lördag 30 januari 2010

...

Hej. Jag visste inte riktigt vad jag skulle skriva för rubrik. Det är lite lurigt med rubriker ibland.

Jag är trött. Jag är så in i helvete jävla skittrött. Därav mitt sporadiska bloggande. Jag antar att ni förstår det. Jag är glad över att jag inte behöver känna någon press på att blogga vareviga dag och fem gånger om dagen. Det skulle bara bli tråkigt och leffe. Nu blir det tråkigt i alla fall men jag ville liksom bara här och nu skriva och säga att jag är trött.

Skolan har börjat och det verkar bli hur bra som helst. Jag har visserligen 3,5 år framför mig och jag antar att det kommer en massa perioder och kurser som är bajstråkiga, men jag tänker ändå att om nästan hela studietiden är så intressant som den varit hittills så blir det skitbra! Vi har visserligen bara läst en vecka, men ändå. Föreläsningarna är helt i min stil, helt och hållet ämnen som intresserar, engagerar och väcker tankar.

Så den här veckan har då varit fullspäckad med skoldagar och föreläsningar och femtontusen kilo information rakt in i skallen, samt massor av nya människor som man ska lära sig namnen på. Samtidigt ska man försöka leva det vanliga familjelivet också, med öroninflammationer och autismbarn och LSS-funderingar och behandlingsalternativ och treårstrotsbarn och vildungar, och en make också faktiskt, och galna katter, och någonstans så är det meningen att jag ska andas också. När?

Jag vet inte. Godnatt.

17 kommentarer:

Magda.nu *En fjärt i rymden sa...

Men nu har jag missat något! Vad är det du läser? Spännande!

Elisabet sa...

Ja det hade du minsann! :-)
Socionom!

lennart svensson sa...

En sak som påverkar oss mycket när vi gör en massa saker som t.ex. allt vi gör för våra barn med autism är varför vi gör dem.

Om du besvarar frågan varför du hjälper Amir med att det är för Amirs skull så finns det risken att du ser en massa måsten framför dig. Då är det lätt att bli trött på allt man måste göra.

Om du istället besvarar frågan med att du gör det för din skull, för att DU vill göra det så är det mycket lättare att hitta ett lustfyllt förhållande till det. Då har du lika mycket att göra men det är saker som du VILL göra.

Så visst är det så att det är för din skull du vill hjälpa Amir?

Elisabet sa...

Lennart: oj jag har inte tänkt på det på det viset! Men visst stämmer det så himla väl! Det är ju så lätt hänt att man försöker vara "martyr" (eller bara en perfekt mamma) och ska göra allt för sitt barns skull, och visst är det också så, det är ju även för hans skull. Men SJÄLVKLART är det för min egen (vår) skull också, av en himla massa anledningar... När jag tänker efter, och för att vara ärlig, så är det på ett sätt mer för vår skull. Jag menar, Amir hoppar runt och är glad hela dagen och han "vet" ju på ett sätt inte vad han missar, han är glad oavsett vilket, men VI ser skillnader och vi ser förbättringar och försämringar och dessa påverkar 24 timmar av vårt dygn, och VI vill få en drägligare tillvaro för oss själva... Det är ju så... Det låter finare att säga att det är för Amirs skull, och självklart skulle man ju tex vilja att det var lättare för honom att kommunicera eftersom han mår bättre av det tex, men som jag sa, det är mycket också som han inte vet om att han missar. Vi däremot vet vad vi kan få och vad vi inte har....
Intressant att se det på annat vis. Mycket lättare att ta fram både motivation och ork, eller för den delen, lägga dem åt sidan.

Johanna M sa...

Problemet är nog inte viljan utan det faktum att orken är begränsad.. Det finns så mycket jag skulle VILJA göra men som itne blir av för att jag inte orkar...

lennart svensson sa...

Johanna - nu när jag ändå är igång och vänder upp och ner på ett och annat:-)

Tänk om det är så här:

I varje ögonblick så gör vi just det vi vill göra - varken mer eller mindre.

Fundera en stund på om det är så och vad det innebär.

Anonym sa...

Jag arbetar med barn/ungdommar med autism och utv.störning. ca 8 timmar om dagen. Sen går jag hem till min familj......
Ett boktips till dej tappra människa..."freds bok" av maud deckmar. Du är inte ensam.

Suzan sa...

Jag läser och vill ge dig en peppkram eller två för att du är en bra mamma fastän du ibland känner dig sämre än sämst! kram!

Tina sa...

Hej min favoritbloggerska.

Jag är in här och kollar så gott som dagligen för att se om det kommit något nytt från dig.
Det var så länge sedan jag läste något från dig, jag saknar dina kloka, roliga, ibland sorgliga, fnissiga osv kalla det vad du vill, inlägg.

Hoppas allt är bra med dig och hela din familj.

Kramelikram från en som tycker du verkar vara en toppenmänniska.

Elisabet sa...

Tack Tina! Va glad jag blir! Jag är bara lite, eller rättare sagt mycket, upptagen. Upptagen, stressad, förvirrad, lite smått slutkörd och jag hinner liksom inte blogga och så... Måste prioritera en massa annat. Men tack som sagt var för att du kollar in... Jag kanske borde bli bättre på att ge ifrån mig livstecken :-) kram!

Lusth sa...

Hoppas det går bra för dig nu när du börjat plugga. Förstår att du har fullt upp. Skriv när du har tid och känner för det men jag saknar dina inlägg så du vet. ;P Kram

erica sa...

Ikväll lägger jag upp en rolig tävling på bloggen där man kan vinna valfritt barn plagg från Paulfrank, vore kul om du ville delta!(man behöver inte ha en blogg, kanske fler av dina läsare vill vara med som inte har en blogg)

hoppas du får en fortsatt underbar dag och kväll!
Kramar Erica

Sophia sa...

Saknar med inläggen! Men förstår fullt ut hur det kan va :)

lalandakid sa...

Hej Elisabet! Tänker på er och hoppas att allt är bra!
Kram

erica sa...

hej hej, en annan mamma här. Kikar in och önskar dig en fortsatt trevlig helg!!!

Kram

Madde sa...

Hoppas ni har det bra. Är in och kikar lite nu och då.
Förresten den boken "Freds bok" läste jag väldigt nyligen. Absolut läsvärd, finns en till men den har inte jag läst än "Ärrvävnad" .
Kram Madde

Niklas Bergström sa...

Har läst din blogg nu och vet hur det känns, Jag har själv en pojke med autism som heter Mikael, han fick sin diagnos när han var ca 5 år gammal. Man river och sliter sitt hår, besök med massor av läkare, rehabilitering,skola mm och det svåraste är ens anhöriga inte heller kan förstå hur det kan vara, sedan kommer nästa steg med att brottas med försäkringskassan vilket kan kännas jobbigt då man i ansökningarna måste skriva om sina barn i mestadels negativ form och det får ju inte positiv effekt på ens egna humör.

Jag jobbar som informatör på ett assistansbolag som heter Marks Assistans idag, om du vill så hör av dig så kan vi säkert hjälpa till med några av dina frågor ang personlig assistans mm, vi har även personal som har jobbat som handläggare på försäkringskassan så kompetensen att avgöra vad som går & inte går finns här.

Hoppas du hör av dig, lovar att göra mitt bästa för att du ska kunna bli av med lite trötthet & stress i din vardag
Mvh
Niklas