lördag 26 december 2009

julmys my ass

När alla andra normala människor med normala familjer och normala ungar börjar tjata om ledigheter och semester och får nåt glittrigt i ögonen så försöker jag mig på att göra detsamma. När alla andra säger att det ska bli så myyyysigt med jul och att få spendera 24 timmar om dygnet med barnen i flera dagar i streck så tänker jag att ja det kan ju bli kul. Fast jag ljuger för mig själv och jag vet om det. Det blir inte ett dugg kul, det blir inte ett dugg mysigt.

Julmys hemma hos oss innebär att vakna 5 timmar före alla andra på jorden på julaftons morgon och samtidigt försöka in i sista sekund att inte tappa humöret för det är ju jul. Man försöker skapa en stämning som matchar snön som faller utanför fönstret i mörkret, men det slutar med att man torkar, städar, tröstar, avleder, lugnar, matar, hela tiden med tänderna i läppen för att hindra sig själv att få ett nervöst sammanbrott.

Jag har bitit sönder min underläpp nu. Man får inte tappa tålamodet vid jul. Måste måste måste vara lugn. Räkna till tio oändliga gånger. Jag har ont i hela kroppen. Jag längtar bara efter att ta ett bad med ett doftande badsalt, utan att någon tjuter utanför dörren, men det får jag väl göra när ungarna flyttat hemifrån.

Julmys är för normala människor. Vi är inte normala nån av oss. Jag tänkte först att jag inte ens skulle försöka. Men samtidigt vill jag ju ge julen till mina barn, för jag vet att de skulle uppskatta det. Och det har de nog gjort. Med vissa avbrott för frustration, ångest, bråk, och mat på väggarna. Och Amir tycker inte alls att det är kul att vara ledig så här länge från dagis. Han förstår sig inte alls på allting som gör oss vuxna eller alla andra barn lyriska. Tomtar och paket och julpynt. Han vill ha sin vanliga vardag. Men jag vill inte offra det och då får jag väl se det hela som mitt eget fel.

Jag har en tanke om att nästa jul så får Amir vara på kortis, men hur dålig mamma är man inte då? Och jag har en tanke om att han aldrig ska vara ledig från dagis och därmed kommer jag aldrig få uppleva det här som alla andra normala föräldrar jublar över, semester med ungarna. Men det skulle jag ju inte gjort ändå. Efter fyra dagars "semester" i det här hemmet så behöver man fyra veckor av jobb för att hitta orken igen.

Ursäkta mig för mitt gnäll men jag är så trött på det här!!! Jag tycker det är så jävla tråkigt! Jag hatar att ha ett funktionshindrat barn! Jag vill bara leva normalt! Jag vill kunna göra som alla andra! Jag vill ha den där underbara, lugna och mysiga julen som alla andra upplever. Alla säger att man ska njuta av julen men jag har glömt bort vad ordet njuta betyder. Jag kan försöka inbilla mig saker om att vi ska ha det trevligt men man blir ju bara besviken när det slutar såhär. Orka då bry sig från början. Och det värsta är att det inte går att göra nåt åt det, så här kommer det vara för evigt! Och mina stackars normala barn kommer få varje jul förstörd på grund av Amir. Om vi struntar i att anpassa oss efter honom så har han ångest hela julen vilket förstör, men om vi anpassar oss så får inte Elias och Maria uppleva det som alla deras kompisar får uppleva.

Jag vill inte ha det såhär. Men här är jag fast. Och två dagar till måste jag spendera här i detta kaos. Jag som blev trött efter en dag. Det låter kanske lite för er, men för mig är två dagar lika mycket som två år, med en minutvisare på klockan som aldrig flyttar sig.

Det är så lätt att säga att man måste fixa avlastning hit och dit, men om det inte räcker? Det är också så lätt att bara skylla på Amir, men mina normala ungar är inga änglar de heller. Jag har en kille i trotsåldern, och en dotter som har ändrats, från att vara liten, mobil och behändig, till att börja visa sin vilja och röstresurser. Jag vill gräva ner mig själv under jorden. Om det inte går så kommer jag att äta upp mina läppar innan året är slut.

Hur mycket ska man behöva tåla? Och jag som precis varit i London och trodde att jag kunde leva på det i ett år. Jag levde på det i en vecka. Nu behöver jag en biljett till Mauritius. Någon vänlig själ? Inte?

Jaja. Julklapparna var uppskattade i allafall. Vilket innebär att man kan sitta vid datorn tjugo minuter här och där. Alltid nåt. För det var ju det som var meningen med grejerna, trots att jag sa att det inte var det. Att barnen skulle kunna sysselsätta sig själva så att vi kan andas. Så bra föräldrar är vi. In med ungarna på sina rum med sina miljoner leksaker så sköter resten sig självt. Och jag skiter fullständigt i om en massa prettomorsor tycker att jag är fruktansvärd. Om de skulle prova mitt liv en enda dag så skulle de ge vika.

God helg!

8 kommentarer:

Nina sa...

Men vännen! Skit i vad folk tycker, för det är BARA dom som själva upplevt det som har en aning om vad du går igenom och det är BARA DU som vet hur det är för dig! Du har all rätt i världen att vara less och trött och vilja till Mauritius!

Men är du verkligen en dålig morsa om Amir är på korttids några dagar över julen, så du får andas och dina andra två barn får en mer vanlig jul, som du vill ge dom? Skulle Amir må dåligt av det? Skulle nån må dåligt av det? Nä, det tror jag inte! Jag tycker det var en bra idé!

Man klarar mer än man tror, om man måste, men ingen klarar hur mycket som helst!
Kram Nina!

Lusth sa...

Jul är alltid en källa till ångest kan jag känna. Dels så ska ungarna vara hemma. Nu har jag bara en men ändå. Han är hemma från skolan slutar den 17 december till den 8 januari. Han blir lätt uttråkad och rätt aggressiv... Sen ska man ha fixat julklappar. De uppskattas sällan här hemma. Inte med en gång i alla fall, det tar oftast ett litet tag innan han blir glad. Han blir aldrig nöjd. Sen ska det ätas. Det går åt helvete för han äter allt som inte ska ätas och sen är risken överhängande att han kräks. Jag sover bredvid han i samma säng i år. Känns mindre kul att få allt julgodis uppspytt på mig när jag ligger och sover.

Jag är hemma hos min pappa som gift sig med en thailändska och tog hit ungarna som levt fram till fyra och fem år i djungeln endast. Det slåss, sparkas, skriks, tar varandras leksaker och de vaknar tidigt och går och lägger sig halvsent. Man blir helt matt i huvudet. Min Robin verkar som guds ängel bredvid dessa ungar.

Ångest för att jag måste träffa min mamma som bor med en idiot. Ångest för att vi sitter och kollar på gamla band och min pappa börjar gråta för att han saknar mamma fortfarande trots att det är flera år sen och han är omgift. Ångest för att jag saknar min sambo, ångest för att jag saknar min lägenhet men inte vill visa det.

Inte alls samma som för dig men jag tror att det är långt fler än du och jag som upplever julen som ångest.

Martina sa...

Du är tapper och stark. Och du är inte alls en dålig mamma som tänker som du tänker.

Man får lov att tycka det är jobbigt att ha ett handikappat barn.. Det är ok.

Jag skickar några styrkekramar och några extra andetag ifall du känner att du har svårt för att andas själv..

Kram
Martina

Elisabet sa...

Men gud va tråkigt det låter Lusth, men jag tror visserligen också att det är så för många. Egentligen när man tänker efter så är det nog bara i alla jävla julsånger och i alla julfilmer som julen är sådär tindrande och vacker och barnens ögon lyser och folk kramar på varandra och håller sams. Jag tror en svensk jul tex mer brukar se ut som i filmen Tomten är far till alla barnen. hehe Och det är ju en skön tanke.

martina TACK så mycket! det behövs :-)

nina jo jag vet ju egentligen att det är så.... men bläääää man blir ju så himla känslig och tar åt sig av folk, även fast någon egentligen inte har sagt något rakt till mitt ansikte men man vet ju att det tänks. Och jag bryr mig om vad folk tycker. Alldeles för ofta. Vilket inte är bra eftersom jag måste lägga energi på annat. Men jag kan inte rå för det. It sucks.
Det enda som säger emot att han skulle vara på kortis på jul är ju det här att "på jul ska man vara tillsammans....." även fast jag vet att Amir skulle inte bry sig eller ta skada av det för han förstår ju ändå inte vad han missar. Det skulle bli trevligare för oss andra, tragiskt men sant. Att han skulle vara hemma och utstå allt det som han mår dåligt av, bara för att det känns bättre för vårt samvete och för att vi vill följa principen att man måste vara med sina kära på jul, är ju egentligen bara egoistiskt, mer egoistiskt än att lämna bort honom!!

Sara sa...

Kvällen före julaftonen tindrade inga ögon här mer än av tårar i våra försök att hindra M från att skada sig själv.
Det var illa illa illa

Jag är livrädd att försöka få fler barn samtidigt som ett barn känns som för lite :-(
Speiellt när barnet är funktionshindrat...

Sista helgen i jan kan jag ta hand om dig om du vill komma hit oh gå på BAN konferens

KRAM

Elisabet sa...

fy va jobbigt.... :-(
Det är väl 5% chans/risk att nästa barn också får autism, det är ju nästan ingenting, men jag förstår mycket väl den oron. Jag är fortfarande inte helsäker på om det inte är nåt fel med Maria så jag har öron och ögon på spänn hela dagarna och det är störigt. Några fler barn blir det inte för ju fler barn desto större är risken att man får fler med funktionshinder. Och jag tror inte det är så kul. Vet flera i den sitsen och de har det inte roligt.
Jag ska kolla upp det med ban-konferensen, får se om jag har råd också.

Anonym sa...

Jag har nu läst igenom hela din blogg och måste säga att jag tycker att du verkar vara en fantastisk mamma. Förstår inte hur du orkar helt enkelt.
Jag har lärt mig mycket om autism genom att läsa din blogg och jag har även rekommenderat den till andra som säger samma sak.
En sak jag har undrat mycket över när jag läser din blogg, var är barnens pappa? Är det alltid du som drar hela lasset med barnen?
Vill sluta med att säga att jag tycker att du verkligen är en vardagshjälte!/Maria

Elisabet sa...

Tack så mycket!! :-)

Han är här! Och det är INTE jag som drar hela lasset, vi delar lika. Men eftersom bloggen är en ventil för MIG.. så blir det mest att jag skriver om mig och mina egna tankar. Men även för att jag vet att min man inte gillar när jag skriver en massa om honom som hela världen kan läsa. Annars skulle jag nog gjort det liiiite mer.
Jag har fått samma kommentar tidigare, och det är klart att det kan verka som att jag är ensam men det är jag verkligen inte :-)