man är rädd för att dö också.

Lusth sa...

Jag är också rädd för att dö. Främst är det för att jag inte vill att Robin ska bli utan mamma och att min sambo ska behöva sörja. Jag tror inte att jag är rädd för min egen skull för det som händer det händer men alla andra här hemma. Alla andra som mamma och pappa. Särskilt pappa, han skull dö om jag dog.

Robin vill jag inte ens tänka på. Han skulle hamna hos sin pappa... Min pappa skulle också dö för han skulle inte få träffa Robin något mer i värsta fall. Usch, ve och fasa. Så jag kan inte dö... Jag får inte dö, det finns liksom inte.

Men du är värd att åka. Ha så himla kul i London. Njut av varenda ledig stund och på att få åka bort. :) Ha det så jättebra. Kram kram

gladmymlan sa...

amen på det, jag är ju en tvättäkta hypokondriker, men egentligen inte rädd för att dö, då jag tror det är rätt bekvämt...
däremot är jag rädd för att få nån sjukdom som jag kunnat undvika om jag bara gått till doktor i tid...vilket resulterar i att jag fått klippkort på sjukan, och dom hänvisar varenda liten sårskorpa jag lyckats hitta, till psykdoktorn istället...så nu sitter jag i ett läge där OM jag drabbas av nåt riktigt otäckt, så kommer INGEN läkare ta mej på allvar...
du vet jag har ju sökt för varenda litet problem, för i mitt huvud har det varit tydliga symptom på de mest horribla sjukdomar som finns:-)

nu tack o lov i o med hyperkondrin, så HAR jagju faktiskt en sjukdom, visserligen inte så farlig, men tillräckligt för att hjärnan ska lugna sig...ta det lugnt, du lider ju av hypokondri" typ!

hoppas du hittar passet, annars vet jag var mitt är (tror jag haha) och kan gääärna ta din biljett:-)

kramen

Elisabet sa...

gladmymlan - riktigt så illa är det inte med mig, tack och lov, det är mer så att jag typ aldrig går till läkaren för att jag inte gillar vården, har dåliga erfarenheter och hatar att bli så illa bemött som man kan bli. Jag tänker mer att jag kommer dö i någon olycka, helt oförutsett, eller att jag har ont i magen en dag och går till läkaren för en gångs skull och så visar det sig att jag har cancer och så dör jag inom en vecka. Sånt är jag obotligt rädd för. Sjukdomar tänker jag inte så mycket på, många sjukdomar går ju att bota så det är jag inte lika rädd för, bara att dö.

Lusth - ja precis så tänker jag också, att jag skulle lämna allt bara sådär och mina barn skulle bli utan mamma tex, usch och fy. Inte för att jag tror att jag är så jävla oumbärlig utan för att jag bara helt enkelt inte vill det, jag vill se dem växa upp och jag vill att de ska ha sin mamma i livet. Att inte ha det sucks.

Är det inte planet som kommer att störta så blir det en terrorattack eller nåt inne i London. Tro mig... :-(

Jemima sa...

Tänker EXAKT som du, varje dag... och om jag åker iväg utan barnen (eller jag och maken) längtar jag bara tillbaka och tänker att jag nog aldrig får se dem igen... Känner så väl igen vad du skriver. Som en klump i bröstet.

Kanske är det bara så när man har ansvar för andra? Man vet att man är viktig för dem och tänker sig hur hemskt det skulle bli för dem om man togs ifrån dem... ser för sig barnens ledsna ansikten liksom. :(

Samtidigt sitter det ju en logiker inne i skallen och räknar på sannolikheter och kommer fram till att chansen att jag skulle dö i förtid är mycket liten. Typ som att vinna på lotto (fast tvärtom). Det är bara det att när man får den värsta dödsångesten tror man inte ett skit på några logiska röster...

fru fleggman sa...

Du har ju skrivit ett tidigare inlägg om att din mamma dog mitt i julstöket. Kanske tänker du extra mycket på döden just nu för att den tiden närmar sig? Och att dina barn börjar bli större och kommer att minnas dig och sakna dig.

Elisabet sa...

Jemima - ja precis så.. Och egentligen så är det ju farligare att köra bil än att flyga tex, men ändå sätter man sig där varje dag. Men jag kan bara tänka på att det skulle vara så typiskt, just nu, om jag åker iväg för att göra nåt utan barnen för en gångs skull så kommer det straffa sig :-(
Det är skitjobbigt att jämt och ständigt va med barnen och ha så enormt ansvar för dem men samtidigt så känns det också som att det är det enda man vill göra för då känner man sig i allafall trygg. Wacko.

fru fleggman - ja, så är det säkert... Jag vill verkligen inte att mina barn ska vara med om samma sak som jag och jag tänker alltid på det mer när något speciellt är i görningen, när det händer saker omkring oss. Det kommer säkert va så hela livet.

Sandra - Mina Prinsar och Jag sa...

Du är verkligen inte ensam om att tänka sådär. Jag gör det ofta och det är skitjobbigt juh ;-(

Hoppas att ni får en rolig resa iaf!

Okki sa...

Hamnade här av en slump.
Har oxå en autistisk grabb...
Just detta med sjukdomar och död är jobbiga tankar. Speciellt när man har ett barn med "speciella behov" som det så fint heter.

Men tror det är ganska viktigt att prata om det. Annars är det ju nästan förbjudet att prata om döden.

Har dock varit och vänt i väntrummet, då jag hade cancer för 2 år sen. Inget jag rekommenderar.. (obs, ironi..)

Du ska se att det går alla tiders i London.
Många kramar Okki

Alicia sa...

Men kära du!

Jag förstår dig, för jag tänker precis lika emellanåt. Det liksom bara rinner över mig, jag kan inte stoppa tankarna. Men för min del tror jag det beror på att jag har en kronisk obotlig sjukdom som ger mycket smärtor. Smärtor i sig ökar ju ångest och då ligger dödsångest nära tillhands. Sen tror jag att du precis som jag känner att vi verkligen behövs för våra barn, hur ska de annars klara sig ute i livet, om inte vi är kvar. Det ökar klart pressen på vår livsexistens. Jag liksom du, är mamma till ett autistiskt barn. Sänder dig styrka, kraft och mod!

/ Alicia