lördag 2 januari 2010

stunder då jag är en sketen förälder

Jag tror inte att det är någon nyhet att jag stör mig på perfekta föräldrar (eller ja, perfekta mammor rättare sagt) och att jag skulle vilja hacka alla de rosafluffiga bloggar vars skribent älskar hela livet med sin underbara unge och aldrig skriver något som är jobbigt eller negativt. Jag stör mig så grymt mycket på det, på denna överpositivism, men framför allt på präktigheten och pk-tramset. Jag vet att det är för att jag är raka motsatsen, och för att jag innerst inne har dåligt samvete för att jag inte pysslar och bakar bullar med barnen varje dag. Jag skulle också vilja vara rosafluffig, men samtidigt så tänker jag... herregud, orka!

Därför så gillar jag veckans bloggämne hos Anna Kaagaard Kristensen och jag måste bara hänga på. Här kommer den sanna sanningen om när jag känner mig som, inte bara en halvsketen, utan en sketen förälder:

  • När barnen är inomhus för inte bara andra dagen i sträck, utan fjärde!
  • När jag serverar korv & makaroner till lunch. Varje helg.
  • När jag skriker "stick jävla unge!", till valfri avkomma, på morgonen.
  • När Elias säger "men helvete! jag skiter i det!", och när Amir säger ett ord som jag faktiskt inte ens kan skriva ner i bloggen. Använd er fantasi. Er snuskiga.
  • När jag ger Maria klubba för att hon ska vara tyst.
  • När jag ger Maria klubba + pepparkaka + zoo-tabletter för att hon ska vara tystare.
  • När jag säger nej till Elias när han kommer och vill att jag ska läsa för honom. För att jag måste blogga/plocka ögonbrynen/raka benen/annan valfri aktivitet som inte kan inkludera barn (det tycker jag faktiskt är allra värst, eftersom jag tycker att barn ska läsa mycket och att böcker är viktiga, och samtidigt så säger jag nej till detta...).
  • När jag säger typ "om du inte plockar upp leksakerna så får du inget godis" eller använder mig av andra dylika värdelösa hotelser.
  • När jag skriker, och då menar jag skriker (och svär), inte bara "talar högt", på barnen när de är griniga eller "omöjliga", trots att jag vet att deras krångel beror på trötthet eller bekräftelsebehov eller något sådant som jag inte ska tjura över utan istället bara tillgodose utan gnäll.
  • När jag låter barnen vara uppe själva i typ två timmar på helgmorgonen och de har jättetunga kissblöjor och är utsvultna.
  • När jag låter Elias sitta i Amirs bilbarnstol bara för att han skriker, trots att det är livsfarligt. (edit: är det verkligen livsfarligt förresten? det råder ju delade meningar om det.)
  • När jag skiter i tandborstningen.
  • När det går en hel dag utan att vi har lekt med barnen en enda sekund, utan bara låtit dem vara själva, medan vi hållt på med tex ommöblering eller städning.
Jag slutar nog där, finns en risk att vi blir soc-anmälda om jag fortsätter.

Ni som bloggar och är föräldrar, kan inte ni också haka på det här ämnet! Hjälp till och dämpa varandras dåliga samveten genom att visa att ingen av oss är perfekta, inte ens Pernilla Wahlgren (men det vill väl mycket till innan hon skulle erkänna det, visserligen). Våga stå för att ni är mänskliga!


(eller kan man kalla mitt föräldraskap för mänskligt? torterare/barnmisshandlare kanske ligger närmare till hands?)

13 kommentarer:

Jenny sa...

Hej, kikar in o önskar en god fortsättning på det nya året! Tycker veckans bloggämne hos henne också är intressant men har inte vågat mig på att skriva ner mitt svar ännu ;)

haha kram jenny

Anonym sa...

mänskligt ja.
blev ändå lessen när ja läser att du skriker och svär till barnen. Alltså just detta som du själv skrver att skrika, inte bara höja rösten.. det är sjukt skrämmande, minns det själv från min mamma. tänkte varje gång "hon hatar mig".

Elisabet sa...

Ja men så känner jag mig ju som en sketen mamma då också, så det är ju inte precis något som jag vill göra. Tänker jämt att jag MÅSTE skärpa till mig. Men jag kan försvara mig själv med att det händer inte så ofta faktiskt, bara när jag är obeskrivligt trött.

Anna Kaagaard Kristensen sa...

Haha! :D Modigt, jag har nog gjort det mesta av det där någon gång, men så ärlig vågade jag inte riktigt vara.

Jag skriker på Oskar ibland, det händer. Ingen människa har oändligt tålamod, jag tror knappast att barnen tar skada av att man skriker till ibland. Vet de att man älskar dem och att man blir kompisar igen efteråt så är det nog lungt. Min mamma och pappa skrek på mig ibland när jag och mina syskon var små, vi har väl inte tagit mer skada av det än att vi är ganska gapiga själva.

gladmymlan sa...

ja kan sälla mej till gruppen mänskliga mödrar, vi kan starta en sån på fejsbook kanske.)))

men...lite annorlunda då...

jag tycker inte man ska leka med barnen, det klarar dom så bra själva, vi är föräldrar inte lekkompisar...

jag tycker inte man ska känna att man är en dålig förälder förrän man :
1. skiter i barnen /alt ger dom en otrygg miljö att leva i..
2.slår dom
3. vanvårdar dom
4 psykiskt eller fysiskt misshandlar dom
5.svälter dom
6 trycker ner deras självkänsla i botten
7. säger man hatar dom jämt
8.vägrar dom kärlek
9utsätter dom för övergrepp av nåt slag...

alltså,
det jag vill säga är
så länge barnen har kärlek, en trygghet i föräldrar som älskar dom, och ser till det mest basala, i form av trygghet, mat, kärlek. torra kläder inte nödvändigtvis rena...

så är det ju ingen fara.

det enda man kan göra som förälder är att vara den man är. älska dom. inte överdriva, man får inga pluss-poäng om man varit ute i snöbacken hela dagen o lekt med dom, eller om dom suttit inne och lekt med lego själva.
man märker på barnen om dom mår bra eller dåligt, och det är nog inte om man är en hel-ylle-mamma som är det avgörande...

ett barn märker väl om man gör nåt med dom bar aför "sakens skull" eller om man gör det för att man VILL.

det viktiga är kärlek och trygghet!
och jagtror att du precis som jag, älskar våra barn, trots att vi hotar /mutar/ dom alternativt latar oss med benvaxning eller en film o låter barnen leka själva.)))

vi är bra mammor. så länge vi gläds åt våra små frön.

det farliga är nog om man är en barbi mamma...som gör ALLT för sina barn, men glömmer sig själv...det blir en mental kraschlandning till slut helt säkert!

intressant ämne ialla fall! men skål för oss, för vår rätt till lathet, för vår kärlek till våra barn och för att vi FÅr vara som vi är, inte mer eller mindre.))) kram!!

Elisabet sa...

Anna - nej det tror inte jag heller. Min mamma skrek och svor på mig emellanåt och jag tog inte någon skada av det mer än att jag är likadan idag :-o Jag tror inte man tar skada av det om det inte finns andra brister i föräldraskapet på samma gång.

gladmymlan - Amen på det!!! Håller med helt och fullt. Tycker visserligen att man kan vara engagerad i sina barn osv men man behöver ju inte vara sådär extremt överengagerad som vissa är så att man glömmer bort sig själv...

Anonym sa...

jag som skrev det med min mamma som skrek på mej.. jag vill tillägga att ni har rätt, det fanns även andra brister, allvarliga

Jemima sa...

Jag gillar att läsa postiva bloggar där myspysmammor pysslar med sina barn. Jag brukar tänka att sådär mysig blir kanske jag när jag blir pensionär och (förhoppningsvis) har barnbarn. För håll med om att det mer är den generationen som "ska" vara lektanter/farbröder och baka bullar? :)

Sen vad gäller att skrika på barnen och säga saker man inte menar är nog ingen förälder perfekt, alla har ju dessutom olika temperament. Någon kanske istället kör med "silent treatment" vilket i mina ögon är mycket värre än att skripa och gapa... men visst, ibland önskar man att man vore mer pedagogisk.

Jag brukar skylla på att jag inte själv mått bra psykiskt på sistone och att jag inte kan rå för det... du kan ju skylla på samma. För nog är det lättare att ha tålamod med barnen de dagar man själv känner sig glad och tillfreds!

Elisabet sa...

Jemima: absoluuuuuuuut! Jag skyller också på det! Jag VET dessutom att de mammor som lyckas vara glada, perfekta och fantastiska varje dag, det är de mammor som helt enkelt mår mycket bra psykiskt och som glider fram genom livet på en räkmacka. Klart det är lättare att vara en bra mamma då. Det skulle jag också vara!
Jag kan också gilla myspysbloggar, jag gillar att få inspiration till saker som jag visserligen sedan aldrig genomför. Och just för att jag aldrig genomför dem, så blir jag avundssjuk istället och då avskyr jag dem istället. Så det är så det ligger till :-)

Johanna M sa...

Nu har jag varit borta ett tag, det är så skönt att läsa inlägg om verkligheten. För det är så verkligheten ser ut, och jag är övertygad om att de fina rosafluff-mödrarna i sina bloggar bara tar upp det de vill ska skrivas om därinne. Det mindre perfekta visar man inte upp.

De flesta har mänskliga mödrar och blir människor de också... :-) Kom ihåg att bristerna bara uppkommer en liten del av dagen, det finns ju så mycket bra man gör, och mycket avdet tänker man inte ens på.

Jag tycker jag saknar ork, skulle vilja ha mer ork och energi för att vara mer "perfekt"...

Aliana Lohmeier sa...

Häftig/vågad blogg! Jag har för det mesta bra dagar med mina ungar, men även jag kan va en "sketen" mor hehe :)

Anonym sa...

Jag är en duktigt sketen morsa.. typ nästan jämt.. tycker jag själv, men frågan är tycker ungarna det??

bra blogg =)

Elisabet sa...

Det tror jag inte de tycker! Och det är ju först när DE tycker det som det verkligen räknas! :-)