onsdag 2 december 2009

männen älskar julen för att det är kvinnan som fixar den...?

"Såhär i advent och juletid kan vi ju skänka en tanke åt alla de miljoner kvinnor som bakar, städar, pyntar och gör fint utan att få ett skit tillbaka för att de anses för självklara."

Så skrev min bror i sin Facebook-uppdatering och det är ju såklart klockrent, men tyvärr är det ju också något som de flesta aldrig tänker på. Eftersom det är så självklart.

Min egen mamma var en sån där människa som älskade julen och som alltid kämpade in i det sista för att göra den så fantastisk som möjligt. För oss barn och för hela familjen. Och jag tycker verkligen hon lyckades. Den var alltid perfekt, och något som man såg fram emot hela året. Det slog aldrig fel, traditionerna var stenhårda, allting skulle vara likadant varje år. Det skulle dofta likadant, man skulle äta samma mat och göra samma saker, enligt ett strikt schema som inte fick rubbas (och så undrar man varifrån Amir fått sin autism!). När allting var likadant så var det perfekt. Och min mamma kämpade såklart för att det skulle förbli så. Hon kämpade så mycket, så att hon dog mitt i alltihop, mitt i juletid.

Och så här efteråt kan man ju fundera på hur mycket uppskattning man egentligen visade henne för allting som hon gjorde. För det var ju bara hon som gjorde det. Vi andra hjälpte inte till någonting. Vi tjatade på henne om hur det skulle vara, vad vi ville ha, varför vi ville ha det så. Vi blev sura och trotsiga om det var något som hon inte ställde upp på. När hon någon gång domderade tillbaka om varför vi prompt skulle ha dopp i grytan när det ändå är ingen som gillar det, så svarade vi bara "för att det är jul och då ska det va så!".

Och mamma ställde upp. Och vi tog det som en självklarhet. Hon bakade minst tio olika sorters kakor och bullar, samtidigt som hon försökte vara glad och lyssna på julskivor i köket. Vi kom in med jämna mellanrum och "kontrollerade" med våra tindrande ögon att hon fixade just den kakan som vi ville ha. Hon gjorde köttbullar, kroppkakor, jansons frestelse, knäck, kola, ischoklad och finska pinnar. Samtidigt som hon rännde i affärerna efter de perfekta presenterna, jobbade mer än heltid på biblioteket och såg till så att den vanliga vardagen fortlöpte som den skulle. Medans vi bara såg på, njöt och väntade på tomten.

Ett år deklarerade mamma att hon inte ville ha någon tomte. Hon ville inte ha någon julgran och hon ville knappt köpa julklappar. Hon skulle köpa färdigmat i affären och absolut inte baka en massa. Hon skulle inte baka pepparkakor, för de blev ju aldrig uppätna. Chokladrutor var det ju ingen som gillade, för att inte tala om ischokladen som alltid blev stående långt efter nyår. Hon berättade att hon tyckte att hon arbetade så mycket bara för sakens skull, och att hon var trött på det.

Hon möttes av ramaskri. "Men det är ju tradition!!!" skrek vi, och bölade om vartannat att nu skulle det inte bli någon riktig jul om hon gjorde på det här viset. Mamma försökte förklara att meningen med julen är inte att man ska stressa ihjäl sig och baka kakor som ingen äter upp. Meningen är att man ska tänka på de som har det svårt och vara tacksam för att Jesus föddes. Det gick in i ena örat och ut genom det andra på oss; fyra förpubertala och pubertala skitungar som stampade i golvet och muttrade att hon var så orättvis.

Och mamma gav med sig, med villkoret att vi skulle hjälpa henne med julgodiset (det var ju faktiskt roligt). Och sen var hon där igen, och fortsatte likadant, år efter år, fram till den 18 december 2004 då hennes kropp gav upp och hon dog. Nästa dag hade hon planerat att julstäda. Det hade blivit hennes 30:e julstädning. 30 jular i samma anda. Utan att få något för det.

För jag kan inte minnas att vi var speciellt tacksamma. Jag kan bara minnas att allting bara togs för givet. Och nu kan jag bara tänka på att min bror säkert tänkte samma sak när han skrev den där facebook-uppdateringen. Och jag kan nu inte sluta tänka på alla andra mammor runt om på jorden som just nu går igenom samma sak. Med bortskämda ungar, och kanske även med en karl som jobbar över till klockan 21 dagen innan julafton, lägger sig på soffan och sover efter julbordet, och grymtar att han inte är så sugen på att ta emot besök ifrån släktingarna, och att julsnapsen som inhandlades minsann var fel sort.

Är du en sådan mamma, fru eller sambo? Eller har du en sådan mamma själv? Känner du någon? Gör då så här att skänk dem inte bara en tanke, utan visa lite uppskattning. Allting som dessa kvinnor gör, det gör de inte för sin egen skull, utan för sin familj. Mammor har en tendens till att dubbelarbeta, året runt och framför allt på jul. Alltför ofta, utan att få något för det.

Ofta tänker vi kvinnor säkert att vi aldrig ska bli sådana mammor eller fruar själva. Jag har också tänkt det. Jag har väldigt ofta tänkt att jag måste passa mig så att jag inte dubbelarbetar och går in i väggen. Jag har tänkt att jag måste stå på mig, så att allting som sker i det här hemmet är rättvist och jämställt. Jag vet att många kvinnor tänker likadant och har samma visioner. Men sedan händer det tyvärr, nästan lika ofta, att man hamnar där ändå, en månad innan jul. Man vill göra så mycket för sin familj. Man vill vara den perfekta mamman, hustrun, sambon, arbetskamraten, väninnan. Samtidigt som mannen i hushållet enbart behöver koncentrera sig på sitt och tar allt annat med ro. Är det inte så? Kvinnor stragglar från ett underläge med hopp om att bli uppskattad och lika högt värderad som de ärade männen. Och detta märks framför allt vid jul.

Jag vet att många älskar att baka, pynta, städa och fixa. Att många inte alls gör det med samtida ont i magen. Men jag tycker ändå att det är fruktansvärt när det inte visas någon uppskattning. Är det någon som ska uppskattas så är det kvinnan! Alla kvinnor. Mammor eller ej. Kvinnor är ju faktiskt bäst.

God jul på er.
(så har jag det sagt)

4 kommentarer:

Micke sa...

Jag tänker fortsätta med asperger-jularna när jag har familj, så helt lat är man inte. Man tar naturligtvis efter det hela som ett tack.

Pethra sa...

Väl skrivet! Och verkligen värt en extra tanke.

Elisabet sa...

asperger-jularna.. hahaha

Johanna sa...

Tack för ett helt underbart inlägg! Visst är det så att är mammorna som står för "traditionerna" och julstämningen i de flesta hem. De köper blommor, bakar lussekatter och fixar pepparkakshus med barnen. Vår familj är inget undantag.

Man bidrar ju själv till att det vidmakthålls. Precis som Micke säger har vi väl alla Aspergerdrag kring jul...

Följer din blogg. Jag bor också i Jönköping (men det visste jag inte att du gjorde) Hittade hit via nån annans blogg. Har ingen son med autism men som kan vara aktuell för ADHD-utredning. Han har även vissa sociala brister även om utvecklingen gått framåt.