fredag 8 januari 2010

jante är mitt andranamn.

Vet ni hurdan jag är? Nej det vet ni inte. Ni bara läser en massa trams som jag skriver och så tror ni att ni vet hur jag är. Inte en chans. Men jag kan berätta.

Jag är en sån som inte vågar gå tillbaka med ett klädesplagg till affären om det är sönder eftersom jag inte vill bråka med kassörskan.
Jag vågar nästan aldrig säga vad jag tycker, även om det är något som jag brinner för eller kämpar för, av rädsla för att andra ska tycka att jag är konstig eller idiot.
Jag flinar åt alla människor, även folk jag inte känner, för att de inte ska tycka att jag verkar sur.
Om jag står i en kö så låter jag alla gå före mig, jämt. Detta kan resultera i att om jag skulle stå i en kö ca 2 minuter så tar det 20 minuter bara för att jag släpper före alla gamlingar och mammor med bebisar. Och även alla 45åriga businessmen med viktig uppsyn. Allt för att jag inte vill verka oartig.
Jag säger förlåt i varannan mening, trots att jag inte har gjort något fel.
Jag vill aldrig synas, för jag är inte viktig.
Jag klär mig i gråa, svarta och vita kläder för att jag inte ska sticka ut. Jag glor ner i marken för att jag inte vill att folk ska titta på mig.
Om jag är på föreläsning/show/vad som helst så sätter jag mig alltid längst bak och gömmer mig bakom en mapp för att inte risken ska finnas att jag ska bli uppdragen på scen eller tilltalad.
Jag pratar inte i folksamlingar. Jag är tyst som en jävla ärta. (men om jag däremot hamnar med 1-3 personer så babblar jag som om det inte finns något stopp på mig. Men det är en annan sak.)
Jag vill inte vara med i dagens fråga i lokaltidningen, och flera gånger när jag blivit stoppad på stan för att lokal-tv vill fråga vad jag typ tycker om finanskrisen så springer jag vidare utan att ens titta på människan.

Kort sagt så är jag en blyg, mesig, tyst och tråkig ensamvarg som alltid ger efter och aldrig står på mig och aldrig vågar säga ifrån och aldrig ens vågar prata med någon. Det är synd om Amir som har en mamma som inte vågar föra den talan som han själv inte kan föra.

Därför blir jag bara pyttelite bekymrad nu när folk tror att jag är en mediehora. Ni skulle bara veta. Jag är en grävling som ligger och ruvar i sitt bo hela året. En Fritzl som lever hela sitt liv i en källare. Men jag har lovtackat företaget HelaPharma för att de säljer en så fantastisk produkt som Mor-Epa (det är jag bättre på, tacka och buga). De gav då mitt telefonnummer till en journalist som ringde upp mig. Jag tänkte att vafan, varför ska jag sitta själv på denna hemlighet, om den kan hjälpa fler barn. Och då blir jag en mediehora.

Jag vet att du bara skojar Magda! Men jag ville ändå bara förtydliga det, in case att andra inte fattar. För vi bor ju i ett janteland där man ska vara sådan som jag egentligen är. Eller hur?

13 kommentarer:

Anonym sa...

nu fick man ju se dej på bild äntligen, det var kul, tack!

Tycker du borde gå o prata med någon kurator eller nåt om ditt självförtroende, du verkar tycka att du själv är så dålig! Det är jättesynd!
Men det är intressant att läsa bloggen. Om jag bara hade sett dej utifrån hade jag tänkt nåt i stil med "jävla människa, lika gammal som jag och redan gift med 3 barn..och värsta söt också. vad värdelös jag är jag har inget av det!" Dina grå vita kläder skulle jag kanske tänka "fan, tänk om jag själv också kunde klä mej lite classy" (jag har rött, knallgrönt..osv ofta).

vad jag ville säga med detta vettefan.. jag tänker bara högt, eller ja... skriver...
men visst e det sjukt hur olika man kan uppfatta sej själv o hur andra kanske gör det.

Elisabet sa...

Hahahah fan va jag garvar åt ditt inlägg, va rolig du är. classy, hahhaha.

Ja så kan man ju se det. Men jag går ju i terapi, är medveten om att jag har kasst självförtroende, och mycket av mina handlingar som jag gör omedvetet, gör jag för att jag har dåligt självförtroende. Öööhh det lät flummigt. Hur som helst, det går framåt med den grejen. Så framåt så att jag vågar snacka i tidningen, det är inte dåligt!

Jag har också tänkt, skitsamma hur jag verkar utåt och hur jag ser ut, jag har faktiskt mitt på det väldigt torra så vem bryr sig om vad världen tycker.. egentligen! :-D

Och så borde alla tänka.


(sen bara för infot så har jag ju faktiskt lagt in en bild i ett tidigare inlägg också)

Elisabet sa...

Vad dumt det lät, det lät ju som att man måste ha sitt på det torra för att skita i vad andra tycker. Det är självklart inte så jag menar.

Jag är inte bra på att vara terapeutisk.

Lusth sa...

Jag är ungefär som du. I alla fall på universitetet och bland folk jag inte känner så bra om jag inte jobbar då för då kan jag prata med folk. Jag släpper inte fram folk i kön kanske hur som helst. Men däremot så vågar jag inte hålla på och bråka, jag vill inte vara till besvär. Min sambo höll på att skjuta mig i början när vi blev tillsammans för jag bad om ursäkt hela tiden. Han lärde mig av med det.

Jag vill inte heller synas i tidning och tv för jag gillar inte hur jag ser ut, särskilt inte nu när jag är så sjukt överviktig. Jag är riktigt riktigt tjock känner jag.

Jag pratar inte så gärna, särskilt om jag känner mig osäker vilket jag gör mest hela tiden.

Här på internet känner jag att jag kan släppa loss lite. Jag har fler "vänner" härpå internet än på riktigt då jag aldrig lyckas träffa folk på universitetet och faktiskt bli vän med de. Jag har gått där nu i fyra år och jag känner inte en kotte. Både självvalt och inte såklart.
Kanske är det därför jag vill gömma mig lite bakom bloggen och bli någon jag inte är i det verkliga livet eller våga vara den jag egentligen är utan att folk ska tycka att jag är konstig vad vet jag. :)

Sofia sa...

Det är lustigt, för bara genom att erkänna alla brister och skriva som du gör så utstrålar inlägget självförtroende! Jag är helt övertygad om att du är kompetent och bra. Och Classy. Och bra på att skriva. Trevligt att hitta hit.

Elisabet sa...

Lusth: men va tråkigt det låter! Jag hoppas att du också kan ta tag i det där så att du mår lite bättre, för det låter ju inte alls bra. Men jag känner igen mig i det du skriver om att man kan vara sig själv på nätet, och leva ut lite när man ändå aldrig träffar de som man "pratar" inför. Visserligen så finns det personer som jag känner irl som läser bloggen också, men de känner mig ju ändå bra på riktigt också så de vet ju redan hurdan jag är. Men nya relationer har jag svårt för och beter mig alltid på det där viset som jag skriver i inlägget, och framför allt när det är många människor i grupp, då blir jag skitnervös.
Jag vill inte heller att folk ska tycka att jag är konstig, det är jag livrädd för och jag vet varför! Men det är en annan historia.
(terapi är bra! man får veta så himla mycket saker som man inte visste annars!)

Elisabet sa...

Sofia: vad trevligt att du tycker att det är trevligt :-)
Men det låter väldigt konstigt det du skriver! Det som jag tycker att det visar på är att jag är väldigt säker på mig själv och på vem jag verkligen är, men det har inte det minsta att göra med om jag har bra självförtroende...
Fast jag är inte classy, hahahaha, jag är väldigt dräggig :-D

Lusth sa...

Javisst är det trist att inte kunna vara den man är på riktigt bland folk. Jag är lite flummig och verkar nog vara mer slarvig än jag faktiskt är. Jag är rätt impulsiv och har mycket i huvudet. Behöver inte alla gånger ha med mig anteckningsblock och sånt på universitetet. Antagligen är det därför som jag inte har fått några vänner på universitetet i alla fall. Där ska alla hela tiden verkar vara så med och duktiga och göra allt som ska göras och lite till. De säger att de inte har koll men det innebär trots det att de suttit med böckerna och läst i minst 8 timmar/dag och sen antecknat en himla massa. Jag läser och tre veckor senare så fattar jag vad som stod där i... Haha.

Jag har en kurator men jag är inte nöjd med henne. Hon är rätt elak faktiskt. Jag behöver prata, har haft en jättejobbig höst men hon är inte rätt person.

Elisabet sa...

Vaaa är hon elak??? Eeehh va konstigt! Fast jag känner visserligen igen det där, alla borde inte jobba med vad de jobbar med om man säger så... :-/ Är det privat eller är det via typ landstinget eller nåt? Jag har alltid varit missnöjd med samtalskontakter tidigare, har känts helt fel, men nu går jag privat och hon är skitbra. De behöver ju inte vara bra bara för att det är privat, men av någon konstig anledning så har jag fått uppfattningen av att det ändå är så. Kolla efter någon annan, för det är ju jätteviktigt att få gå till nån som verkligen förstår.

Magda.nu *En fjärt i rymden sa...

Å jisses. Så lite man vet. Egentligen. Och så mycket man tror sig veta bara för att man läser någons blogg, några rader, några iakttagelser ibland...

Jag hoppas att du inte blev ledsen av min, såhär i efterhand, tråkiga kommentar om mediahora? Min mening var INTE att såra dig. Jag ber om ursäkt om min kommentar verkade elak!

//Magda

Elisabet sa...

Absolut inte, det blev jag inte. Men däremot så var det bara sååååå tvärtemot jag, så jag var liksom tvungen att utveckla det mera. För det finns en del saker som jag verkligen inte är och om någon antyder att jag är sådan, på skämt eller på allvar, så blir jag liksom sån att jag måste bevisa till varje pris att jag inte är sån. Om du förstår hur jag menar. Så det är så det ligger till! :-D
Men jag blev inte ledsen och jag visste ju att du inte menade så :-)

Sofia sa...

Jamen, jag menar kanske lite så att du är medveten om vem du är och skriver om det på ett bra och välfomulerat sätt: det är som att själva texten utstrålar en säkerhet. Och det är någonting väldigt bra. Och även om det "bara" är på internet säkerhet kommer fram, som Lusth beskriver det, så är det också en sorts verklighet tänker jag. En del av en själv som får komma fram i lugn och ro, utan en massa sociala krav.

Jag är en sån där ganska "outgoing" babblande person, som ibland kan ta väl mycket plats, men jag känner ändå igen mig i det du skriver, för ens största kritiker är alltid en själv! Men då är det bra att få skriva i ett sånt här forum och få ett slags stöd. Nån slags uppmuntran. Tänker jag...

Elisabet sa...

Hmm ja det har du ju rätt i! Då är det ju skitbra. Internet är också en jättebra kanal när man vill försöka ta den plats som man inte lyckas ta i verkliga livet. Och som du säger så är det ju fortfarande jag helt fullt ut, och det ger mig på ett sätt bättre självförtroende om man kan visa upp sig själv för så många människor och kunna stå för det. Oavsett om det är på internet och oavsett om man aldrig ens har träffat många av människorna irl.